10 skäl att rösta på Centerpartiet i Övertorneå

1. Vi får saker att hända!
Det vi gick till val på 2006 har vi under mandatperioden genomfört. Vi håller det vi lovar och levererar. Övertorneå-borna har haft en tänd vägbelysning sedan december 2008, de boende på Polgården behöver inte längre äta mat som kylts ner och levererats i plastlådor m.m.

2. Fler och växande företag ger nya jobb
Den offentliga sektorn är redan kommunens största arbetsgivare. Därför behöver vi fler och växande företag. Utan företag och skatteintäkter har vi inga resurser att fördela till välfärden.

3. Bestäm mer själv!
Under mandatperioden har föräldrarnas valfrihet inom barnomsorgen ökat. Den valfriheten måste gälla fler. Varför ska du sluta bestämma själv i ditt liv bara för att du fyller 65 år?

4. Vi är Alliansens gröna och företagsamma röst!
Vi vill fortsätta förnya Övertorneå som ekokommun och fortsätta arbeta för att mer förnyelsebar energi produceras i vår kommun. Vi måste jobba mer med energieffektivisering och att laga mat av närproducerade råvaror så nära brukarna som möjligt.

5. Barn och unga är vår framtid
Därför är investeringar i Övertorneå som en attraktiv ungdomskommun kolossalt viktiga. Därför är vi nu redo att bygga konstgräsplan (och skatepark!) och förbereda investeringen i ett Kulturens Hus - en mötesplats för människor från alla generationer. Att utveckla Gränsälvsgymnasiet är en annan viktig fråga för att få fler unga att stanna eller flytta hit.

6. Sjöutsikt? Ja, tack!
Vi vill ta vara på det förändrade strandskyddet och skapa förutsättningar att bygga och bo i attraktiva och vattennära lägen.

7. Valuta för skattepengarna
Vi ska ha en hög kvalitet i skolan, vården och omsorgen. Då måste skattekronorna användas på ett effektivt och ändamålsenligt sätt.

8. Kultur som hävstång för utveckling och tillväxt
Vår unika kultur och vårt språk är resurser för utveckling. Vi arbetar för att göra Övertorneå till ett nationellt centrum för meän kieli språk och kultur, en svensk motsvarighet till Kveeniinstituuti i Börselv i vår norska vänortskommun Porsanger. Vi stöttar privata initiativ för att utveckla den kreativa sektorn i Övertorneå kommun.

9. Besöksnäring och tjänstesektor innebär fler nya jobb
Luppioberget med sin milsvida utsikt är ett viktigt komplement till t ex Kattilakoski, Övertorneå kyrka och Hanhivittikko fäbod. Vi behöver ha fler sevärdheter att bygga upplevelser kring, då kan privata aktörer inom besöksnäringen förpacka och sälja vårt område turistiskt.

10. Allt börjar hos Dig
Kommunen måste samarbeta med t ex landstinget när det gäller att bevara och utveckla Övertorneå vårdcentral. Vi kan samverka mer för att underlätta din tillvaro, för att erbjuda dig en god livskvalitet och en nära och tillgänglig vård.

På upploppet!

Med 3 dagar kvar till valet börjar vi politiker vara inne på upploppet och närma oss helgens spurt!

Igår hade vi en kommunalpolitisk debatt i SR Norrbottens Meän Raatio på meän kieli:
http://sverigesradio.se/cgi-bin/Sisuradio/programsidor/index.asp?ProgramID=1017

Imorgon eftermiddag (kl 15-17) kampanjar vi utanför Handlarn i Juoksengi och på lördagen håller vi valspurt utanför ICA i Övertorneå (kl 11-13) då vi bl a drar vårt vallotteri.

I den nationella debatten har skolfrågan uppmärksammats på olika sätt idag och tidigare under veckan. Liksom i fallet sjukvård tror jag att huvudmannaskapsfrågan är övervärderad - i debatten förs ofta fram att kvaliteten i skolan (eller i sjukvården) skulle höjas per automatik om verksamheten bara förstatligas.

Vi kommunpolitiker har ett jätteansvar för att skolan ger barn kunskaper, färdigheter och förutsättningar att utveckla sina talanger och intressen och får en så bra start i livet som möjligt. I ett kunskapssamhälle är allt annat ett hån mot barnen. Därför är det viktigt att vi noga följer kvaliteten och elevernas resultat i skolan.

Som flera utredningar under våren påpekat är inte resurs-frågan den allena saliggörande (heller). Skolan ska visst ha resurser så att rektor, lärare och övrig personal kan genomföra ett bra arbete för alla elever, men mycket ligger också på andra plan. Det pedagogiska ledarskapet är en nyckelfråga.

Pin(s)am lekstuga

Kommunfullmäktigesammanträden har sedan februari i år urartat till ett demokratiskt fiasko. Frågor återremissas på pin kiv, bara för att det går, och dras i långbänk. Efter att frågor ventilerats ytterligare vändor och ett i flera fall - enigt KS - ställt sig bakom förslaget till beslut, ångrar sig S på KF när de anar en möjlighet att förhala beslut och sätta käppar i maskineriet.

Tyvärr, blev mandatperiodens sista KF ikväll inget undantag. Det var det hittills mest pinsamma. När S går så långt att de återremitterar en motion som föreslår att KF beslutar något som redan gäller enligt kommunallagen är botten nådd. Vad är nästa steg? Ska vi se fram emot en strid ström motioner från krutuppfinnarna i S och V, med fler förslag att KF i Övertorneå beslutar saker som Sveriges riksdag redan lagt fast i kommunallagen? Det finns en lång rad kapitel och paragrafer KF kan besluta om, i sin strävan att skämma ut sig som demokratiskt organ.

Jag skämdes å skattebetalarnas och medarbetarnas vägnar; att vi upptog deras tid och förbrukade deras pengar på kvällens lekstuga. Jag skäms när jag tänker på det arbete Leif och Gunvor lagt ner på att stå där och kopiera dessa papper och göra alla utskick för att nu för andra gången förpassas till papperskorgen. Allt bara för att några inte får sin vilja igenom och vägrar acceptera majoritetsbeslut eller föra fram sina synpunkter när tillfälle ges.

Oppositionens agerande är genant. Om det är så här de hanterar skattemedel när de sitter i opposition, hur hanterar de inte då skattemedlen i majoritet? I kvällens agerande finns inget konstruktivt, bara en barnslig glädje över att få förhala och dra i långbänk, att obstruera. Är det verkligen den sortens politik Övertorneå behöver och är betjänt av? Att fullvuxna, en del erfarna politiker, medverkar till att förminska kommunfullmäktige till en lekstuga, är djupt förvånande och djupt ovärdigt.

Kvällens möte innebär 35 000 skattekronor i sjön. Hoppas S, V och Zacke är nöjda över att de fick 3 timmars betald lektid i tv.

Kulturens kreativa kraft

För ett år sedan pågick inspelningen av den prisbelönta novellfilmen "Höstmannen" i Övertorneå med omnejd. Under den tid inspelningen pågick påverkades den lokala ekonomin positivt och vi ser nu hur positivt "Jägarna 2" verkar påverka Överkalix och dess invånare. Under sommaren som gått har företagarna Monica Simu och Jan Tollin haft premiär för sin konsthall. När säsongen summeras visar det sig att tusentalet besökare från när och fjärran passat på att se och köpa konst av Jussi Taipaleenmäki och Aino Myllykangas.

I Vitsaniemi utvecklar Gunhild Stensmyr sitt företagande med Guesthouse Tornedalen och Konsthall Tornedalen. I somras besökte jag hennes konsthall i Skäret. Bengt Pohjanen vill se en utveckling av platsen till minne av Särkilax kyrka och skriver på en föreställning med rötter i vår egen historia, våra myter och sägner. På ett av höstens företagsbesök, i Studio Ness i Pello, spelar Johan Rova-Johansson in musik som sedan mixas till färdiga produkter. Det här är bara några positiva exempel på tillväxten av och värdet av kreativa näringar i Övertorneå kommun.

Runtom i vår kommun och i Tornedalen pågår massor av kreativ och kulturell utveckling, som redan skapar ringar på vattnet. Den skapar entreprenörer och tillväxt, den skapar nya idéer och impulser, den skänker oss ny självkänsla och kunskap. Vår unika kultur och natur, våra spännande människor med intressanta inre landskap - allt detta är källor att ösa ur. Allt detta behöver stödjas och främjas på olika sätt. Den kulturella infrastrukturen i Norrbotten behöver vårdas och utvecklas, för den påverkar länets attraktionskraft och förnyelseförmåga.

Igår hade jag ett spännande och intressant möte med Vårdförbundets Avdelning Norrbotten. På eftermiddagen var det dags för Steg 2 av den jämställdhetsutbildning, vi genomfört för våra medarbetare och förtroendevalda som ett led i vårt jämställdhetsprojekt Ötå Jämt.

Det är en viktig del av hela arbetet med att utveckla och förnya organisationen Övertorneå kommun. Vill vi vara en modern organisation och attraktiv arbetsgivare med stolta, kunniga och glada medarbetare och nöjda brukare behöver vi utveckla vårt varumärke, vår värdegrund, vårt ledarskap och medarbetarskap, vi behöver fundera på vilken kultur och kommunikation vi vill ha, hur vi kan utveckla bemötandet i servicegivandet och säkra kvaliteten i våra processer. Arbetet med att utveckla organisationen kan bara genomföras med en drivande kommunchef och en engagerad och uthållig ledningsgrupp. Med det på plats har vi en spännande resa framför oss.

Tänk om Kommunal Övertorneå skulle säga...

"Jag tror på en offentligt finansierad välfärd, men vem som tillhandahåller
tjänsterna är inte det viktigaste, det är kvaliteten och vem som har rätt till
tjänsterna."

Orden är Annelie Nordströms, Kommunals nya ordförande. Hon har liksom åtskilliga andra socialdemokrater i vårt land insett att det viktigaste är att medborgarna får service till god kvalitet - oaktat om det är personal anställd av en kommun eller ett privat företag som utför den.

Aldrig tidigare har vi fört en så intensiv diskussion i Övertorneå om kvalitet i äldreomsorgen. Tack vare diskussionen om entreprenadupphandling av Särkivaaragården resp ett införande av lagen om valfrihet inom äldreomsorgens hemtjänst har vi fokuserat kvalitetsfrågan. Vad är kvalitet i äldreomsorgen, hur mäter och följer vi upp den ?

Alternativa driftsformer inom kommunal verksamhet är idag en vardag och verklighet i stora delar av Kommunsverige. Den tiden då kommunen kunde göra allt själv i egen regi är förbi. Vissa gör det för att effektivisera verksamheten, för att få ut mer av varje satsad skattekrona. Vissa gör det för att utveckla och förbättra verksamheten - genom att konkurrensutsätta den, föds nya kreativa lösningar och metoder. Hälften av de kommuner som gjort det är socialdemokratiskt styrda och hälften borgerligt styrda. Att göra kommunal verksamhet i privat regi är sedan länge inte en ideologisk fråga.

Valet den 19 september är ett vägval i Övertorneå kommun mellan mer mångfald och valfrihet eller mindre. Mer entreprenörskap eller mindre. Mer bestämma själv eller mindre. Att fortsätta framåt eller backa bandet.

Viktiga, välkomna beslut och besked

I veckan som gått har ett par länge emotsedda beslut och besked fattats och lämnats. I förrgår kom Gränsälvskommissionens miljö- och vattentillstånd till Northland resources planerade gruvbrytning i Tapulivuoma. Beskedet är ett viktigt steg på vägen i den process som förhoppningsvis snarast leder fram till att de järnmalmsfyndigheter bolaget hittat kan börja brytas. En gruvverksamhet i Pajala/Kolari-området är viktigt inte bara för hela Tornedalen, utan även för resten av Norrbotten och Sverige.

Under decennier har våra tre tornedalska kommuner toppat listorna över landets högsta arbetslöshet, nu kan vi få vi en sällan skådad chans att bryta de negativa spiralerna med hög arbetslöshet, hög utflyttning av unga och kvinor och en i dess kölvatten allmänt tynande tillvaro. Höga förhoppningar har tidigare knutits till viktiga etableringar som tex IKEA-varuhuset i Haparanda/Tornio. De har också till dels fallit ut väl. Vår arbetsmarknad i Övertorneå och i andra grannkommuner har förbättrats. Fler har fått sin utkomst där och pendlar till och från. Varuhuset har också satt den här landsändan på kartan på ett positivt sätt med ökad nyfikenhet på älvdalen. Därför var fredagens besked viktigt och välkommet.

En etablering av gruvverksamhet i Pajala/Kolari-området kommer att kräva stora investeringar, inte minst i förbättrad infrastruktur. Väg 99 - länken mellan Haparanda och Vittangi - är mycket eftersatt och kommer att kräva förstärkningar och ökad robusthet. Inte minst om en stor del av de malmtransporter som just nu planeras trafikeras den vägen blir den initiala logistiklösningen. Jag och vi hoppas vara attraktiva som inflyttningsort för de människor som kan komma att hitta en utkomst i gruvan. Äntligen får vi mängder av akademikerjobb till vår region och många av våra unga, välutbildade kan med tur och skicklighet nu hitta reella möjligheter att återvända.

Ett annat viktigt besked var socialnämndens beslut i onsdags att tilldela Attendo Care uppdraget att driva Särkivaaragården - kommunens största särskilda boende på entreprenad de kommande tre åren. Ärendet har stötts och blötts, och förberetts i ett års tid. Att ta fram förfrågningsunderlag har varit ett viktigt moment, eftersom det är där kvalitetskraven och förväntningarna på uppdraget i övrigt preciserats.

Nu skrivs historia när vi vid årsskiftet får vårt första privata äldreboende. Skälet till varför jag och många andra är så positiva till denna konkurrensutsättning är att mångfald och konkurrens troligen bidrar till att höja ribban i verksamheten. Nu sätts kvalitetsfrågorna i fokus på ett helt annat sätt än tidigare. När vi tenterar externa leverantörer på deras kvalitetsarbete, kräver det en aktiv kunskap om vår egna kommunala verksamheten.

Helt plötsligt får vi anledning att reflektera över hur tydliga och uttalade våra krav, riktlinjer och rutiner är, hur bra de följs upp, utvärderas och utvecklas. Jag tror att det är nyttigt med fler än en arbetsgivare för den omsorgspersonal som trofast och lojalt genom årens lopp tjänat och tagit hand om våra gamla. Ingenting är så bra att det inte kan bli bättre. Med fler alternativ, med något att välja mellan, måste vi alla anstränga oss att ligga i framkant. Vi måste vara attraktiva arbetsgivare, ha en modern organisation, en god personalpolitik, bedriva en bra och värdig äldreomsorg. Med fler aktörer inom verksamheten är min förhoppning att vi får en konstruktiv och hälsosam konkurrens om vårdtagare och personal. Med erfarenheter från flera olika håll, med nya ögon på och idéer om hur verksamheten ska bedrivas kan vi förnya och utveckla äldreomsorgen. Och det vinner alla på: de gamla, de som jobbar där, vi som skattebetalare och ansvariga beslutsfattare.

Min förhoppning är att vi nu kan gå vidare och förbereda övergången på ett för medarbetarna, brukarna och deras anhöriga så smidigt sätt som möjligt. Till politikens fundamenta hör att acceptera majoritetsbeslut och gilla läget, även om man själv i själ och hjärta inte alltid gillar eller delar de. Det har vi som tidigare suttit i opposition i decennier erfarit och vackert funnit oss i. Det verkar däremot inte dagens opposition i Övertorneå göra.

Jag respekterar att de och många andra har en annan uppfattning om värdet av mångfald inom t ex den kommunala äldreomsorgen, men att kasta handskarna på hyllan, för att man i det här läget inte fått sin vilja igenom, känns bara politiskt omoget och oansvarigt. Å andra sidan, om man inte är beredd att ta ansvar för kommunen i med- och motgångar, kanske man dragit rätt slutsatser. Även om omständigheten att man väljer att avsäga sig sina uppdrag med fyra och en halv veckor före ett val, mest andas plakatpolitik.

Skiftbyte i stjärnfabriken?

Igår kväll var första gången arrangemanget Röda Kvarn Reunion genomfördes i Övertorneå. Det uppmärksammades och firades att rockbandsverksamheten på Röda Kvarn startades för 15-16 år sedan och tanken är att arrangemanget ska bli en årligen återkommande kväll för att samla upp och ge plats på scen för f d och aktiva musiker med rötterna i Övertorneå, som genom årens lopp stått på Röda kvarns scen och repat och spelat och utvecklat sitt artisteri. I invigningstalet lyftes också vikten av ledarna fram. Initiativtagaren och spindeln i Övertorneås musikaliska nät Johan Andersson hade trummat ihop gänget igår.

Igår kväll åkte också kanotpologänget från Kuiva Gränspaddlare (KGP) till SM-veckan i Malmö. KGP är en av Övertorneås mest vinstrika klubbar. Att i så smala grenar som kanotpolo och kanotslalom i en liten glesbygdskommun, leverera så många landslagskvinnor och män som KGP gjort och ännu gör är imponerande.

Såväl Röda Kvarn som KGP är exempel på lokala stjärnfabriker. Men vilka tar över, den dag dagens ledare tackar för sig? Finns det tillräckligt många som är beredda och villiga att axla manteln? Hur skolar, uppmuntrar och tar vi hand om nya ledare i den ideella sektorn?

Vad vore hockeystjärnorna från stjärnfabriken i isladan Tornedalium utan eldsjälarna? Utan sina ledare och tränare i ÖHF, utan hängivna föräldrar som skjutsar till och från träningar, säljer kaffe och korv i föreningens café? Ibland inte skjutsar ens mellan Soukolojärvi och Övertorneå, utan mellan Övertorneå och Luleå flera gånger i veckan?

Vad vore helgens Matarengi marknad utan Knut Omark och Christer Töyrä m fl? Det finns alltid funktionärer som vill och kan hjälpa till, men någon måste gå före, samla och hålla ihop gänget för de uppgifter som måste göras.

Utan enskilda människor och tillsammansarbete - ingen aktivitet, ingen utveckling. Det om något ser vi prov på dessa intensiva och hektiska veckor där bygden sjuder av liv.

Idag är det dags för Hietaniemi hantverksmarknad på vackra Kyrkudden i Hedenäset. Vi har precis avslutat marknaden i Juoksengi och imorgon brakar Matarengi marknad loss i dagarna tre. Samtidigt sätts en pjäs upp i Kaulirantas Makasiini, Midnattsolscupen genomförs, Överkalix marknad pågår. Just nu i Övertorneå med omnejd. Inget av detta kan vi ta för givet. Bakom varje arrangemang och många angelägna verksamheter finns ideella hjärtan som klappar och händer och fötter som gör.

Övertorneå har ett starkt civilt samhälle med över 90 föreningar - många av dessa idrottsföreningar, byaföreningar eller kulturföreningar uträttar stordåd. Det förtjänar respekt. För de gör vårt liv mer värt att leva, de gör vår tillvaro rolig och meningsfull, de utvecklar sig själva, varandra och andra.

Vad kan jag och du göra? Vi kan heja på eldsjälarna. Vi kan visa vår uppskattning för de. Vi kan uppmuntra och peppa de att fortsätta. Vi kan undvika att gnälla på småsaker.

Vi kan bli en av de. Idag gör jag min första av tre ideella dagar på det kommunala utomhusbadet Ekobadet. Det är bara ett litet och blygsamt bidrag. I många år drevs den av just Kuiva Gränspaddlare, nu har Kuivakangas SK hand om den. Men utan Maria, Tomas, Erkki och Maarit och resten av gänget, hade vi inte haft organisation att sköta det åtagandet. Ska stjärnfabrikerna fortsätta att producera stjärnor får vi vårda varandra och det ideella engagemanget och ledarskapet.

Mer vind i seglen

Det som numera är känt som Littorin-affären, har förbryllat även mig den senaste veckan. Mina sympatier för och med honom och hans familj, är trots Aftonbladets grova anklagelse om påstått sexköp, inte bortblåsta. Jag lämnar det därhän. Och kommer att fortsätta sakna honom i svensk inrikespolitik.

I går kunde O2 äntligen för världen berätta om sina expansionsplaner för vindkraften. Med en ny park i Mäevaara, i vårt nordvästra hörn mot gränsen mot Pajala kommun, vill de etablera 44 verk, en investering, som om den fullbordas i ograverat skick, vilket man ännu inte kan veta, innebär en investering på 1,5 miljarder kr. Därtill kommer lokal konsumtion i form av vägbyggen och transporter av fundament och rotorblad etc.

Som jag tidigare konstaterat här är vi en av de 10 kommuner i Sverige idag som producerar mest vindkraft/invånare. Med denna investering späs det förhållandet på. På en av mina presentationsbilder av kommunen har vi en vindsnurra med texten "I Övertorneå har vinden vänt". Idag kan vi välkomna ännu mer vind i seglen. Vi håller på att inta en mycket spännande position som liten glesbygdskommun i arbetet med den förnybara energin med flera intressanta pilotprojekt.

Hedenäsets Närvärme AB är ett exempel på biobränsledriven småskalig energiproduktion och -distribution. I vår kommun produceras också vattenkraft. Det har det gjorts i tiotals år och även om den långtifrån förslår all vår energikonsumtion, har den ett stort värde. Den gröna energin hade tidigt en vagga i vår kommun.

Vindkraften expanderar och kanske, kanske lyckas vi starta en biogasproduktion. I vårt skogsprojekt Arctic Boreal Climate Development testar vi nya sätt att öka tillväxten i skogen och samtidigt använda skogens klimatnytta för att binda koldioxid. Många av våra hushåll värms - precis som f ö mitt eget - upp med pellets eller andra biobränslen.

Allt detta skapar positiva kringeffekter och mindre eller större ringar på vattnet. Tack vare vindkraftparken i Aapua har nu ett av ortens företag (Abvee) en kompetens att serva och underhålla vindkraftverk. Jag har noterat att de nu också annonserar om de även kan serva biobränsleutrustning i övrigt.

På fredag går vi in med vårt yttrande om den tänkta kärnkraftsetableringen i finska Simo. Som jag tidigare bloggat, har vi ingen annan utväg än att argumentera för ett totalt avstyrkande, då de finska myndigheterna visat sig tämligen ointresserade av våra frågor och betänkligheter för lokaliseringens miljöpåverkan på vatten, djur och natur.

Den här veckan är vi i Centerpartiet Övertorneå ute och kampanjar. Igår och idag på Polcirkelmarknaden i Juoksengi. Hela helgen med början på fredag i Övertorneå på Matarengi marknad. Tillsammans med kandidater till landsting och riksdag finns vi på plats för att berätta om vår politik, våra förslag och idéer. Välkomna att besöka oss!

När offentlighetens pris blir för högt

Jag kan inte sluta deppa över arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins plötsliga avgång.

Han orkar inte längre. Jag läser sällan och aldrig kvällstidningar. Jag har inte förstått eller känt till den enorma press han och hans familj varit utsatt för. Jag vill inte veta att han befinner sig i en vårdnadstvist med sin ex-fru. Jag vill inte frossa i hans och deras olycka och smärta. När jag ser hans pressträff i morse och hör hans exempel på hur media jagat hans barn kan jag inte känna annat än avsky. Det gör mig bestört.

Av egen erfarenhet vet jag hur jobbigt, frustrerande och vanmäktig man känner sig när media anser att man ska tåla att bli uthängd för att ens familjemedlemmar har gjort andra livsval. Jag har ändå en viss medievana och är en offentlig person, men alla andra anhöriga som drabbas och inte har det - vad har de gjort, för att förtjäna den sortens uppmärksamhet?

Jag har värjt mig för att diskutera mina familjemedlemmar offentligt. Om inte jag värnar min integritet och mitt privatliv, vem gör det då? Jag har mått oerhört dåligt över framför allt Norrländska socialdemokratens och Haparandabladets publiceringar och stories om min s k
"H A-koppling" - det faktum att min lillebror är en av medlemmarna i Hells Angels klubb i Luleå.

Medier hörde av sig och frågade om jag inte vill tala med just de om hur jag kände mig och hur det påverkade mig. När en journalist frågade om hennes läsare inte hade rätt att veta hur jag kände mig, höll jag på att implodera. Där gick gränsen. Just där, just då. Ska jag inte ens kunna behålla mitt känsloliv för mig själv? Hennes frågor och förhållningssätt är det mest kränkande jag hittills upplevt.

Men min bror är, och var, vid publiceringarna en vuxen man. Jag kan inte föreställa mig den smärta och vanmakt jag skulle känna, om det vore mina minderåriga barn som jagades och jagades bort av kvällstidningarna.

Därför kan jag inte undvika, när jag ser klipp från Sven Otto Littorins pressträff, att tänka på och komma ihåg vad jag själv upplevt. Och mina upplevelser är bara en västanfläkt av vad han har gått genom. Jag kommer ihåg hur förtvivlad och orättvist behandlad jag kände mig. Över att jag aldrig skulle bli good enough som politiker. Att det inte spelade någon roll vad jag eller mina allianskamrater gjorde och sade, att jag tog ansvar för mina gärningar, att jag försökte leva ett så laglydigt liv som möjligt och göra mitt bästa varje dag. För budskapet och signalen bakom släktskapspubliceringen var att jag hade fel gener, fel familj, fel släktskap.

När de känslorna lagt sig blev jag arg. För om man begrundar innebörden av och konsekvenserna av ett sådant resonemang, inser man snart att bara de fläckfria och snövita människorna skulle få komma ifråga för politiska uppdrag. Det fanns de som i den anonyma nätdebatten på allvar menade att det faktum att jag var storasyster till Henric borde diskvalificera mig från alla politiska uppdrag. Var finns de fläckfria och snövita människorna? Existerar det några sådana personer? Och är det sådana vi vill ska styra vårt land på olika nivåer?

Jag hatar övermänniskoidealet i politiken. Vår längtan efter att våra politiker ska vara så mycket bättre än oss själva. Som om inte politiker - på alla nivåer - vore människor av kött och blod med fel, brister och förtjänster. När SVT:s politiske kommentator Mats Knutsson i en av sina första kommentarer, noterar att "Littorin visat sin mänskliga sida" blir övermänniskoidealet allra tydligast. Som om Littorin eller någon annan ledande politiker fram tills nu varit av någon annan sort, en känslolös robot?

För mig är den händelse som kulminerade idag ett nederlag för svensk demokrati. När människor och ledare, som i offentlighetens ljus tvingas blotta sin mänsklighet, sin utsatthet och sina privata sorger och bekymmer, mals ner, är något sjukt i det svenska samhället. Då är det så lätt att förstå att priset för att ha ett visst uppdrag är för högt.

Jag hoppas att något gott kan komma ur det här. Jag hoppas att vi får oss en tankeställare och funderare på vad vi kan begära av våra politiker. Jag hoppas att kvällstidningar och annan media tar sig en funderare på om alla sidor av en offentlig person ska vara allmän egendom. Jag hoppas att fler, inte färre, vågar engagera sig politiskt. Jag hoppas att Sven Otto Littorin gör politisk comeback småningom. Vi behöver inga superhjältar eller fantastifigurer med övernaturliga krafter i politiken - vi behöver sådana som Sven Otto Littorin.

Han har tänkt nytt, han har visat stort mod och envishet. Han har - förvisso tillsammans med andra - reformerat inte bara sitt parti och hans eget politikområde i regeringen - han har också genomfört stora reformer och i sin offentliga roll visat en personlig och lättsam sida man sällan ser hos (manliga) politiker.

Igår var jag inne på en av alla florerande seglivade myter. Idag på Centerpartiets dag i Almedalen dyker en av Centerpartiets tidigare mest älskade myter upp. Den om att partiet en gång i tiden blev stort tack vare det hårdnackade kärnkraftsmotståndet.

Vi har i partiets idédebatt, särskilt i tillblivelsen av det nuvarande idéprogrammet, på brett håll inom partiet lyckats avliva den myten. Inte minst Henrik Sjöholm har med en dåres envishet påpekat att framgångarna vi rönte på 1970-talet var högst före kärnkraftsfrågan blev aktuell. Jag har nöjt vilat i förvissningen om att mina framför allt äldre partikamrater nu slutat att tro och upprepa det påståendet.

Tills idag... då avgående riksdagsledamoten Solveig Ternström nu uppger det som ett bärande argument till varför hon lämnar oss - tillsammans med det numera för alla bittercenterpartisters obligatoriska och klassiska konstaterandet: "jag känner inte igen mig i partiet längre."

Jag och de allra flesta kan köpa att vi inte är sams och ense i alla sakfrågor i partiet. Jag har inte sällan varit i minoritet i vissa frågor och inte med på partilinjen. Det är sunt och normalt att det i ett parti finns olika åsikter, alternativet vore väl gräsligt? Därför är politikens spelregler sådana att vi måste kompromissa, vi ger och tar, vi vinner, vi förlorar, vi kommer igen.

Så, hur och varför, blir så ofta, slutsatsen för de som inte får gehör sin uppfattning, vara, att de inte längre känner igen sig?

Drömmar och mardrömmar

Har glömt eller förträngt hur ljuvligt det är att uppkopplad sitta ute i trädgården. Varför sitta inne på ett kontor och jobba, när man lika bra kan sitta ute?

Känna vinden som jagar bort myggen och knotten. Höra fåglarna kvittra. Att halsen känns konstig, ögonen ömmar och att det kliar i näsan mellan serienysningarna, är tyvärr det som alltför ofta håller mig från trädgårdstillvaron.

Men här är jag nu. Hemma i Övre Kuivakangas och inte i politikens mittpunkt Almedalen. Det är ett medvetet val som jag känner mig nöjd med. Det är vad jag mäktar med just nu. Visst, hade det varit roligt och intressant att vara på plats, men mitt största problem just nu är inte att jag inte är tillräckligt taggad eller på. Snarare tvärtom. Hade jag varit där hade jag med all sannolikhet blivit (än mer?) übertaggad och det är inte riktigt vad jag behöver för att hålla hela vägen. Det är en bit kvar till kaklet den 19 september. Och allt som kommer därefter!

Desto roligare att följa Almedalscirkusen på håll och i valda stycken via tv, radio, webb och tidningar. Att vänster- eller var det välfärds?-ledaren Lars Ohly i sitt tal igår kväll framhöll just Övertorneå som ett gott exempel på kostnadseffektiva hemtjänsttaxor är t ex ytterst glädjande. Det tyckte också mina vänner i Almedalen som var först med att uppmärksamma mig på detta. Sedan har den passusen fastnat i vårt nyhetsbevakningsfilter, där omnämnden om Övertorneå sällan passerar obemärkta.

Politik - detta märkliga hantverk - funderar jag ofta på. Samspelet mellan väljare och valda. Samspelet mellan det vi kallar för Politiken och Verksamheten eller Politiken och Förvaltningen. Och hur okänd och/eller irrelevant den arbets- och rollfördelningen för många tycks vara.

Ibland kontaktar upprörda medborgare mig. De har noterat något irriterande och ringer... vart eller vem... jo, kommunalrådet! I söndags fick jag mms om överfulla soptunnor i norra Svanstein och frågan "vem ansvarar för detta?". Ibland får jag mejl med olika rop och vädjanden om hjälp. Givetvis försöker jag så långt möjligt att kanalisera dessa förfrågningar till den det berör i den kommunala organisationen, så att dessa kan göra bedömningar och ev vidta åtgärder.

Men det är inte utan att jag ofta undrar vilka förväntningar medborgarna egentligen har på sitt kommunalråd? En sak vet jag. Alla förväntar sig olika saker. Och jag har från början bestämt mig för att jag inte kan vara alla till lags, hur gärna jag än skulle vilja.

Jag måste göra det jag tror på och kan stå för. Jag måste utföra och sköta det här uppdraget på mitt sätt. Jag kan inte kliva in i någon annans skor eller ta på mig någon annans hatt.

Vissa, vill ha ett kommunalråd som fungerar som "en dörr in" till hela kommunen med alla 500 årsarbetare och alla nämnder och styrelser. En som pekar med hela handen, gentemot tjänstemännen och verksamheten och befaller: "gör si, gör så". En dådkraftig typ.

I grund och botten är jag en varm anhängare av en klar och tydlig arbets- och rollfördelning mellan Politikens och Verksamhetens planhalva. Det har extremt stora förtjänster när var och en förstår och utövar sin roll med dess möjligheter och begränsningar, agerar på sin planhalva med sin logik och sina spelregler. Samspelet och arbetsmiljön blir framåtsyftande, dynamisk och kreativ. Var och en får komma till sin rätt, göra det den är bäst på.

Jag försöker att vara ett kommunalråd som situationsanpassar det här laglederiet som kallas ledarskap. Allt har sin tid. Det har sin tid att låta verksamheten och tjänstemännen hantera ärenden. Det har också sin tid när man måste gå in, avbryta, trycka på knappen, våga fatta obekväma beslut eller styra upp saker och ting som man på goda grunder kan se, håller på att gå i diket. Att ta smällen.

Det finns också medborgare som vill ha olika varianter på envåldsstyre - en härskare i politisk eller tjänstemanna- tappning. De drömmer nostalgiska drömmar om hur det var bättre förr. På Bror Muotkas tid när kommunhuset drevs av sju personer. De anser att kommunalråd, som jag, som emellanåt hänvisar till Verksamheten är svaga och viljelösa föremål för tjänstemannastyre.

Om jag och mina kollegor i politiken skulle gå de krafterna till mötes och inte som utgångspunkt hålla hårt på rågången mellan Politik och Verksamhet skulle vi ha det vi gör. Då skulle vi knappast behöva några tjänstemän (för vad ska vi med deras profession och expertis till? det är väl ändå onödigt att ha bygglovshandläggare, miljöinspektörer, socialsekreterare eller gatuingenjörer?), men kanske fler heltidspolitiker? Eller inte. För vore det en härskare skulle denne styra med järnhand och troligen inte vilja dela makten och härligheten med några andra. De där andra skulle bara upplevas som att de försökte komma där och komma och lägga sig i.
Det skulle vara fullständigt ogörligt. Vi skulle vara inkompetenta, otillräckliga och osunda. Det skulle vara bäddat för nepotism och godtycke.

I KommunSverige idag finns det exempel på hur kommunens starke man eller starka kvinna, partiet och kommunen blivit ett, där man inte vet var det ena börjar och det andra slutar. Där tjänstemän är rädda och tysta. De vågar inte göra sitt jobb eller säga sin åsikt. För de vet aldrig var och när deras mandat och tjänsteutövning upphör och Politiken klampar in. Sinnebilden av min absoluta mardröm.

Därför är jag så förvånad över att myten om Kommunens starke man eller starke kvinna är så seglivad och biter sig fast. Har de som ibland förespråkar det verkligen tänkt igenom saken och är det verkligen en sådan ordning de direkt eller indirekt vurmar för?

Nej, jag är som jag är. Och jag gör mitt ledarskap som jag gör det. På mitt vis. Jag försöker hela tiden utveckla mig. Vara lyhörd för och ta till mig av konstruktiv kritik. Ibland också av destruktiv kritik. Men jag kan och kommer aldrig att bli någon annan. Och det är ju det som är det fina med att leva i en demokrati. Om det inte passar, så byt.

Till sist. I en av SKL:s skrifter om förtroendevaldas arbetsgivarroll finns dikten Politik ur diktsamlingen Noteringar av Svante Lundkvist (1982). Jag älskar den och återvänder emellanåt till den. Den passar utmärkt denna vecka när Sveriges mediala uppmärksamhet fokuserar på politikens mecka Almedalen:

Politik
Detta uttryck för människors förväntningar
Deras motstridiga intressen
Deras bekymmer och oro för framtiden
Politiker
Dessa av somliga smått föraktade varelser
Flitiga som bin strävar de
Med små och stora problem
I människans gemenskap

Syna dem i sömmarna
Men förneka inte den roll
Som dom på ditt uppdrag måste spela

Med denna dikt vill jag också passa på att önska alla mina kollegor i politiken, såväl med- som motspelare en trevlig sommar och ett gott valår!

Where the action is

Nu, när jag f ö inte är någon ungdom längre, påminns jag om att vi lever i den trettonde månaden. Den extra månaden vi i Polcirkelland får tack vare midnattssolen. Därför är det just nu och just här allt händer. Alltifrån kvällens fotbollsderby mellan PolSvanstein och ÖSK på Övertorneå ip ikväll (måtte jag hinna dit!) till morgondagens upplaga av årets Drakbåtsfestival. Imorgonkväll har Ryan spelning på Kievari och det är så mycket man borde ha hunnit med att se, göra och uppleva. Och det är den femte s k semesterdagen.

Vi jobbar på. Med att lösa olika aktuella problem. T ex det att vi hamnat i limbo med Luppioberget. Berget, en av vår kommuns vackraste utsiktspunkter, har vi i flera års tid systematiskt och medvetet investerat miljoner i. Vi har förbättrat vägen, vi har dragit och anslutit vatten- och avloppsledning och vi har köpt en timring som ska ersätta den nuvarande bristfälliga serveringsbyggnaden. Den timringen hinner vi inte uppföra förrän efter årets sommarsäsong.

Den nuvarande byggnaden medger endast kafé- och inte restaurangverksamhet - som den ende intresserade entreprenören var ute efter. Vi har jobbat febrilt med att hitta andra lösningar av driften. Andra privata utförare, idella föreningar etc. Vi har inte lyckats. Nu förbereder vi en annan lösning och någon gång under nästa vecka hoppas vi kunna öppna caféverksamhet på berget.

Vi planerar att anlägga någon form av scen eller läktare på den f d dansbaneplatsen på berget och vi förbereder med samarbetspartners ett unikt och skräddarsytt kulturevenemang att uppföras på och för berget. Men lika lite som Rom byggdes på en dag hinner inte heller vi, tjänstemän och politiker, genomföra alla pågående projekt och verksamheter på en gång. Det har vissa dåligt tålamod med. Därför denna försäkran om att Luppioberget är så långt ifrån bortglömt eller åsidosatt som somliga försöker göra gällande. Så mycket som har hänt och kommer att hända på det berget de kommande åren, är det bra länge sedan, någon av oss med egna ögon fick se.

Men dysterkvistar och olyckskorpar kraxar alltid högt. Liksom de tomma tunnorna som skramlar mest.

35 år!

Idag, den 1 juli 2010, fyller jag 35 år. Jag har sett fram emot den här dagen med skräckblandad förtjusning och nu är den här.

Det här uppdraget medger emellertid inte att man heller på sin lediga tid tillbringar eller ägnar sig åt precis det man själv egentligen skulle föredra . Vi lever i en omvärld där beslut fattas som påverkar oss som kommun dagligen och stundligen. Så medan jag mumsar på smörgåstårta och gräddtårta med rabarber och jordgubbar, diskuterar jag idag Finlands ambitioner att bygga ut sin kärnkraft.

Idag fattade finska riksdagen beslut om att bevilja Fennovoima OY:s ansökan om att bygga ett nytt kärnkraftverk. Det enda som återstår är beslutet om det ska lokaliseras i Simo eller i Pyhäjoki. Som jag tidigare bloggat här är vi irriterade över hur de finska myndigheterna hanterat processen och bl a våra synpunkter och invändningar om miljöpåverkan på vildlaxen, Bottenvikens och Torneälvens vattenstatus, fågellivet m.m. De avfärdas i princip. Och skulle en kärnkraftsolycka inträffa kan vi ju alltid äta lite jodtabletter (!) - för att ge ett smakprov på resonemangen i de senaste utkasten till general- och detaljplan för Karsikkoniemi, den tänkta lokaliseringen vid Torneälvens mynning i Simo kommun.

Jag har i flera dagar tänkt blogga om den oroande situationen för våra soldater i Afghanistan. Hur viktigt det är att vi stödjer alla de som är där. Jag hörde en intervju med den högste svenske befälhavaren i veckan och han konstaterade kallt att våra svenska män och kvinnor nu varje vecka är involverade i strid. I dagarna har USA utsett general Petreus till sin högste befälhavare där, för att möta talibanerna. Jag får återkomma i det ärendet.

Allvarlig JO-kritik

På min tredje semesterdag har jag blivit varse att Riksdagens ombudsmän, Justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger, idag beslutat att rikta allvarlig kritik mot oss i kommunstyrelsen i Övertorneå. För att vi - ytterst jag och dåvarande kommunchefen - verkställde KF:s beslut att sälja Svansteins sim- och sporthall, innan det var laga kraftvunnet. Det gjorde att den efterföljande rättsprocessen där länsrätten upphävde KF-beslutet i praktiken blev verkningslös eller "illusorisk", som JO så träffsäkert och målande beskriver förhållandet.

Beslutet är inte förvånande, snarast förväntat. Men det svider inte i skinnet desto mindre. Hela den här soppan har plågat mig från början av min kommunalrådskarriär, och det är inte utan att jag undrar när eller om denna Golgata-vandring kommer att ta slut.

På samma kommunfullmäktige där jag så oväntat och överraskande blev vald till KS-ordförande 22/9 2008, hade vi några ärenden tidigare diskuterat just formerna för försäljningen av Svansteins sim- och sporthall till köparen Robert Blomberg. Jag själv hade argumenterat för - mot den dåvarande majoriteteten - och yrkat på att anläggningen först öppet borde ha bjudits ut till försäljning via ett anbudsförfarande, istället för att säljas till en predestinerad köpare. Jag och vi visste då att det var ett tveksamt tillvägagångssätt.

Och vips. Plötsligt blir jag KS-ordförande och har också detta ärende att hantera. På min femte arbetsdag (6/10) begår bl a jag misstaget att skriva på köpekontraktet och binder därmed oss som avtalspart civilrättsligt gentemot motparten. Hur och varför jag kunde vara så dum att jag gjorde det, kan jag inte - av omsorg om vår förre kommunchef - närmare gå in på. När jag ett par eller tre dagar senare blir varse vilket misstag jag begått och kontaktar köparen i akt och mening att få backa bandet tillbaka, är denne föga intresserad av ett sådant förfarande. Jag stod inför fullbordat faktum och hade inget handlingsutrymme överhuvud.

Jag insåg redan då att det bara var att bita i det sura äpplet och stå mitt kast. Att ta konsekvenserna av misstaget. Jag och kommunförvaltningen har därefter vid varje givet läge informerat KS och KF om händelser i ärendet. Att länsrätten upphävde KF:s beslut. Att det inte fanns någon annan råd än att fullfölja affären, då vi gjorde bedömningen att det skulle bli svårt och ev mycket kostsamt att ensidigt försöka häva köpeavtalet. KS och KF gjorde aldrig någon annan bedömning vid alla de tillfällen frågan var uppe till diskussion.

Det är som det är. Det går inte att göra det här ogjort. Vi har tagit till oss av det här misstaget. Vi har dragit lärdom av den här affären. Sedan dess har ingen kommunal fastighet sålts utan föregående anbudsförfarande eller värdering. Vi har sett över, skärpt och kvalitetssäkrat vår kompetens, våra rutiner och processer. Vi har gjort så gott vi har kunnat för att se till att en liknande situation inte inträffar igen.

Men det räcker inte. JO:s beslut att rikta allvarlig kritik mot oss är fullt förståelig. Och jag får fortsätta att leva med det misstag jag begick på min femte arbetsdag. Oaktat hur mycket det än stör mig, så gjorde jag fel, vi gjorde fel och skadan går inte att reparera. C'est la vie. Jag har tagit och tänker fortsätta att ta ansvar för det felet.

Förra veckan fick jag förresten reda på att EU-kommissionen f ö stängt förstudien huruvida samma affär stred mot EU:s upphandlingsregler. "Case closed" stod det visst. För de, kanske?

Svanstein - Årets By!

Idag strålade Svanstein - Tornedalens pärla -ikapp med solen! Det var folkligt, festligt och fullspikat! Sven Kostenius, vice KS-ordförande och jag var på plats för att överlämna kommunens check och utmärkelse till Svanstein som Årets by 2010 i Övertorneå kommun. Nu blev ju Svanstein inte bara Årets by i vår kommun, utan faktiskt Årets by i hela Norrbotten, vilket känns otroligt glädjande och roligt.

Landshövding Per-Ola Eriksson höll ett fint tal där han tog fasta på vad som utmärker den positiva lokala utvecklingen i Svanstein och lyfte fram samarbetet mellan byns människor, företag och ideella sektor med starkt engagemang för kyrka, kultur och idrott.

Jag valde att genomföra kommunens uppvaktning tillsammans med Sven som duellerande pianister. Sven Kostenius, som är en Svanstein-profil, om än han idag och sedan några år bor i Rantajärvi, var ordförande för det KS-möte (där jag själv saknade möjlighet att delta i) där Svanstein utsågs till Årets by i vår kommun. Sven berättade varför KS utsåg Svanstein till Årets by och jag passade på i min del av talet att lyfta fram nästa stora gemensamma utmaning med bäring på Svanstein och dess attraktionskraft som besöksmål: nämligen Norrbottens minst kända världsarv - Struves meridianbåge.

På vänstra bilden: Fr v Marianne Lampinen, ordf Svansteins byaförening, Gustav Hansson, länsstyrelsen och landshövding Per-Ola Eriksson.

En av mätpunkterna i meridianbågen (som korsar 10 länder från Norra Ishavet till Svarta havet) och f ö den gemensamma nämnaren, för de tre gradmätningsexpeditioner som sedan 1736 gästat Tornedalen och Norrbotten, är nämligen berget Pullinki, strax utanför Svanstein (335 möh).

Bo Lindberg framförde tillsammans med Anton Muskos och Hannes Lindberg vackra sånger och musik. Bland annat valsen Elämän valssi. Sixten Lindberg sjöng också innan programmet avslutades med Tornedalssången i allsång. Det blev en fin och värdig avslutning på en fin dag i Årets by.

Letter of intent - Min bloggsommar 2010

Sommartider, hej hej! Under sommaren kommer mitt bloggande - som vanligt - att fokusera på dagliga, stundliga och nutida skeenden och händelser, men förhoppningsvis kommer bloggandet också att spegla mitt reflekterande över gångna tider, som jag uppskattar såå mycket att ägna mig åt när jag är ledig eller har det lite lugnare. Om vardagen emellanåt är som en jakt; en jakt på timmar och minuter, på allt som måste hinnas med, klaras av, uträttas, är vilan dess motsats.

När vardagen går i 180 knyck, måste jag bromsa upp, få hjulet att snurra lite saktare. Jag längtar efter att hinna smälta allt jag har förmånen att få vara med om. Jag eftersträvar och tränar på att vara där, att vara närvarande i nuet, att njuta av eller på andra sätt notera det som sker med öppna sinnen.

Men ibland är dagarna och kvällarna så intecknade och maxade att allt går hack i klack. Ett mötesmaraton avlöser ett annat från en dag till en annan. Och då kan jag längta så mycket efter att få en paus, att få stanna upp och fundera på allt vad som sker. Vad olika händelser betyder, vad olika handlingsalternativ får för konsekvenser, vilka lärdomar och slutsatser jag kan eller bör dra av allt som sker och som jag upplever, ibland ensam, ibland tillsammans med andra; med medarbetare, kamrater i politiken, andra medskapare eller familj och vänner.

Så att blicka bakåt, att stanna upp och reflektera - det är vardagslyx för mig. Och det har jag tänkt ägna mig åt på olika sätt här under bloggen under sommaren.

Jag kommer att återvända till sådant som passerat revy under våren eller kanske rentav förr om åren. Sådant som lever sitt eget liv i mediebruset eller tills nu bara inom mig och min tankevärld.

Vi kan börja med min känsla och mitt engagemang för mitt och vårt minoritetsspråk meänkieli, som under det gångna året uppmärksammats, men under onödigt tillspetsade former. På den nationella webbplatsen för de nationella minoriteterna minoritet.se finns artikeln "Spegelbild av hotat språk"

Artikeln kom till den 7 maj när Övertorneå kommuns minoritetsspråkshandläggare Aina Bleikvassli och jag deltog i ett fantastiskt minoritetspolitiskt seminarium i Stockholm. Länsstyrelsen i Stockholm är ny nationell myndighet för oss minoritetsspråkliga förvaltningsmyndigheter och förväntningarna från vår sida var kanske inte de allra bästa inför seminariet. Visst, hade vi en förståelse för att det finns 4 andra minoritetsspråk, som kanske inte är lika starkt geografiskt förankrade i Norrbotten som bl a vårt, och att uppgiften därför kanske bör utföras av annan länsstyrelse än vår.

Så kanske just därför, blev vi så hänförda av länsstyrelsen i Stockholms engagemang för frågan! Det började, när vi kom dit, med att landshövding Per Unckel höll ett fantastiskt tal om våra minoritetsspråk och hans tankar om hur länsstyrelsen skulle jobba med oss. Och så fortsatte det. Intressanta inlägg, goda exempel, resultatorienterade gruppdiskussioner varvade med underbara kulturinslag. Vilken dag! Det var nog inte bara jag, som när vi åkte hem, kände att hela minoritetsspråkspolitiken revitaliserats av länsstyrelsebytet.

Ursäkta, den möjligen interna humorn och försöket till ordvits. Inom minoritetsspråksbranschen har i flera år talats just om begreppet revitalisering, i meningen att åter ge språket nytt liv. Första gången jag hörde ordet var på ett språkseminarium i Övertorneå 2003?, vilket antagligen bara röjer hur sent jag kommit att förstå att ta till mig den forskning som pågått kring bl a meänkieli i årtionden.

Hur som haver. Språket och våra attityder och förhållningssätt som privatpersoner, offentliga myndigheter och organisationer är en laddad och kontroversiell fråga inom resp folk och kultur. Jag vidhåller att ett av bl a vårt språks största hot är alla do's and dont's - (dvs ffr allt muntliga påbud och koder, som emellanåt i den offentliga debatten förs fram också skriftligt, som alla gör anspråk på att stå för den rätta eller korrekta tillämpningen eller språkförståelsen) som fungerar som effektiva tvångströjor eller mentala bojor som omger och begränsar oss, som försöker våga tala och skriva språket, trots att vi inte kan och därför famlar och trevar oss fram.

Trevlig midsommar!

Whoah, vilken vecka! De tre senaste veckorna har varit så speedade och maxade av aktiviteter att jag under gårdagen kände mig närmast vimmelkantig. Emellanåt är tempot i mitt kära uppdrag sådant att det känns som att man sitter på insidan av en tvättmaskin i centrifugeringsläge. Det är då det är viktigt att bromsa, stanna upp och ta en paus. Därför är jag så glad och tacksam över den pågående midsommarhelgen, som firas här hemma, i Kuiva och i Övertorneå bland nära och kära med god mat och dryck.

Det är väl det att det lackar mot semester. Det är därför vi alla passar på och bara vill eller måste göra det här och det här före semestern. Och se'n sitter man där, med program, åtaganden och aktiviteter, var och en i sig roliga och meningsfulla, från morgon till kväll och blir ohjälpligt så trött. På sig själv och sin oförmåga att prioritera och planera klokt. Men det verkar vara ett livslångt träningsläger i mitt fall.

Av alla veckans möten och aktiviteter var ett guldkorn vår kommundialog med landstingets kulturgäng. Med direktör Elisabeth Lax i spetsen kom hon och hennes medarbetare från staben och ett par av länsinstitutionerna på besök. Vi hade från kommunens sida bjudit in brett och stort eftersom det händer så kolossalt mycket just på kulturområdet i vår kommun. Och många slöt upp till vår stora glädje. Det blev ett härligt möte där kreativiteten, lusten och inspirationen flödade.

Jag är så glad över att Alliansregeringen vågat införa den sk kultursamverkans- eller koffertmodellen på kulturområdet - ett decentraliserat beslutsfattande över statliga kulturresurser. Och jag är så glad över att vi i Norrbotten blev det enda län utöver de fyra regionerna som nu får vara piloter i koffertmodellen. Nu är det upp till oss själva att ta vara på de möjligheter den här reformen innebär och gemensamt mellan landsting, kommuner, civilsamhälle och enskilda kulturutövare knåpa ihop en så bra och heltäckande kulturplan att den senare kommer att fungera som en ändamålsenlig vägvisare när vi ska prioritera och fördela resurser.

Vi har hunnit ha en bastu- och grillkväll i Koijumaa fäbod mellan kommunen, Företagarna Övertorneå och, som nyhet för i år, med våra finska motsvarigheter och kollegor. Jättekul! Vi behöver mer samarbete och samverkan med våra finska grannkommuner på alla plan. Inom kommunen kan vi göra hur mycket som helst, men även fler sektorer vinner på ett ökat samarbete, som t ex privata sektorn. Ylitornio har nu sin nyegamle kommundirektör Tuomo Karjalainen på plats, och jag ser fram emot att få lära känna honom och tillsammans med honom förhoppningsvis ta nya tag för att utveckla vårt samarbete.

De informella och lättsamma gemensamma mötesplatserna mellan kommunala beslutsfattare (politiker och tjänstemän) och företagare är viktiga, inte minst som komplement till de mer formella eller ärendestyrda träffar och aktiviteter som annars dominerar arbetsåret.

Under veckan som gick gästades vi också av Tillväxtverkets ledningsgrupp som gd Christina Lugnet bjudit upp till Tornedalen. Det var ett kärt besök och jag hade förmånen att få guida gruppen genom resan i vår kommun och berätta om oss, våra möjligheter och de utmaningar vi hanterar och står inför. Det är viktigt att centrala beslutsfattare just besöker oss på ort och ställe och med egna ögon upplever vår vardag och verklighet; det här med gränsen, med avstånden, med demografin och våra fantastiska förutsättningar.

På måndag hade jag en gång tänkt påbörja efterlängtad semester. Det hinns inte med. Istället åker vi till Vittangi för att hålla arbets- och beredningsutskottsmöte i Leader Tornedalen. På tisdag händer det roliga saker i bl a Svanstein och så där kommer det att rulla på.

Det händer mycket positivt just nu och det gäller för oss alla att smida medan järnet är varmt. Jag känner stor tillförsikt och förtröstan över den närmaste framtiden för oss i Övertorneå kommun och det är kul när man emellanåt kan få skörda frukter av hårt arbete.

På måndag kanske vi borde skicka brev till regeringen och Naturvårdsverket om att vi också behöver få använda besprutning i myggbekämpningssyfte? Huvvaligen, så mycket mygg vi har i år. Jag trodde att alla mygg var hos oss i Övre Kuiva, men det sägs att de visst håller till i Risudden, Hedenäset och Svanstein också. Det är det enda som stör ett annars så vackert och midsommarfagert Tornedalen.

Jag vill önska alla mina läsare en skön och trevlig midsommar. Snart är det dags för det härliga sommarnöjet och familjefesten vid Kuiva Folkan. Vi ses! Var rädda om er i midsommartid och njut av solen och värmen.

Övertorneå-medborgarnas lyckönskningar levererade

Foto: Pawel Flato
Kommunfullmäktiges ordförande lyckönskar HKH Kronprinsessan Victoria och herr Daniel Westling från oss alla i Övertorneå kommun.


Foto: Pawel Flato
Här hälsar jag på Filippa Reinfeldt, landstingsstyrelsens ordf i Stockholm. Första gången jag också hade förmånen och glädjen att hälsa på hennes man, statsministern Fredrik Reinfeldt. Jag tackade de för att de bjudit in Sveriges kommuner, landsting och regioner till mottagning.

Foto: Britta Flinkfeldt Jansson, min kollega i Arjeplog med min Nokia N97 :-) Inte som Regeringskansliets fotograf och/eller utrustning
Kommunfullmäktiges ordförande Riitta Björk och jag

Så kom den stora dagen. Idag.

Och för min personliga del igår. Det är något paradoxalt och motsägelsefullt över mina känslor på gårdagens deltagande i regeringens mottagning för kronprinsessparet: å ena sidan var kommunfullmäktiges ordförande Riitta Björk och jag inte inbjudna dit som privatpersoner; vi var ditbjudna för att överlämna gratulationer och lyckönskningarna från invånarna i just vår kommun. Och det gjorde vi; muntligen till Kronprinessan och herr Daniel Westling, och skriftligen i gratulationsboken. Vi företrädde Övertorneå kommun.

Å andra sidan har jag aldrig hymlat över min glädje att få närvara vid denna mottagning.

Kronprinsessan har - så länge jag kan minnas - varit min personliga favorit i det svenska kungahuset. Om man nu ens får säga så. Medan farmor Hulda och faster Asta hade porträtt på Kungen och Drottningen på byrån i kammaren i Teurajärvi, blev Kronprinsessan "min" kunglighet.

Några år yngre än mig, var hon min symbol när jag var i prinsessdrömme-åldern. Född blott 13 dagar efter mig, är också hon en kräfta. Jag hade en hund av samma ras som hon när jag och familjen blev med vår älskade Linus, en Cavalier King Charles Spaniel. Jag skrev som 11- eller 12-åring till Hovet eller Kronprinsessan för att söka sanning i ryktena om från vilken kennel hennes cavalier kom från. Och jag fick svar! Kanske inte om kenneln, men bara att få brev från Slottet, var en stor upplevelse för en 11-årig flicka i Teurajärvi.

Och på den vägen är det. Min rojalism har grundlagts tidigt och omärkligt. Under vuxna år, som ett politiskt medvetet och tänkande djur, har jag understundom skämts eller i vart fall varit förlägen över min preferens för monarki som statsskick och min oförbehållslösa förtjusning i Kronprinsessan. Jag har smugit med denna läggning och kanske har bara min sambo vetat om varför jag tyckt om att se Nobelfesten på tv eller "Året med kungafamiljen" på SVT i jultider och i åratals retat mig för min faiblesse för våra kungligheter och vårt statsskick.

Han har - liksom antagligen en hel del andra - svårt att utifrån prinicipiella utgångspunkter se, hur jag, i hans ögon, på denna punkt kan vara så fullständigt irrationell. Jag har inför honom och alla andra som försökt debatterat frågan med mig, genast kapitulerat: "sorry, no use, kasta inte pärlor för svin, du har säkert rätt, men det hjälps inte! Du kan inte påverka eller förändra min uppfattning i denna fråga. Jag unnar mig lyxen att ha en emotionellt grundad åsikt i denna fråga."

Jag har varit jublande glad över förlovningen. Lyrisk över Hovets pr-maskineri och att bröllopet inträffar just nu. När Alliansregeringen styr landet. Och närmast dansade i korridoren när inbjudan till regeringens mottagning kom i våras.

Jag hade reservplaner för allt. När vulkanaskmolnet svepte in över oss i mitten av april, försäkrade jag mig om att för det fall att det skulle bestå skulle Riitta och jag kunna hyra bil av kommunens leverantör. Pilotstrejken i veckan var också ett temporärt orosmoln och skrämskott, men efter besök på Swedavias hemsida, kunde ordningen återställas.

Och allt gick jättebra för oss igår. Vi tog oss till Kallax, vi flög ner, vi kom till mottagningen. Roade oss kungligt där. Att regeringskansliet och UD:s protokoll kan ordna fester tvivlar jag inte på, och med anledning av Kronprinsessbröllopet skulle det säkert klaffa utmärkt, men att det skulle vara såå trevligt och såå välorganiserat, hade jag inte förväntat mig.

När vi kom dit hade vi länsbord som uppsamlingspunkt och utgångspunkt för vimlande och minglande. Det var så trevligt och roligt att få se alla kollegor så vackra och uppklädda och prata med de, för sista gången före valet i många fall, att se statsministerparet, Kronprinsessan och Herr Daniel och Kungen och Drottningen majestätiskt skrida ner för trappan i salen på Stockholms stadshus. Att höra vice statsministerns och min partiledare Maud Olofssons fina och personliga hälsningsanförande.

Att hinna träffa och byta några ord med alla c-ministrar och därutöver hinna hälsa på några fler skickliga och strategiska minglare i regeringen, som t ex kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Att det ambulerande och cirkulerande spelmansgänget lyckades med Anna Hövenmarks utmaning. De dök upp hos oss och frågade vad vi ville höra. Anna fann sig, som ganska ofta, snabbast, och bad om Gällivarevisan. Det trodde vare sig jag eller någon annan där närvarande norrbottning att de skulle klara. Så döm om vår förvåning när de spelade upp den och sjöng (!) alla verser - bättre än vad vi själva kunde!

Nej, bara den manövern, med spelmännen, var ruggit imponerande! Respect, UD och RK! Det fördrev vår tid, att medan vi minglade och väntade på vår tur att få hälsa, emellanåt kunde lyssna till dessa skickliga spelmän. Än var det "Smoke on the water", än "Ack, Värmeland du sköna" eller Jämtlandssången! Att ordna fest. Det kan RK och UD och gårdagen var inget undantag.

Så blev det vår tur. Det var magiskt. Och herr Daniels fina kommentar om att vi kommit så långt för att lyckönska de, fick mitt hjärta att smälta och mina ögon att tåras. Jag bryr mig inte om hur inövad den repliken må ha varit, jag bryr mig inte om att de antagligen drillats i Sveriges geografi och kommuner. Han sade det! Det visade på hans respekt för och empati med oss, för vårt folk, vår plats i Sverige och världen. Han vill och han kan. Visa samma engagemang, kunskap, nyfikenhet och spontanitet som hon verkar kunna.

De bara stod där. Tålmodigt och leende. I en och en halv timme. Hälsandes på 400 kommun-, landstings- och regionpolitiker från 233 av 290 närvarande kommuner. Helt otroligt! De log och strålade. De var så bekväma.

Det är den professionalismen som inger respekt. När vi andra flackat med blicken, blivit trötta på att stå, att verkligen se den som står framför oss, då står de där och ser lika glada ut för varje nytt ansikte.

Jag blev så starstruck av herr Daniel Westlings ömma kommentar att jag knappt minns vad som hände när jag hälsade på Kungen och Drottningen. Jag tror att jag inte var riktigt närvarande. Och efteråt var min reaktion än märkligare. Jag blev tyst. Helt tyst. Direkt efter hälsningen sprang vi genom åskskuren till centralen för att hoppa på Arlanda Express. Där satt vi, Riitta och jag och färdades mot Arlanda och hade inget att säga varandra. Var och en sms:andes eller facebookande. Jag kände mig bara alldeles salig och lycklig.

Jag var uppfylld över att vi hade fått hälsa från vårt folk. Att vi visade Övertorneå-flagg där. Att det var just Riitta och jag som nu hade förmånen att får göra det. Två kvinnor. Hade detta inträffat två år tidigare, hade det varit ytterligare två äldre, grånade socialdemokratiska män. Inte ont i det. Man rår inte över hur man ser ut. Men det fanns så många fler sådana där. Kanske inte just socialdemokratiska, men fortfarande domineras kommunsektorns främsta företrädare av äldre, grånade män.

Nu var det Riitta, så vacker i sin Tavastehus-dräkt och lilla jag. Jag hade bekymmer med min Tornedalsdräkt och valde därför en annan utstyrsel dagen till ära. Nej, jag kände mig inte lika vacker eller välmatchad med Riitta som jag hade kunnat, men jag behövde inte skämmas över hur jag eller Övertorneå såg ut igår.

Uppfylld över att inte bara ha fått hälsa på Kronprinsessan och herr Daniel, Kungen och Drottningen, utan även statsminister Fredrik Reinfeldt och hans fru, landstingsrådet Filippa Reinfeldt, för första gången i mitt liv.

Igår blev en så annorlunda och rolig dag på jobbet igår. Roliga dagar på jobbet har jag allt som oftast. Men gårdagen var unik och historisk. Så vad ska dagen idag- då allt verkar hända - inte bli?

Orkar inte kämpa emot...

... och hålla tillbaka mitt rojalistiska glädjerus eller låta bli att ryckas med i bröllopsyran längre.

Imorgon smäller det. Imorgon får jag och kommunfullmäktiges ordförande Riitta Björk glädjen och förmånen att tillsammans med våra kollegor från hela Sverige på regeringens mottagning för kronprinsessparet gratulera och lyckönska Kronprinsessan Victoria och den blivande prins Daniel.

Jag är otroligt stolt och glad över att tillsammans med Riitta få vara de två som företräder Övertorneå kommun vid detta historiska tillfälle. Det är inte så mycket glamour i mitt kära uppdrag och för mig som aldrig träffat någon medlem av det svenska kungahuset är det här en stor sak. Min farmor och min mormor var mycket intresserade av och engagerade för monarkin. Kanske är det detta urmodersarv i mig, som gör att det känns så stort. Tänk, vad skulle farmor och mormor ha sagt, om de skulle ha vetat...

Jag vet. Endel tycker att all mediabevakning av prinsessbröllopet bara är för mycket. Överallt. Från morgon till kväll.

Så jag har försökt behärska mig. Tills nu. Nu tänker jag bara njuta av det som kommer att ske. Imorgon och i övermorgon.

Gränsöverskridande eller gränslös?

Vi lever i en gränsöverskridande, och ibland till och med i en tillsynes, rentav gränslös
värld. Vi svenskar är sedan 1995 medborgare inte bara i ett land, utan i en Europeisk Union med egna EU-rättigheter. Klyschor? Självklarheter? Verklighet och vardag?

Nej. Det är inte så enkelt. Den globala byn både är här och inte här. Samtidigt. Men vem har sagt att det ska vara enkelt, som vår förra kära tf kommunchef Gerd Johansson, vid väl valda tillfällen brukade framhålla? Den senaste veckan har jag mer och oftare än annars haft anledning att reflektera över detta fenomen.

En av de stora poängerna med att vara med i EU är att internationellt samarbete är ett av våra mest effektiva verktyg för att lösa gränsöverskridande internationella problem. Miljöfrågor är något av de mest självklara och klockrena skolexemplena på poängen med EU eller FN.

När det sedan blir skarpt läge och den aktuella miljöfrågan råkar vara lokaliseringen av ett kärnkraftverk, verkar inte bara alla poänger utan även all EU-rätt på området, vara som bortblåst.

Förra veckan skrev jag en skarpt formulerad skrivelse till mina kollegor i kommunstyrelsen i Övertorneå och den finska kommunen Simo, till miljöminister Andreas Carlgren, Naturvårdsverket och vårt regionala miljötillsynsorgan länsstyrelsen i Norrbottens län.

För trots att vi sedan flera år har en gemensam europeisk miljörätt och omfattas av den s k Esbo- eller EIA-konventionen förefaller den just nu, vare sig vara känd för eller än mindre tillämpas av de finska myndigheter som så gärna vill etablera
ett kärnkraftverk på Karsikkoniemi i Simo kommun. Det är inte okej.

Poängen med Esbo-konventionen är att förplikta EU:s medlemsländer att öppet och transparent, dels hålla berörda grannar informerade om projekt med stora miljökonsekvenser, dels inhämta synpunkter på miljökonsekvensbeskrivningar.

Allt sedan Simo kommun började diskuteras som en lämplig lokaliseringsort för ett nytt finskt kärnkraftverk har Övertorneå kommun valt att förhålla sig aktivt till projektet. Redan i december 2008 började vi skicka skrivelser med synpunkter, frågor och invändningar till svenska miljömyndigheter som efterhörde våra synpunkter. Vi aviserade redan då vår ambition att vara aktiva i den fortsatta processen. Sedan dess har vi lämnat liknande input på Kemi-Torneås landskapsplan samt på första utgåvorna av general- och detaljplan för Karsikkoniemi.

Våra frågor och invändningar har kretsat kring de ekologiska frågorna. Vi var 1983 Sveriges första ekokommun och har ett stort engagemang i miljö- och ekologifrågor. Idag är vi en av de tio svenska kommuner som producerar mest vindkraft/invånare och även i övrigt
har vi intressanta och banbrytande projekt, produkter och företag verksamma inom den förnyelsebara energisektorn. Den finsk-svenska gränsälven Torneälven som rinner genom vår kommun är vår livpulsåder. Vinter som sommar, vår som höst. Vi lever våra liv vid älven - det har vi här på gränsen alltid gjort och det vill vi, våra barn och barnbarn fortsätta att göra.

Älven, som har nationalälvsstatus och därmed enligt svensk lag är skyddad från bl a utbyggnad av vattenkraft, åtnjuter också starkt europeiskt skydd. Den är Natura 2000-klassad och faller inom ramen för EU:s fågelskyddsdirektiv. Älven är en av vår kommuns och hela Tornedalens
största tillgångar. Därför har t ex frågan om vildlaxens livsbetingelser och överlevnadsförutsättningar länge varit en stridsfråga i våra båda länder. Det har funnits motsättningar mellan yrkesmässigt kustfiske och sportfiske, det har funnits motsättningar och olika problembeskrivningar och åtgärdsförslag mellan finskt och svenskt. Det enda alla varit ense om är vilken värdefull och unik tillgång vildlaxen utgör.

50% av Östersjölaxen härrör från Torne och Kalix älvar. Att den måste skyddas är viktigt inte bara för att bevara den biologiska mångfalden utan även för att ta vara på den slumrande potential sportfisket utgör. Då känns det minst sagt knepigt att nu till, några av våra starkaste varumärken i Övertorneå, Tornedalen och Swedish Lapland - Torneälven, vildlaxen och Europas sista vildmark eller yttersta utpost - lägga begreppet, fenomenet och energikällan kärnkraft, som några av våra finländska vänner nu så gärna vill.

Den föreslagna lokaliseringen i Karsikkoniemi ligger nämligen precis i Torne älvs mynningsområde. De förhoppningsvis allt fler återvandrande laxarna ska passera det uppvärmda kylvattnet.

Döm om min förvåning när jag för två veckor en sen eftermiddag återvände till kontoret och upptäckte ett stort budat paket. Innehållet visade sig vara handlingarna rörande de nu aktuella utkasten till general- resp detaljplan, med ett följebrev från det finska konsultbolaget
Pöyry Oy (som på Simo kommuns uppdrag?) anmodade oss i Övertorneå kommun att 5 (!) arbetsdagar senare inkomma med vårt yttranden på dokumenten. Vid kontakter med
det svenska nationella samordningsorganet Naturvårdsverket visade det sig för en vecka sedan att de till dags dato då ännu inte fått en formell remiss! Som svensk myndighet kan vi välja att antingen svara direkt till Simo kommun eller via vårt nationella samordningsorgan.

Jag skrev då skrivelsen till Simo kommun & Co och framförde min kritik mot processen och hanteringen samt meddelade att vi ämnade nyttja vår rätt att inkomma med synpunkter via den nationella samordningsmyndigheten istället för direkt till Simo kommun.

Att vi hittills i processen efterlyst undersökningar och fakta är inget de finska myndigheterna och/eller Pöyry Oy bemödat sig att bemöta. Våra frågor, farhågor och betänkligheter om konsekvenserna av en så miljöfarlig verksamhet i Torneälvens mynning avfärdas eller nonchaleras i praktiken. De tycker Pöyry Oy inte är ett problem.

Enligt deras "bedömningar" utgör detta ingen risk eller fara. Planförfattarnas "bedömning" av konsekvenserna vid händelse av en kärnkraftsolycka är festliga och närmast hämtade ur Tage Danielssons berömda sannolikhetsmonolog om Harrisburg. Planförfattarna meddelar frankt
att bl a invånarna i Övertorneå då kan äta lite jodtabletter(!). Bara det i sig är tillräckligt, för att vi skeptiker får vatten på vår kvarn, i vårt ifrågasättande av hur seriöst arbetet bakom planerna bedrivs.

Istället för att bemöta våra frågor, farhågor och invändningar med av oss efterfrågade fakta och undersökningar, svarar Pöyry med att konsekvent hänvisa till "bedömningar". Skälet till att jag f ö refererar till "Pöyry Oy" är att jag inte ens kunnat bilda mig en uppfattning om vem som är formell avsändare av materialet! Av följebrevet framgår att man ska skicka sina synpunkter till Simo kommun, men alla dokument är mallade med Pöyrys logotyper.

I måndags (14/6) hade vi kommunstyrelse och mot bakgrund av hur finländarna hittills behandlat våra frågor och invändningar beslöt en nästan enig kommunstyrelse att därför avstyrka den tilltänkta etableringen. Kan man inte ens respektera och följa uppgjorda spelregler och processer i det här skedet, hur ska man då vinna andras tillit och förtroende i en fortsatt process eller i en skarp kärnkraftsdrift?

Och igår. Möte i ENPI Kolarctic CBC:s övervakningskommitté. Första utlysningen av projektmedel håller på att klaras av. Men i överläggningarna mellan
de finska, norska, svenska och ryska partnerna verkar avstånden, mellan oss grannar i Barentsregionen, emellanåt vara ljusår. Vi har hållit på så länge, vi har kommit en
bit på väg men det bestående intrycket efter gårdagen är snarare hur oerhört lång väg vi har kvar. Jag undrar om vi kommer uppnå ett decentraliserat regionalt ansvarstagande
och beslutsfattande över de utvecklingsresurser vi gemensamt förfogar under min livstid.

Gränsöverskridande? Gränslös? Globala byn? Här och nu. Jag vet inte.

En plats för alla

Först lite bilder från förra fredagens besök på Hannus ladugård i Luppio. Här byggare Leif (Toolanen) med Ulf Hannu, vid en av de intressanta och smarta konstruktioner de importerat från Finland. Det handlar om en lösning att leda bort urin ur ladugården och

minska ammoniaklukten.

Fr v Pirkko Hannu med två besökare vid mjölkroboten. De gästande damerna mindes hur jobbigt det var förr i tiden att handmjölka korna och såg förundrat på robotmjölkningen.

Att stå och bli borstad verkade vara ett populärt och behagligt inslag för korna.

Idolbild: Ulf och jag på den blåsiga ladugårdsbacken.

***********************

Den här lördagsmorgonen är den första på fyra veckor då jag haft sovmorgon och inget partiarrangemang att genomföra eller delta i. Även om det är jätteroligt att kampanja och göra politik är det skönt att ta en paus mellan varven och bara vara, ägna sig åt helt andra saker.

Veckan som gått har varit rolig och intensiv. I tisdags gästade Rennäringsdelegationen Tornedalens Renprodukter i Soukolojärvi. Jag har deltagit i RFSL Nords tankesmedja i Piteå om hur vi kan göra Norrbotten mer vänligt för homo- och bisexuella och transpersoner.

Vi har haft styrelsemöte i Kommunförbundet Norrbotten och en SV Arena om Övertorneå kommuns behov av arbetskraftsinvandring grundat på Petter Hojems FORES-rapport. Under gårdagen tog vi ytterligare några steg framåt vad gäller planerna på att starta en biogasanläggning. Då fick vi också närvara när Motormännens riksförbund skruvade upp skylten i Kattilakoski, som visar att Kattila nu också formellt är Norrbottens vackraste rastplats. Jag har träffat medarbetare från SKL och pratat effektiviseringar och hunnit med en del arbete hemma på kommunhuset.

Veckan har fokuserat kring olika aspekter av attraktionskraft. Att man har eller inte har attraktionskraft. Ett av våra största problem i Övertorneå är vår taskiga attraktionskraft. Vi är ännu inte där att vi lyckats hejda eller ens bromsa utflyttningen ur vår kommun. Vi fortsätter att blöda - ekonomiskt och kreativt - med varje utflyttad person. Vårt 200-årsfirande län är nu för första gången sedan 1950-talet nere på samma befolkningstal, vi minskar i befolkning.

Det är hög tid att börja våga lyfta och prata om de mer mjuka och mänskliga aspekterna i vad olika norrbottningar lägger i begreppet och drömmen om ett gott liv. Är det så att vi har så hårda attityder och ett så mentalt kallt klimat, att man inte vill eller orkar, leva här eller ens leva?

Jag har under mycket lång tid funderat och reflekterat och samtalat med expertis och amatörer om våra barn och ungas psykiska ohälsa, om överrepresentationen av självmord bland nationella minoriteter som unga tornedalska eller samiska män. För mig är alla dessa förhållanden och omständigheter signaler om att allt inte står rätt till; att det inte är vad det borde vara.

Allt detta är symptom på något eller några problem. Jag är inte klar över orsakerna eller åtgärderna, men en sak känner jag mig alltmer säker på. Vi måste börja våga prata om det. Vi måste våga erkänna att livet inte alltid är så lätt; att det tvärtom för många av oss från tid till annan är en kamp. Att det är okej att prata med varandra, att bördorna blir lättare att bära om de delas av fler. Att man inte behöver bära allt inom sig. Att det kommer sol efter regn. Att det kan kännas för jävligt just nu, men tids nog kommer det att bli bättre. Vi lever i ett av världens mest utvecklade länder år 2010 - det måste finnas utvägar och lösningar på vilka problem var och en av oss måste brottas med.

Inte förrän var och en av oss får vara den vi är, får komma till sin rätt, sådana vi är, med våra randiga och rutiga sidor, är vi framme med det attitydförändrande arbete. Intill dess måste vi försöka våga prata om de små och stora svårigheter vi möte i livets vandring. Bland barn, unga och vuxna, bland tjejer och killar, män och kvinnor, tanter och farbröder. Bara då kan vi göra skillnad och utveckla vårt samhälle så att fler känner sig hemma och finner sin plats i tillvaron.

Nationaldag

Har vaknat upp vid vackra Talvatis-sjön i Jokkmokk, dit jag kommit för att under gårdagskvällen ha fått njuta av Sofia Jannoks underbara röst. Hon spelade på Talvatisfestivalen och varvade underskön musik med personliga minnen, berättelser och kommentarer. Från samedansen här i Jokkmokk under marknadsdagarna till hennes akt i kinesiska Chengdu där hon gjorde en ny samisk bekantskap. Jag är så förundrad och hänförd över hennes röst; hur den kan vara så viskande, så späd och så spröd för att i nästa sekund vara så stark, så rytande.

Nu styr vi kosan hemåt. Hemma ska vi stängsla innan det är dags att kl 18 samlas till nationaldagsfirande i Övertorneå kyrka.

I fredags besökte jag tillsammans med vår näringslivsutvecklare Stig Kerttu Öppet Hus-tillställningen på familjen Hannus nya ladugård i Luppio. Jag återkommer inom kort med lite bilder här från fredagen. Jord- och skogsbruksnäringen är vår basnäring och den som skapat vår kommuns välstånd. Idag finns bara 7 mjölkproducenter i hela Övertorneå kommun och med Hannus jordbruk fick vi den 4:e lösdrifts- och mjölkrobotgården.

Ulf & Pirkko Hannu är inte "bara" entreprenörer i mina ögon, även om det var i den egenskapen vi besökte de i fredags. Ulf är en av mina viktigaste partivänner och käraste förebilder i kommunalpolitiken. Han har allt man behöver som duglig kommunpolitiker: lagom mått av envishet, klokskap och målmedvetenhet - i botten ett brinnande engagemang.

Jag har lärt och lär mig ständigt massor av viktiga små och stora saker av Ulf i politiken och i företagandets vardag och verklighet. Jag har och har haft många mentorer. Ulf är den störste, främste eller finaste när det gäller att förstå hantverket kommunpolitik.

En av mina största besvikelser som hyfsat hängiven centerpartist är att jag inte är bondunge. När folk genom åren trott att de pikat mig genom att referera till vårt partis agrara förflutna, har jag aldrig tagit illa vid mig. Tvärtom har jag från början gillat och bejakat våra rötter, som med det senaste partiprogrammet och nu partiets 100-årsfirandet snarare fått en renässans.

I Övertorneå är jag omgiven av partikamrater som är bondungar eller aktiva bönder. Jag älskar det. Jag älskar deras sunda bondförnuft. De krånglar inte till saker i onödan. De lindar inte in allt i bomull. De är inte onödigt sentimentala, som jag själv emellanåt är. Det är raka rör och tillsammans får vi saker att hända.

Och vad beträffar mina bondedrömmar tar jag nu ett litet steg ut från min virtuella identitet som farmareflicka i Facebook-spelet FarmVille till att ha leasade gårdsfår över sommaren. Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort för farmarflickan-wannabeen Linda.

Att våga kalla en spade för en spade

Länsstyrelsen har tillsynsuppdraget över överförmyndarverksamheten. I Norrbotten riktade de i sina tillsynsrapporter år 2002 och år 2006 graverande kritik mot Övertorneå kommun och pekade på ett antal förfärande brister. Detta föranledde inga åtgärder från dåvarande kommunledning.

På det andra KS-mötet (8/12 2008) efter maktskiftet uppdrog vi till kansliet att utifrån en inspektionsrapport från länsstyrelsen i okt 2008 utarbeta en handlingsplan med åtgärder. Inspektionsrapporten tillsammans med de insikter vi fick med anledning av åtgärdsplanen visade att den dåvarande verksamheten präglades av stor oreda, bristfällig budgetkontroll och avsaknad av regler och riktlinjer.

Efter vissa turer entledigades den dåvarande överförmyndaren från sitt uppdrag i maj 2009 och en tid senare fick vi först en tillfällig överförmyndare förordnad av länsstyrelsen och senare en ny permanent överförmyndare, vår nuvarande Karl-Göran Lehto.

Karl-Göran Lehto hade tidigare varit ordförande i kommunrevisionen och har tillsammans med överförmyndarersättaren Virpi Lampinen, och med bistånd av sin kollega i Kalix, fått lägga ner oändligt mycket tid på att rensa upp i röran. Det har de lyckats med och verksamheten bedrivs sedan en lång tid tillbaka under numera ordnade och betryggande former.

Under denna process ifrågasattes mina och kommunledningens bedömningar och därpå grundade åtgärder av de politiska meningsmotståndarna S. På två kommunfullmäktigemöten har jag fått svara på frågor om överförmyndarverksamheten. Frågor som andats att de åtgärder vi vidtagit varit överkurs och en slags omotiverad klåfingrighet. Jag har upplevt den kritiken som stötande och provocerande.

Därför var det med stor tillfredsställelse jag tog del av länsstyrelsens senaste rapport, som NSD refererat. För om S tycker att det är jobbigt att ta till sig det jag återgett, kanske det är enklare när det står i tidningen?

Vi i offentliga sektorn har ansvar för alla medel vi förvaltar. Och om vi i kommunen inte ens kan sköta de medel och angelägenheter som samhällets allra svagaste eller mest skyddsbehövande har laglig rätt till - vad ska vi då göra?

För mig är det en gåta hur man år ut och år in valde att blunda för de förhållanden och omständigheter som rådde, trots upprepad kritik från länsstyrelsen. Och sedan ha den dåliga smaken att kritisera oss som försökte rensa upp.

Nej, uppstädningen och kvalitetssäkringen av överförmyndarverksamheten i Övertorneå kommun är ett av de resultat, jag är mest stolt över att jag och Övertorneå-Alliansen bidragit till, under den tid som gått efter maktskiftet.

Från kampanjfältet!

Yes! Äntligen valår! Äntligen kampanjdags. Jag älskar att kampanja och bedriva valrörelse!

Ikväll påbörjade vi kandidatfotograferingen inför vårt lokala valmaterial. Här en bild på några av oss aktiva centerpartister i Övertorneå. Vi och många fler kandiderar i höstens val och längtar efter att gå ut och vinna val.

I helgen var vi Pello och Juoksengi. Vi fick massor av fint främmande. Riksdagsledamot och landstingskandidaten Stefan Tornberg gjorde oss sällskap. I Pello fick vi kärt besök av bl a Allan Lehto och Eero & Sinikka Ylitalo.

Allan, nyss hemkommen från Spanien, överlämnade varsin påse handplockade och direktimporterade gröna frukter till mig och vår käre partisyster och trogne kampanjmedarbetare snart 86-åriga Svea Lahti. Och gröna avokados passar utmärkt för gröna damer. (Delar av de blev till en smaskig guacamole igår kväll.)

Eero Ylitalo är ordförande för Keskusta Peräpohjola och berättade om deras förestående stämma, där de ska välja ny partiordförande och partisekreterare den 12 juni. Spännande och intressant.

Igår söndag (30/5) besökte vi kosläppet på Luttugården i Soukolojärvi. Det är så roligt och lite läskigt att se de ivriga stora kossorna komma ut ur lösdriftsladugården. Vissa hade så roliga ansiktsuttryck när de kom ut i hagen. Som om de inte riktigt kunde tro sina ögon att de var ute på grönbete. Vissa andra, var riktiga linslusar och såg roade ut över den stora folkliga uppslutningen. De kom fram till stängslet och såg ut som att de ville bli fotade. Det där med kosläpp är såå roligt och jag hoppas att Viktoria och Henrik nu gör det till en tradition som Henrik halvt om halvt utlovade under gårdagen. Nästa år blir tredje året.

Om representation

I fredags (28/5) så var turen äntligen kommen till Övertorneå i NSDs representationsgranskning. Som jag 20 dagar tidigare bloggat har jag sett fram emot granskningen i sig och förstås Övertorneås del av den.

Uppenbarligen har vi skött oss. Den representation som skett har följt våra rutiner och riktlinjer och i överensstämmelse med gällande alkoholpolicy. Så när det inte gick att slå ner på den, fick Lotta Nilsson och Linda Danhall spinna storyn tills de fick en intressant vinkling. Reportaget innehåller inga sak- eller faktafel.

Däremot har man intressant nog bl a valt att för läsarna undanhålla...

* att av de 622 500 kr vi satsade år 2009 på representation har 147 000 kr spenderats på guldklockor till de medarbetare som tjänat oss i 25 år, till julklappar till alla anställda (ett presentkort á 100 kr till våra lokala handlare) samt fruktinköp, dvs ren och skär personalvård.

* att till ett av de tillfällen min sambo var med och representerade Övertorneå kommun, dvs vår näringslivsgala, var alla ledamöter i KS au, dvs vårt tillväxtutskott, inbjudna. I år valde fler politiker att delta med sin respektive.

* att inför varje inbjudan eller festtillfälle har noga analyserats vilka som bör delta, vilka politiker och/eller tjänstemän som bör delta. Har dessa tillfrågats har kommunen även betalat för medföljande respektive. Det tycker jag är ett rimligt tillvägagångssätt. Vad är alternativet? Ska förvaltningschefsfruar/män och politikersambos betala, för att de följer med sin tjänstgörande sambo?

* att på lunchen 22/6 när filmbolagets tre företrädare för första gången besökte oss och scoutade lämpliga inspelningsmiljöer till det som sedermera blev prisbelönta novellfilmen Höstmannen (som f ö genererade 250 gästnätter och lokal konsumtion) deltog Göran i egenskap av tjänstgörande kommunal medarbetare.

Inte i kraft av att han var min sambo. Vad är alternativet? Är det rimligt att personer anställda i kommunen betalar för sin lunch - när de hjälper mig att ta hand om gäster - bara för att de har en viss relation till mig? Göran gjorde sin sista dag i Övertorneå kommun 5 januari 2010, efter att ha sagt upp sig, så nu slipper skattebetalarna i vart fall det problemet, att han i sin tjänsteutövning vid två tillfällen representerat med mig.

Men mer intressant är kanske hur man på första sida och i rubriker valt att framhålla...

* att just jag haft med min sambo på Övertorneå kommuns och därmed skattebetalarnas bekostnad vid fyra tillfällen förra året.

Det är jag ju säkert det enda kommunalrådet i länet och landet att ha haft, ha och fortsatt kommer att ha, eller hur?

Det värsta av allt är att de tagit - antagligen den enda bild på Göran och mig tillsammans de har - från ett privat besök på förra årets sommarpremiär på Hanhivittikko fäbod. Vi åkte dit på kvällen för att vi älskar den platsen, för att vi båda jobbat med att tillsammans med de andra entusiasterna där åstadkomma den levande fäbod-verksamhet som numera bedrivs där sedan 2003. Hade jag då anat eller förstått att den bilden skulle kunna komma, att återvinnas inte i anslutning till det evenemanget, utan i ett förment skandalreportage om hur jag slösar med skattebetalarnas pengar och bjuder med Göran, hade jag aldrig ställt upp på fotograferingen. Då förstod jag inte att det kunde bli så.

Priset för det fotot är högt. Hanhivittikko är ett av våra allra käraste hjortronställen i Övertorneå kommun. Inte ens där är vi längre fredade. En av våra käraste platser, där jag firat mina födelsedagar, tagit med gäster från när och fjärran dit, fick film inspelad på den platsen - är nu nedsolkat av NSDs äckliga bildpublicering. I bildtexten köper de sig fria med det lilla ordet "dock" - "Den här bilden är dock tagen i samband med ett kosläpp i Hanhivittikko."

Jag drar en slutsats. Våra lokalar sossar är tydligen så dåliga oppositionspolitiker att rörelsens tidning måste rycka ut till hjälp. Som en god vän sade till mig apropå artikeln: "Men vad kan du förvänta dig av NSD?" Nej, helt rätt - utifrån det jag vet och varit med om under min tid som KSO i Övertorneå - vad kan jag förvänta mig av NSD?

En tidning som inte drar sig för att insinuera att jag personligen har samröre med en organisation som av Rikskrim m fl bedöms utgöra en del av den organiserade brottsligheten. En tidning som gör en story av att jag har med mig min sambo på vissa representativa uppdrag. Och det, NSD och alla andra som orkar höra på, det tänker jag att fortsätta med.