Från kampanjfältet!

Yes! Äntligen valår! Äntligen kampanjdags. Jag älskar att kampanja och bedriva valrörelse!

Ikväll påbörjade vi kandidatfotograferingen inför vårt lokala valmaterial. Här en bild på några av oss aktiva centerpartister i Övertorneå. Vi och många fler kandiderar i höstens val och längtar efter att gå ut och vinna val.

I helgen var vi Pello och Juoksengi. Vi fick massor av fint främmande. Riksdagsledamot och landstingskandidaten Stefan Tornberg gjorde oss sällskap. I Pello fick vi kärt besök av bl a Allan Lehto och Eero & Sinikka Ylitalo.

Allan, nyss hemkommen från Spanien, överlämnade varsin påse handplockade och direktimporterade gröna frukter till mig och vår käre partisyster och trogne kampanjmedarbetare snart 86-åriga Svea Lahti. Och gröna avokados passar utmärkt för gröna damer. (Delar av de blev till en smaskig guacamole igår kväll.)

Eero Ylitalo är ordförande för Keskusta Peräpohjola och berättade om deras förestående stämma, där de ska välja ny partiordförande och partisekreterare den 12 juni. Spännande och intressant.

Igår söndag (30/5) besökte vi kosläppet på Luttugården i Soukolojärvi. Det är så roligt och lite läskigt att se de ivriga stora kossorna komma ut ur lösdriftsladugården. Vissa hade så roliga ansiktsuttryck när de kom ut i hagen. Som om de inte riktigt kunde tro sina ögon att de var ute på grönbete. Vissa andra, var riktiga linslusar och såg roade ut över den stora folkliga uppslutningen. De kom fram till stängslet och såg ut som att de ville bli fotade. Det där med kosläpp är såå roligt och jag hoppas att Viktoria och Henrik nu gör det till en tradition som Henrik halvt om halvt utlovade under gårdagen. Nästa år blir tredje året.

Om representation

I fredags (28/5) så var turen äntligen kommen till Övertorneå i NSDs representationsgranskning. Som jag 20 dagar tidigare bloggat har jag sett fram emot granskningen i sig och förstås Övertorneås del av den.

Uppenbarligen har vi skött oss. Den representation som skett har följt våra rutiner och riktlinjer och i överensstämmelse med gällande alkoholpolicy. Så när det inte gick att slå ner på den, fick Lotta Nilsson och Linda Danhall spinna storyn tills de fick en intressant vinkling. Reportaget innehåller inga sak- eller faktafel.

Däremot har man intressant nog bl a valt att för läsarna undanhålla...

* att av de 622 500 kr vi satsade år 2009 på representation har 147 000 kr spenderats på guldklockor till de medarbetare som tjänat oss i 25 år, till julklappar till alla anställda (ett presentkort á 100 kr till våra lokala handlare) samt fruktinköp, dvs ren och skär personalvård.

* att till ett av de tillfällen min sambo var med och representerade Övertorneå kommun, dvs vår näringslivsgala, var alla ledamöter i KS au, dvs vårt tillväxtutskott, inbjudna. I år valde fler politiker att delta med sin respektive.

* att inför varje inbjudan eller festtillfälle har noga analyserats vilka som bör delta, vilka politiker och/eller tjänstemän som bör delta. Har dessa tillfrågats har kommunen även betalat för medföljande respektive. Det tycker jag är ett rimligt tillvägagångssätt. Vad är alternativet? Ska förvaltningschefsfruar/män och politikersambos betala, för att de följer med sin tjänstgörande sambo?

* att på lunchen 22/6 när filmbolagets tre företrädare för första gången besökte oss och scoutade lämpliga inspelningsmiljöer till det som sedermera blev prisbelönta novellfilmen Höstmannen (som f ö genererade 250 gästnätter och lokal konsumtion) deltog Göran i egenskap av tjänstgörande kommunal medarbetare.

Inte i kraft av att han var min sambo. Vad är alternativet? Är det rimligt att personer anställda i kommunen betalar för sin lunch - när de hjälper mig att ta hand om gäster - bara för att de har en viss relation till mig? Göran gjorde sin sista dag i Övertorneå kommun 5 januari 2010, efter att ha sagt upp sig, så nu slipper skattebetalarna i vart fall det problemet, att han i sin tjänsteutövning vid två tillfällen representerat med mig.

Men mer intressant är kanske hur man på första sida och i rubriker valt att framhålla...

* att just jag haft med min sambo på Övertorneå kommuns och därmed skattebetalarnas bekostnad vid fyra tillfällen förra året.

Det är jag ju säkert det enda kommunalrådet i länet och landet att ha haft, ha och fortsatt kommer att ha, eller hur?

Det värsta av allt är att de tagit - antagligen den enda bild på Göran och mig tillsammans de har - från ett privat besök på förra årets sommarpremiär på Hanhivittikko fäbod. Vi åkte dit på kvällen för att vi älskar den platsen, för att vi båda jobbat med att tillsammans med de andra entusiasterna där åstadkomma den levande fäbod-verksamhet som numera bedrivs där sedan 2003. Hade jag då anat eller förstått att den bilden skulle kunna komma, att återvinnas inte i anslutning till det evenemanget, utan i ett förment skandalreportage om hur jag slösar med skattebetalarnas pengar och bjuder med Göran, hade jag aldrig ställt upp på fotograferingen. Då förstod jag inte att det kunde bli så.

Priset för det fotot är högt. Hanhivittikko är ett av våra allra käraste hjortronställen i Övertorneå kommun. Inte ens där är vi längre fredade. En av våra käraste platser, där jag firat mina födelsedagar, tagit med gäster från när och fjärran dit, fick film inspelad på den platsen - är nu nedsolkat av NSDs äckliga bildpublicering. I bildtexten köper de sig fria med det lilla ordet "dock" - "Den här bilden är dock tagen i samband med ett kosläpp i Hanhivittikko."

Jag drar en slutsats. Våra lokalar sossar är tydligen så dåliga oppositionspolitiker att rörelsens tidning måste rycka ut till hjälp. Som en god vän sade till mig apropå artikeln: "Men vad kan du förvänta dig av NSD?" Nej, helt rätt - utifrån det jag vet och varit med om under min tid som KSO i Övertorneå - vad kan jag förvänta mig av NSD?

En tidning som inte drar sig för att insinuera att jag personligen har samröre med en organisation som av Rikskrim m fl bedöms utgöra en del av den organiserade brottsligheten. En tidning som gör en story av att jag har med mig min sambo på vissa representativa uppdrag. Och det, NSD och alla andra som orkar höra på, det tänker jag att fortsätta med.

Sista natten med gänget

Oh, what a night... Nu börjar de där vansinnigt vackra sommarkvällarna infinna sig. När älven vilar spegelblank och storspoven drillar. Tidigare under kvällen hörde jag göken, lät som att den gol i söder och öster. När landskapet och världen ter sig så vacker att det nästan gör ont.



Efter ett uppfriskande bastubad - där jag blir av med vardagens bekymmer - går jag ut på balkongen och blickar ut över nejden. Ser och hör fåren och lammen en sista kväll. Imorgon ska de redan visst flyttas till sina betesmarker kring Kuivajärvi. Det kommer att kännas tomt att inte längre höra eller se de om morgnarna och kvällarna.



Märkligt hur snabbt man vänjer sig vid djur. Iförrgår kväll var jag ner med ett par vänner och tittade till de efter regnet och gav de lite knäckebröd. Lammen är - nu som förr - supersöta och svåra att slita sig ifrån att titta på och studera. En stackars katt hade förirrat sig in i ladugården där de allra mest nyfödda lammen vilar med sina tackor. Den gråa katten med en vit strimma på bröstet satt högt uppe på en balk och jamade uppgivet eller övergivet. Jag kunde inte gå in i hagen och börja klättra upp och ta ner den stackarn. Har den tagit sig dit, hoppas jag att den förmår ta sig ner.



En dag, som varit föremål för oanade insikter och aha-upplevelser, för stora upplevelser - har gått mot sitt slut. På förmiddagen deltog jag tillsammans med Margareta från SPF Övertorneå i Länspensionärsrådets möte på Sunderby folkhögskola. När projektledare Caj Skoglund berättade om landstingets arbete med Vårdval Norrbotten och Närsjukvårdsdialogen insåg jag för andra gången i mitt snart 35-åriga liv plötsligt varför jag skulle kunna engagera mig i landstingspolitiken.


Den här insikten låter säkert märklig för många, men de som känner mig väl och älskar mig -trots att jag är som jag är - vet att jag har vissa konstiga fördomar och förutfattade meningar om olika saker för mig. En av de är det här med att betrakta sig själv som landstingspolitiker. Det finns inte på min världskarta. Regionpolitiker, Europapolitiker - javisst, självklart! Men riksdagsledamot, no way, Jose - det var i min ungdom jag närde sådana ambitioner! Och landstingskandidat, inte min cup of tea. Trodde jag.


Tills en nära anhörig gick bort i cancer för några år sedan och fick leva återstoden av sitt liv på Övertorneå vårdcentral. Den tiden sammanföll med det mer eller mindre ständigt latenta hotet att Norrbottens läns landsting snart för på tal att stänga vår fina och så väl fungerande vårdcentral. Då blev jag medveten om landstingets betydelse för oss medborgare och länsbor. Medveten in på bara skinnet. Om vikten av engagerade, empatiska och kunniga läkare och sjuksköterskor. Det - att vara glesbygdssjukvårdens advokat och förkämpe - var ett incitament så gott som något för att engagera sig i landstingspolitiken. Men ändå känns landstinget och dess politik så fjärran, så fjärran.


En känsla som bara förstärkts under min tid som KS-ordförande. Ända tills idag. Då jag satt där på Sunderbyns folkhögskola och plötsligt förstod hur mycket ogjort det finns i detta landsting. Som att skapa en reell valfrihet utan regionala klyftor. Det är kanon och inte en dag för sent att stadsborna i Luleå, Boden och Piteå får privata vårdcentralsalternativ.


Men vi då? Vi som blev över, the leftovers... Vad ska hända med oss? Är vi för evigt utlämnade till en landstingsdriven sjukvård? Inget ont om landstingsdrivna Övertorneå vårdcentral, men att ha kravet på att privata utförare måste erbjuda hela paketet känns ändå inte som en rimlig avvägning. Det borde gå att öka konkurrensen mellan utförare inom olika medicinska områden. Att erbjuda en till hel vårdcentral på detta befolkningsunderlag är ogörligt och en hög tröskel för privata utförare. Bibehålls dessa krav kommer vi i glesbygden aldrig att få en valfrihet.


Detta tillsammans med Anna-Greta Öbergs dragning om utbyggnaden av Sunderby sjukhus gav mig en rejäl tankeställare. Tanken att sprida gracerna inom länet verkar inte vara inne. För att dialysverksamheten på Sunderbyns sjukhus är knökfull, ska nu hemdialys och egendialys utvecklas. Varför inte studera vad våra mindre vårdcentraler kan avlasta sina kollegor med? Om det kortar vårdköerna och patienternas väntetider? Varför måste allt koncentreras till ett sjukhus? Om vi idag kan göra magnetröntgen i Piteå eller Gällivare oaktat var i länet vi bor, borde vi i Övertorneå kunna göra ögonbottensundersökningar eller dialys här - även för patienter som råkar bo i Kalix, Överkalix eller Älvsbyn? Nej, det är mycket man inte förstår.


Ett annat åtagande under dagen var landshövdingens möte med kommunal- och landstingsrådsgruppen. Årets andra möte. Strandskyddsfrågan har blivit en favorit i repris, liksom områdesskydd för skog.

För att uttrycka sig diplomatiskt kan man sammanfatta våra diskussioner som livliga och engagerade. Vi är inte helt av samma mening. Än. I dessa ack för våra kommuner så viktiga frågor.


I länsstyrelsens delvis vackra lokaler finns denna porträttsamling över Konungens befallningshavare genom tiderna. Den utgör en påminnelse om att när nu länet fyller 200 år och nästa år ska få en ny landshövding, är det kanske dags för regeringen att utse en kvinnlig hövding. Det har aldrig hänt förut. Jag tycker att det vore på tiden att vi också på den posten skulle få en pionjär - en som går före och börjar ploga för de som ska komma efter.


Det jag går och lägger mig på nu är dock vare sig länsstyrelsens syn på strandskydd eller de skogsavsättningar de genomför i en rasande takt. Eller hur det vore att vara landstingspolitiker. Eller hur det är just nu få inneha världens bästa uppdrag. Jag går och lägger mig på tacksamhetstankar. Att jag har vänner och familj, som älskar mig och som vill mig väl, som betyder mest av allt, som jag får visa min uppskattning över och kärlek till. Var eller vem, vore jag utan mina vänner, utan mina nära och kära? Tack för att ni finns och för att ni finns i mitt liv. Ni vet vilka ni är. God natt, moder jord.

Om cirkuskonstens bevarande...

Trodde allvarligt att någon drev med mig när jag såg skrivelsen från "Akademin för cirkuskonstens bevarande" i min posthög. De senaste dagarnas
debatt - inför socialnämndens möte igår (26/5) där förfrågningsunderlaget av entreprenaden av Särkivaaragården skulle granskas och beslutas - och en del andra händelser den senaste tiden, gjorde att skrivelsens adressat och innehåll initialt kändes som ett skämt. Men, skrivelsen är pawh-rikh-tith och förlåt, akademin, för att jag ser stor humor i timingen för ert brev till oss, där man oroar sig över att cirkuskonsten är en hotad kulturyttring.

Socialnämndens behandling av förfrågningsunderlaget har föregåtts av en tämligen onyanserad debatt. Jag har tidigare här på bloggen ifrågasatt min KS-kollega Christina Snell-Lumios påståenden om att vi skulle kuppa igenom beslutet. Därefter har debatten från hennes sida fortsatt i en ännu mer absurd riktning. Snell-Lumio har inte sparat på krutet. Hon har argumenterat för att majoritetens sanna motiv till entreprenadiseringen av Särkivaaragården skulle bottna i vår vilja att hämnas på personalen på boendet(!). Hon har pläderat för att i praktiken lägga ner allt arbete ett valår i avvaktan på valutgången.

Jag respekterar att hon och alla andra som motsätter sig en ökad mångfald och alternativa driftsformer inom kommunal verksamhet har en annan åsikt, än vad jag och mina kollegor i den styrande majoriteten har.

Men alldeles oaktat våra meningsskiljaktigheter i sakfrågan - är Snell-Lumio - arbetsgivare i egenskap av KS-ledamot och även om hon har synpunkter på den förda politiken är det anmärkningsvärt att hon inte tvekar för att underblåsa och försöka nära den oro personalen naturligen känner vid en stor förändring. Det är lågt.

Är det med den sortens drivkrafter som rädsla och oro Snell-Lumio anser att vi ska utveckla och förnya verksamheten i Övertorneå kommun? Är det genom att skrämmas och hotas, att ogenerat använda sig av (s)krämseltaktik och (v)ulgärpropaganda, som man hoppas vinna medborgarnas förtroende i höstens val?

Var är de konstruktiva debattinläggen? Var är de alternativa politiska idéerna och förslagen till vår politik? Var är visionerna? Fortfarande präglas den offentliga debatten i Övertorneå kommun av nej-sägeri och drömmar om återställare. Är det vägen framåt? För Övertorneå, Norrbotten eller Sverige? Är det verkligen så enkelt, att om man som Snell Lumio med gott
(s)ällskap i debatten förespråkar, bara vrider klockan tillbaka till före maktskiftet, så blir allt bra?

Världen förändras varje dag. Det måste även Övertorneå kommun göra om vi ska vara moderna och attraktiva. Så kära politiska meningsmotståndare, släpp rädslan och ängslan för ett litet ögonblick och tänk efter. Har verkligen maktskiftet i Övertorneå gjort allt sämre, ingenting bättre och dessutom inte haft ett värde i sig?

En ökad valfrihet och en ökad mångfald av utförare inom äldreomsorgen också i Övertorneå kommun är vare sig en eller en fråga om ett val mellan himmel och helvete, liv och död. Det är vardagsmat i det stora flertalet av landets kommuner. Vi driver igenom det för att vi vill stärka människors rätt att bestämma själva, för att en ökad mångfald skapar en sund konkurrens och utveckling där alla strävar efter att ständigt utveckla sig och inte minst för att ge den offentliga sektorns många kvinnliga medarbetare en breddad arbetsmarknad med bättre möjligheter till löne- och yrkesutveckling än att vara fortsatt förpassade till kommun eller landsting.

Övertorneå - Upplevelsekommunen

Igår kväll (24/5) ägde vår workshop om hur vi i Övertorneå gemensamt inom och mellan ideell, privat och offentlig sektor ska utveckla besöksnäringen rum. Jag inledde med att berätta att jag ofta får frågan på temat: "Och vad ska det bli av Övertorneå - Haparanda har IKEA och shopping, och snart får Pajala gruvan?" Ibland är frågeställaren genuint nyfiken, ibland genuint bekymrad, ibland misstänkt skadeglad.

Oaktat vilket, är mitt svar, "Vi ska bli upplevelsekommunen!" Med det menar jag drömmen eller visionen om att folk ska (vilja) söka sig hit för att koppla av, unna sig unika kultur- och naturupplevelser och ladda batterierna. Redan idag kan vi erbjuda såväl små som stora upplevelser. Detta ska vi ta fasta på och gemensamt utveckla vidare.

För det var en av mina poänger under gårdagen: få kommuner av Övertorneås storlek besitter så mycket resurser och tillgångar med turistiska mervärden, vissa helt världsunika fenomen och sevärdheter, som oss:
Exempelvis:
* Polcirkeln
* Världsarvet Struwes meridianbåge
* Nationalälven Torneälven med dess rena vatten
* Den 401-åriga orgeln i Övertorneå kyrka

Lägg därtill den storslagna naturen med dess skogar och myrar, sjöar och bäckar, som bas för jakt- och fiskeupplevelser.
Lägg därtill vår tornedalska kultur, vår starka kultur och identitet, våra kyrkor (- bland Sveriges vackraste med en spännande och rik kulturhistoria!), Hanhivittikko fäbod, Särkilax kapell m.m.
Och människorna, den viktigaste resursen vi har - de genuina människorna som tack vare sin envishet gett sig den på att leva och verka här (trots att andra upplever oss som periferi och att det är långt till centrum). Människorna som gör, som kör och gör: entreprenörerna, eldsjälarna, pådrivarna, möjliggörarna och visionärerna.

Min retoriska fråga igår var: Vad gör vi med allt detta - alla resurser? Hur kan vi bygga och skapa ännu större uppväxling av de resurser vi förfogar över? Den processen har startat och den kommer att engagera allt fler de kommande åren.

För kan man dra någon slutsats av gårdagens kreativa workshop där många valde att delta är det väl insikten och beslutsamheten om att den här näringen är här för att stanna. Den inrymmer mycket potential för framtiden för vår bygd och nu har vi att gemensamt försöka frigöra den potentialen.

Åre är ett lysande exempel på hur man underifrån och tillsammans bygger starka och långsiktigt hållbara utvecklingsprocesser och hur besöksnäringen där hjälpt kommunen i stort med fler nyföretagare, fler jobb och fler invånare.

De senaste åren har besöksnäringen vuxit med 50% i vår kommun. År 2008 omsatte den 56 mkr bara i Övertorneå kommun. Den har redan ca 100 personer helt- eller säsongsvis sysselsatta i vår kommun. Det är den globalt snabbast växande näringen. Det är klart att vi ska vara med där med det vi har att erbjuda!

Här hejas och & hoppas på heta hockeyhjältar!

Nu är pingstens kampanjande över för idag. Nu hänger jag mig fullständigt åt hockeyn och hejar på våra hockeyhopp Omark & Harju, a k a Övertorneå Connection.

Så kul att Harju bara lite drygt 8 min in i första perioden fick sätta Sveriges ledningsmål mot Tjeckien i VM-semin. Harju & Omark känns glödheta, det här kan bära hela vägen!

Övertorneåkretsens ordförande Auli Andersson och undertecknad utanför ICA Supermarket, Övertorneå tidigare idag. Nästa lördag är det dags att bege sig till Pello och Juoksengi.

Äntligen helg! Kampanj och hockey-VM!

Oh, vad skönt att det blev helg! Så man kan göra saker man själv bestämt och tycker om att ägna sig åt - så'nt som är kul, men inte alltid nödvändigtvis jobbrelaterat. Att få ihop livspusslet är sannerligen mellan varven en sann utmaning. Oftast går det bra. Men om det inte skulle choka sig ett valår, när katten skulle det då, choka sig för en politiker?

Om 1 h och 45 min, dvs mellan kl 11-13 kommer bl a vår kretsordförande Auli Andersson och undertecknad att kampanja utanför ICA Supermarket i Övertorneå. Nästa helg kommer turen till Pello och Juoksengi. Det ska bli kul!

Jag älskar valrörelse och kampanj! Det är så roligt att möta människor som just under ett valår är mer politiskt intresserade än annars. Det är i vart fall många fler som just ett valår intresserar sig för att ta reda på vad de olika partierna gör och anser.

I veckan gjorde jag på ett av alla möten en intressant erfarenhet: jag hade antagligen förmedlat för mycket entusiasm inför valet och/eller tvivel på Sahlin, så min äldre manliga socialdemokratiske kollega kände ett stort behov, av att inför sig själv eller andra andra närvarande manliga kollegor, försöka sätta mig på plats.

Han konstaterade att jorden fortsätter att snurra efter valet. Han refererade till att eftersom han och alla andra vid mötet var betydligt äldre och mer erfarna än mig, visste de det.
"Jo, tack, jag vet det. Det här blir min 6:e valrörelse, sedan jag blev politiskt aktiv 1988. ",
tänkte jag, men sade det inte. Det var så lågt och vad hade det tjänat till att börja kivas om något så irrelevant.

Det skulle vara intressant att veta hur många han har gjort. Om det nu överhuvudtaget har någon betydelse? Är det SM i genomförda valrörelser? Och om det är så tråkigt att kampanja, kanske man överhuvudtaget inte ska kandidera?

Och så fortsatte mötet under hans ordförandeskap där han - ogenerat - pikade mig om ett av mina tusentals prioriteringsbeslut vi kommunalråd dagligen fattar, för att avrunda med att ifrågasätta mina språkkunskaper i meänkieli, vilket f ö ingen av mina vid mötet närvarande finska kollegor ens andats på. För vid den här tidpunkten hade mötet dittills tämligen oavbrutet pågått på meänkieli/finska.

Jag håller på att bli dödligt less på de manliga härskartekniker jag mött den senaste tiden. Från äldre manliga kollegor. Föredettingar och nu aktiva som alla av någon underlig anledning råkat vara sossar. I och utanför den här kommunen. Känns som att Sahlin & co har en bit kvar i Sveriges självutropat mest jämställda parti.

Jag har ofta fått frågor om jag mött eller stött på härskartekniker i min nuvarande roll. Jag har alltid blivit lite ställd och börjat scanna min hjärna efter exempel.

Men nu ska jag sluta att mörka eller vinnlägga mig om att vara diplomatisk. Nästa gång någon frågar, ska jag ge exempel på vad kollegor i politiken tror att de kan säga till en yngre kvinnlig kollega. De är skamlösa och på vilket sätt bidrar jag konstruktivt genom att spela med och skydda de genom att förtiga det de sagt eller gjort mig? Bara den här veckan har jag fått 3 skolboksexempel på härskartekniker.

Undrar om de själva är medvetna om vilken tröttsam jargong eller vilka attitydproblem de har? Undrar om de fattar varför unga män och kvinnor inte tycker att det är kul att engagera sig politiskt?

Ibland undrar jag om det är det som är syftet? Att stöta bort de yngre, så de kan fortsätta att säga en sak och göra en annan.

Nej, nu skiter jag i dessa (s)ega gubbar. Åtminstone över helgen. Går ut på gator och torg och kampanjar. Kommer hem och tittar på semin i hockey-VM. Håller tummar och tår för att bygdens hemmahopp Harju & Omark forsätter att näta och tar våra Tre Kronor till morgondagens final. Huga, vad onödigt spännande det blir idag!

Låt Nordnytts (S)kräckpropaganda ta slut

Efter kvällens Nordnytt-inslag i 19.15 resp 22.15-sändningen om den förestående entreprenadiseringen av Särkivaaragården, överväger jag att anmäla inslaget till Granskningsnämnden för radio och tv.

Att jag överväger en anmälan till granskningsnämnden beror på att jag funderar på om kraven på public service att beakta "opartiskhet" och "saklighet" är tillgodosedda i senaste inslaget.

Christina Snell-Lumio som ständigt försöker utmåla bilden av sig själv som demokratins förkämpe i Övertorneå kommun kallar processen med att behandla förfrågningsunderlaget och senare anbudsutvärderingen för att "kuppa igenom".

Jag är oerhört nyfiken på vari denna kupp består, när följande är fakta: Kommunfullmäktige har beslutat att införa utmaningsrätten, Socialnämnden har beslutat att tillämpa den inom sin verksamhet, nästa onsdag ska nämnden behandla och besluta om förfrågningsunderlaget som senare blir startskottet för en sedvanlig LOU-upphandling med de tidsfrister och procedurregler som följer. När nämnden efter avslutad upphandling behandlar själva anbudsutvärderingen och fattar tilldelningsbeslut kan anbudsgivare om de så önskar, överklaga inom viss tid. Vad är det för kuppartat med detta förfarande? Är detta något annat än ett skolexempel på kommunal demokrati och tillämpning av upphandlingsrätt?

Hela inslaget har en air av krutuppfinnande över sig.

Inslagets speakerröst beskriver i dramatiska ordalag att skattemedel förs över till privata företag: Ja, och? Wow - vilken nyhet?! Vilka andra pengar, än skattebetalarnas pengar, har vi i det offentliga att jobba med? Och när kommunen köper varor och tjänster av privata företag sker just en överföring av dessa skattepengar till de privata företagen. Som skett såväl före som efter maktskiftet 1/10 2008.

När kommunen köper asfalt- och beläggningsjobb av Skanska där en av mina tre socialdemokratiska kommunalrådsutmanare är regional chef, för vi över skattepengar till ett privat företag. När kommunen inhandlar böcker från Christina Snell Lumios bokförlag till biblioteket sker en överföring av skattepengar. Men det tycks inte vara ett stort problem i Vänsterkartellens värld.

Att beslut fattas med majoritet och att anställda i politiskt styrda organisationer måste acceptera verkställigheten av politiskt fattade beslut, även om de privat och personligen råkar vara starka motståndare till den förda politiken är heller ingen nyhet och unikt för Övertorneå kommun. Så ser spelreglerna ut.

Jag börjar bli trött och less på Vänsterkartellens (s)kräckpropaganda och hyckleri i Övertorneå kommun i allmänhet och entreprenadiseringerna i synnerhet.

Det finns två väsentliga skillnader mellan det som sker nu och det som skedde före maktskiftet:

För det första, har vi i Övertorneå-Alliansen i samband med maktskiftet presenterat vår politiska plattform där vi redogjort för vilka värderingar vi styrs av och vilka politiska reformer vi ämnar genomföra. Det har aldrig tidigare hänt i Övertorneå kommuns historia att en majoritet i förväg öppet redovisat sin politiska agenda. Det är det vi nu levererar. Vi levererar det vi lovat och vi gör det konsekvent.

För det andra, det som sker nu, sker öppet och transparent i kommunala beslutsprocesser - där alla tillåts att tycka och tänka och manifestera sina åsikter. När man följer debatten kan man lätt förledas att tro att allt i Övertorneå kommun tills i år producerats i egen kommunal regi. Man får lätt intrycket att vi aldrig gjort tjänsteköp. Inget kunde vara mer fel. Men av någon underlig anledning vill inte S och V tala högt om de tjänsteköp som gjordes på deras tid. Låt oss bara ta tre små konkreta exempel:

* Tvätten till Särkivaaragården har köpts externt.

* Maten till Älvgårdens äldreboende och Älvbackens daghem i Pello har köpts externt.

* Städning inom socialtjänstens verksamheter har köpts externt.
Av Samhall Övertorneå utan föregående upphandling. Gissa, vem som var platschef där och samtidigt s-ledamot av den socialnämnden...

Och det kanske är därför S, låter V och fackliga företrädare anföra debatten mot den konkurrensutsättning Övertorneå-Alliansen nu genomför i enlighet med demokratiskt fattade beslut i kommunfullmäktige? Man är rädd för att ens egen "smutsiga" byk ska tvagas i offentlighetens obarmhärtiga ljus.

Så medborgare, välj själv! Öppet och transparent eller hycklande bakom lyckta dörrar och bortom lagens krav.

Tiden går sakta men Livet fort

Efter att jag på morgonen vaknat och slagit upp mina gröna och tackat vår Herre för han givit mig ännu en dag, lyssnar jag på radio medan jag uträttar mina morgonbestyr. Antingen P1 Morgon eller P4:s morgonshow Callne & Co. Den här veckan gästar Ludde Wästfeldt henne och igår hade de besök av artisten Magnus Ekelund, som under morgonen framförde en låt live i studion, som grep tag i mig.

Jag är svag för svensk musik i pop/rock/vis-genren och här har vi ännu en duktig norrbottnisk musiker som skriver och gör bra musik. I låttexten återkom raden "Tiden går sakta men Livet fort". Också den raden grep mig. Den här veckan har varit och är fortsatt intensiv. Det här är en vecka när tempot är på 180 knyck. Varje kväll ett eller flera kvällsmöten. Varje dag, fylld av små och stora, alla angelägna, möten i angelägna spörsmål. Mina tre mejlboxar fylls av allt fler oläst och ännu obesvarad post, som pockar på min uppmärksamhet och åtgärder som måste vidtas.

Och medan livet går i 180 knyck och den välbekanta tvättmaskinscentrifug-känslan återkommer, gläds jag med och över det lilla och stora i livet. Att det är så varmt och härligt, även om jag är oroad över att Erkki-dagen (18/5) inte var kall, att grönskan fullständigt exploderat i värmen och de höga flödena. Landskapet är vackert, människorna likaså; glada, positiva, energiska och framåtblickande.

Igår kväll bildades en ideell förening till det fantastiska fårprojektet Lammas i Tornedalen AB i Kuivakangas Folkets Hus. Tidigare under dagen ägde en SFI-träff rum i just den lokalen. I pauserna talade våra SFI-elever och lärare med sina kollegor från Pajala och Haparanda med varandra. Människor från 10 nationaliteter umgicks och kommunicerade på 15 olika språk. Det sjöngs på svenska, meänkieli, burundiska, engelska etc - från scenen och tillsammans.

Det var en fantastisk dag, om än jag bara hann delta ett par timmar, som gav en mycket stark känsla av hur mycket dessa nya tornedalingar betyder för oss. Inte bara mätt i mänsklig utvecklingskraft, av kunnande, kultur och kreativitet, utan även vad de ger oss i livsglädje, överlevnadsinstinkt, nya impulser, framtidstro och hopp. Under helgen ska jag försöka ta del av Fores nya rapport "Svenska kommuners behov av invandring" (som f ö kommer att vara föremål för en aktivitet i SV:s regi här i Övertorneå den 10 juni). Rapporten är skriven av statsvetaren Petter Hojem, som jag också vågar kalla min vän.

Förvaltningsdomstolen har meddelat oss verkställighetsförbud i avvaktan på slutlig prövning av de tre anbuden, som jag bloggat om tidigare i veckan. Det ska bli mycket intressant att se vad domstolen kommer fram till och vad de kommer att ta fasta på. Upphandlingar är ingen exakt vetenskap och 1 juli får vi dessutom en ny lag om offentlig upphandling, så upphandlingsrätten är dessutom ett rörligt mål och inget en gång för allom givet.

Och mitt i allt detta bara njuter jag. Det är kul! Jag älskar det här uppdraget jag har förmånen att få ha. Att få vara kommunalråd i Övertorneå är en ynnest. Det är det mest krävande och utmanande jag hittills gjort i mitt snart 35-åriga liv, så slitigt, emellanåt knäckande, men ack så roligt, spännande, intressant och meningsfullt. Life is good. Tack Gud, för ännu en dag.

Att se skogen för alla träden

Idag fortsätter tidningarnas rapportering om ev överklagan av KS au:s beslut att anta tre anbud, i våra första s k utmaningsrättsärenden.

NK 18/5"Utmaning för kommuner" samt ytterligare artikel i pappersupplagan som saknas i nätupplagan
NSD 18/5"Upphandling överklagas"
HB:s pappersartikel är ännu inte publicerad på deras webbupplaga.

Det som är slående i de redaktionella artiklarna är hur felaktigt begrepp används och sammanhang beskrivs.

Det skrivs t ex i NSD att miljökriteriet "vägt tyngst" - jag har konsekvent beskrivit att i två av de tre anbuden har det kriteriet varit utslagsgivande.

Jag har med en dåres envishet försökt beskriva att vi tillämpat den anbudsutvärdering med 60% pris, 20 miljö/kvalitet och 20% kompetens - som vi angivit i förfrågningsunderlaget. När man väger samman poängfördelningen för vart och ett av kriterierna har det givit det resultatet att en av anbudsgivarna i samtliga nu tre aktuella fall vunnit anbudet.

Hade vi tillämpat en prisupphandling där vi angivit att priset är 100%, hade utgången i samtliga fall varit annorlunda, vilket jag varit den förste att öppet redovisa. Men prisupphandlingar vill vi ju inte ha? Eller, är Roland Kempainen (s ) införstådd med konsekvenserna, om det är den melodin han förespråkar, i sin i NK (15/5) framförda kritik, mot att de här jobben nu blir "dyrare"? För om vi bara ska jobba med prisupphandlingar - hur ska vi då hitta den bäst lämpade entreprenören till vårt särskilda boende Särkivaaragården, om vi ska strunta i att efterfråga och belöna kvalitet och andra aspekter, och bara stirra oss blinda på pris?

Jag tillskrivs citatet "beslutet är fattat efter förhandlingar med Kommunal" - jag har precis som i gårdagens bloggpost här redogjort för att vi i kommunen inte bara haft att följa LOU; utan i beredningsfasen varit tvungen att beakta den arbetsrätt (MBL) vi omfattas av. Således har förfrågningsunderlaget och anbudsutvärderingen varit föremål för fackliga förhandlingar eller genomgång med berört fack.

Men att därifrån dra slutsatsen att Kommunal skulle överpröva politiskt fattade beslut, som ges sken av i dagens NSD och HB, är en skev uppfattning och missvisande bild. Möjligen en våt dröm för Kommunals egna medlemmar och förtroendemän.

Icke förty. Oavsett hur pedagogisk och petig jag varit i intervjuer, är det ingen nyhet för mig att journalister inte anser det vara lika viktigt att vara korrekt. Det kanske blir för blodfattigt och tråkigt, det kanske upptar för många spaltmillimetrar. Men precis som ledarskribenten i dagens NK påpekar: upphandlingar är komplicerat. Allt går inte att beskriva med 150 ord.

Och just för att upphandlingar är komplicerade, för att de ofta blir överprövade, inte minst historiskt i vår kommun, är jag ödmjuk och öppen inför att missnöjda ev anbudsgivare nu begär att våra beslut ska överprövas.

Möjligen är det för att jag själv är jurist, som jag vare sig är livrädd för en överklagan eller ett beslut eller dom som går oss i kommunen emot.

Det är faktiskt inte hela världen att begå ett misstag, att göra ett fel. Vi, tjänstemän och politiker, är människor av kött och blod som varje dag försöker att göra vårt bästa i kommunens tjänst.

Ibland gör vi fel, ibland gör vi rätt. Men det är inte, i mina ögon, vare sig en sensation eller en skandal i ett rättssamhälle och i en demokrati att medborgare eller företag begär att deras sak prövas i en annan instans. Tvärtom - det är en självklar rätt och möjlighet - som följer av att vara medborgare. Det är vardagsmat i kommunsektorn att våra beslut överprövas eller att vi själva begär att beslut som går oss emot överprövas. Det kan vi dagligen läsa om i tidningarna.

Det finns inget att frukta. Antingen har vi gjort rätt eller så har vi brustit i förfrågningsunderlag och/eller anbudsutvärdering. Det kommer tiden att utvisa.

Att däremot inte se syftet och resultatet av dessa tre första antagna anbud är värre. I förra valrörelsen lovade vi i Centerpartiet Övertorneå att vi skulle verka för entreprenadiseringar och alternativa driftsformer av kommunal verksamhet. Efter maktskiftet fick vi de andra i Övertorneå-Alliansen med på den politiken, uttryckt bl a i vår politiska plattform.

Det enda jag och övriga kamrater i Alliansen (med undantag av en politisk vilde, som under uppmärksammade former stoppade genomförandet av lagen om valfrihet inom äldreomsorgen) sedan dess varit besjälade och upptagna av, är att leverera. Leverera den politik vi lovat att vi skulle genomföra. Vi har varit konsekventa. Vi lovade att fler aktörer än kommunen skulle kunna och dessutom få chansen att utföra kommunens jobb - det är det som nu sker när de första utmaningarna är på väg att verkställas och fler på väg att behandlas och beslutas.

Vi har hållit vad vi lovat. Det är jag stolt över. Att det i det här fallet resulterade i att ett företag vann de tre första anbuden kan man ha synpunkter på. Men kom ihåg att vi totalt fick in 20 anbud från lokala små- och stora företag på dessa tre jobb.

Kommer ni ihåg vad S och V sade i debatten som föregick utmaningsrätten? Nej, ingen entreprenör skulle kunna leva på det här, ingen entreprenör skulle kunna göra det kommunens folk gjort, ingen lokal entreprenör skulle ta vara på det här, utan det skulle bli globala jättar som kommer hit och tar jobben. Och sist men inte minst skulle jag och Övertorneå-Alliansen driva ut kommunala trotjänare "av kött och blod", som Inga Häggbo Savilahti underströk i kommunfullmäktige upprepade gånger, i massarbetslöshet? Har något av detta besannats?
*********************
Idag besöker riksdagskandidat Frank Nilsson oss i Övertorneå. Jag ser fram emot en spännande diskussionskväll om företagsfrågor, som är offentlig och därmed öppen för allmänheten, företagare och alla andra intresserade.
Hotel Tornedalia, VIP-rummet, kl 19. Alla hälsas varmt välkomna!

Men först ska vi här i Övertorneå stå värdar för en viktig konferens idag. Länets östra del i det s k Norrbus-projektet är samlat hos oss idag för att lära sig mer om och diskutera strategier för att möta, den viktiga problematiken kring barns och ungas psykiska ohälsa, som är ett skrämmande, djupt oroande och allvarligt samhällsproblem i Sverige, Norrbotten och Övertorneå idag. Jag kommer att sitta kvar och lyssna efter att jag haft förmånen att få hälsa alla hundratals deltagare välkomna till oss. Jag behöver lära mig mer om det här och vad vi från samhällets sida kan göra för våra barn och unga, vilka är det kanske, käraste och dyrbaraste vi har; vår framtid.

Utmaningar, förnybar energi och Harju!

Sedan Övertorneå kommun under förra året blev först i länet med att införa den s k utmaningsrätten, dvs möjligheten för andra utförare som privata företag, ideella föreningar eller våra egna medarbetare att utmana oss i kommunen på driften av en viss verksamhet, har mycket vatten runnit under Finlandsbron. Enligt vårt reglemente för utmaningsrätten övergår ärendet till en sedvanlig LOU-upphandling om och när den politiskt ansvariga nämnden antar en viss utmaning. (Nämnden har alltid en möjlighet att förkasta en utmaning, eftersom utmaningsrätten inte är något lagstadgat påfund, utan ett frivilligt åtagande för kommunen.)

Månader av fackliga förhandlingar mellan Övertorneå kommun och fackförbundet Kommunal har pågått där först förfrågningsunderlag granskats, diskuterats och kompromissats. Sedermera har anbudsutvärderingen skärskådats av båda parter innan den gått till politiken i KS au för tilldelningsbeslut/starttillstånd . Resultatet har kanske blivit annorlunda än vad vi från kommunens sida initialt tänkt oss. Inte nödvändigtvis sämre. Men annorlunda.

Ett sådant vägval var att våra tre första upphandlingar; den på mattransporter, lastbil samt bemanningen av Orjasjärvi återvinningscentral skulle ske med en kombination av pris, kompetens och miljö/kvalitet, dvs inga renodlade prisupphandlingar. Därför har jag personligen svårt att förstå den delen av kritiken som nu riktas mot oss i kommunen. Vi har från början i förfrågningsunderlaget angivit vilka kriterier som skulle gälla för dessa jobb. Att det sedan varit svårt för anbudsgivarana att veta var ribban ligger, tja... det har jag större förståelse för.

Nåväl, nu är den offentliga debatten om utmaningarna igång. Självfallet har och kommer jag att fortsätta ta aktiv del i den.
"Privatiseringar påbörjade i Övertorneå" (14/5) http://www.tornedal.se/
Norrbottens-Kuriren har haft två artiklar i saken; i lördags (15/5) samt i dagens (17/5) papperstidning, men för närvarande hittar jag inget i e-upplaga och kan därför inte länka dit.

Om man får tro NK, vilket man kan... ibland... har en av anbudsgivarna bestämt sig för att överklaga upphandlingen. Om den tar sikte på en eller alla tre vet jag inte i skrivande stund, men välkomnar en prövning. Vi har gjort så gott vi kan givet de förutsättningar och begränsningar som följer av lagen om offentlig upphandling och fackliga MBL-förhandlingar.

Under helgen (16/5) körde Sveriges Radio P4 Norrbotten ett inslag om småskalig vattenkraft, utifrån en intervju i fredags. Detta som uppföljning på ett reportage om vad forskarna på LTU anser om förutsättningarna för småskalig vattenkraft givet teknikutvecklingen. Jag hoppas att vi vågar, vill och orkar föra en sansad debatt i frågan, utan att genast ta till storsläggan åt endera hållet.

Jag är helt övertygad om att det med modern teknik går att anlägga (till och med temporära) flytande anläggningar i strömmande vattendrag som genererar el, utan att skada den biologiska mångfalden eller sportfiskets möjligheter. Särskilt i gamla anläggningar som idag bara står utan att göra någon som helst nytta. Tyvärr, har vi i Övertorneå kommun mig veterligen ingen sådan.

Så under tiden får vi fortsätta att lägga vår tid och energi på att utveckla basen för den förnyelsebara energin på andra sätt, med bl a mer vindkraft. Vi är en av tio kommuner i landet som producerar mest vindkraft/invånare. Kolla också tidningen Ny tekniks festliga artikel, eller kanske festliga ordval, om Aapua 7: http://www.nyteknik.se/nyheter/energi_miljo/vindkraft/article66115.ece
Jag tror att vi locals inte uppfattar bergen runt Aapua som "fjäll":-)

En kanonhelg fick sin kanonavslutning igår kväll med Harjus 1-0 mål i Tre Kronors match mot Kanada i det pågående hockey-VM. Efter allt knorrande om Harjus och Omarks landslagsform kändes det underbart att Harju fick näta. Just show them all!
Vojne, vojne, nästa match mot Schweiz krockar med ett av veckans politiska möten...

Leader Tornedalens årsstämma avklarad

Idag har vi sammanfattat och stängt böckerna för Leader Tornedalens första verksamhetsperiod på föreningsstämman i Emmastugan, Soukolojärvi. Sedan förra stämman den 1 februari 2009 i Erkheikki har LAG (eller styrelsen, som det heter på icke-EU:s landsbygdsprogramsspråk) haft fullt upp med att etablera verksamheten; rekrytera verksamhetsledare, etablera leaderkontor, få verksamhetsgodkännandet klart och sist men inte minst påbörja huvuduppgiften; bereda och besluta om projektansökningar.

Strömmen av ansökningar har ökat med tiden och glädjande nog är det många bra projekt från hela vårt stora Leaderområde från Keinovuopio i norr till Haparanda i söder som kommer in.

Imorgon har vi KS au-möte där vi ska behandla tre utmaningar som är färdigberedda efter avslutat anbudsförfarande. Senare under veckan ska jag träffa aktiva ungdomar som är engagerade i att få ett Kulturens Hus i Övertorneå till stånd. Kanske ett offensivt och intressant utslag av den diskussion om lokaloptimering vi påbörjade för dryga året sedan. Använder vi de lokaler kommunen förfogar över på ett klokt, effektivt och ändamålsenligt sätt? Sitter vi på överytor eller har vi viktiga verksamheter utspridda i flera olika lokaler? Det är den här sortens diskussioner som främjas av att vi vågar börja röra i lokalfrågan och som ger kreativiteten och nytänkandet en knuff framåt.

Fåren kom med våren

Den senaste veckan har bjudit på alltfler vårtecken: förutom sedvanliga vårblommor och fågelkvitter, promenerande storspovar och disträa tjädrar vid vägkanterna har vi även mer...moderna vårtecken.

På skolgården nedanför kommunhuset hör jag genom mitt öppna fönster - i ett fåfängt försök att fly kontorets tropiska värme - hur brännbollsslagträn faller ner på asfalten. Epatraktorerna puttrar på vägarna och moppekillar och tjejer åker omkring i byarna.

Och hemma i Kuiva har vi fått nya grannar: 130 får som just nu bor i Savilahtis gamla ladugård, innan de ska släppas ut på bete vid Kuivajärvi. De ulliga, gulliga små svarta och grå Gute- och Svealammen (och de större fåren) bidrar till en ny hemtrevnadskänsla. Man kan höra de små livens söta späda bräkanden när man åkertill jobbet på morgonen och när man kommer hem på kvällen. Jag hann inte dit och spana in de förrän i tisdagskväll.

I måndagskväll (3/5) hade vi kommunfullmäktige och bokslutssammanträde. Vi redovisar ett kanonresultat med över 12 mnkr i överskott - ett överskott motsvarande en 2-kronors skattesänkning. Vi uppnår de flesta finansiella mål ochkan glädja oss över att våra medarbetare och förtroendevalda genom tuffa beslut och hårt arbete kunnat ge medborgarna - vårauppdragsgivare - god service och bra verksamhet. Det är just sådana här feta år, man önskar att det fanns lagliga möjligheter för oss kommuner att samla i ladorna till de magra år som kanske kommer framgent. Men med det nuvarande regelverket är den dörren stängd. Vi får se om den utredning Alliansregeringen utfäst kommer fram med något användbart.

Vi förbereder söndagens (9/5) årsmöte i Leader Tornedalen, ideell förening. Den ska äga rum i Emmastugan, Soukolojärvi kl 14 och jag hoppas att så många som möjligt tar chansen att besöka stämman och se vad vi har gjort och vad som är i görningen.

Under veckan har jag också haft besök av NSD-journalisterna Linda Danhall och Lotta Nilsson. De har under våren arbetat med engranskning av kommunernas representation. Det ska bli mycket intressant och spännande att småningom få ta del av deras undersökning.

När Aina och jag i torsdags flög ner med anledning av det seminarium om den minoritetspolitiska reformen vi deltog i under gårdagen, träffade vi pappa och bror Lundströmer. Stig och Jimmy var på väg ner till Knuttorp för att stötta och hjälpa sin son och bror och vår kommuns racingstjärna Ronnie Lundströmer till framgångar i helgens Formel Renault-premiär. Vi håller tummar och tår för en ännu bättre placering idag än under gårdagens allra första körning i denna klass.

Och alldeles oaktat hur det går är det kolossalt glädjande att ännu en ung person från vår kommun i en smal landslagssport får chansen att utvecklas sportsligt! Det känns jättespännande att också få följa Ronnies fortsatta framfart under återstoden av säsongen som bara börjat i helgen.

Vi behöver positiva förebilder på livets alla områden - och de som nu ger järnet på hockeyrinkar i när och fjärran, paddlar i iskalla forsar, bränner gummidäck på Knuttorp, tävlar i svenska mästerskapen i ungt entreprenörskap, ger ut diktsamlingar - allt detta visar att vår framtid - våra barn och unga, vill och vågar, tar för sig, drömmer och ibland, lever de sina drömmar!