Inget maktskifte i Övertorneå. Och om Ekfors - igen

Dagen efter att jag senast bloggade (24/10) fick jag besked av Sven Kostenius, Övertorneå-Alternativet - som varit vågmästare efter höstens kommunalval - att de väljer att fortsätta sitt samarbete med sossarna och vänsterpartiet de kommande fyra åren.

Hade ÖA valt annorlunda, hade vi kunnat bilda en regnbågsallians med fem ingående partier; vi (8 mandat), ÖA (2 mandat), Norrbottens sjukvårdsparti (5 mandat), moderaterna (2 mandat) och kristdemokraterna (1 mandat). Vi hade fått en majoritet med 18 mandat mot sossarna och vänsterns 17. Istället valde ÖA att förlänga det socialdemokratiska maktinnehavet i Övertorneå kommun.

Naturligtvis kan detta kommenteras och tolkas på många sätt. För mig som nu levt med deras beslut i en vecka, känns detta mest som ett pliktskyldigt rapporterande av utgången av de parlamentariska förhandlingarna, för er som inte följt detta via norrbottensmedia. Det här är redan historia. Vi gjorde vad vi kunde, vi initierade förhandlingar, ledde konstruktiva samtal men ÖA kände inte det förtroende och den tillit till oss andra ingående partier.

En av de mer störande inslagen i efterspelet till processen är Haparanda-Bladets artikel i fredags (27/10) där jag blivit kraftigt felciterad till ÖA:s fördel. I Bladet står det att jag förstår "ÖA på ett vis" och hänvisningar till att det hade blivit en knapp majoritet. Det är inte min uppfattning att jag uttryckte mig på det sättet. Istället uttalade jag snarare ingen förståelse för ÖA:s beslut - hade jag förstått ÖA, hade vi aldrig vare sig inlett eller fört samtal.

Nej, visst, kan man med fog ifrågasätta ÖA. Den retorik om förändring och förnyelse som partiet tidigare berömt sig för, har nu fallit platt när man hade chansen och skarpt läge att leva upp till sina påstådda ideal. De nöjer sig med att vara ett lojalt stödparti till sossarna och har blivit en del av det etablissemang de i sin linda sade sig utmana. Men vad har det för betydelse att påstå att de spelat ut sin roll, när de troligen inte har mer långsiktiga ambitioner med sitt parti och engagemang, än över den nya mandatperiod som inleds imorgon?!

Det här är dock vårt minsta bekymmer just nu. Det är bara att gilla läget och komma igen med nya tag. Själv ser jag fram emot att snart få påbörja min kommunalpolitiska bana och jag är stolt och glad över det starka förtroende och mandat jag fått av väljarna. Jag ska göra mitt yttersta för att leva upp till det.

Ett av de större bekymren just nu är naturligtvis Ekfors-frågorna. Ett annat att vår mycket kompetente och betydelsefulle kommunchef Johan Antti beslutat sig för att efter fem år lämna oss. Det blir en svår och stor lucka att fylla. Men för att återvända till Ekfors-frågorna, som de senaste veckorna hamnat i allt större mediafokus. Det är också frågor där min personliga åsikt måhända går emot den lokala folkopinionen. I de många inslag i radio, TV och tidningar handskas journalister och andra medverkande, ofta en smula ovarsamt för att inte säga vidlyftigt, med frågorna kopplade till Ekfors kraft. Det är inte att undra på eftersom det rör sig om flera och olika sakfrågor och tvister och parter, många, långa och komplicerade turer.

Jag har tidigare här på bloggen i en kommentar (10/9) redovisat en del av mina synpunkter. För att återigen kort rekapitulera vad frågorna gäller, måste vi inledningvis betänka att det som nu diskuteras i media i grunden är två olika sakfrågor. Dilemmat i debatten och i mediarapporteringen är att dessa liksom andra sakförhållanden sammanblandas. För det första har Övertorneå kommun och Haparanda stad en tvist med Ekfors kraft om priset på gatubelysningen (och Ekfors valde efter sommaren att inte tända den, vilket skapar faror och olägenheter för oss som bor, lever och färdas här). För det andra är Ekfors kraft föremål för åtgärder inom ramen för lagstiftningen om tvångsförvaltning av elbolag, med i första hand Energimyndigheten som motpart. Nyligen avsade sig Ackordcentralen sitt uppdrag som tvångsförvaltare, efter att Vattenfall efter en period under våren haft och avsagt sig samma uppdrag. För det tredje pågår skatteprocesser mellan skattemyndigheten och Ekfors kraft och dess ägare Mikael Styrman.

Idag hör jag många röster som vill att Ekfors kraft ska bli tvångsförvaltade och/eller ytterst tvångsinlösta. Jag är själv en av många människor som är frustrerade över att gatubelysningen är släckt och att Ekfors kraft fro m imorgon 1/11 höjer nätavgiften med 33%, med hänvisning till bl a ökade kostnader på grund av tvångsförvaltningen. Däremot leder min frustration över dessa förhållanden inte till slutsatsen att jag välkomnar/hoppas på vare sig tvångsförvaltning och än mindre tvångsinlösen av Ekfors kraft. I själva verket vore det djupt tragiskt om det skulle gå så långt och ett nederlag för företagsklimatet i Övertorneå kommun, som redan nu är bekymmersamt. Konflikterna måste kunna lösas på andra sätt. Alla parter har ett ansvar för att se till att det sker så konstruktivt och snabbt som möjligt.

Jag vänder mig mot att beskriva tvisterna som för eller emot Ekfors kraft/Mikael Styrman. Det är inte så enkelt. Ekfors kraft är kommunens äldsta privata företag. Det har emotionell och praktisk betydelse. När stormarna drar över Sverige har vi inga strömavbrott här. När jag bodde i Teurajärvi, som sorterade under Vattenfall, kunde strömavbrott ske ofta och de kunde vara långvariga. Det slipper jag numera här i Övertorneå.

Så visst känns det lite magstarkt när tusentals hushåll ömsom i Jämtland, Västerbotten ömsom i västra Götaland är utan ström, medan åtskilliga regionala och nationella myndigheter ägnar tid och kraft åt lilla Ekfors kraft, som åtminstone levererar ström till sina abonnenter. Vem har egentligen bett att landshövdingen eller näringsministern ska agera i frågan? Jag känner tillförsikt och tilltro till att vi lokalt faktiskt kan komma överens om priset på gatubelysningen.

Vad beträffar nätavgiftshöjningen suger den på ren svenska. Och det kanske är där lagstiftarna ska lägga sin kraft och sitt fokus. Vad är skäligt resp oskäligt på den avreglerade elmarknaden och vart kan missnöjda konsumenter vända sig för att få skäligheten prövad?

Nej, hur mycket jag än gillar Maud Olofsson, tror jag inte att hon kan fixa gatlyset i Övertorneå. I ett federalistiskt Sverige byggt underifrån som vi centerpartister tror på, måste också vi lokalt få äga frågan. När vi kommit till vägs ände, uttömt alla möjligheter, upptäckt den befintliga lagstiftningens tillkortakommanden, låt oss då vända oss till lagstiftarna och uppmärksamma de på behoven av lagstiftning. Men låt oss lokalt själva välja tid och form. Tvisterna med Ekfors kraft kan aldrig lösas med landshövdingars eller näringsministrars ambitiösa välvilja eller längtan efter att visa dådkraft i ett till synes låst läge.

Luleå - Umeå t or

Så var det dags för ännu ett sammanträde med Brottsoffermyndighetens nämnd i Umeå idag. Jag tog fina höstbilder hemma igår vid 15-tiden som jag tänkte publicera här på bloggen, men tyvärr fick jag inte med den sladd, som gör att jag kan föra över bilder från mobilen till datorn, så ni får vänta ett tag på bilder av ett allt mer vintrigt Kuivakangas.

I fredags morse fick jag reda på att Simon på Kattilakoski Gastronomi gått vidare som en av semifinalisterna i Årets Kock och det var ju jätteroligt förstås. Nu håller vi tummarna för ännu en aktuell ung man med rötterna och hjärtat i Övertorneå. Den andre jag har i åtanke är förstås den här på bloggen tidigare omnämnde Markus Fagervall, som också var Veckans bloggare på Norrbottens-Kuriren förra veckan. Det känns som att Markus ligger ljusår före sina tävlingskonkurrenter i Idol 2006 med sin scenvana och den självsäkerhet varmed han framträder, utan att för den skull kompromissa med sin jordnära och ödmjuka framtoning. Nu verkar det dock som att Markus verkligen vill vinna Idol och ska göra allt vad han kan för att bli last man standing. Återstår att se, men snälla, alla som gillar Markus, fortsätt att ringa och rösta!

I morse lyssnade jag på Jon och Lena i P4:s morgonprogram och när Jon fick ett uppdrag av Lena att hitta tre norrbottningar i Borås med omnejd och för dessa hålla ett så övertygande tal om Norrbotten att de får hemlängtan, kunde jag inte låta bli att tipsa om Sven i Mark och Cissi i Vårgårda/Skogsbygden (ja, jag gjorde en något extensiv tolkning av vad Borås med omnejd kan betyda:-). Hoppas de blir utvalda, så får vi kanske höra deras ljuva röster i fredagens morgonprogram!

Efter en sen och läcker persisk middag på Zan med Ann-Christine ikväll och latte på Roasters, ska jag nu stupa i säng. Med Alexander Mc Call Smiths ljuvliga bok om Mma Ramotswa - Giraffens tårar. Enda problemet när man läser hans böcker om Mma Ramotswa är att man får så'n lust att åka till Afrika och Botswana. Och det kan man ju i och för sig göra en vacker dag. Men inte nu.

Sveriges bästa skolkommun

Äntligen fick vi positiv publicitet med den hedrande utnämningen för Övertorneås del. Grattis alla som bidragit och bidrar till att vi har Sveriges bästa skolkommun; elever, lärare, föräldrar, övrig personal och berörda politiker! Keep up the good work!

En annan god nyhet under gårdagen var att vår nya riksdagsledamot Stefan Tornberg nu tar över stafettpinnen från nyutnämnde infrastrukturministern Åsa Torstensson när det gäller att företräda Centerpartiet i Ansvarskommittén. Det känns betryggande och glädjande med en stark förespråkare av regionalism, som dessutom kan Norrlands lite speciella utmaningar när det gäller att få ihop ekvationen demografi och geografi. Att vi är glest befolkade påverkar politiken högst påtagligt, såväl i politikens former som i politikens innehåll. Det handlar om en svår balansgång mellan att skapa en demokrati och ett företrädarskap, utan att äventyra legitimiteten och lokal förankring, likväl som att i praktiken försöka att så effektivt som möjligt upprätthålla en struktur med kommersiell och offentlig service.

När jag vaknade till denna vackra dag, där marken vilar under ett vitt frosttäcke, hade jag under natten som gått, fått SMS från två nyblivna föräldrar. Grattis Dharma och Robert till er flicka och grattis också Ulf och Marie - som fått en flicka, vilket jag till morgonkaffet fick syn på i tidningen! Välkomna till världen, ni nya tornedalingar och norrbottningar!

Det var inte så här det skulle bli

med den borgerliga regeringens rivstart. Istället för fokus på politiken och den första borgerliga budgeten, har vi de senaste tio dagarna fått uppleva en ministerkris, ljug och dåliga undanflykter. Det är inte utan att man som vanlig hederlig skattebetalare och gräsrots-politiker blir förbannad när man hör nyutnämnda statsråd argumentera för licensskolkande, anlitande av svart arbetskraft m.m. Barocka uttalanden, som att "det hände i en tid när jag inte visste att jag skulle bli statsråd", har fällts av trängda och hårt pressade ministrar. Nähä, och hur tänker ni då att alla vi andra, som inte planerar för att bli minister ska agera och sköta våra affärer? Man blir bara less och förbannad på de senaste dagarnas hyckleri och dåliga ljug, på att politiken befläckas och ger en bild av politiker som en överklass, som själva ställer sig över de regler och lagar de beslutar om.

Sossarna har givetvis varit skadeglada och inte tvekat att ta till brösttoner. Minnet är kort. Det hade varit klädsamt med en smula ödmjukhet från deras sida, men det verkar vara att begära för mycket. På andra extremen i skalan- där man inte heller vet om man ska skratta eller gråta - finns finska statsministern Matti Vanhanen (c) som i finska rundradions frågestund i söndags yttrade att det vore "sårande och opassande" för journalister att fråga de finska regeringsmedlemmerna om de betalat tv-licens och använt svart hemhjälp. Han menade att man måste utgå ifrån att de följer lagen. En kommentar i dagens Hufvudstadsbladet vore att ett sådant uttalande i Sverige vore politiskt självmord. Öh... ja! Skillnaderna i politisk kultur mellan våra broderländer är ibland större än vi anar och ofta tror.

Jag hoppas att avdelningen skandaler och fifflande ministrar snart är ett minne blott, så den nya regeringen kan börja leverera politik. Budgeten var en bra början och bland guldkornen finns förstås jobbavdraget, arbetsgivarnas avskaffade sjuklöneansvar, satsningar på särskilda boenden för äldre, förlängt bredbandsstöd och stora omläggningar av arbetsmarknadspolitiken. Det blev en bra början och visar också hur man på ett ansvarsfullt sätt finansierar framtida skattesänkningar och genomför eftersatta och välbehövliga reformer.

Idag har två regnbågsallianser sett dagens ljus. En nygammal och en helt ny. I Boden fortsätter Olle Lindström att tillsammans med fem andra partier att regera kommunen. I jämtländska Strömsund tar Karin Stierna och Centerpartiet tillsammans med den borgerliga alliansen och ett lokalt parti över makten och Karin och jag har båda ett förflutet i Centerpartiets ungdomsförbund och hon blir nu nytt kommunalråd. Grattis, Karin och lycka till! För förnyelsens och vitaliseringens skull, hoppas jag att regnbågen sprider sig österut och till vår kommun. Snart får vi förhoppnings veta hur det ska bli med den politiska majoriteten här hos oss.

Hur bra som helst

Vilken fröjd och glädje det var i fredags att äntligen få höra regeringsförklaringen och se ministerlistan! Det här kommer att bli hur bra som helst. Att arbeta politiskt de kommande fyra åren kommer att bli så roligt. För första gången sedan jag flyttade hem till Norrbotten för snart 4,5 år sedan känns det som att vi nu kommer att jobba i medvind med de för Norrbotten viktiga tillväxt- och utvecklingsfrågorna. Regeringsförklaringen var ljuv musik i den delen. En återställare av den skärpta förmånsrättslagen (som ytterligare försvårat kreditgivningen i glesbygden) och införande av riskkapitalavdrag, är bara ett par exempel, utöver all annan fantastiskt bra och välbehövlig näringspolitik, som Maud Olofsson nu får förmånen att driva, på vad som är särskilt viktigt för att förbättra förutsättningarna för näringslivet i den här delen av landet.

Och en regering som lyfter upp Barentsregionen som en viktig utrikespolitisk prioritering är också uppmuntrande och välkommet! Nu får vi bara slåss för att engagemanget går från ord till handling. Sverige laggar efter betydligt när det gäller ambitionsnivån i Barents-samarbetet. Nya regeringen känns överlag jättebra, kul med Andreas Carlgrens comeback i partiet och politiken, kul med Reinfeldts geniala ledarskap och rekryteringen av Bildt. Jag gillade Reinfeldt redan innan utnämningen av Bildt och kan bara uppskatta hans ledarstil än mer efter det smarta draget; att som ledare i en situation där man vunnit allt, vara ödmjuk och ställa sig över tidigare konflikter och meningsskiljaktigheter, till gagn för det gemensamt bästa. Det går inte att bortse ifrån en jämförelse med hur Persson hade hanterat motsvarande situation; han hade aldrig gjort som Reinfeldt. Han har vare sig den ödmjukheten eller den smartness som Reinfeldt i denna situation nu uppvisar.

Nej, det här kommer att bli hur bra som helst. Med nya regeringen, med dess politik. Att dessutom under den kommande mandatperioden få leda Sverige under EU-ordförandeskap är ytterligare lök på laxen och sådant man redan kan gotta sig över!

Helgens tragiska mord på journalisten och Putin-kritikern Anna Politovskaja i Moskva känns djupt oroväckande och olustigt. Hon var en av få som vågade vara öppet kritisk. Vem kommer att våga vara det nu?

Bra vibrationer!

Vad kan få mig att citera en gammal schlangerdänga av Kicki Danielsson förutom ett glatt och utvilat sinnelag?! Jo, idag har jag nämligen äntligen kunnat skicka mejl till Stefan Tornbergs välförtjänta och nya e-postadress; "@riksdagen.se"! Stefan har nu tagit plats i riksdagen och återbördat Centerpartiet i Norrbotten där vi hör hemma - i Sveriges riksdag, efter tolv långa och hårda år utan "egen" riksdagsledamot.

Av gammal vana funderade jag först på vilken av hans gamla adresser jag skulle mejla honom på, innan insikten och glädjen över, att han sedan igår formellt nu är på plats och därmed kan ta sin nya adress i bruk, kom över mig med full styrka. Att jag dessutom hade ett kärt ärende att kontakta honom i gjorde inte saken sämre! Jag har preliminärbokat honom för en aktivitet i mitten av december, som vi förhoppningsvis kommer att ha tillsammans med våra finska partivänner från Pello och Ylitornio. Vi hoppas att vår begivenhet ska krönas med besök från våra lappländska/norrbottniska - och inte minst tornedalska ! - riksdagsmän.

Hösten i Tornedalen - är som vanligt - vacker och njutningsfull. Att landa i oktober, ännu kunna skönja färgprakten från grönt till gult och rött, brunt och svart i alla dess nyanser, att på morgonen andas in den friska och klara luften är en ynnest. Jag har alltid så svårt att bestämma mig för vilken årstid jag gillar alla bäst, och som den tråkige lagom-mellanmjölks-svensk jag är, ser jag förtjänster och poänger i samtliga årstider.

Den här hösten är - som alla valår - en speciell tid. I övermorgon får vi äntligen se Sveriges nya regering. Det ska bli kolossalt spännade och roligt att se hur den ska se ut. Att se om förhoppningar och förväntningar slår in eller går om intet, att se högoddsare och lågoddsare i en salig röra. Det är med stor förväntan och med stora förhoppningar jag kommer att avvakta fredagen.

Hur det än blir, blir det bra. Den borne pessimisten behöver nog inte heller frukta något, det kan ju knappast bli sämre! Ingen statsminister före Göran Persson har förbrukat så många minister som han. Se'n får han säga vad han vill om politisk stabilitet i andra länder. Hans drivkraft att försäkra sig om att ministrarnas makt utgår från honom och ingen annan, har varit avgörande för den rasande takt, i vilken ministrarna kommit och gått.

Äntligen på väg hem!

Efter en sanslös återresa som startade kl 21 i Ayia Napa igår, är mamma och jag nu på Arlanda för att snart gå ombord en SAS-flight till Luleå.

Rutan i cockpit i det plan vi skulle åka hem med igårkväll hade gått sönder och lagningen av den ledde till att vi bussades runt på Cypern kors och tvärs mellan kl 21 och 02.45. Så i natt har vi åkt buss, sovit (de som kunde!) 1,5 h på Hilton i Nicosia och därefter landat på Arlanda kl 08.30. Min första flygbiljett på inrikesanslutningen till Luleå brann inne kl 08.10. Därefter brann den Fly Nordic-biljett jag köpt för 08.40-flighten inne. Fritidsresors lösning var att vi skulle ta betala över femhundra kronor i ombokningsavgifter för att kl 15.30 idag komma iväg till Luleå. Då gick vi till SAS som med humana och förstående medarbetare gjorde det möjligt för oss att åka nu kl 11 till rimligt pris. Helt hysteriskt! När vi landade på Arlanda hade vi ca 20 min på oss att hinna till 08.40 flighten. Då kunde inte gaten öppnas (!) från pir F och vi kunde således inte gå av planet! När det börjar strula och rackla har det en otrolig förmåga att fortsätta så. Trött som tokar och övertygade om "aldrig mer Fritidsresor" återvänder vi nu till Norrbotten. Gud vad härligt att återse Göran och katterna och ta tag i allt som väntar och pockar på ens uppmärksamhet!

Spännande samtal om det parlamentariska läget i Övertorneå väntar och bör skyndsamt inledas. Jag får försöka vila så gott jag kan. Nu krävs koncentration och fokusering!

På pluskontot kan noteras att det tidigare på denna blogg uthängda bolaget Telia, sedan förra tisdagen (26/9?) kopplat in bredbandet hemma i Kuiva. Bravissimi!