Precis hemkommen från Hanhivittikko och torsdagskvälls-aktiviteten, där vi firade Leena Raukola och Christina Snell-Lumios nyutkomna bok Hanhivittikkos skönheter med släppfest, har jag börjat packa väskan inför min lilla Västkust-resa. Imorgon kväll sätter Sarita och jag oss på nattåget till Göteborg och Robbie Williams-konserten. Det ska bli härligt att börja semestern på detta sätt. Som vanligt har sista veckan före semestern varit hysterisk. Trots att jag tillbringat den dagtid på Sverigefinska folkhögskolan i Haparanda och intensivkursen i nybörjarryska, har aktiviteterna och åtagandena i partiet och i övrigt hopat sig och det har känts som att dygnets timmar långtifrån räcker till.
Intrycken är så många och nu under semestern får jag sortera lite i de. Att studera på Sverigefinska folkhögskolan är mångfacetterat. Vi har haft bra lärare och en bra kurs, men därutöver har även miljön i övrigt varit berikande. Lokaliteterna är fina och skolan är välskött och underhållen. Restaurang Minerva har otroligt god mat och finns i en intressant byggnad. Design, konstverk och konsthantverk pryder skolan och ger en speciell känsla. Från denna vecka kommer jag särskilt sakna den nya bekantskapen Cecilia från Backe i Jämtland och Uppsala. Trevlig hemresa och välkommen åter till Norrbotten, Cecilia.
Men nu ger mig av för att träffa en annan Cecilia. Nämligen Cecilia Gustavsson som jobbade här på Övertorneå kommun för några år sedan, men som numera återfinns i västgötska Vårgårda, där ett annat efterlängtat återseende blir Marianne Andersson. Förutom dessa damer, ska Sarita och jag göra Göteborg och därefter ska jag under några dagar med hyrbil ta mig runt bland Västkustens pärlor. Vi får väl se vilka nedslag jag kommer att göra. Så många platser, så mycket att se, uppleva, så lite tid. Torsdag nästa vecka (6/7) flyger jag återigen hem till Norrbotten och Tornedalen. Veckan därpå blir det hårt kampanjande på våra marknader runtom i kommunen, och det känns härligt och roligt! Ha det gott tills vi ses och hörs, kära blogg-besökare!
torsdag, juni 29, 2006
måndag, juni 26, 2006
Äntligen! Och jag menar f-n inte fotbollen!
får jag, hela Norrbotten och/eller alla svenska Barents-vänner utropa. Äntligen, har vi fått en utrikesminister som anser att ett aktivt Barentssamarbete är viktigt för "varje svensk utrikesminister". På vägen hit till Haparanda hörde jag nämligen Sveriges senaste utrikesminister Jan Eliasson uttala detta i SR Norrbottens nyhetssändning. Det var på tiden. Länge har vi väntat.
Slopandet av UD:s utlokaliserade Barents-tjänster på länsstyrelserna i Norr- och Västerbotten, flytten av UD-enheten där Barentsfrågorna hanterats (styvmoderligt förvisso, men dock!) samt ett antal andra konkreta fall, ärenden och situationer, har alla successivt bidragit till att grusa våra förhoppningar och förväntningar på Stockholms insikt och förståelse av Barentsregionens potential och dynamik.
Till skillnad från norrmännen som ständigt ligger långt framme, nu senast med etableringen av det "internationella" Barentssekretariatet i Kirkenes, och den norska regeringens offensiva Barents-politik. Finnarna har också varit "på", inte bara i Lappland, utan även i Helsingfors. Men i Sverige har det bara gått bakåt. Om Eliasson fått denna insikt under sitt besök i Haparanda, i samband med det famösa regeringsbesöket här i länet för snart 2 v sedan, har något gott kommit av regeringens gästspel under valturnén.
Annars har jag liksom svenska folket i övrigt överlevt midsommar. Jag syftar inte på sviterna efter tidernas roligaste fest på midsommarafton, utan på den svidande, förnedrande förlusten mot Tyskland i fotbolls-VM på midsommardagen, som man knappt än kommit över. Även om jag hade värsta ångesten inför matchen, eftersom jag dels gillar tyskarna, dels unnade värdnationen framgång i spelen, om inte annat än för att hålla uppe den goda stämningen, dels misstänkte att det kunde gå illa, kunde jag aldrig i min vildaste fantasi tro att svenskarna skulle spela så uselt och Lagerbäck coacha så illa! Helt otroligt. Så nu håller jag på Tyskland. Och England. Fast bara för Svennis skull! Det vore så tjänligt åt de gnälliga engelsmännen om Svennis kunde visa att icke-britter kan lyfta landslaget till nya höjder. Det kan de ha, tycker en sammanbiten och besviken //linda.
Slopandet av UD:s utlokaliserade Barents-tjänster på länsstyrelserna i Norr- och Västerbotten, flytten av UD-enheten där Barentsfrågorna hanterats (styvmoderligt förvisso, men dock!) samt ett antal andra konkreta fall, ärenden och situationer, har alla successivt bidragit till att grusa våra förhoppningar och förväntningar på Stockholms insikt och förståelse av Barentsregionens potential och dynamik.
Till skillnad från norrmännen som ständigt ligger långt framme, nu senast med etableringen av det "internationella" Barentssekretariatet i Kirkenes, och den norska regeringens offensiva Barents-politik. Finnarna har också varit "på", inte bara i Lappland, utan även i Helsingfors. Men i Sverige har det bara gått bakåt. Om Eliasson fått denna insikt under sitt besök i Haparanda, i samband med det famösa regeringsbesöket här i länet för snart 2 v sedan, har något gott kommit av regeringens gästspel under valturnén.
Annars har jag liksom svenska folket i övrigt överlevt midsommar. Jag syftar inte på sviterna efter tidernas roligaste fest på midsommarafton, utan på den svidande, förnedrande förlusten mot Tyskland i fotbolls-VM på midsommardagen, som man knappt än kommit över. Även om jag hade värsta ångesten inför matchen, eftersom jag dels gillar tyskarna, dels unnade värdnationen framgång i spelen, om inte annat än för att hålla uppe den goda stämningen, dels misstänkte att det kunde gå illa, kunde jag aldrig i min vildaste fantasi tro att svenskarna skulle spela så uselt och Lagerbäck coacha så illa! Helt otroligt. Så nu håller jag på Tyskland. Och England. Fast bara för Svennis skull! Det vore så tjänligt åt de gnälliga engelsmännen om Svennis kunde visa att icke-britter kan lyfta landslaget till nya höjder. Det kan de ha, tycker en sammanbiten och besviken //linda.
torsdag, juni 22, 2006
Lyssna på Ingemar Hansson och KI!
Igår (21/6) presenterade Konjunkturinstitutets (KI) generaldirektör Ingemar Hansson deras bedömning av konjunkturläget. Det var flera förhållanden som Hansson påpekade, som förtjänar att uppmärksammas och fundera över. Inte minst i dessa valtider, när budgetexpansionisterna på vänsterkanten försöker locka röster av folket, genom dyrköpt valfläsk i form av ofinansierade förslag och allmänt tillväxtfientliga förslag och attityder.
KI noterar att den fortsatt väntade nedgången i öppen arbetslöshet från 5,9% år 2005 till 4,2% år 2008 till viss del - precis som många av oss dagligen blir påminda om - förklaras av "en extraordinär ökning av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna". När jag hörde Hansson beröra detta i en radiointervju under gårdagen, varnade han rentav för risken att dessa åtgärder nu tränger ut jobb, som skulle ha uppstått eller efterfrågats på den reguljära arbetsmarknaden. Det visar precis det och många med mig befarade när regeringen lanserade de s k plus-jobben, att de jobben delvis är konstgjorda, delvis i den mån de faktiskt behövs, borde finansieras och anställas på den reguljära arbetsmarknaden. Men säg vad gör denna s-märkta regering inte, för att hyfsa siffrorna ett valår?! Alla ska med, så enkelt är det, heter det ju - om folk så ska krattas in i åtgärder, för att inte synas i statistiken.
Nej, hörni gott folk och blogg-besökare, trevlig midsommar på er! Nu gör vi nå't roligare ett tag än pratar regeringen(s) misslyckanden, tillkortakommanden och reformrädsla. Jag får skylla på NSD, vars ledare jag läste idag. Det var den som lockade fram borgarbrackan i mig idag och fick mig på sosseätarhumör!
Efter valutgången i Slovakien sågar nämligen ledarskribenten platt skatt-konceptet vid fotknölarna. Naturligtvis utan att hänvisa till andra alternativ eller med ens en bokstav andas om att det nuvarande svenska skattesystemet kanske kan/bör ifrågasättas. Låt mig bara nämna två skäl, därtill: a) vi har världens högsta skattetryck och långt ifrån världens bästa välfärd b) graden svartarbete i vårt land, borde få oss att fundera på hållbarheten och legitimiteten i den nuvarande skattepolitiken.
KI noterar att den fortsatt väntade nedgången i öppen arbetslöshet från 5,9% år 2005 till 4,2% år 2008 till viss del - precis som många av oss dagligen blir påminda om - förklaras av "en extraordinär ökning av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna". När jag hörde Hansson beröra detta i en radiointervju under gårdagen, varnade han rentav för risken att dessa åtgärder nu tränger ut jobb, som skulle ha uppstått eller efterfrågats på den reguljära arbetsmarknaden. Det visar precis det och många med mig befarade när regeringen lanserade de s k plus-jobben, att de jobben delvis är konstgjorda, delvis i den mån de faktiskt behövs, borde finansieras och anställas på den reguljära arbetsmarknaden. Men säg vad gör denna s-märkta regering inte, för att hyfsa siffrorna ett valår?! Alla ska med, så enkelt är det, heter det ju - om folk så ska krattas in i åtgärder, för att inte synas i statistiken.
Nej, hörni gott folk och blogg-besökare, trevlig midsommar på er! Nu gör vi nå't roligare ett tag än pratar regeringen(s) misslyckanden, tillkortakommanden och reformrädsla. Jag får skylla på NSD, vars ledare jag läste idag. Det var den som lockade fram borgarbrackan i mig idag och fick mig på sosseätarhumör!
Efter valutgången i Slovakien sågar nämligen ledarskribenten platt skatt-konceptet vid fotknölarna. Naturligtvis utan att hänvisa till andra alternativ eller med ens en bokstav andas om att det nuvarande svenska skattesystemet kanske kan/bör ifrågasättas. Låt mig bara nämna två skäl, därtill: a) vi har världens högsta skattetryck och långt ifrån världens bästa välfärd b) graden svartarbete i vårt land, borde få oss att fundera på hållbarheten och legitimiteten i den nuvarande skattepolitiken.
tisdag, juni 20, 2006
Borta bra, men hemma bäst!
måste jag utropa efter hemkomsten till Tornedalen igår kväll. Åh, vad skönt att komma hem och träffa Göran, andra nära och kära och kissarna förstås, efter min lilla Stockholms-sejour, som var jättetrevlig, som jag så väl behövde och kommer att leva länge på. Åtminstone tills det bär av till Göteborg, Västkusten och Robbie Williams-konserten om elva dagar!
Idag, den 20 juni, kan vi Lindor fira namnsdag. Tack förresten till alla er som uppvaktat mig idag, det var kul och gulligt av er att tänka på mig! Jag tillbringade hur som helst dagen med att bl a gå en sträcka om 11 km på en etapp av Polcirkelmarschen för Lag Westerberg - ett av Övertorneå kommuns många lag. Jag hade det stora nöjet att få gå genom Kauliranta och Kuivakangas byar på finska sidan om älven, till turistinformationen på den svenska sidan om bron. Det är sällan och aldrig man åker genom dessa finska byar, än mer sällsynt att man går och därför var det mysigt att kolla in fina hus och gårdar, kor på sommarbete m.m som förgyllde min väg.
De ideella krafterna bakom Polcirkelmarschen gör ett fantastiskt arbete varje år. Det är ordentligt skyltat överallt, på vätskestationerna finns ett antal alternativa drycker och med jämna mellanrum serverar de till och med mat (!). Det är bara andra året jag är med och går delsträckor på olika dagsetapper, men det har gett mersmak och är ett roligt arrangemang att delta i. Nu hoppas jag att dagen avslutas i dur med en kanoninsats från svenskarna i den avgörande Englandsmatchen i det pågående fotbolls-VM. Det skulle vara en perfekt avslutning på en i övrigt nästan perfekt dag!
Idag, den 20 juni, kan vi Lindor fira namnsdag. Tack förresten till alla er som uppvaktat mig idag, det var kul och gulligt av er att tänka på mig! Jag tillbringade hur som helst dagen med att bl a gå en sträcka om 11 km på en etapp av Polcirkelmarschen för Lag Westerberg - ett av Övertorneå kommuns många lag. Jag hade det stora nöjet att få gå genom Kauliranta och Kuivakangas byar på finska sidan om älven, till turistinformationen på den svenska sidan om bron. Det är sällan och aldrig man åker genom dessa finska byar, än mer sällsynt att man går och därför var det mysigt att kolla in fina hus och gårdar, kor på sommarbete m.m som förgyllde min väg.
De ideella krafterna bakom Polcirkelmarschen gör ett fantastiskt arbete varje år. Det är ordentligt skyltat överallt, på vätskestationerna finns ett antal alternativa drycker och med jämna mellanrum serverar de till och med mat (!). Det är bara andra året jag är med och går delsträckor på olika dagsetapper, men det har gett mersmak och är ett roligt arrangemang att delta i. Nu hoppas jag att dagen avslutas i dur med en kanoninsats från svenskarna i den avgörande Englandsmatchen i det pågående fotbolls-VM. Det skulle vara en perfekt avslutning på en i övrigt nästan perfekt dag!
lördag, juni 17, 2006
Tell the girls, I'm back in town,
som en av mina favoritartister, Marit Bergman, sjunger i titelspåret på CD:n Baby dry your eye! Nu är jag inne på tredje dygnet av min mini-semester i Stockholm, och det är alldeles, alldeles underbart att tillbringa några dagar i huvudstaden igen. Gårdagens fest på Långholmen och överrasknings-tricket från oss f d anställda blev förstås en höjdare! Det var så roligt att återse alla kära gamla ansikten, vänner och bekanta och samtidigt bli lite uppdaterad på de senast anställda medarbetarna på riksdags- och partikansli. Det var en speciell kväll eftersom det var sista natten med gänget för en del. Det var den här mandatperiodens sista fest med nuvarande gäng och fyra ledamöter tackades också av för gott.
Annars har jag mest njutit av att vara i Staden igen. Precis som när jag tidigare registrerade, noterade av alla detaljer hemma i Tornedalen när jag bodde här eller i Bryssel, gör jag nu med Stockholm. Morgnarnas motionsrundor runt Råsta- och Lötsjön är fantastiska: det är andra dofter, annan vegetation och växtlighet, annat fågelliv. Att vandra under ekar och kastanjeträd, att passa sig för gässen, som jag kommit att respektera på gränsen till frukta (se'n en promenad runt Packhusudden nedanför Thielska galleriet här en dag för några år sedan) ter sig helt underbart. Att känna doften av tunnelbana, att uppleva svalkan och väggmålningarna och utsmyckningarna på Sumpans T-banestation Näckrosen eller de röda väggarna på t-banestationen i Solna centrum, att prydligt ställa sig till höger i rulltrappan på väg upp ur t-banan, så de stressade urbana med lätthet kan jaga förbi; allt ser jag, allt märker jag, det mesta njuter jag av och bara går och myser över.
Att läsa Metro på väg in till City är också mysigt. Idag (17/6) fanns en rolig och tänkvärd kolumn med rubriken "Vänner en clean start" med temat vänner som komplement till släkt och familj. Whoah! Tiden går så fort när man har roligt. Dag och jag har kunnat ströva omkring och shoppa på vart sitt håll, sammanstråla för kalla, svala och läskande drycker och nu är dags att bege sig till Söder och middagen med Stina och Maria. På måndag efter lunch bär det av hemåt igen. Vad skönt det var att komma iväg lite grand, få se lite annat, träffa gamla vänner och äta libanesiskt. Det var ett tag se'n.
Annars har jag mest njutit av att vara i Staden igen. Precis som när jag tidigare registrerade, noterade av alla detaljer hemma i Tornedalen när jag bodde här eller i Bryssel, gör jag nu med Stockholm. Morgnarnas motionsrundor runt Råsta- och Lötsjön är fantastiska: det är andra dofter, annan vegetation och växtlighet, annat fågelliv. Att vandra under ekar och kastanjeträd, att passa sig för gässen, som jag kommit att respektera på gränsen till frukta (se'n en promenad runt Packhusudden nedanför Thielska galleriet här en dag för några år sedan) ter sig helt underbart. Att känna doften av tunnelbana, att uppleva svalkan och väggmålningarna och utsmyckningarna på Sumpans T-banestation Näckrosen eller de röda väggarna på t-banestationen i Solna centrum, att prydligt ställa sig till höger i rulltrappan på väg upp ur t-banan, så de stressade urbana med lätthet kan jaga förbi; allt ser jag, allt märker jag, det mesta njuter jag av och bara går och myser över.
Att läsa Metro på väg in till City är också mysigt. Idag (17/6) fanns en rolig och tänkvärd kolumn med rubriken "Vänner en clean start" med temat vänner som komplement till släkt och familj. Whoah! Tiden går så fort när man har roligt. Dag och jag har kunnat ströva omkring och shoppa på vart sitt håll, sammanstråla för kalla, svala och läskande drycker och nu är dags att bege sig till Söder och middagen med Stina och Maria. På måndag efter lunch bär det av hemåt igen. Vad skönt det var att komma iväg lite grand, få se lite annat, träffa gamla vänner och äta libanesiskt. Det var ett tag se'n.
onsdag, juni 14, 2006
Jag har satt Övertorneå på bloggkartan!
Äntligen! Nu har jag satt min blogg i
Övertorneå på bloggkartan.se
Övertorneå på bloggkartan.se
Borgare, låt oss rocka loss!
Regeringens Norrbottensbesök...
är nu över. Mycket är sagt av borgerligheten såväl på läns- som riksplanet. Av alla kommentarer och artiklar jag läst och tagit del av, är Örjan Pekkas ledare i gårdagens världsblad - och för er som inte vet vilken tidning det är, kan jag avslöja att det är anrika Haparandabladet (HB) - min personliga favorit när det gäller träffsäkerhet. Tyvärr, saknar HB nätupplaga men rubriken på Pekkas ledare lyder "Låt ministrar åka ofjädrad skrinda" och anger tonen.
I ledaren noterar Pekka bl a "De [regeringen] är här för att titta på den utveckling som sker - men som de knappast har bidragit (mer än med vänsterarmbågen) till att skapa." Pekkas lakoniska kommentar till minstrarnas besöksprogram, "Herrejösses så mysigt.", finner jag som älskar ironisk humor också roande. Han avslutar ledaren med att konstatera att ministrarna inte ska slå sig för bröstet över den fantastiska utvecklingen vi har i länet idag och påpekar att de "genom åren gjort vad de kunnat för att försvåra för Norrbottens företagare att verka" och tar fyra-fem exempel på försämringar och centraliseringar regeringen beslutat.
... och de norrbottniska ledarsidorna
Norrbottens-Kurirens Bo Östman var inte mindre underhållande han heller på gårdagens (13/6) ledarsida. NSD:s ledare har blivit så tråkiga och förutsägbara sedan bytet av ledarredaktör. Numera är tyvärr Olov Abrahamsson ofta husbondens lojala och lokala röst. Jag saknar verkligen inte Lotta Gröning som i vart fall de senaste fyra åren på NSD blev minst lika hopplöst och tröttsamt förutsägbar i sina ståndpunkter och ledare. Var finns de oväntade inläggen och vinklarna, de självständigt tänkande och tyckande socialdemokratiska idédebattörerna i Norrbotten? Inte på NSD:s ledarsida i vart fall.
Borgerlighetens energiuppgörelse
var dagens stora och glädjande nyhet. Med detta kan förhoppningsvis Allians för Sverige återta initiativet i debatten och opinionen. Vi har aldrig tidigare i borgerligheten varit bättre förberedda för ett maktskifte än vad vi är idag. Nu - när vi har en solid och stabil politisk grund - måste vi ägna all tid och kraft åt att bli minst lika bra på att föra dialogen med väljarna om våra visioner, förslag och idéer! Nu måste vi få saker att hända. Det brukar vi centerpartister vara bra på!
är nu över. Mycket är sagt av borgerligheten såväl på läns- som riksplanet. Av alla kommentarer och artiklar jag läst och tagit del av, är Örjan Pekkas ledare i gårdagens världsblad - och för er som inte vet vilken tidning det är, kan jag avslöja att det är anrika Haparandabladet (HB) - min personliga favorit när det gäller träffsäkerhet. Tyvärr, saknar HB nätupplaga men rubriken på Pekkas ledare lyder "Låt ministrar åka ofjädrad skrinda" och anger tonen.
I ledaren noterar Pekka bl a "De [regeringen] är här för att titta på den utveckling som sker - men som de knappast har bidragit (mer än med vänsterarmbågen) till att skapa." Pekkas lakoniska kommentar till minstrarnas besöksprogram, "Herrejösses så mysigt.", finner jag som älskar ironisk humor också roande. Han avslutar ledaren med att konstatera att ministrarna inte ska slå sig för bröstet över den fantastiska utvecklingen vi har i länet idag och påpekar att de "genom åren gjort vad de kunnat för att försvåra för Norrbottens företagare att verka" och tar fyra-fem exempel på försämringar och centraliseringar regeringen beslutat.
... och de norrbottniska ledarsidorna
Norrbottens-Kurirens Bo Östman var inte mindre underhållande han heller på gårdagens (13/6) ledarsida. NSD:s ledare har blivit så tråkiga och förutsägbara sedan bytet av ledarredaktör. Numera är tyvärr Olov Abrahamsson ofta husbondens lojala och lokala röst. Jag saknar verkligen inte Lotta Gröning som i vart fall de senaste fyra åren på NSD blev minst lika hopplöst och tröttsamt förutsägbar i sina ståndpunkter och ledare. Var finns de oväntade inläggen och vinklarna, de självständigt tänkande och tyckande socialdemokratiska idédebattörerna i Norrbotten? Inte på NSD:s ledarsida i vart fall.
Borgerlighetens energiuppgörelse
var dagens stora och glädjande nyhet. Med detta kan förhoppningsvis Allians för Sverige återta initiativet i debatten och opinionen. Vi har aldrig tidigare i borgerligheten varit bättre förberedda för ett maktskifte än vad vi är idag. Nu - när vi har en solid och stabil politisk grund - måste vi ägna all tid och kraft åt att bli minst lika bra på att föra dialogen med väljarna om våra visioner, förslag och idéer! Nu måste vi få saker att hända. Det brukar vi centerpartister vara bra på!
måndag, juni 12, 2006
Det är nu allt händer!
Den här tiden på året med de ändlösa sommarnätterna vill tiden liksom inte räcka till. Liksom våren kan explodera i sommar på en och samma dag, exploderar aktiviteterna i Tornedalen. De senaste dygnen har inneburit ett häftigt tempo, fullspäckat med aktiviteter.
Premiären på Hanhivittikko gick alldeles utmärkt i torsdagskväll. Kvigorna var ystra som få, när de fick komma ut på grönbete. Hemresan från Jokkmokk gick fort. Helt otroligt att man kan passera närapå hälften av länets kommuner på en resa tur och retur Övertorneå - Jokkmokk! Detta gigantiska län, detta fantastiska län, med så mycket rikedomar, så stor inbördes variation och mångfald, som ska stå värd för regeringens tvådagars-besök, eller rättare sagt förvalskampanj, med början i morgon.
Dagen efter, i fredags var det studentbal och en chans att se våra studenter i balklänning och kostym. För de som var tillräckligt långa vill säga. Korta personer som jag hade inte en chans att se nå't på denna tilldragelse som blivit något av en folkfest. Det var tråkigt! All möda som lagts ner på kläder, på make up och vackra håruppsättningar fick vi som var där inte ta del av ordentligt. Detta kan och bara måste göras bättre till nästa år. Nog ska våra gymnasister ha en fin avslutning på sina första tolv år av studier i vår kommun. Det är en angelägenhet för bygden och värt att uppmärksammas.
På lördag kom Ann-Christine från Luleå och tillsammans med Elisabeth och Sarita bar det av till Öppen rökbastu i Soukolojärvi. Det visade sig att vi hade turen att få komma till Keksi-bastun hos Arent Hanno. Och med två timmar i rökbastun, höll vi den kylande vinden på armlängds avstånd:-) Mottagandet i Soukolojärvi var - som vanligt - vänligt och professionellt. Förutom den vansinnigt goda laxsoppan efter bastun i Emmastugan, hade tjejerna i år gjort en ljuvligt godsötsyrlig rabarberdricka. Det satt bra efter vårt hårda bastupass! (Och ja, vi missade Matchen. Men nej, det gjorde ju inget. For Gods sake, Zlatan & co, come on!)
Under söndagen körde Ann-Christine och jag runt till olika hot spots i vår kommun och besökte bl a Hanhivittikko, Hietalas handelsträdgård i Korva samt Kattilakoski Gastronomi. Jag var fullmatad av intryck från morgonen, då jag tidigt på förmiddagen äntligen fick se Ann-Christines prisbelönta film "Min mormor och jag". Det blev en gripande och känslomässig upplevelse att ta del av bilderna och berättelsen om Ann-Christine och hennes relation till sin mormor och mormoderns relation till sitt förflutna, sin bakgrund. Det samiska arvet som gjorde för ont för att tala öppet om. Saknaden efter renarna. Och fram trädde bilden av Ann-Christines mormor, med lovikkavantar, ett förkläde, en huivi, skoband och ett par stora underbyxor på klädstrecket. Hoppas, hoppas SVT tar filmen till sig så en bredare publik får chansen att se denna dokumentära kortfilm (13 min). Folkmusikgruppen Jord har på sin senaste skiva Mailmale en sång, (spår åtta) som heter "Där nere vid vattnet". En passus i sången går i stil med: "För att få se vem du är, måste du våga se den du var" och det är så logiskt att den enda icke-specialskrivna musiken i filmen är en 38 sek lång snutt ur den sången.
I helgen fick jag också äntligen reda på en annan sak jag gått och funderat på under den gångna veckan med tanke på fildelningsdebatten: nämligen hur situationen och debatten om fildelning ser ut i andra länder. Det kan jag tacka det kära, älskade Lunchekot för! Vem annars?! I lördagens upplaga av lunchekot gjorde just deras utrikeskorrespondenter ett svep från sina bevakningsländer om hur lagstiftarna handskats med fildelnings-frågan. Det var ett mycket intressant inslag och rekommenderas varmt. Det visade också hur mångbottnad frågan är. En annan som gjorde det på ett tänkvärt sätt idag var Jacob Ehnmark med en debattartikel på
DN :s kultursidor.
Såg i NSD idag att Camillas kafferep i Luleå i lördags gick bra. Camilla Hansen som är vår nye gruppledare efter Lennart Lindström, som tyvärr dog alltför tidigt, är en frisk fläkt. De som tvivlat på hennes förmåga att leverera nya och spännande, fräscha förslag, får nog tänka till en gång till. Nu samlar vi oss och sluter upp bakom Camilla och önskar henne och kamraterna i Luleå all lycka i valet! Jag håller på dig, Camilla. Kör hårt!
Premiären på Hanhivittikko gick alldeles utmärkt i torsdagskväll. Kvigorna var ystra som få, när de fick komma ut på grönbete. Hemresan från Jokkmokk gick fort. Helt otroligt att man kan passera närapå hälften av länets kommuner på en resa tur och retur Övertorneå - Jokkmokk! Detta gigantiska län, detta fantastiska län, med så mycket rikedomar, så stor inbördes variation och mångfald, som ska stå värd för regeringens tvådagars-besök, eller rättare sagt förvalskampanj, med början i morgon.
Dagen efter, i fredags var det studentbal och en chans att se våra studenter i balklänning och kostym. För de som var tillräckligt långa vill säga. Korta personer som jag hade inte en chans att se nå't på denna tilldragelse som blivit något av en folkfest. Det var tråkigt! All möda som lagts ner på kläder, på make up och vackra håruppsättningar fick vi som var där inte ta del av ordentligt. Detta kan och bara måste göras bättre till nästa år. Nog ska våra gymnasister ha en fin avslutning på sina första tolv år av studier i vår kommun. Det är en angelägenhet för bygden och värt att uppmärksammas.
På lördag kom Ann-Christine från Luleå och tillsammans med Elisabeth och Sarita bar det av till Öppen rökbastu i Soukolojärvi. Det visade sig att vi hade turen att få komma till Keksi-bastun hos Arent Hanno. Och med två timmar i rökbastun, höll vi den kylande vinden på armlängds avstånd:-) Mottagandet i Soukolojärvi var - som vanligt - vänligt och professionellt. Förutom den vansinnigt goda laxsoppan efter bastun i Emmastugan, hade tjejerna i år gjort en ljuvligt godsötsyrlig rabarberdricka. Det satt bra efter vårt hårda bastupass! (Och ja, vi missade Matchen. Men nej, det gjorde ju inget. For Gods sake, Zlatan & co, come on!)
Under söndagen körde Ann-Christine och jag runt till olika hot spots i vår kommun och besökte bl a Hanhivittikko, Hietalas handelsträdgård i Korva samt Kattilakoski Gastronomi. Jag var fullmatad av intryck från morgonen, då jag tidigt på förmiddagen äntligen fick se Ann-Christines prisbelönta film "Min mormor och jag". Det blev en gripande och känslomässig upplevelse att ta del av bilderna och berättelsen om Ann-Christine och hennes relation till sin mormor och mormoderns relation till sitt förflutna, sin bakgrund. Det samiska arvet som gjorde för ont för att tala öppet om. Saknaden efter renarna. Och fram trädde bilden av Ann-Christines mormor, med lovikkavantar, ett förkläde, en huivi, skoband och ett par stora underbyxor på klädstrecket. Hoppas, hoppas SVT tar filmen till sig så en bredare publik får chansen att se denna dokumentära kortfilm (13 min). Folkmusikgruppen Jord har på sin senaste skiva Mailmale en sång, (spår åtta) som heter "Där nere vid vattnet". En passus i sången går i stil med: "För att få se vem du är, måste du våga se den du var" och det är så logiskt att den enda icke-specialskrivna musiken i filmen är en 38 sek lång snutt ur den sången.
I helgen fick jag också äntligen reda på en annan sak jag gått och funderat på under den gångna veckan med tanke på fildelningsdebatten: nämligen hur situationen och debatten om fildelning ser ut i andra länder. Det kan jag tacka det kära, älskade Lunchekot för! Vem annars?! I lördagens upplaga av lunchekot gjorde just deras utrikeskorrespondenter ett svep från sina bevakningsländer om hur lagstiftarna handskats med fildelnings-frågan. Det var ett mycket intressant inslag och rekommenderas varmt. Det visade också hur mångbottnad frågan är. En annan som gjorde det på ett tänkvärt sätt idag var Jacob Ehnmark med en debattartikel på
DN :s kultursidor.
Såg i NSD idag att Camillas kafferep i Luleå i lördags gick bra. Camilla Hansen som är vår nye gruppledare efter Lennart Lindström, som tyvärr dog alltför tidigt, är en frisk fläkt. De som tvivlat på hennes förmåga att leverera nya och spännande, fräscha förslag, får nog tänka till en gång till. Nu samlar vi oss och sluter upp bakom Camilla och önskar henne och kamraterna i Luleå all lycka i valet! Jag håller på dig, Camilla. Kör hårt!
torsdag, juni 08, 2006
Hanhivittikko, Ungt Val och Sverigedemokraters enkla propaganda
Ikväll är det dags för årets efterlängtade fäbodpremiär på Hanhivittikko. I skrivande stund bjuder Luleå på lite molnigt väder, men jag hoppas att kvällen i Hanhivittikko bjuder på ett uppklarat och helst förstås soligt väder, när vi nu ska släppa lös årets fjällkor och får.
Igår kom Aftonbladets och Lunarstorms Ungt Val 2006 att uppta mina tankar. Den stora nationella nyheten att Sverigedemokraterna skulle bli tredje största parti om ungdomarna 15-21 år fick välja, hade ingen lokal efterföljare hos oss i Övertorneå. I själva verket var det i vår kommun Sverigedemokraterna hade lägst stöd (2,7%) bland länets ungdomar. Det känns hoppfullt.
I dagens NSD debatterar sverigdemokraten Andreas Ekström mot NSD:s ledarskribent och jag blir upprörd när jag ser att Ekström hävdar att "mindre trevliga sidor av det mångkulturella samhället skulle vara hedersmord, en hemsk kvinnosyn, ökad kriminalitet, segregation, rotlöshet och enorma ekonomiska utgifter för Sveriges skattebetalare". Vad är orsak och verkan till de problem Ekström beskriver? Hur kan man utan vidare påstå att det mångkulturella Sverige leder till enorma ekonomiska utgifter? Att hemsk kvinnorsyn och rotlöshet skulle vara effekter av det mångkulturella samhället är också exempel enligt min uppfattning på grava förvanskningar av verkligheten.
Jag är stolt över vår justitieutskottsledamot Johan Linanders raka linje, klara och konsekventa besked i frågan om fildelning av upphovsrättsligt skyddat material. Det var klokt av Centerpartiet att reservera sig mot införandet av lagen och nu verkar de andra partierna ha tagit intryck av den senaste tidens händelser; åtalen mot privatpersoner, tillslaget mot Pirate Bay som drabbat många oskyldiga, vars servrar tagits i beslag m.m. Sent ska syndaren vakna, heter ett gammalt svenskt talesätt. Bättre sent än aldrig, lyder ett annat.
Igår kom Aftonbladets och Lunarstorms Ungt Val 2006 att uppta mina tankar. Den stora nationella nyheten att Sverigedemokraterna skulle bli tredje största parti om ungdomarna 15-21 år fick välja, hade ingen lokal efterföljare hos oss i Övertorneå. I själva verket var det i vår kommun Sverigedemokraterna hade lägst stöd (2,7%) bland länets ungdomar. Det känns hoppfullt.
I dagens NSD debatterar sverigdemokraten Andreas Ekström mot NSD:s ledarskribent och jag blir upprörd när jag ser att Ekström hävdar att "mindre trevliga sidor av det mångkulturella samhället skulle vara hedersmord, en hemsk kvinnosyn, ökad kriminalitet, segregation, rotlöshet och enorma ekonomiska utgifter för Sveriges skattebetalare". Vad är orsak och verkan till de problem Ekström beskriver? Hur kan man utan vidare påstå att det mångkulturella Sverige leder till enorma ekonomiska utgifter? Att hemsk kvinnorsyn och rotlöshet skulle vara effekter av det mångkulturella samhället är också exempel enligt min uppfattning på grava förvanskningar av verkligheten.
Jag är stolt över vår justitieutskottsledamot Johan Linanders raka linje, klara och konsekventa besked i frågan om fildelning av upphovsrättsligt skyddat material. Det var klokt av Centerpartiet att reservera sig mot införandet av lagen och nu verkar de andra partierna ha tagit intryck av den senaste tidens händelser; åtalen mot privatpersoner, tillslaget mot Pirate Bay som drabbat många oskyldiga, vars servrar tagits i beslag m.m. Sent ska syndaren vakna, heter ett gammalt svenskt talesätt. Bättre sent än aldrig, lyder ett annat.
måndag, juni 05, 2006
Högerhoppet?! eller att inte känna igen sig..?
Högerhoppet?! eller att inte känna igen sig..?
Det var med stort intresse jag såg fram emot gårdagens program om Centerpartiet i Dokument Inifråns granskning av riksdagspartierna inför valet.
Jag funderar fortfarande på hur programmet egentligen blev och hur jag uppfattade det. På nå't sätt känns det smått fantastiskt att de under hela programmet, 60 minuter, nogsamt lyckades undvika att tala med chefsarkitekterna tillika tänkarna bakom vårt idéprogram Idéer som spelar roll.
Enligt min uppfattning var det just det programmet och den process som föregick det, som var startskottet för den ideologiska renodling, som sedan dess konsekvent och tydligt ägt rum och ännu pågår. Andreas Carlgren och vår nuvarande partisekretare Jöran Hägglund passerade revy på bilderna i programmet, men kom aldrig till tals. Inte heller tänkaren och partistrategen Henrik Sjöholm, som spelat en nyckelroll i bygget, att samla upp idémässigt tankegods och formulera det i ett modernt sammanhang synliggjordes. Lika lite som vår nuvarande gruppledare i riksdagen Åsa Torstensson.
Istället var det figurer i utkanten som Staffan Svensson, som bidrog med sina minnen. Eller Anders Ljunggrens välkända missnöje över den nuvarande positioneringen och partiets idémässiga utveckling sedan Olof Johanssons avgång. Varför tilläts Ljunggren "oemotsagd" säga att han inte längre känner igen sig i partiet, varför räckte det med att han i luddiga ordalag som svar på följdfrågan hänvisade till att "det torde vara upppenbart"?!
Däremot är det bara att gratulera och lyfta på hatten för CUF och framför allt Federleys personliga mediala förmåga. Det känns nämligen som att CUF tillskrevs en långt större roll och betydelse för partiets ideologiska utveckling, än vad de i själva verket spelat och möjligen spelar. På samma sätt kändes också antydningarna om "ekumeniken", de tvärpolitiska mötesplatserna och samarbetet med Timbro, som om de i TV-programmet getts ett oproportionerligt stort inflytande, utan förankring i verkligheten.
Den största överdriften av de alla är dock programmets titel (och tes?) "Högerhoppet". Att det är åt höger vi rört och rör oss stämmer inte överens med min bild och känsla, snarare handlar det om att vi blivit ett stabilt liberalt parti, emellanåt mer liberala än det parti, som i sitt namn kallar sig liberalt. Ordet "hopp" i detta sammanhang ger åtminstone mig en bild och en känsla av att det är något fartfyllt, livligt och plötsligt. Högerhopp är allt annat, än hur jag upplevde arbetet dels med idéprogrammet, dels med det efterföljande sakpolitiska utvecklingsarbetet, under mina år på riksdags- och Europakansliet (1999-2002). I själva verket kändes det emellanåt lika segt och tungrott som att vända en Atlantångare, på samma gång som man uppskattade den inbyggda tröghet, som faktiskt finns i en folkrörelse och som framtvingar och stimulerar en livlig debatt och vässade argument.
Public service när det är som bäst?!
Annars njuter jag av helgledigheten och har tillbringat den med nära och kära, god mat, skogsarbete och mer regelrätt motion. Helg är också lika med radiohelg och mycket tid för att lyssna på diverse intressanta program och inslag. En söndag utan "Godmorgon, världen!" på P1 är otänkbar och tillhör undantagen i livet. Igår var det Thomas Nordegrens reportage om den amerikanska marinkårens övergrepp mot civila i Irak och massakern i Hadita den 19 november 2005 som var programmets höjdpunkt, även om inslaget i sig, om de vidrigheter som soldaterna gjorde sig skyldiga till, var fruktansvärt att lyssna på.
På väg hem från promenaden på banvallen i Ruskola idag, hörde jag (i P1) Föräldrarna om "Det andra barnet"- en historia från verkligheten, om hur en kvinna vid 36 års ålder på sin fars begravning fick reda på att hon hade en halvsyster. Programmet var otroligt intressant och man blir alltid lika förvånad när verkligheten överträffar dikten. Och som inte detta var nog, tipsade Sarita mig när hon kom förbi, om P3 Fronts program idag (som f ö gick samtidigt som Föräldrarna kl 11.03) om överrepresentationen av självmord bland unga renskötande manliga samer. Ett skrämmande, gripande, oroande och angeläget program. Public service när det är som bäst!
Våra kyrkliga ledare - några att känna stolthet över!
På väg till Pirttiniemi och senare stugan i Lahnasuando lyssnade vi igår delvis på söndagsgudstjänsten i P1. Det var tillika ärkebiskop KG Hammars sista offentliga predikan som ärkebiskop. Jag måste säga att jag är imponerad över dessa våra kyrkliga ledare. Hammars predikan lyckades fånga lyssnarens intresse, den var vacker, tänkvärd, poetisk och praktisk. Den inspirerade utan att komma med moraliska pekpinnar.
Tidigare i vår gjorde "vår" biskop Hans Stiglund en cool och häftig grej. Han skickade ett brev till alla invånare i stiftet som omfattar hela Norr- och Västerbotten. Han bad människor skriva brev till honom om deras innersta längtan. Jag har sparat brevet och har tänkt blogga om det tidigare. Under gårdagens predikan av KG Hammar kom jag plötsligt ihåg biskopsbrevet. Som en tvivlande agnostiker i Svenska kyrkan kan jag känna en stolthet över, att ha ledare och förkunnare som Hammar och Stiglund med ett annat, kanske lite mer otraditionellt tilltal och förhållningssätt.
Nationaldagsfirande och fäbodpremiär på veckans agenda
Imorgon ska jag fira att vår nationaldag blivit helg! Äntligen! Ljuva minnen från debatterna på CUF-stämmorna om denna fråga, gör att jag känner mig extremt manad att fira ordentligt! Det blir tipspromenad och kanske Korpen-aktiviteter i Jägmästarparken under eftermiddagen och på kvällen firandet i kyrkan med högtidstal av Gerda Antti. Men först... ännu ett styrelsemöte i Hanhivittikko Vänner ikväll. På torsdag den 8 juni kl 18.00 har vi traditionsenlig sommarpremiär på levande fäbod-verksamheten, med bl a ko- och fårsläpp på programmet. Måtte jag hinna hem i tid från tjänsteresan till Jokkmokk den dagen!
Det var med stort intresse jag såg fram emot gårdagens program om Centerpartiet i Dokument Inifråns granskning av riksdagspartierna inför valet.
Jag funderar fortfarande på hur programmet egentligen blev och hur jag uppfattade det. På nå't sätt känns det smått fantastiskt att de under hela programmet, 60 minuter, nogsamt lyckades undvika att tala med chefsarkitekterna tillika tänkarna bakom vårt idéprogram Idéer som spelar roll.
Enligt min uppfattning var det just det programmet och den process som föregick det, som var startskottet för den ideologiska renodling, som sedan dess konsekvent och tydligt ägt rum och ännu pågår. Andreas Carlgren och vår nuvarande partisekretare Jöran Hägglund passerade revy på bilderna i programmet, men kom aldrig till tals. Inte heller tänkaren och partistrategen Henrik Sjöholm, som spelat en nyckelroll i bygget, att samla upp idémässigt tankegods och formulera det i ett modernt sammanhang synliggjordes. Lika lite som vår nuvarande gruppledare i riksdagen Åsa Torstensson.
Istället var det figurer i utkanten som Staffan Svensson, som bidrog med sina minnen. Eller Anders Ljunggrens välkända missnöje över den nuvarande positioneringen och partiets idémässiga utveckling sedan Olof Johanssons avgång. Varför tilläts Ljunggren "oemotsagd" säga att han inte längre känner igen sig i partiet, varför räckte det med att han i luddiga ordalag som svar på följdfrågan hänvisade till att "det torde vara upppenbart"?!
Däremot är det bara att gratulera och lyfta på hatten för CUF och framför allt Federleys personliga mediala förmåga. Det känns nämligen som att CUF tillskrevs en långt större roll och betydelse för partiets ideologiska utveckling, än vad de i själva verket spelat och möjligen spelar. På samma sätt kändes också antydningarna om "ekumeniken", de tvärpolitiska mötesplatserna och samarbetet med Timbro, som om de i TV-programmet getts ett oproportionerligt stort inflytande, utan förankring i verkligheten.
Den största överdriften av de alla är dock programmets titel (och tes?) "Högerhoppet". Att det är åt höger vi rört och rör oss stämmer inte överens med min bild och känsla, snarare handlar det om att vi blivit ett stabilt liberalt parti, emellanåt mer liberala än det parti, som i sitt namn kallar sig liberalt. Ordet "hopp" i detta sammanhang ger åtminstone mig en bild och en känsla av att det är något fartfyllt, livligt och plötsligt. Högerhopp är allt annat, än hur jag upplevde arbetet dels med idéprogrammet, dels med det efterföljande sakpolitiska utvecklingsarbetet, under mina år på riksdags- och Europakansliet (1999-2002). I själva verket kändes det emellanåt lika segt och tungrott som att vända en Atlantångare, på samma gång som man uppskattade den inbyggda tröghet, som faktiskt finns i en folkrörelse och som framtvingar och stimulerar en livlig debatt och vässade argument.
Public service när det är som bäst?!
Annars njuter jag av helgledigheten och har tillbringat den med nära och kära, god mat, skogsarbete och mer regelrätt motion. Helg är också lika med radiohelg och mycket tid för att lyssna på diverse intressanta program och inslag. En söndag utan "Godmorgon, världen!" på P1 är otänkbar och tillhör undantagen i livet. Igår var det Thomas Nordegrens reportage om den amerikanska marinkårens övergrepp mot civila i Irak och massakern i Hadita den 19 november 2005 som var programmets höjdpunkt, även om inslaget i sig, om de vidrigheter som soldaterna gjorde sig skyldiga till, var fruktansvärt att lyssna på.
På väg hem från promenaden på banvallen i Ruskola idag, hörde jag (i P1) Föräldrarna om "Det andra barnet"- en historia från verkligheten, om hur en kvinna vid 36 års ålder på sin fars begravning fick reda på att hon hade en halvsyster. Programmet var otroligt intressant och man blir alltid lika förvånad när verkligheten överträffar dikten. Och som inte detta var nog, tipsade Sarita mig när hon kom förbi, om P3 Fronts program idag (som f ö gick samtidigt som Föräldrarna kl 11.03) om överrepresentationen av självmord bland unga renskötande manliga samer. Ett skrämmande, gripande, oroande och angeläget program. Public service när det är som bäst!
Våra kyrkliga ledare - några att känna stolthet över!
På väg till Pirttiniemi och senare stugan i Lahnasuando lyssnade vi igår delvis på söndagsgudstjänsten i P1. Det var tillika ärkebiskop KG Hammars sista offentliga predikan som ärkebiskop. Jag måste säga att jag är imponerad över dessa våra kyrkliga ledare. Hammars predikan lyckades fånga lyssnarens intresse, den var vacker, tänkvärd, poetisk och praktisk. Den inspirerade utan att komma med moraliska pekpinnar.
Tidigare i vår gjorde "vår" biskop Hans Stiglund en cool och häftig grej. Han skickade ett brev till alla invånare i stiftet som omfattar hela Norr- och Västerbotten. Han bad människor skriva brev till honom om deras innersta längtan. Jag har sparat brevet och har tänkt blogga om det tidigare. Under gårdagens predikan av KG Hammar kom jag plötsligt ihåg biskopsbrevet. Som en tvivlande agnostiker i Svenska kyrkan kan jag känna en stolthet över, att ha ledare och förkunnare som Hammar och Stiglund med ett annat, kanske lite mer otraditionellt tilltal och förhållningssätt.
Nationaldagsfirande och fäbodpremiär på veckans agenda
Imorgon ska jag fira att vår nationaldag blivit helg! Äntligen! Ljuva minnen från debatterna på CUF-stämmorna om denna fråga, gör att jag känner mig extremt manad att fira ordentligt! Det blir tipspromenad och kanske Korpen-aktiviteter i Jägmästarparken under eftermiddagen och på kvällen firandet i kyrkan med högtidstal av Gerda Antti. Men först... ännu ett styrelsemöte i Hanhivittikko Vänner ikväll. På torsdag den 8 juni kl 18.00 har vi traditionsenlig sommarpremiär på levande fäbod-verksamheten, med bl a ko- och fårsläpp på programmet. Måtte jag hinna hem i tid från tjänsteresan till Jokkmokk den dagen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)