Högerhoppet?! eller att inte känna igen sig..?
Det var med stort intresse jag såg fram emot gårdagens program om Centerpartiet i Dokument Inifråns granskning av riksdagspartierna inför valet.
Jag funderar fortfarande på hur programmet egentligen blev och hur jag uppfattade det. På nå't sätt känns det smått fantastiskt att de under hela programmet, 60 minuter, nogsamt lyckades undvika att tala med chefsarkitekterna tillika tänkarna bakom vårt idéprogram Idéer som spelar roll.
Enligt min uppfattning var det just det programmet och den process som föregick det, som var startskottet för den ideologiska renodling, som sedan dess konsekvent och tydligt ägt rum och ännu pågår. Andreas Carlgren och vår nuvarande partisekretare Jöran Hägglund passerade revy på bilderna i programmet, men kom aldrig till tals. Inte heller tänkaren och partistrategen Henrik Sjöholm, som spelat en nyckelroll i bygget, att samla upp idémässigt tankegods och formulera det i ett modernt sammanhang synliggjordes. Lika lite som vår nuvarande gruppledare i riksdagen Åsa Torstensson.
Istället var det figurer i utkanten som Staffan Svensson, som bidrog med sina minnen. Eller Anders Ljunggrens välkända missnöje över den nuvarande positioneringen och partiets idémässiga utveckling sedan Olof Johanssons avgång. Varför tilläts Ljunggren "oemotsagd" säga att han inte längre känner igen sig i partiet, varför räckte det med att han i luddiga ordalag som svar på följdfrågan hänvisade till att "det torde vara upppenbart"?!
Däremot är det bara att gratulera och lyfta på hatten för CUF och framför allt Federleys personliga mediala förmåga. Det känns nämligen som att CUF tillskrevs en långt större roll och betydelse för partiets ideologiska utveckling, än vad de i själva verket spelat och möjligen spelar. På samma sätt kändes också antydningarna om "ekumeniken", de tvärpolitiska mötesplatserna och samarbetet med Timbro, som om de i TV-programmet getts ett oproportionerligt stort inflytande, utan förankring i verkligheten.
Den största överdriften av de alla är dock programmets titel (och tes?) "Högerhoppet". Att det är åt höger vi rört och rör oss stämmer inte överens med min bild och känsla, snarare handlar det om att vi blivit ett stabilt liberalt parti, emellanåt mer liberala än det parti, som i sitt namn kallar sig liberalt. Ordet "hopp" i detta sammanhang ger åtminstone mig en bild och en känsla av att det är något fartfyllt, livligt och plötsligt. Högerhopp är allt annat, än hur jag upplevde arbetet dels med idéprogrammet, dels med det efterföljande sakpolitiska utvecklingsarbetet, under mina år på riksdags- och Europakansliet (1999-2002). I själva verket kändes det emellanåt lika segt och tungrott som att vända en Atlantångare, på samma gång som man uppskattade den inbyggda tröghet, som faktiskt finns i en folkrörelse och som framtvingar och stimulerar en livlig debatt och vässade argument.
Public service när det är som bäst?!
Annars njuter jag av helgledigheten och har tillbringat den med nära och kära, god mat, skogsarbete och mer regelrätt motion. Helg är också lika med radiohelg och mycket tid för att lyssna på diverse intressanta program och inslag. En söndag utan "Godmorgon, världen!" på P1 är otänkbar och tillhör undantagen i livet. Igår var det Thomas Nordegrens reportage om den amerikanska marinkårens övergrepp mot civila i Irak och massakern i Hadita den 19 november 2005 som var programmets höjdpunkt, även om inslaget i sig, om de vidrigheter som soldaterna gjorde sig skyldiga till, var fruktansvärt att lyssna på.
På väg hem från promenaden på banvallen i Ruskola idag, hörde jag (i P1) Föräldrarna om "Det andra barnet"- en historia från verkligheten, om hur en kvinna vid 36 års ålder på sin fars begravning fick reda på att hon hade en halvsyster. Programmet var otroligt intressant och man blir alltid lika förvånad när verkligheten överträffar dikten. Och som inte detta var nog, tipsade Sarita mig när hon kom förbi, om P3 Fronts program idag (som f ö gick samtidigt som Föräldrarna kl 11.03) om överrepresentationen av självmord bland unga renskötande manliga samer. Ett skrämmande, gripande, oroande och angeläget program. Public service när det är som bäst!
Våra kyrkliga ledare - några att känna stolthet över!
På väg till Pirttiniemi och senare stugan i Lahnasuando lyssnade vi igår delvis på söndagsgudstjänsten i P1. Det var tillika ärkebiskop KG Hammars sista offentliga predikan som ärkebiskop. Jag måste säga att jag är imponerad över dessa våra kyrkliga ledare. Hammars predikan lyckades fånga lyssnarens intresse, den var vacker, tänkvärd, poetisk och praktisk. Den inspirerade utan att komma med moraliska pekpinnar.
Tidigare i vår gjorde "vår" biskop Hans Stiglund en cool och häftig grej. Han skickade ett brev till alla invånare i stiftet som omfattar hela Norr- och Västerbotten. Han bad människor skriva brev till honom om deras innersta längtan. Jag har sparat brevet och har tänkt blogga om det tidigare. Under gårdagens predikan av KG Hammar kom jag plötsligt ihåg biskopsbrevet. Som en tvivlande agnostiker i Svenska kyrkan kan jag känna en stolthet över, att ha ledare och förkunnare som Hammar och Stiglund med ett annat, kanske lite mer otraditionellt tilltal och förhållningssätt.
Nationaldagsfirande och fäbodpremiär på veckans agenda
Imorgon ska jag fira att vår nationaldag blivit helg! Äntligen! Ljuva minnen från debatterna på CUF-stämmorna om denna fråga, gör att jag känner mig extremt manad att fira ordentligt! Det blir tipspromenad och kanske Korpen-aktiviteter i Jägmästarparken under eftermiddagen och på kvällen firandet i kyrkan med högtidstal av Gerda Antti. Men först... ännu ett styrelsemöte i Hanhivittikko Vänner ikväll. På torsdag den 8 juni kl 18.00 har vi traditionsenlig sommarpremiär på levande fäbod-verksamheten, med bl a ko- och fårsläpp på programmet. Måtte jag hinna hem i tid från tjänsteresan till Jokkmokk den dagen!
