Knape rules - live from SKL:s kongress Västerås

Sveriges kommuner och landsting kongressar i Västerås. Så från gårdagens budgetfullmäktige hemma i Övertorneå, till ett par dagar som kongressombud.

SKL:s ordförande Anders Knape (m) fick de kraftigaste applåderna i sitt inledningstal, när han kritiserade den inställning hans partisekreterare Per Schlingmann allt oftare på senare tid luftat i regionfrågan; nämligen att ingenting får hända. Knape menade att det är en självklarhet, att processer av det slag som den regionaliseringsvåg som nu sveper över landet är exempel på, alltid måste växa fram underifrån. Och pekade på det orimliga i att samtidigt som man bejakar det, hävda att "ingenting får ske".

Och regionfrågan är väl den största snackisen så här långt i kongresslokalernas environger. I vårt parti är jag och mina kollegor irriterade och ilskna över Schlingmanns utspel. Nu återstår att se vad och hur statsminister Reinfeldt kommer att uttala i sitt tal här på eftermiddagen: Fortsättning följer!

Höstrusk, budgetberedning och Rolands återkomst!

När regnet klistrar sig fast på fönsterrutorna och vinden river loss de sista höstlöven, känns det härligt att sitta inomhus och kura i yllesockarna. Hösten är också en härlig årstid med vackra färger och klar luft. I senaste numret av Coops tidning Mersmak citeras Albert Camus vackra ord: "Hösten är en andra vår, då varje löv är en blomma" bland recepten och bilderna av mustiga, läckra höstgrytor.

I vår kommunala värld är hösten budgettider. I november ska kommunfullmäktige ta nästa års budget och fastställa skattesatsen. Den här veckan har vi haft förberedande övningar i form av ett par dagars budgetberedning. Vi har diskuterat hur vi ska prioritera mellan kostnader och intäkter på såväl drifts- som investeringssidan. Föga förvånande överstiger önskemålen och ambitionerna de ekonomiska resurserna. Till och med i vår lilla ekonomiskt välmående kommun.

Frågan är om det faktum att vi historiskt sett haft en exceptionellt god ekonomi nu börjar bli ett problem? Vi ser att den kommunala kostymen är för stor, hur verksamheters kostnader överstiger dess intäkter och en varierande beredskap och handlingskraft att undvika underskott. Att detta dessutom sker i verksamheter där antalet brukare minskar är desto mer anmärkningsvärt men tyvärr en oavbruten trend. Det måste vi som politiker ta ansvar för och sätta stopp för.

Detta har dessvärre skapat en tro hos såväl våra medarbetare som våra kommuninvånare att "det finns pengar". Att vi kan fortsätta att underlåta fatta strukturella beslut för att vi kortsiktigt har god ekonomi. Det är en mycket farlig inslagen väg vi är inne på och jag kommer att göra allt jag kan för att öka medvetenheten och förmå oss att rätta mun efter matsäck.

En riktigt rolig nyhet den gångna veckan var företagaren Roland Niskas comeback till oss i sin hemkommun. Nu är det offentligt att han startar bageriverksamhet och knäckebrödstillverkning i delar av lokaler i f d mejeriet i Hedenäset och gärna ser fastigheten utvecklas till ett slags företagshotell för livsmedelstillverkning och förädling. En vision så god som någon och högst realistisk, eftersom vi glädjande nog har många entreprenörer i den småskaliga livsmedelsframställningen och säkert fler som kan lockas ta steget till att starta företag i den branschen med tanke på våra gynnsamma förutsättningar när det gäller tillgången på rena och sunda råvaror. Att vi - som livsmedelsföretaget Polarica brukar säga - bor mitt i Skafferiet.

I nöden prövas vännen

I dagens (22/9) NK kan läsarna ta del av kommunstyrelsens beslut på vårt extra möte igår, att föreslå kommunfullmäktige på onsdag kväll att sälja Allégården och den mark, vid Pullinki vi tidigare förvärvat, till Robert Blomberg. Konkursförvaltare Rolf Stiller säljer samtidigt Pullinki-anläggningen till Blomberg.

Kan nu alla vi som våndats över och tvingats hantera också detta ärende i över ett års tid, nu andas ut och nöjt konstatera "slutet gott, allting gott"? Nej, det kan vi inte göra. Det enda vi - under förutsättning att kf på onsdag kväll, stöttar vårt beslut - kan göra är att lägga den här affären bakom oss just nu och använda den tid som frigörs, till mer angelägna och konstruktiva frågor och utvecklingsarbete.

Det intressanta är vilka lärdomar, erfarenheter och slutsatser vi kan dra av dessa händelser. Jag har som ny kommunpolitiker lärt mig massor. Det verkar därtill som att en del av mina mer erfarna kollegor, vår kommunchef och personal i övrigt också lärt sig nya saker och vunnit viktiga insikter. Om hur en kommun ska uppträda och bete sig. Och hur man inte ska göra. Om vikten av att ta gemensamma krafttag över partigränserna för att lösa problem, även när man själv inte varit med och skapat de. Om hur man ibland måste ha is i magen, våga känna tilltro - när det gungar rejält under fötterna och man till slut inte vet vad man ska tro eller anse sig veta. Om att besinna sig.

Framför allt är Pullinki och hälsohems-historien en historia om hopp och framtidstro i Övertorneå kommun. Ordspråket "i nöden prövas vännen" har testats fullt ut och i botten genom denna affär. När kloka och erfarna kommunpolitiker som bl a min partibroder Ulf Hannu - som jag känner den största beundran och respekt inför av så många skäl - på kommunfullmäktige i juli förra året valde att inte medverka till den affär, vi alla nu senare tvingats hantera, aktivt väljer att vara konstruktiv och bidra i ett läge där han med lätthet istället kunnat sitta på läktaren, peka finger mot oss andra och sucka "vad var det jag sade" är det stort. Och han är inte den enda.

Som jag bloggat tidigare hade även jag varit en av de som hoppat i galen tunna - om jag hade suttit i kf förra mandatperioden. Jag hade - trots de betänkligheter och bekymmer Hannu m fl från början såg komma runt hörnet - i naiv välvilja medverkat till att snabbt trixa igenom affären för att på så lösa boliner, ge det gänget en chans. Den som är utan skuld, kan kasta första stenen.

Vid årsskiftet när jag fick inträda i ks avhandlades på första mötet två surdegar som vi sedan dess sitter fast med. Det ena var Pullinki/hälsohemmet, det andra Ekfors Kraft-problematiken, som numera känns som en evig och hopplös följetong. Jag har varit med [argumenterat för och fattat beslut] om att anlita egna advokater, att söka Pullinki-anläggningen i konkurs (bara för att i nästa skede inse att vi förlorat äganderätten över anläggningen) och sedan utbjuda hälsohemmet till försäljning. Det har aldrig varit enkelt, det har alltid varit svårt och komplicerat, stundom smärtsamt.

Men att ha gjort denna resa med kamraterna i KS och våra tjänstemän och se hur vi vid viktiga tillfällen förvisso suckat och knorrat och ondat upp oss, för att återigen spotta i nävarna, ta oss själva i kragen, höja blicken, våga, vilja och göra - när vi hade kunnat tveka, vela, fega ur. Den resan är värd mycket. Den kan och får inte vara förgäves. Den kan vi lära av.

Jag tror på lärande arbetssätt och förhållningssätt. Jag tror att man kan - och vi som politiker och förtroendevalda med ansvar för skattebetalarnas pengar - måste försöka lära av våra misstag och erfarenheter. Vi har inte råd att göra annat. Därför är den journalistiska drivkraften som vi emellanåt kan iaktta att hitta syndbockar, klippa folk i hälsenorna för att sedan jaga ner de med drev, hämmande för politiken och de tjänstemän, vars gemensamma uppdrag är att tjäna medborgarna och deras intressen efter bästa förmåga.

Jag har svårt att förstå varför människor fruktar och ogillar saklig och konstruktiv kritik. Jag har svårt att förstå varför de som utsätts för den kritiken, så ofta tenderar att bli defensiva och väljer 'en dåres försvarstal', istället för att tiga och lyssna, ta till sig och ta fasta på den del i kritiken som är berättigad och som i grunden - när den som framför kritiken har ett gott och ärligt uppsåt - är en hjälp och vägledning i att förbättra. Kanske reagerar vi så för att vi är människor. Varken mer eller mindre. Vi känner oss trängda och orättvist behandlade eller anklagade.

Jag återkommer ständigt till detta. Vi som förtroendevalda och fritidspolitiker är bara människor av kött och blod. Vi är inga supermänniskor eller robotar, vi har inga superkrafter. Vi har fel och brister som alla andra och därför säger och gör vi ibland fel och begår misstag. Samma sak är det med våra tjänstemän, som förvisso är anställda och avlönade för sina meriter, sin förtjänst och skicklighet. Det är väl inte hela världen att det blir fel. Men - när man vet och ser att det blir fel - då välja att se mellan fingrarna och låtsas som att det regnar, istället för att ta tag i det, åtgärda och förbättra och lära av det. Då är det hela världen. Då har man inte ett lärande arbets- och förhållningssätt. Då har man en slapp ledarstil som legitimerar en osund kultur. Och vi människor är människor bland annat just tack vare vår förmåga att göra egna, fria val.

Om jag skulle vara med på extra kommunfullmäktige (vilket jag tyvärr är förhindrad att delta i) på onsdag kväll skulle jag argumentera och rösta för försäljningen till Blomberg.

Förvirring i den högre skolan?

Idag har mina 34 kamrater och jag i kommunfullmäktige ägnat större delen av dagen åt förberedelser inför och sedan själva sammanträdet i kommunfullmäktige. Dagens paradnummer var frågan om huruvida Övertorneå kommun skulle uppta ett långfristigt lån om högst 42 miljoner kr för finansiering av om- och tillbyggnad av det särskilda boendet i Övertorneå tätort, Särkivaaragården. Jag har i kommunstyrelsens arbetsutskott som i kommunstyrelsen konsekvent röstat emot det lånet och argumenterat för nödvändigheten av ett omtag i frågan, då verkligenheten hunnit ikapp majoriteten.

En huvudpunkt i min och mina allierades argumentation har varit att förutsättningarna för det beslut om om- och tillbyggnad som fullmäktige fattade förra hösten (oktober och november 2006) förändrats i grunden, i och med de anbud som inkom i juli månad i år, som sprängde kalkylen fullständigt. Vi i oppositionen har hela tiden drivit att det särskila boendet ska ske i form av en nybyggnation. Sakskälen för detta har varit välkända i flera års tid och vi har vid varje tillfälle, pekat på nödvändigheten av en sådan investering för de boendes, personalens, anhörigas och skattebetalarnas skull. Sossar och majoritet har hävdat att en nybyggnation blir för kostsam och att de önskemål och behov som finns väl kan tillgodoses genom en om- och tillbyggnad.

Det var därför relevant, menar jag, att nu ifrågasätta om man uppnår de mål vi alla förefaller vara överens om, när det ekonomiska gapet mellan medlen (om- och tillbyggnad resp nybygge) för att uppnå målet, så kraftigt minskat. Är det fortfarande väl motiverat att satsa så mycket pengar på en om- och tillbyggnad, när kostnaden till ett nybygge relativt sett minskat?

Så vad händer idag? Majoriteten kallar - som vanligt - till fullmäktige, men för att rädda livslängden på sommarens anbud, tidigareläggs mötet en vecka. På mötet har vi att ta ställning till majoritetens förslag att låna upp 42 mkr. Under mötet lägger vi från oppositionens och Harry Kempainens (s) sida fram de utestående frågetecken och betänkligheter vi känner inför majoritetens förslag. Vi vädjar till majoriteten att ompröva sitt ställningstagande, ta sitt förnuft till fånga och tillsammans med oss göra ett omtag i frågan.

Kommunalrådet Arne Honkamaa (s) begär vid två tillfällen att mötet ajourneras. Dessutom föreslår han fullmäktige att bordlägga frågan, vilket innebär att frågan vilandeförklaras för att i "samma skick" återupptas för handläggning något senare. Efter fyra timmars debatt gick vi så äntligen till beslut. Trodde en del av oss. Däribland jag som ville att vi skulle avgöra frågan idag och inte förhala frågan. Men då röstar majoriteten igenom en bordläggning av sitt eget förslag. Kommunchefen delar vid pågående sammanträde ut en kallelse till extra kommunfullmäktige. Den här rockaden kommer alltså inte som någon överraskning, utan är förberedd av majoriteten.

Ska vi nybygge-fans jubla och applådera nu? För att majoriteten besinnar sig och tar en tankepaus. Eller är dessa tvära kast bara ett utslag av att man saknar en tydlig politisk agenda, tydligt ledarskap och handlingskraft? Hur som helst avslöjar dagens händelser två saker. För det första vet man inte hur man kallar till ett behörigt möte. Dagens ärende och handlingar var inte fullständigt - tidigare beslut och protokoll delades ut först på sittande möte, vilket innebär ett överklagningsbart formfel. För det andra vet man inte i majoriteten om, hur och när man ska avgöra en så viktig fråga som finansieringen av ett särskilt boende.

Det är i bästa fall intressant. Just nu känns det mest i ögonfallande och som en anmärkningsvärd hantering av kommunala beslut och dess finansering. Det röjer återigen vad som sker eller inte sker, i kulisserna bakom den styrande majoriteten. Synd för oss och kommuninvånarna bara att det är tre år till nästa val. Dagar som denna känns det som en alltför lång och för kommunen plågsam tid av "vänta och se" och laissez-faire ("låt gå")-mentalitet.

Fa(s)cinerande

När det ska spelas in film i Norrbotten, ser jag gärna att våra vackra vyer i Övertorneå har en chans att vara med. Eller om en filmskapare från Övertorneå kommun vill göra en film vill jag att den ska ha chans att prövas för det offentliga stöd som finns tillgängligt i Norrbotten på jämlika villkor med andra filmskapare. Och när nu regeringen tillsatt en bredbandsutredning för att undersöka vad som krävs och hur den sista utbyggnaden av bredband till små orter och landsbygd kan finansieras, känns det viktigt att Övertorneå kommun är med som en bland andra norrbottenskommuner. Vi var den första kommunen i länet med avgiftsfri kollektivtrafik, tack vare vårt tidiga miljöengagemang och gynnsamma ortsstruktur kan en stor del av våra invånare nyttja gratisbussarna. Detta är inte möjligt med mindre än att kommunen träffar avtal med Länstrafiken.

Dessa tre - bland andra strategiskt viktiga frågor i Norrbotten - hanteras av de länsgemensamma och kommunägda bolagen Filmpool Nord, IT Norrbotten och Länstrafiken i Norrbotten AB. Det är i dessa tre bolag den politi(s)ka majoriteten för resp huvudman föreslagit och/eller tagit ställning för försämringar i bolagsordningar och konsortialavtal. På punkt efter punkt försöker man minska den politiska oppositionens, ibland även allmänhetens och medias insyn i och inflytande över resp insyn i bolagen. Man föreslår att nomineringskommitténs sammansättning ska minska till tre, men i praktiken, två, personer. Huvudmännen föreslår på fullaste allvar (!) att nomineringskommittén ska bestå av kommunstyrelsens ordförande i Luleå kommun (f n Karl Petersen), Kommunförbundet Norrbottens ordförande (f n Karl Petersen) samt landstingsstyrelsens ordförande (f n Kent Ögren).

Se'n har de mage att i berörda paragrafer om nomineringskommitténs arbete och styrelsens sammansättning (t ex i förslaget till ny § 6 i bolagsordningen för Länstrafiken) påstå att "styrelsen ska sättas samman med hänsyn till bolagets verksamhet och utvecklingsskede. Styrelsen ska präglas av mångsidighet och bredd avseende ledamöternas kompetens, erfarenhet och bakgrund i övrigt. Utöver den kompetens som krävs med hänsyn till verksamheten ska bolagets behov av generell politisk kompetens och erfarenhet tillgodoses."

Ska man skratta eller gråta? Menar de på fullaste allvar att de två personer som "innehar funktionerna som Kommunförbundet Norrbotten och landstingsstyrelsens ordförande" - som det handlar om för Länstrafiken - är bäst skickade på att utse en sådan styrelse?
Kent och Kalle. Två manliga sossar bosatta i Luleå. De kan allt och alla i hela länet. Wow! Vilka powergrabbar!

Och så ska vi kommuner i vår delägarroll behandla de här skämten till bolagsordningar i våra resp kommuner. Efter en lång och utdragen debatt på KS förra måndagen, till och med efter ajournering, för att våra lokala sossar och ledare för majoriteten, ska hinna prata ihop sig -eftersom man uppenbarligen inte använt tiden före mötet till bl a det - röstar de mot sin egen övertygelse (!) för de liggande förslagen. Fa(s)cinerande!

Jag hade yrkat avslag, eftersom jag antar att det enda sätt en kommun kan förhålla sig till dokument av den här typen, är just genom bifall eller avslag. Det har ju varit en förhandling där Arne flaggat upp våra synpunkter och betänkligheter, och de signalerna förefaller inte huvudmännen ta till sig. Hur ska vi då markera och manifestera vårt missnöje och våra högljudda protester mot maktkoncentrationen, strypt insyn, minskad öppenhet?! En av (s) KS-ledamöter kallade själv förslaget för en " demokratisk svacka" och alla höll med oss i kritiken. Men att rösta med oss mot förslaget, för att värna vår lilla kommuns inflytande i dessa viktiga bolag, det mäktade man alltså inte med. Det är fa(s)cinerande!

Det här är andra gången på de snart nio månader jag hittills varit kommunpolitiker, som våra lokala sossar röstar mot sin egen övertygelse. Jag är så förundrad och fascinerad över varför de gör det. Varje gång det händer är det så intressant att veta varför de inte kan följa sin övertygelse och gå på vår linje. Varför de känner sig tvungna att rösta emot det de själva anser, tror, tycker, vill och står för. Snälla, berätta!

Mycket verkstad, lite snack

säger mycket träffande folkpartiet liberalernas nye partiledare Jan Björklund, för att beteckna regeringens arbete och utåtriktade kommunikation. Jag har alltid gillat talesättet i originalformat "mycket snack, lite verkstad" skarpt och nu gillar jag även Björklunds omvända ordning skarpt. Det omvända talesättet betecknar inte bara glappet mellan allt den här regeringen gör, hela tiden försöker att göra och leverera utan även vårt partis och min egen insats i Övertorneås kommunalpolitik.

Vi har så fullt upp att på varje sammanträde i KS och KS au driva våra frågor - eftersom ingen annan tycks göra det och/eller ha en politisk agenda att genomföra den nuvarande mandatperioden - att vi inte hinner eller orkar kommunicera utåt allt vi gör. Den aggregerade mängden av alla våra inspel, förslag, idéer och frågor den här mandatperioden når bara den som orkar traggla igenom ändlösa kommunala protokoll. Och vem gör det? Allvarligt?

Således har jag inte hunnit rapportera måndagens framsteg i KS (3/9):

-vår kamp mot landstingets och Kommunförbundet Norrbottens försök att inskränka insynen, demokratin och mångfalden i de viktiga länsgemensamma bolagen IT Norrbotten, Filmpool Nord och Länstrafiken i Norrbotten AB slogs tillfälligt tillbaka av majoriteten. Mer om detta i separat bloggpost. För det är ännu en fa(s)cinerande historia.

- vårt förslag (i form Ulf Hannus yrkande) att finansiellt matcha det, som vårt privata näringsliv ev lägger in som andelar i den behövliga flyglinjen Kemi - Arlanda.
Kommunen har alltsedan dåvarande kommun?finans?minister Per Nuders besök i Happis för hundra år sedan, drivit gemensam sak och lobbning med Haparanda kommun om vikten och värdet av en direkt flyglinje mellan finska Kemi och Arlanda.

- vårt förslag - som ett direkt resultat av mötet med byborna i Juoksengi för snart ett par veckor sedan - att tillsätta en konsekvensanalysgrupp bestående av företrädare från barn- och utbildningsnämndens beredningsgrupp, kommunstyrelsen och företrädare från föräldragruppen i Övertorneå, Juoksengi, Svanstein och Pello i syfte att kvalitetssäkra beslutsunderlag för kommande beslut rörande skolstrukturen i norra kommundelen

Dessutom bland annat intressant som utspelade sig...
- fick vi mycket bra och intressant information om vårt mottagande av flyktingar resp ensamkommande asylbarn av integrationshandläggaren på länsstyrelsen Torsten Fors resp vår egen flyktingsamordnare Thomas Norberg.
Jag kommer att ta upp frågan till diskussion i vårt parti om ökat flyktingmottagande givet de hittillsvarande goda erfarenheterna. Övertorneå har alltsedan andra världskriget visat hjälpsökande medmänniskor vad tornedalsk gästfrihet och vanlig solidaritet innebär. Detta goda arv vill jag att vi ska ta vara på och ge dagens skyddssökande människor en fristad och en smak av vårt goda liv. Klarar vi deras behov i form av praktikplatser, språkundervisning, arbetstillfällen, smidig förskole-, barnomsorg- och skolintroduktion och sociala situation i övrigt, har vi lagt en god grund för att dessa människor aktivt ska välja att stanna hos oss och därmed öka antalet som bidrar inte bara till ökad mångfald - vilket i sig är en jättepoäng i dagens globaliserade värld - utan även till ökad tillväxt och välstånd i kommunen.

Ironiskt och pinsamt nog (som ledare för oppositionens största parti) måste jag erkänna att jag saknade kommunalrådet Arne Honkamaa (s) på mötet. Han och hans fru var på semester och det var säkert bara välförtjänt och bra. Men hans vänner på den sidan kanten är liksom lite vilsna i pannkakan utan Arnes trygga hand om ordförandeklubban. Jag kan inte utveckla detta desto närmre och förstår om det låter konstigt eller vagt, men det här är mer ett uttryck för att det verkligen märktes att Arne inte var där. Och som en del av er vet, gillar jag inte när sossarna offentligt diskuterar hans ev avgång, eftersom det riskerar underminera hans position och ledarskap. Den diskussionen stod på högkant veckan innan Arnes semester och jag antar att jag på mötet slogs av att "det är så här det skulle vara om Arne verkligen skulle avgå i förtid". Huga!

Arne - don't leave us. Yet. Vänta tills nästa val. Då kan mina kompisar och jag ta över stafettpinnen. Försåvitt inte den bräckliga majoriteten spricker dessförinnan. Vi är redo att ta över showen imorgon. Just let us know.

En del utanför det s k politiska etablissemanget förvånar sig över att vi som i debatterna i allmänhet kan ryka ihop som hund och katt, pratar med varandra och till och med gillar varandra och till och med säger och står för det offentligt. Som mitt gillande av Arne Honkamaa. Jag gillar honom skarpt. Som person och man. Som gruppledare för s. Och jag tycker att han som kommunalråd har vissa kvaliteter i sitt ledarskap (ödmjuk, tålmodig, långsiktig, hyfsat envis, snäll, konsensussökande).

Precis som jag i flera avseenden kan gilla och beundra Mikael Styrman - för att ta en annan offentlig, kontroversiell och ständigt aktuell person i vårt lilla lokalsamhälle. Men inte gilla mycket av det Styrman gör som elbolagsdirektör för Ekfors kraft.

Sådan är jag. Antagligen för att jag är en vid det här laget skolad politiker. Jag gick med i Centerpartiets ungdomsförbund som 13-åring hösten och valåret 1988 och lärde mig tidigt av legendariska förebilder som Per-Gunnar Sundström (f d oppositionslandstingsråd och f d kommunalråd Arjeplog) att alltid skilja på sak och person. Det är det jag har så problem med att mina kamrater i Övertorneå-politiken inte respekterar eller bryr sig om.

Nu senast har min s k alliansbroder Ulf Zackariasson (nsjv) i Haparanda-Bladet 5/9 och Norrbottens-Kuriren angripit mina arbetsresor till och från jobbet i Stockholm. Före valet ansåg sossarna det skäligt att diskutera min tidigare tjänsteutövning som projektledare för Expedition Övertorneå - det lokala strategiska visions- och utvecklingsprojekt jag hade förmånen att som kommunal tjänsteman leda 2002-06. I vintras var det dags för sossar och majoritet att offentligt anklaga och misstänkliggöra min sambo för att springa mina ärenden, när han i sin roll som medborgare ifrågasatte en politiker som uppträtt olämpligt offentligt.

För varje gång detta händer undrar jag vad de ska komma dragandes med till nästa val. Om jag har förmånen att få kandidera då och har förmånen att återigen få försöka utmana sossarna om det kommunala ledarskapet. Kommer de ha kvar några ord då? Kommer det finnas något mer kvar av min person att granska och syna i sömmarna? Och framför allt, kommer människor som aldrig varit politiker att vilja bli det, när det är så här man blir behandlad?

Dagens 5 bästa

Dagens 5 bästa händelser utan inbördes rangordning:

1. Åsas revansch.
Tji fick DN:s ledarredaktion efter dagens tarvliga och låga kommentar. Miljardpaket till sossarnas underfinansierade infrastrukturplaner i budgeten om tre veckor

2. Calmar Stadshotell.
Personalen. Deras service och bemötande. Älskade Kalmar-bor. Bastun. Kära Bastuakademi, belöna detta etablissemang. De kan bastu. Oavsett om de följer era riktlinjer.

3. Eskils och Åsas tal.
Alla som funderat på klokskapen i val av c-departement måste ha blivit åtminstone temporärt nöjda när Eskil och Åsa idag fick chansen att inledningstala på miljö och hållbarhetsprogrammet. De levererar fett, som vi säger på nyspråk.

4. Grymma brudar. Stämmogeneralen Karin och bussiga Berit!
Snacka om girlpower. Vad hade man annat kunnat vänta sig?! För oss som känner Karin Pettersson och Berit Snapp hade vi förväntat oss tidernas bästa centerstämma. Väl på plats är det för bra för att vara sant. Otroligt!

5. Återväxten är tryggad.
Vilken fröjd att som åhörare och kommitté-alltiallo få en chans att i lugn och ro sitta och lyssna på debatten på Jobb och företagande-programmet! Vilken debattiver, vilka debattörer! CUF:s och Centerstudenters nuvarande och tidigare ordföranden och stämmoombud har på något sätt satt nivån och fostrat nya generationer skickliga, välformulerade och retoriska ombud. Nu när man har "betalt" för att hålla sig till partistyrelsens och kommitténs förslag till stämman, är man småorolig över dessa demagoger och folkförförare. Till och med miljöministern var imponerad som ju själv är en talare av Guds nåde.

Imorgon bär det av hemåt. Jag missar tyvärr en alldeles, alldeles underbar kväll på Kalmar slott. Men jag får komma hem. Till Kuiva, Göran, våra katter, skogen och älven. Borta bra men hemma bäst :-)

Live från Centerstämman i Kalmar

Jag skrev ett långt blogginlägg - ja, jag vet, jag är för mångordig, men... - jag publicerade det på Departementet. Det blev lite långt från Övertorneå. Men ni som vill följa med mig på Centerstämma i kan kika där.

Bara så ni vet. Varför jag inte svarar i privata mobiltelefonen. Eller inte ringer upp. Jag hinner inte. Vi jobbar på dagen, kvällen och bloggar på natten, innan vi somnar :-)

Ses snart här. Tills dess, allt gott.

Tack för ett bra möte!

Hemkommen för en dryg halv timme sedan, ska jag packa väskan och köra vidare. Imorgon kl 06.35 flyger jag via Arlanda till Östersund för att ta mig till morgondagens uppdrag i Gäddede (där vi - lokala och regionala aktörer samt företrädare för de nationella regeringarna i Sverige och Norge), ska prata kommunal samverkan över riksgränsen).

Vill bara passa på att tacka de som kom till kvällens skolmöte i Juoksengi ikväll för ett bra och konstruktivt möte. Det känns som att viktiga infallsvinklar och aspekter kom fram i ljuset som Eija, jag och vi andra måste gå vidare med. Jag vågar mig inte på att sammanfatta kvällens diskussion, förutom att med tacksamhet notera, att vi nu har föräldrarna i Juoksengis stöd för att driva förslaget om att tillsätta en gemensam grupp med BUN-beredningen, tjänstemän och företrädare för resp byaskola för att utarbeta en konsekvensanalys där de olika alternativen redovisas och prövas. Jag hoppas att man i Svanstein och Pello ser lika positivt på att medverka i ett sådant sammanhang.

Bland mycket klokt tänkt och sagt på mötet ikväll, dröjer sig Ahti Aasas ord om den ovissa framtiden kvar. Han har alldeles rätt. Det enda vi vet om framtiden är att vi inte vet. Och precis som han förtjänstfullt lyfte fram: vem av oss tornedalingar hade för fem år sedan trott att vi skulle ha ett IKEA-varuhus i södra grannkommunen och goda förutsättningar för järnmalmsbrytning i Kaunisvaara i den norra grannkommunen?!

Jag har en massa hemläxor att göra efter kvällens möte. Ett uppdrag jag ska försöka fixa nästa vecka på vår centerstämma i Kalmar, är att prata med partikamraterna i Rättvik och Mora, om hur de lyckades säkra överlevnaden för de små byaskolorna.

Till aktionsgruppen för bevarandet av skolan i Juoksengi

som svar på er debattartikel i NK (24/8).

Jag läser er artikel. Och så läser jag den igen. Men det står ingenstans att ni riktar och vänder er till det socialdemokratiska partiet i Övertorneå kommun.

Istället drar ni orsakssamband mellan å ena sidan sossarnas inre liv och vad som utspelat sig och förevarit på deras möten, å andra sidan "barn-och utbildningsnämndens" beslut och "Övertorneå kommun", "kommunpolitikerna". Av påståendet att en folkvald politiker gått på sin egen linje trots majoriteten i sitt politiska parti, drar ni slutsatsen att "tron på demokratin i denna kommun [faller] som brickorna i ett dominospel" och ifrågasätter värdet av att rösta i våra allmänna val "när det ändå verkar vara en diktatorisk beslutsordning".

Det sättet att resonera gör mig "mörkrädd", för att låna ett ord en av er skrev i ett mejl till mig. Vilken demokratisyn företräder ni själva i Aktionsgruppen och hur korrekt och sakligt, speglar ni beslutsprocessen i vår kommun?

Det gör att jag funderar på klokskapen i mitt förslag på Centerpartiets kommunkretsmöte 12/8, att hålla ett offentligt partimöte inför vårt partis ställningstagande i frågan om norra kommundelens skolstruktur till Juoksengi.

Eftersom våra c-ledamöter i barn- och utbildningsnämnden tagit ställning för det liggande förslaget;

• att lägga ner F6 i Juoksengi och Pello


• flytta samman all F6-verksamhet i befintliga lokaler i Svansteins skola


• att ha förskoleverksamhet i Juoksengi resp Pello


• att låta högstadieeeleverna i norra skolområdet välja mellan 7-9 i Svanstein resp Övertorneå

och jag lutar åt att göra detsamma, tyckte jag, i anständighetens namn, att vi i vårt partis fortsatta process, först borde besöka den by som är mest drabbad av förslaget. För att öga mot öga möta kommuninvånarna, förklara bakgrunden och förslaget, motivera vårt preliminära ställningstagande och inte minst lyssna på berörda elever, föräldrar, bybor och allmänhet i Övertorneå kommun innan vi slutgiltigt tar ställning.

Vi kommer till Juoksengi på söndag för att lyssna på era synpunkter, känslor, kritik och invändningar mot detta förslag, dess alternativ och effekter. Vi gör det som första, men förhoppningsvis inte enda, parti. Men efter att ha läst er debattartikel undrar jag om det är någon vits att komma till er för att samtala och lyssna på er?

För ni verkar mest upptagna och intresserade av att diskutera med socialdemokraterna i Övertorneå kommun. Fine. De är största parti i kommunen och i sittande majoritet. Barn- och utbildningsnämndens främste företrädare är socialdemokrat. Och försök gärna prata med sossarna och påverka dem, men skär fortsättningsvis för allas vår skull, inte hela kommunen, inte alla kommunpolitiker, hela demokratin över samma kam.

Ni argumenterar [i artikeln] för att folk ska sluta rösta, för att sossarna i den här kommunen, inte gör som ni vill i den här frågan. Är det, det, ni menar med demokrati

Och låt mig förklara varför:

Ni blandar, enligt mitt synsätt, ihop demokrati med socialdemokrati - och det verkar vara något annat.

Låt mig därför inledningsvis och upplysningsvis - för ni verkar i stridens hetta - totalt glömt bort och/eller förträngt följande fakta:

• Det finns sju partier i Övertorneå kommunfullmäktige.

Övertorneå kommun är alltså - tack och lov - ingen enpartikommun. Centerpartiet är näst största parti och jobbar hårt för att i nästa val växa ännu mer. Och fortsätter sossarna att ägna sig åt interna stridigheter - inför öppen ridå (!) - istället för att styra och leda den här kommunen med oss som vill, värnar och tar ansvar för kommunens bästa, minskar sannolikt risken ytterligare att kommunen skulle bli en s-märkt enpartikommun.

• Av dessa - finns sex partier representerade med ordinarie ledamöter i barn- och utbildningsnämnden (BUN).

Av BUN:s protokoll framgår att endast en (Åsa Alanentalo, kd) av alla på sammanträdet tjänstgörande ledamöter inte stöder förslaget.

Slutsats: Skolstrukturen i norra kommundelen är inte en fråga något parti avgör ensamt. Bakom det liggande förslaget råder en nästan total politisk enighet.

Vidare...

• BUN:s förslag är ingen blixt från en klar himmel

BUN har - givet de ekonomiska ramar kommunfullmäktige anvisat (Budgetbeslut Kf 06-11-13 - enhälligt. Dvs inga reservationer av kf-ledamöter bosatta i Juoksengi, Pello, Svanstein eller Luppio eller Övre Kuivakangas - för den delen heller) - att hantera sina frågor.

BUN:s ordförande har på den årliga s k ekonomikonferensen, vars syfte är att "få en samlad bedömning av kommunens ekonomiska förutsättningar för de kommande åren", för den församlade skaran (KS au däribland undertecknad, nämndsordföranden, förvaltningschefer/verksamhetsansvariga) tydligt redovisat vad som var på gång i frågan om skolstrukturen. (Frågan är således ingalunda en ny, "plötslig" diskussionsfråga, utan tvärtom en väl känd sådan, givet den befolkningssammansättning och befolkningsutveckling Övertorneå kommun tyvärr befinner sig i.)

Jag välkomnade där och då - givet det mandat vårt parti fick av väljarna i höstens val för vårt kommunala handlingsprogram och den ekonomiska politik vi där för fram - Vedestigs och BUN:s handlingskraft och ambition att föra dialog med berörda bybor inför ett ställningstagande.

• Inte råd dra beslutet i långbänk

För att ta ställning och vidta åtgärder måste vi göra. Nu. Ju längre vi väntar desto mer äter lokalkostnaderna upp den samlade skolbudgeten. Och det sker på bekostnad av kvalitet för eleverna med undervisning och övrigt stöd. Och att inte göra något och dra frågan i långbänk, menar jag är en oansvarig hållning. Kan vi, av moraliska skäl, verkligen från kommunens totala budget ständigt skjuta mer och mer pengar till barn- och utbildningsverksamheten när antalet barn ständigt sjunker? Medan gruppen äldre och sk äldre äldre ständigt ökar? När de två befolkningsgruppernas kurvor korsar varandra i helt fel riktning? Jag kan i alla fall inte försvara den prioriteringen av våra skattemedel.

Att vi före ett samlat ställningstagande ska göra en konsekvensanalys där olika aspekter och argument för och emot de olika handlingsalternativen ges en allsidig belysning är en självklarhet. Däremot är det en styrka och en fördel om den grupp som utarbetar en sådan konsekvensanalys inte bara består av kommunala skolpolitiker och tjänstemän utan även av föräldrar från resp berörd by, så de misstankar och invändningar som finns blir sakligt utredda.

• Vad är demokrati?!

Jag blir dock apropå demokrati- och människosyn bekymrad när jag läser slutklämmen på debattartikeln: "Är det verkligen en sund tanke att lägga ner en skola i norra kommunens största ännu levande by?"

Vad står den värderingen för, vad andas och signalerar den? Har alla i den här kommunen, som det står i FN:s konvention om mänskliga rättigheter, lika rätt och värde? Gäller det alla och alltid, eller bara några och ibland? Att en by i kraft av sitt invånarantal, ska diktera hur kommunal verksamhet ska bedrivas?

Vad säger det om hur Aktionsgruppen betraktar, alla oss andra som råkar bo någon annanstans i vår fina kommun än just i Juoksengi? Är vi andra klassens medborgare med B-rättigheter?

Jag och många med mig har stor förståelse och full respekt för att bybor kämpar just för sin skola. Eller för att föräldrar kämpar just för sina barn.

Men för de av oss som valt att ta steget till att bli och vara kommunpolitiker, är inte uppgiften att i första hand tillgodose en specifik bys behov och önskemål? Vi måste efter bästa förmåga försöka väga ihop och försöka bedöma vad som är de flesta barns bästa och vad som mest gagnar kommunen i sin helhet och på lång sikt. Och det är där vi kan landa i olika slutsatser, trots att vi kanske delar samma analys.

Mötet börjar kl 19.00 i Polcirkelhuset. Och det är öppet för alla kommuninvånare.

Snyggt jobbat, Kemppainen (Not!)

Jag är född 1975 och tillhör definitionsmässigt, vad som emellanåt i debatten, brukar kallas för den "ironiska generationen". Vår jargong är ironisk, och när vi emellanåt säger en sak, menar vi precis det motsatta. I skriven text är det svårt att uppfatta ironi, att läsa det underförstådda utan röstens tonläge och det sätt på vilket man verbalt säger en sak.

Men "snyggt jobbat, Kemppainen" var precis det första jag spontant tänkte och kände, när jag såg hans uttalande i Norrbottens-Kuriren tidigare i veckan (21/8). Roland Kemppainen är ordförande i socialdemokratiska arbetarekommunen i Övertorneå. Det uppseendeväckande med hans kommentar i NK är att han offentligt diskuterar huruvida och när i så fall vårt sittande kommunalråd ämnar kasta in handduken.

Ett sällan skådat exempel på att aktivt göra en person till s k lame duck. Som f d ordförande för Centerpartiets motsvarighet till arbetarekommunen, är jag särskilt förtrollad över att en så trogen arbetare i den socialdemokratiska vinträdgården som Roland Kemppainen - säger det inte om en oppositionspolitiker. Utan en partikamrat, sitt eget kommunalråd(!).

Det finns säkert de som är skadeglada över krisen och sönderfallet i s. Jag har lätt att hålla mig för att le i mjugg. För insatsen är hög. Det är tre år kvar till nästa val. Det här är det sista Övertorneå kommun behöver just nu. Ett aktivt underminerande av kommunalrådet. Inte manövrerat av en stygg opposition, utan ifrågasatt av sina egna. Frågan är vad som känns värst.

Leve Nationalälvarna!

Idag den 18 augusti är det Nationalälvens dag. Precis som förra året åkte jag till Svanstein för att se forsbåtarna med facklorna. Det var så fint och stämningsfullt förra året och så även i år. (Tyvärr, har jag glömt usb-kabeln till mobilen i Stockholm, så jag kan inte här och nu, visa lite bilder som jag tog där, men det får jag ta igen till veckan!) Att stå vid Torneälvens strand, en ljum kväll i augusti, när det skymmer och sjunga Tornedalssången är en mäktig, nästan övermäktig, känsla. En högtidsstund. Nästan svårt att sätta ord på det man upplever inombords, i alla fall om man som jag, är en känslomänniska. Det är så stort.

Tidigare idag var min lokala partisyster Eija och jag i Luleå dit distriktsstyrelsen (där Eija är ersättare) hade kallat oss gruppledare för en gemensam överläggning om Regionfrågan och Ansvarskommittén. Det var ett mycket bra initiativ av distriktsstyrelsen, hög närvaro, bra och konstruktiva diskussioner och mänger av one-liners! Dagens favorit stod Ulf Ottosson från Arjeplog för, apropå att Axel Oxenstierna - i princip - är mannen bakom dagens länsindelning:
"1634 var kontaktvägarna sämre". Inte långt efter kom Börje Wiss, Kiruna med kommentaren "det går inte att föda barn via internet" om ansvaret för hälso- och sjukvården, centraliseringen av statlig och offentlig service och 24-timmarsmyndighet m.m. (Förhoppningsvis blir det lite bilder från det mötet också nästa vecka)

Dagens antiklimax var dock handlingarna till måndagens KS au! Föredragningslistan är så kort att man undrar om vi bor och är verksamma på samma planet. Som om vi levde i Utopia och allt är fullbordat, omhändertaget. Men mer om detta till veckan.

Riv upp beslutet om Särkivaaragården!

Verkligheten har hunnit ikapp socialdemokraterna och majoriteten. Nu behövs ett omtag i frågan om framtida särskilt boende i Övertorneå.

Kommunstyrelsen beslutade den 16 juli att bevilja starttillstånd för om- och tillbyggnad av Särkivaaragårdens äldreboende i Övertorneå under förutsättning att kommunfullmäktige beslutar att restfinansiera investeringen.

Nu när kostnadskalkylerna spruckit och kostnaderna för om- och tillbyggnaden av Särkivaaragården blir ca 47% dyrare än beräknat, är det ett nytt läge. Beslutsfattare
och medborgare måste ställa sig frågan om det verkligen är rimligt att satsa minst 44
- istället för de beräknade 30 - miljoner kr i en om- och tillbyggnad av en gammal byggnad
med de osäkerheter det innebär, istället för att satsa på ett nybygge.

Före valet 2006 fördes en livlig diskussion om hur behovet av framtida särskilt boende i
Övertorneå skulle mötas. Vi i oppositionen anklagades för ekonomiskt lättsinne när vi av
kvalitetsmässiga skäl för boende och personal argumenterade för ett nybygge, men nu visar det sig - på grund av byggkonjunkturen i Norrbotten - att gapet mellan ett nybygge och ett om- och tillbyggnad minskar.

När kostnaderna rör sig i en riktning mot vad ett nybygge skulle kosta och förutsättningarna
därmed så radikalt förändrats, måste vi ha det politiska modet och klokskapen att ifrågasätta
fattade beslut. Våra argument om omsorgen av våra äldre, boende och anställda är lika giltiga
idag som för ett år sedan, men konjunkturläget gör frågan om omprövning av ställningstagandet nödvändigt.

Jag uppmanar därför medborgarna att bilda opinion i frågan så kommunfullmäktige den 24 september inte skjuter till restfinansieringen för om- och tillbyggnaden av Särkivaaragården och därmed fullföljer ett projekt, vars bevekelsegrunder förändrats i grunden.

Ljuvliga, härliga sommarlov!

Sommarsemesterns sista dag! Åh, vilken härlig sommar det varit! De fyra semesterveckorna har bara rasat iväg men det känns skönt att båda kunna vara nöjd och tacksam över semestern och att se fram emot att återgå till jobbet igen imorgon och allt som väntar på att tas tag i.

Efter ett par inledande semesterdagar med upptäcktsresande på Gotland och öns södra och delar och dessvärre några dagar med sjukhusvistelse, har semestern sedan artat sig riktigt väl. Vi har med benäget bistånd hunnit pyssla på med vårt lilla hus här i Kuivakangas. Det är igår precis ett år sedan jag köpte det och i sommar har många rum fått nya tapeter och förvaringsutrymmen blivit mer ändamålsenliga. Fortfarande återstår några riktigt stora projekt i höst. Förutom el och vvs det hett efterlängtade bastubygget!

Vi är så glada för att vi har fått ha det så bra, fått pyssla på i det lilla och gästats av familj, vänner och bekanta. Personligen har bastukvällen med Sven och Magnus på Palogården i Vojakkala varit en höjdpunkt, för att inte tala om måltiden där innan! Det var inte utan att jag smålog när tankarna vandrade, när jag i förrgår hörde Mona Sahlins sommarprogram och hennes berättelse om sin, Anna Lindhs och Margot Wallströms kräkklubb. Sahlin berättade hur de träffats som unga i SSU och därefter i trettio år följts åt i politiken och tillsammans kunnat "kräka" ur sig allt möjligt, skvaller, skitsnack, roliga upplevelser, familjeliv och politik. Det kändes som en parallell i miniformat till Magnus, Svens och min numera årliga bastukvällstradition. Vi är emellanåt utspridda över landet, Magnus som gruppledare i skånska Eslöv, Sven numera återbördad till Vojakkala som företagare och jag farandes häremellan med ena benet i det kommunalpolitiska i Övertorneå och det andra i departementet och Mauds stab. Men en gång per år samlas vi hemma i Tornedalen för att en kväll fritt prata. Som lyckliga laxar som följer naturens lag och återvänder till sina hemmavatten.

Att skörda naturens gåvor i övrigt är också alltid lika roligt. Att koka rabarbersaft, baka lingonmuffins, plocka svamp och gräva fram den första färskpotatisen. Inte ur eget land, men väl ur egen blomrabatt (!).

I politiken i sommar har vi tampats och brottats med anbud och den ständigt aktuella men ack så svåra diskussionen om hur kommunen på bästa sätt kan och bör stödja det lokala näringslivet. En liten utlöpare ur den diskussionen är att vi i partierna liksom företagarnas organisationer nu får möjlighet att tycka till om ett utkast till borgenspolicy. Jag är av principiella skäl personligen mycket tveksam till att utöka vår näringspolitiska verktygslåda med det instrumentet. Borgensåtaganden är för mig lite som Pandoras ask. De har många gånger "bitit generösa kommuner i svansen", när de goda tiderna kärvat till sig. De innebär svåra avvägningar och kreditmässiga bedömningar, som jag undrar om vi lekmän är skickade att klara.

Vi har också fortsatt att diskutera tekniska enhetens organisation och dess utveckling. Den av revisorerna beställda externa rapporten har redovisats och innehöll åtskilligt matnyttigt. Inte minst en hel del självkritik för oss i KS. Om hur vi underlåter att formulera tydliga krav och förväntningar på verksamheten. Att vi inte följer upp och utvärderar verksamheten m.m. Massor av intressant för de som vill utveckla och förbättra verksamheten. Det positiva är också att mycket av rapporten äger giltighet inte bara för den tekniska enhetens vidkommande, utan den samlade kommunala verksamhetens vidkommande. Mer om detta under hösten.

Kliva åt sidan?

NSD rubricerar idag Övertorneå-företagaren Karl-Erik Estolas synpunkter på det uppsagda renhållningsavtalet som "Företagare kliver inte åt sidan". Det är en intressant formulering. Estola gör gällande att avtalet inte sagts upp. Samtidigt har han tidigare kontaktat mig och andra ks au-ledamöter för att ifrågasätta varför optionsåret i ifrågavarande avtal inte utnyttjats. Så vi är några till, som inte heller har för avsikt att kliva åt sidan.

Jag förstår de medborgare och företagare i vår kommun, som ibland frågar sig hur det kommer sig, att kommunen har rättsliga tvister med företagare. De oroar sig för att det skadar företagsklimatet. Det gör jag också. Men att inte stå för bedömningar man gör, att oavkortat tillmötesgå diverse krav och förväntningar, för att tillfredsställa berörda företagare, är inte heller en framkomlig väg. Det bidrar inte heller till vare sig ett gott företagsklimat eller samhällsklimat. Inte om man är anförtrodd vården och omsorgen om skattebetalarnas pengar.

Vi - kommunala fritidspolitiker och kommunala tjänstemän - är bara människor. Vi har fel och brister. Vi kan och kommer att göra fel. Då får vi ta konsekvenserna av det och lära av misstagen. Ingen är perfekt. Vi måste våga göra. Vi måste våga misslyckas. Vi måste våga stå på oss när vi anser oss ha rätt.

I Kuriren uppmärksammas ärendet om Kattilakoski Gastronomi och Ulf Zackariasson (ns) tillåts spegla allas vår uppfattning. För mig var argumentet att varumärket är intimt förknippat med de nuvarande ägarna bara ett bland många andra argument, för att inte förorda ett förvärv av varumärket och konceptet. För det första bör givetvis nästa arrendator få ta ställning till om den/de önskar köpa det konceptet. Kommunen ska inte driva anläggningen och jag ser inget mervärde för kommunen att köpa varumärken oaktat hur starka eller betydelsefulla de är.

Ingen förnekar eller ifrågasätter den marknadsföringsinsats som ägarna av Kattilakoski Gastronomi med bravur genomfört. Eller den entreprenörskapsgärning de stått och står för. De har lyckats med sina föresatser att sätta restaurangen på den gastronomiska kartan.

I själva sakfrågan - om kommunen skulle köpa varumärket och konceptet för 1,4 mkr - skulle jag inte kunna motivera eller rättfärdiga en sådan satsning. Det är alltid lätt att förblindas av det ärende man hanterar. Det finns alltid speciella omständigheter och goda argument. Det svåra ibland är att förstå vilka signaler och effekter det för med sig i ett större perspektiv. Hur gör vi nästa gång?

Men det som mest av allt upptar min tankeverksamhet kopplat till den svåra men ständigt aktuella diskussionen om hur man på bästa sätt ska stötta lokala företag, samtidigt som man hanterar skattepengar på ett ansvarsfullt sätt inom lagens råmärken, är egentligen den grundläggande frågan: hur bra är det överhuvudtaget för företag att diskuteras politiskt?

Det företag som vänder sig till en kommun för att få hjälp och stöd med att t ex genomföra angelägna investeringar, underkastar sig samtidigt en mer eller mindre offentlig diskussion. Ju närmre renodlade kreditprövningssituationer vi i kommunen ger oss in i, desto mer ingående måste vi studera företaget, företagaren, dess situation och framtidsutsikter. Som politiker måste vi kunna informera medborgarna om våra diskussioner och ställningstaganden, svara på frågor, ta emot kritik och beröm och stå för de beslut vi är med och fattar.

Detta vittnar om den utsatthet och de ojämlika konkurrensvillkor särskilt företagare i glesbygder som vår kommun lever under, där marknaden inte ser potential eller tillräcklig säkerhet, för att själv adressera dessa frågor under banksekretess. Ett fattigdomsbevis och ett moment 22.

Häng med mig på Departementet!

Ett sidoprojekt för pol staben på Näring, den kollektiva bloggen Departementet är up'n'runnin se'n några veckor och jag har inte bidragit förrän ikväll. Inspirerad av ett intressant seminarium om entreprenörskap och varför det är viktigt.

Vill ni hänga med oss och få en inblick i mitt dagliga yrkesförvärv finns vi på
http://departementet.wordpress.com/

Annars är jag för tillfället rätt bedrövad över Fastighetsdomstolens dom i Ekfors-målet. Denna instans menar att bolaget måste tvångsinlösas. Till somligas glädje och lättnad och andras sorg.
Jag har inte tid eller möjlighet att sätta mig in i domen. Men jag kan som Övertorneå-bo inte låta bli att tycka att det är så oändligt tråkigt men framför allt så fruktansvärt onödigt.

Studentfirande med framtidstro

Helgen har delvis tillbringats i Nyköping med studentfirande på Kanotgymnasiet. I värmeböljan följde vi och fröjdades med skrikande, lyckliga studenter på gator och torg. Kortegen med lastbilsflak var som rullande discotek och byggprogrammets lastbil hade till och med tillhörande rökmaskin. Ett av de roligaste inslagen bland alla skyltar och banderoller var teknikprogrammets "Slopad förmögenhetsskatt. Bra för oss". Det blev en konkret bild av den spirande framtidstro och optimism om livets möjligheter, som man själv kände när man tog studenten och upplevde hur hela livet låg framför en.

Imorgon missar jag på grund av en tjänsteresa, dessvärre sommarens första och sista kommunstyrelse-sammanträde. Under våren har vi haft en hel del svåra ärenden att brottas med, men nu tycks lugnet infinna sig även bland våra kommunala handlingar. Det mest anmärkningsvärda just nu är väl de förändringar i bolagsordningar för Filmpool Nord, Länstrafiken och IT Norrbotten som föreslås för valberedningens sammansättning. Att denna bara skulle bestå av sossar, kan vi inte acceptera.

Simma lugnt i värmeböljan!

Hinner inte blogga!

Det är två månader sedan mitt senaste inlägg här på bloggen. Mitt arbete som politiskt sakkunnig hos näringsministern sedan den 5 februari, veckopendlandet mellan Övre Kuivakangas och Stockholm samt de kommunala uppdrag jag har kvar gör att tiden är begränsad och att jag inte alls hinner med i den omfattning som jag skulle önska.

Så alla ni som inte dragit samma slutsats som min vän Sven Tornberg (välkommen hem, by the way!): det är så här det ligger till. Jag kan dessvärre inte utlova någon bot och bättring heller.

Nu sitter jag på järnvägsstationen i Linköping i tågbyte på väg tillbaka upp till Stockholm efter en spännade resa till Västervik, där jag talat om regeringens näringspolitik på en konferens om entreprenörskap. Västervik har med kommunalrådet Harald Hjalmarsson (m) i spetsen på några få år gjort en remarkabel resa från kris till utveckling. Electrolux lade ner en produktionsanläggning, hundratals förlorade sina jobb och staden reste sig på 9. Med lokal mobilisering under ett engagerat och målmedvetet ledarskap har man nu en makalös utveckling och en härlig framåtanda och framtidstro. Den stadigt växande upplevelsenäringen får troligen ytterligare skjuts när Holiday Club nu gör sin andra svenska satsning med en etablering i Västervik.

För ett par veckor sedan var vi några stycken från Kuiva Gränspaddlare på forspaddlings-SM i Åre och Vålådalen. Att besöka Åre efter högsäsongen blev en märklig upplevelse. Nästan som en övergiven vilda västern-stad. En stad av kulisser. Fullt med hotell och affärer men få människor. Roligt att resan innebar stora framgångar för klubbens aktiva och flera nya medaljer!

I Övertorneå lever det kommunalpolitiska livet sin gilla gång. Vi kämpar nu gemensamt med det privata näringslivet för att förbättra företagsklimatet. Det är säkert många med mig som nu upplever möten och seminarier som en déja vu från Expedition Övertorneå. Jag hoppas att viljan och kraften att omsätta ord till handling är större den här gången. I ljuset av dessa diskussioner borde dock Centerpartiets kamp, i kommunpolitiken under våren för t ex entreprenad istället för kommunal verksamhet på renhållningssidan och upphandling i mindre delar förefalla naturlig. Än finns det mycket kvar att göra. Vi har en lång väg att vandra.

Det är nu det vänder!

Vårdagjämning 21 mars firades i Tärendö med ekonomikonferens. Och mellan våra ekonomiska förutsättningar och fundamenta, mellan skatteutjämningsmatematik och nämndernas äskanden, var detta en alldeles, alldeles underbar vårvinterdag i Tornedalen! Under lunchen hann jag ta en promenad utanför hotellet i den f d skogsbruksskolan och njuta av solen, som nu är så varm att den värmer! om man vänder sig mot solen och står stilla, tystnaden och bara ljudet av knarrande snö. Vid återkomsten till konferensanläggningen hördes fågelsång och takdropp. Och när jag vaknade hemma i min egen säng i Kuiva, var det ett så starkt sken som lyste in genom fönstrena. Ljuvligt! Och mycket snö ligger kvar. Jag har oroat mig i onödan för att det skulle hinna smälta bort till påsken, men nu finns det hopp om liv.

Ja, vi är församlade i Tärendö för att få en övergripande bild av ekonomiska hårddata och nämndernas syn på sina resp verksamheter, intäkter och kostnader. Egentligen borde det här vara årets höjdpunkt. Då vi grottar ner oss i målen och funderar på formuleringar och vassa, mätbara mål. Men tiden vill inte på att hinna med. Det är så spännande att prata skolpolitik, att fundera över socialnämndens underskott och utveckling av LSS-kostnader eller att bokbussen faktiskt luktar diesel.

Men det är ändå vid sådana här tillfällen, sådana här dagar, man vet varför man vill vara kommunpolitiker. Varför man brinner för och är sjukligt upptagen av kommunal verksamhet. Verksamhetsutveckling. Målstyrning. Anpassa kostnader, göra politiska prioriteringar, finansiera och förnya välfärden. Allt detta och mer därtill. Direkt folkvalda och på folkets mandat, på folkets förtroende. Kommunal verksamhet kan vara sjukt roligt!

Vårtecken

i form av snödroppar och annat hittade Göran och jag förra helgen på våra promenader i Hagaparken och på Djurgården. Vårblommor är något som jag som är född och uppvuxen i Tornedalen inte har en barndomsrelation till. Barnvisan Blåsippan ute i backarna står har man sjungit utan att ha en bild av hur den skulle se ut. Så det där med vårblommor är något jag nu i vuxen ålder jag verkligen uppskattar och njuter av.

På tisdag bär det av hemåt norrut. Övertorneå kommun håller ekonomikonferens i Tärendö och ett sådant tillfälle att diskutera strategiska frågor av ekonomisk och verksamhetsmässig art vill jag förstås inte missa. Annars går jag omkring och hoppas att det råder kyla i Tornedalen, så snö och is ligger kvar på älven och så jag hinner njuta av fler ljuvliga vårvinterdagar på älven med och utan skidor.

Jag var ju ute på skidor när jag var hemma för tre helger sedan. Om en vecka går Tornedalsloppet av stapeln, men i år är jag för otränad för att vara med. Det är jättesynd för det var rätt roligt förra året och en fin dag.

Att Centerpartiet skulle bli finska valets största parti har inte varit någon överraskning. De har länge varit ledande i opinionsmätningarna, så nu återstår att se vilka som ska regera landet, vilka som kommer att ta plats i riksdagen, utses till ministrar och medarbetare.

På tisdag får jag sällskap på jobbet av Micke och Jan från Nordnytt, som ska följa mig och min politiska vardag här i Stockholm och hemma i Övertorneå.

Bra jobbat, Elisabeth Eero & Co!

på Övertorneå vårdcentral för att ni säkrat fortsatt samarbete med Ylitornio och nu Pello vad gäller jourverksamheten helgtid. Det är oerhört värdefullt att det samarbete som i år är inne på sitt 30:e år får fortsätta. Det har vi som bor här stor nytta och glädje av. Det sparar tid och pengar och ger oss en trygghet och livskvalitet.

Helgen har varit helt underbar. Den första riktiga vårdagen hade vi i igår lördags och det blev premiär för mig med en skidtur utmed älven på skoterleden precis utanför här vi bor. Jag behöver bara gå tvärs över byavägen, ner bakom Savilahtis stall så är jag ute på älven och isen. När jag skidade tillbaka igår och såg vårt kära hus vid foten av Lammivaara blev jag så lycklig över husköpet. Det känns så rätt och så bra, att ha sitt eget hus här i byn. Varje gång jag tittar ut genom fönstren eller passerar byn och ser ut över älven, bergen och Finland så nära på andra sidan tackar jag min lyckliga stjärna för att det blev så här. Vem skulle inte längta efter det här? Så vackert året om, att det gör ont.

Jag har också hunnit laga mat och baka, och ikväll hade vi årsmöte i Hanhivittikko Vänner i Emmastugan i Soukolojärvi. Leena Raukola visade sommarbilder på Hanhivittikkos blommande skönheter. Åh, vad man längtar till sommaren och det som komma skall! Med den blommande ängen, vallen, den blå himlen, solen och ljudet från fjällkornas klockor. Och alla dessa blommor: skogsstjärna, midsommarblomster och kattfot - för att bara nämna några favoriter.

Imorgon är det dags för ännu ett möte med kommunstyrelsens arbetsutskott. Det blir en tidig start med informellt frukostmöte med tekniska enheten. Imorgon kväll åker jag tillbaka till Stockholm och för första gången se'n jag började jobba den 5 februari, ska jag stanna där den kommande och faktiskt även den därpå följande helgen. På onsdag ska jag följa med Maud till Växjö och det ska bli spännande att se och höra hur Smålandsföretagarna ser på tillvaron.

Efter nattens bränder

heter samlingsskivan av en av mina absoluta favoritartister Lars Winnerbäck. Efter nattens bränder känns också som en adekvat beskrivning av Köpenhamn efter de senaste dagarnas ungdomsupplopp.

Idag har jag lämnat in min allra första motion till kommunfullmäktige i Övertorneå kommun. Den handlar om att vi borde kopiera det finska systemet att uppvakta framgångsrika personligheter med gratis tomt. Jag vill ge kansliet och miljö- och byggkontoret i uppdrag att finna former för ett sådant system och dessutom att Markus Fagervall blir den förste som får en sådan tomt.

Musiken har en stor och viktig plats i människor liv. Inte minst mitt eget. Vad är väl bättre för en sårig själ än just Winnerbäck, Annika Norlin (Säkert!/Hello saferide) - som f ö just nu går varm i min cd-skiva utan att jag har ont i själen - Lisa Ekdahl och mycket, mycket mer?! Det är som balsam för själen. Som ett besök hos ens favorithudterapeut förstås också kan vara.

Och när man är glad och upprymd, vad är väl roligare än att lyssna på Salem al Fakir? När man behöver bli taggad att lyssna på Marit Bergman, när det finska vemodet rullar in lyssna på Jord och vältra sig i deras välljudande tornedalska folkmusik? Eller Sofia Jannok och Mari Boine när man längtar efter toner från en annan värld? Eller brasiliansk electro pop och lounge eller portugisisk, kubansk, judisk klezmer eller finsk tango. Eller sista spåret på nämnde Fagervalls skiva Echo Heart; Only you (Young and true).

Vad vore vi utan musiken i våra liv? Utan böckerna, utan kulturen, utan odlingen och bildningen?! Och vilka vore vi? Jag vet vilken låt jag lyssnade på när studievägledaren på dåvarande rättsvetenskapen i Umeå universitet ringde och berättade att jag blivit antagen till juristutbildningen 1994, jag vet vilken låt jag spelade efter mordet på Anna Lindh, jag vet vilka låtar jag lyssnade på när jag blev kär i min nuvarande sambo eller vilken musik som tröstade mig nu när min moster gick bort för snart ett par månader sedan.

Eller Winnerbäck som introducerat en egen vokabulär och uttryckssätt för mig och säkert många andra yngre människor. Tandläkarväder. Alla drömmer vi om lyckan som om livet blivit fel. Jag vill suga liv ur din halspulsåder.

Tack för att ni finns! För att ni skapar och gör oss vanliga dödliga lyckliga och glada, ledan mindre ledsam och vissheten att när ingen förstår har ni varit där.

Sovjeti(s)k kultur?

"Det är en sovjetisk kultur i partiet däruppe" konstaterade Aftonbladets s-märkte debattredaktör Lotta Gröning i DN 21/2 inför sin 50-årsdag, apropå hennes erfarenheter från tiden i Norrbotten som chefredaktör för Norrländska socialdemokraten. Jag är långtifrån anhängare av Lotta Gröning. I många frågor har vi vitt skilda synsätt. Inte minst när det gäller Sveriges förhållande till EU och EMU. En intressant sak med Grönings uttalande är tidsformen (hon talar i presens). En annan, är att det mot bakgrund av den debatt som stackars SSU:aren och kommunpolitikern David Svenn, vållat i Norrbottens socialdemokratiska partidistrikt och fackföreningsrörelse, verkar skrämmande aktuellt.

Vad är det då Svenn sagt högt? Jo, han hade ofoget att i NSD 24/2 yttra sin åsikt att las (lagen om anställningsskydd) borde avskaffas. Och det verkar många inom hans parti och närstående rörelse ha kraftiga synpunkter och invändningar mot. Kommunpolitikern och fackligt aktive Mårten Ström, IF Metall i Luleå avfärdar i en debattartikel i NSD i dag (1/3) Svenns artikel i otäcka och raljanta ordalag. Unge Svenn bör enligt Ström i princip hålla tyst eftersom han "inte ens påbörjat" den resa Ströms egen fackliga karriär sedan 1977 tagit honom på.

Jag får en obehaglig känsla av att takhöjden i s-distriktet och LO-distriktet minst sagt är låg. Unga politiker och medlemmar bör icke göra sig besvär och sticka upp. LO-distriktets ordförande Lena Israelsson "fördömer" Svenns uttalanden med ord som "Man kan inte ha en socialdemokratisk politiker med uppdrag som uttalar sig på det här sättet". Israelsson "väntar sig krafttag mot politikern från partiets sida". Kommunals ombudsman Barbro Öberg efterlyser "rensning i leden".

Mysigt arbetsklimat och fin ton partikamrater emellan. Not. 1700-tals filosofen Thomas Thorilds ord i Uppsala universitet "Tänka fritt är stort men tänka rätt är större", har sällan känts mer obehagliga.

Ute och cykla...

kan man ibland vara som fritidspolitiker. På gårdagens (26/2) kommunfullmäktige försökte jag med anledning av behandlingen av ärendet om anslutningsavgiften för lokal-tv att få svar på några utestående frågor. Dessa frågor aktualiserade jag på KS 12/2 med en förvirrad diskussion som resultat. Effekten blev densamma igår. Lite tröttsamt att man efter en förvirrad diskussion utgår ifrån att den som äger ärendet, går till botten med frågorna, bara för att i nästa skede, upptäcka att så inte är fallet.

Och ja, jag var nog ute och cyklade i sakfrågan igår. Kommunstyrelsens vice KS-ordförande och jag pratade ständigt förbi varandra. Jag saknade förre kommunchefen Johan Antti. Han hade troligtvis på ett par minuter kunnat reda ut och sortera argumenten och strukturen i diskussionen, som vi heta debattörer inte förmådde göra. Desto mer förargligt att han (Johan) satt på åskådarplats med sin fru och deras yngsta son och inte hade möjlighet att ge sig in i diskussionen. Men väl på planet till Stockholm vid 19-tiden igår kväll kunde han raskt förklara bl a skillnaderna i avgiftsuttags-hänseende mellan tjänsten lokal-tv och tjänsten sotning (myndighetsutövning mot enskild).

På torsdag har vi utbildningsdag för nya kommunfullmäktige. Vi kan se fram emot en heldagsövning och jag har redan klart för mig, vilket pass som blir min favorit i repris, som jag inte kan få nog av - nämligen själva starten; rollfördelningen tjänsteman - förtroendevald. Det ser jag fram emot att vi får grotta ner oss i en stund. Denna ack så klassiska källa till konflikt och missförstånd.

Fram till dess kan vi betänka generaladvokaten i EG-domstolens utlåtande apropå röddiesel-införseln från Finland till Sverige och polttoöljy-trafiken. Domstolen kommer senare i år att sätta ner foten och i ett förhandsavgörande till hovrätten för Övre Norrland meddela sitt slutgiltiga ställningstagande. Som så ofta är fallet när generaladvokatens yttrande publicerats eller domstolens dom avkunnats, är det mest spännande att se hur båda parter förklarar sig som vinnare och lyfter fram olika delar i domen till sin fördel. Vi såg det när det gällde införseln av alkohol och vi kommer även att se det denna gång.

Annat att fundera på är finansieringen av den sk merkostnadsersättningen för plusjobben, som regeringen beslutade att slopa den 15 februari. S-märkta kommunalråd och förmodat opolitiska kommunala tjänstemän talar om beslutet i termer av "dråpslag" och anklagar regeringen för avtalsbrott. I Norrbotten arbetar länets KS-ordförande på landshövdingens initiativ? för att använda strukturfondspengar för att kompensera bortfallet. Var finns det egna ansvaret? Och vem ska ta ansvar för ett medvetet risktagande?

Det har aldrig varit en hemlighet att Allians för Sverige inte trodde på eller ville ha plusjobben. Vi varnade för att det var ett cyniskt sätt att hyfsa arbetsmarknadsstatistiken, skapa konstgjorda jobb eller 'sysselsättning' i ordets bokstavliga bemärkelse för att tala socialdemokratiska, och såg risker med undanträngningseffekter av vanliga, riktiga jobb - som vi nu dessvärre också kan se sker på sina håll. Alla plusjobb är självklart inte meningslösa eller obehövliga. Men att dra på och trycka ut människor på kommunala plusjobb till varje pris, till och med efter maktskiftet, var också ett vägval. Det vore klädsamt om de som då fattade de besluten och tog det steget, idag också ville stå för det.

Idag var förstås Dagen A. Ansvarsutredningen. Den ska jag återkomma till här på bloggen. Det viktigaste just nu är att vi får en konstruktiv debatt som mer handlar om principer än kartor och gränser.

Nattprat och Beroccab(rus)

Idag när det var tiogradig kyla och snöblåst var det dags för årsmöte för Centerpartiets kommunkrets i Övertorneå. Mina partivänner uppvaktade mig med anledning av mitt nya jobb med ett vackert silversmycke, från en av mina absoluta favoritdesigners Erica Huuva, och Harry Grape som är f d gruppledare och f d kretsordförande höll ett fint och gripande tal. Tack kära vänner!

Min sambo är glad över att jag är hemma och ledig. Han tycker att jag behöver andas ut mellan varven. För andra helgen i rad när jag kommit hem, har jag pratat jobb med honom. I sömnen. I förrgår natt hade jag haft en mindre diskussion med honom, huruvida han lämnat synpunkter på en interpellation om beskattningen av bärbranschen... Ja, hjärnan går på högvarv och det är mycket och det är intensivt, men otroligt roligt och spännande.

Helgen har varit lugn och skön. Med en förkylning på halsen har jag igår kokat kycklingsoppa med massor av chili, röd currypasta och vitlök och knaprat finska dundermediciner mot förkylning - Coldrex och Finnrexin är mina absoluta favoriter och ett måste i hemmaapoteket. En Berocca-brustablett per dag har också slunkit ner. Det är säkert obehövligt och/eller något jag inte kan tillgodogöra mig, men Berocca-reklamen är så farligt säljande och frestande: mot "fysisk och psykisk ansträngning"! Ja, just det med den texten, kan i vart fall jag, lätt utveckla ett osunt "beroende" av Berocca. I Finland är apotek inte föremål för statligt monopol och jag var extremt nöjd över det privata apoteket i grannbyn Ylitornio igår. Öppet till kl 14 en lördag. Egen hemsida. Inte illa!

Överhuvudtaget har jag här på hemmaplan njutit av livet som gränsbo. Jag älskar Finland och jag älskar att bo nära Finland. Att med lilla illgröna Polon snabbt åka över bron i Aavasaksa och köpa tervapastiller och Fazer-choklad med chili. Detta broderland med Marimekko, Iittala, Lapin kulta och Mumintroll. Och privata apotek!

Imorgon har vi kommunfullmäktige. Tyvärr, denna gång befriat från kioskvältare. I centergruppen börjar vi dagen med ett besök på ett av våra större företag, Svenska Släp och lastvagnspåbyggnader. Det ska bli spännande att se och höra vilka möjligheter och utmaningar Ville Lampinen och Co står inför och hur han och de ser på Politikens roll för att främja och undanröja dessa. På kvällen flyger jag till Stockholm och ett par dagar på departementet.

EU-frågor i fokus i Luleå

med en kvart kvar tills gaten stänger, hinner jag blogga om min förestående resa till Luleå, där jag å jobbets vägnar kommer att befinna mig till i övermorgon fredag. Idag börjar 10:e upplagan av Europaforum. Jag ser fram emot att ta del av och uppleva arrangemanget, som jag faktiskt inte tidigare varit på. Det ska bli mycket spännande att se vilka tankar, känslor och ambitioner de kommunala och regionala företrädarna i Sveriges fyra nordligaste län hyser inför EU-projektet. För mig som i det "civila" ska jobba med strukturfondsfrågor blir det extra intressant att höra hur snacket går inför den nya programperioden.

Har inte ens hunnit blogga om kandidatracet i demokratiska partiet i USA. Vad kan gå snett med namn som Hillary Clinton och Barack Obama?! Wow, vilken superduo. Och Nancy Pelosi i kongressen. Rösterna som vill att USA snarast avvecklar truppmedverkan i Irak växer i styrka och opinionsstöd. Underbart! Can't wait for Election Day. Har dock lite svårt att förstå den amerikanska upprördheten från såväl demokrater som Joe Liebermann och republikaner som Mc Cane över president Putins tal vid säkerhetskonferensen i München 10 februari. Vad skiljer egentligen Putins kritik från Europas? Och vem säger att Putin och/eller Ryssland är helgon? Att rusa iväg och etikettera talet som en retorik från kalla kriget känns lite over the top. För min del.

Hem till Byn

var jag och många med mig i helgen. Det blev en minnesvärd och alldeles underbar helg! Markus Fagervalls två spelningar var förstås någonting utöver det vanliga och det är så roligt att det blev så bra! Den första spelningen på sporthallen hann jag inte riktigt ta till mig, då jag som en i arrangörsstaben hade en hel del att stå i, och kom därför att njuta av hotellspelningen vid midnatt till fullo. Tight och trångt, god stämning, spelglädje, fullt ös och rock'n'roll! Härligt! Min favoritlåt från första plattan "Only you (young and true)" har inte blivit mindre favoritaktig efter helgens gig. Snarare tvärtom! Det bästa var nästan att höra Markus själv kommentera helgens spelningar i Päiväntiima ikväll. Jag fick ståpäls när han beskrev hur gigen kändes för honom. Kung Markus måste bara vara rädd om sig. Synd, att de har en så hektisk turnéplan. Bandet och Markus hade varit välförtjänta med lite vila och tid för upplevelser i Tornedalen. Skoterkörning i lössnö och lite bastu och god mat ovanpå det. Men livet är tufft för en rocker.

En annan av helgens höjdpunkter var skidturen med Sarita i lördags förmiddags. Med den 5 km turen, har jag nu kommit upp i 7,8 km i år. Lite och sent. De två senaste åren har jag åkt mer skidor och börjat tidigare. I år är det väl kylans iskalla grepp som dämpat lusten att åka skidor, men i lördags var det kanon. Under tio minusgrader, fint före och en ljuvlig vinterdag. Vad mer kan man begära? Det blev den perfekta uppladdningen för en intensiv dag.

I fredags när jag åkte hem läste jag i DN (16/2) om en undersökning LO låtit genomföra. LO:s avtalssekreterare Erland Olauson kommenterade undersökningen som handlade om svenska folkets syn på löner och löneskillnader. I artikeln som redogör för svenskarnas inställning att löneskillnaderna mellan kvinnor och män å ena sidan borde vara lägre, men å andra sidan samtidigt värderar traditionella kvinnodominerande yrken lägst, säger Olauson"Det visar att det är lätt att hålla med om principerna, men att det finns ett glapp mellan principer och den faktiska inställningen." Nähä?! Olauson får gärna komma till Övertorneå och prata med sossarna och Kommunal om det där glappet.

Före valet var det inte bara borgerligheten i Övertorneå som talade om att höja lägsta lönerna i vården och omsorgen. Det fanns en del sossar som även ville göra det. Så till den grad att de var oroade för att vårt förslag att bygga ett nytt särskilt boende, skulle äventyra resursutrymmet för bl a lönehöjningar och andra personalsatsningar. Vi argumenterade för att kommunen behöver göra både och, dvs både jobba med att få till stånd en fin och fräsch arbetsmiljö samt en schysst lön för våra anställda. Vem är det som fem månader efter valet vill och är beredda att leverera?! Ja, inte är det sossarna eller ens dessa anställdas eget fackförbund, Kommunal. De anser sig tvungna att avvakta den årliga lönekartläggningen först.

Så medan den borgerliga oppositionen skulle få saker att hända, vill det (s)tyrande gänget vänta lite. Med Kommunals goda minne. Om den sanna inbörden, av den i s-rörelsen så omhuldade retoriken om "facklig-politisk samverkan", är att arbetsgivare och arbetstagarorganisationer kommer överens om att hålla nere lönerna för de sämst betalda, är jag glad och stolt över att vara en i det icke-socialistiska gänget!

Landsbygdsutveckling i Dalarna

är ämnet och missionen för dagen. Har precis anlänt till Rättvik efter 3,5 timmes tågresa från Stockholm. Länsstyrelsen i Dalarna har bjudit in landsbygdsutvecklare, byautvecklingsgrupper, kommunbyaråd, kommunala tjänstemän och politiker och andra regionala företrädare för ett framtidsseminarium på temat landsbygdsutveckling.

För min och Centerpartiets del blir det mycket Dalarna nu. För ett par veckor sedan var det kommundagar i Leksand, nu är jag här idag och om ett par veckor åker Näringsministern till Leksand. Men det är bra! För är det någonstans entreprenörskap, småföretagsamhet och Centerpartiet lever, frodas och blomstrar så är det här! Så här trivs vi och mår gott, hämtar ny kraft och inspiration i såväl det personliga livet som i det politiska utvecklingsarbetet. De många goda exempel som finns här ger viktiga erfarenheter och impulser.

Annars har det som - numera - vanligt varit en rushig vecka. KS i måndags där den stora diskussionen rörde hur vi ska ta krafttag för att förbättra företagsklimatet, departementsarbete med veckoberedning på tisdag, besök på riksdagsgruppens möte där finansministern pratade vårbudget, ännu mer departementsarbete igår, avstämning med min kollega Tora Holmström politiskt sakkunnig på Jordbruksdepartementet, fika med Stefans PRAO-elev och Övertorneåsonen Linus m.m, Dalarna idag och departementet och hemresa imorgon. På lördag har vi Markus Fagervalls konserter x 2 i Övertorneå och nästa vecka blir det lite departement och mycket Norrbotten. Det blir första gången jag deltar i ett Europaforum och det känns spännande och värdefullt.

Men det är kul! Jag trivs som fisken i vattnet och är så glad över att få jobba med regionala tillväxtfrågor på nationell nivå i mitt "civila" jobb. Det ger mig mycket ork, många idéer och förslag, nya kunskaper och erfarenheter att omsätta i vårt lokala arbete hemma i Övertorneå.

Företagsklimatet i Övertorneå - hot eller möjlighet?

Så är snart ännu en helg i våra liv till ända. För min del har det inneburit en helg med glädje och sorg. Till och med på en och samma dag. Som livet självt - sorgen och glädjen sida vid sida, ständiga följeslagare på vår vandring.

Vi vet nu att Övertorneå kommun fortsatt neråt i ett mycket tråkigt sammanhang. Nämligen på Svenskt Näringslivs årliga ranking om det lokala företagsklimatet i de svenska kommunerna. Kommunalrådet Arne Honkamaa (s) säger lite yrvaket och oförstående i intervjun i fredagens (9/2) Nordnytt, att han inte riktigt förstår hur det kan bli så här och att vi ska ta tag i frågan om hur vi organiserar det kommunala näringslivsarbetet (i klartext: - ska vi bedriva arbetet inom ramen för Övertorneå Utveckling AB eller ska vi göra ett totalt omtag?)

Själv känner jag mig inte särskilt överraskad. Jag ser det som ett naturligt resultat med tanke på den rådande situationen i kommunen, som mycket påminner om hur läget var, när jag återvände till Tornedalen och Övertorneå 2002, som nybliven projektledare för den utvecklingssatsning, som sedermera blev "Expedition Övertorneå". Företagare och kommun satt i olika rum och pratade "om" och "till" varandra, istället för att i sitta rum och tala" med" varandra. Gert Karnberger, vd Claes Olson, höll förra veckan på Centerpartiets kommundagar i Leksand ett mycket intressant föredrag om deras företag, deras syn på varumärket, medarbetarna, affärsidén etc. Detta att prata "med" istället för "om" och "till", var en av de saker han pekade på som framgångsfaktor, bakom företagets makalösa resultatutveckling och expansion.

De år Expedition Övertorneå pågick är de enda år historiskt som Övertorneå kommun klättrat på rankinglistan. Poängen är att så länge det projektet pågick fanns forum, arenor och mötesplatser för företagare, kommunanställda och engagerade kommunmedborgare att mötas, samtala, stöta och blöta idéer och förslag. Man skaffade sig på ett ganska informellt sätt en i alla fall viss förståelse för varandras villkor och spelregler. Man hade ett gemensamt mål, de som var med i processen, visste vart vi var på väg. Och man träffade varandra med viss regelbundenhet. Och i projektet hade man en gemensam angelägenhet, en gemensam baby, något att gemensamt ta ansvar för och vårda ömt.

I slutrapporten för Expedition Övertorneå skrev jag in slutsatser och lärdomar av projektets 3,5 år. Jag påtalade risken för "projektifiering". Ett projekt kan när det är som bäst testa och utveckla nya metoder och initiera processer som formen i en gängse organisation kanske inte alltid medger. Det förutsätter dock en god implementering av projektresultaten i organisationen. En baksida eller en risk med projekt, är att projektet i sig blir en slags gisslan, ett slags alibi i organisationen. En bekväm förevändning för att slippa ta till sig och engagera sig i ett arbete. "Men vi har det här projektet...", "Det här sysslar ju Lisa eller Kalle med...."
Så trots att Expedition Övertorneå var ett KS-projekt, kom kanske frågorna inte på ett tydligt sätt att ägas i och av "kommunhuset" .

Det är vi många som är skyldiga till. Inte minst jag själv som projektledare, som inte tidigare insåg vikten av förankring och att skapa ett starkt och genuint engagemang för frågorna i huvudmannaorganisationen. Vi lade mycket krut på att sprida information och skapa engagemang i det omgivande samhället, och lyckades väl med det. Jag trodde felaktigt att eftersom KS initierat och ägde projektet, var alla kommunala företrädare (såväl förtroendevalda som tjänstemän) därmed "automatiskt" med på vagnen. Men så var det ju inte. Såklart. Det vet jag nu. Det visste jag inte då - 26 år gammal och aldrig jobbat i kommunal verksamhet.

Det här är historia. Men jag vill alltid försöka lära av historien och mina misstag, så jag kan undvika att upprepa de. Därför handlar en uppryckning av företagsklimatet i Övertorneå om nu, precis som då, att göra hemläxan. Att skapa mötesplatser, att skapa en ömsesidig respekt och förståelse för varandras ansvar, möjligheter och begränsningar. Därför är det precis som kommunchefen Maria Salmgren formulerade saken: "Nu kan det bara gå uppåt, det kan bara bli bättre".

Till sist... några korta kommentarer...

¤ Outinens Potatis AB flyttar till Haparanda.
Detta ska man enligt min uppfattning inte ta till intäkt för det taskiga företagsklimatet i vår kommun. Gör man det är man inte riktigt rättvis. Jag menar att man måste se det i ett större sammanhang. Företaget är för sin långsiktiga framgång beroende av en rationell logistik. Det företaget måste - precis som alla andra - minimera sårbarheten i olika avseenden. Det är jättetråkigt att företaget inte längre ser Niskanpää som en god utgångspunkt för framtida goda affärer.

Men nu måste krutet läggas på att skapa en rak, naturlig och konstruktiv dialog med det lokala näringslivet och alla som vill starta och driva företag. Där kommer morgondagens Kalle Outinen, Mona Outinen, Monika Simu och Allan Lehto och många andra skickliga entreprenörer Tornedalen sett.

¤ Företagsbesök.
Kan man initiera och företa sig själv. Därför börjar Centerpartiets 8 personer starka kommunfullmäktigegrupp samt varje annan intresserad medlem på Eija Stenbergs initiativ att genomföra företagsbesök. Startskottet går 28 februari hos Vilhelm Lampinen och hans tjejer och killar på Svenska Släp- och lastvagnspåbyggnader.

¤ Linus goes Sthlm
Nästa vecka prao:ar Övertorneås Linus Hannedahl hos vår riksdagsledamot Stefan Tornberg. Jag ser fram emot att träffa grabbarna, men känner mig något snopen och förbisprungen av vår unge och ambitiöse vän som går i 8:an på Centralskolan. Jag var nämligen hela 18 år och gick 3:an på gymnasiet när jag prao:ade hos dåvarande norrbottensriksdagsmannen och nuvarande landshövdingen och kanske för första gången träffade vår näringsminister, som då var pol sakk hos arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund.

Min nya kollega Elisabeth Thand-Ringqvist, som varit pol sakk hos näringsministern från början efter regeringsskiftet, fick motsvarande möjlighet hos den förre Korpis-bon och f d riksdagsledamoten från Jämtland, Stina Eliasson.

¤ Barndomshjältar
När jag började i CUF 1988 fick jag snabbt höra talas om alla hjältar som jobbat på och kämpat i Pingvin Revolution Team och andra obskyra grupperingar i CUF Norrbotten genom åren. Släkten Jonsson, syskonen Tornberg, Maud, Bengt Falemo etc. Vissa av dessa legendarer hann jag till och med träffa medan de ännu var aktiva i CUF. Människor som då hette bl a Lollo Viklund, Siv Andersson, Karin Nilsson, Malin Sundström, Katarina Sundbaum-Funck. Men vissa hörde man bara talas om. De blev nästan mytiska figurer. Som Snömannen. Alla snackade om de, men ingen hade sett de. Anne Uvemo var en sådan. Henne har jag genom årens lopp hört så mycket gott om. Och hon finns! Pawh-rikh-tit! Jag träffade henne igår på Stefans roliga 50-årspartaj. Och jag vill särskilt adressera partivännerna i Uppsala - för det är där Anne Uvemo numera lever och frodas. Så Maria, innan du drar till USA kan du väl ta Anne hem. I Övertorneå kom Siv och Ylva "hem" efter några helt civila år. De tjejerna är guld värda. Så missa inte dessa brinnande centersjälar!

Not yet up'n'runnin...

Först vill jag tacka min gruppledarsyster Camilla i Luleå för vänliga ord både på hennes och min egen blogg! Försökte publicera de på hennes blogg, men det har inte lyckats...

Första dagen på nya jobbet har börjat ungefär som jag föreställt mig. Alla springer omkring och jag bara kan stå vid sidan om tills jag är up'n'runnin. Jag har fått ett kontor, men ännu inte datorkonto, passerkort och telefonanknytning, så det återstår en del, innan jag kan komma igång på allvar. Men det känns bra och jag längtar tills jag blir mer varm i kläderna!

För att lägga skämten om resten av länet vs Luleå åt sidan ett tag, Camilla, kan jag bara konstatera att jag visst tycker att Luleå kan fungera som en av flera motorer i länet. För det krävs ett ödmjukt och samlande ledarskap. Och det kanske vi har förutsättningar att få when the green revolution comes to Norrbotten, eller hur?!

Tillbaka till brottsplatsen

Efter 44 dagar och nätters bortavaro ur bloggosfären, ska jag nu ge mig på en comeback. "Tillbaka till brottsplatsen" syftar inte bara på att 'blogging ylivainio' är tillbaka i sajberspejsen utan även min återkomst till Stockholm. Idag bloggar jag från Solna stadsbibliotek och när jag förnyade lånekortet, fnissade receptionisten över att sista lånet skedde år 2000. "I told you so" hade snabbprataren i mig lust att kontra med, eftersom jag inledningsvis förklarat att jag nu - efter några års bortavaro - var tillbaka i Solna.

Den svenska varianten på "I told you so"; "vad-var-det-jag-sade" har annars nått nya höjder i användarfrekvens lokalt i Övertorneå kommun den senaste tiden. Många olyckskorpar har skrockat och i förbifarten snabbt påpekat "vad-var-det-jag-sade" när samtalsämnet rört Pullinki Ski. Jag hoppas att de som är snara med att säga så, inte är skadeglada. För faktum kvarstår - slalombacken i Pullinki är ett guldkorn. Oavsett vad som händer är och kommer Pullinki-backen att förbli en pärla och en reell tillgång. Den bär fortfarande på mycket potential när det gäller att vara en källa till aktiviteter och upplevelser. Pullinki bör vara en del i en helhet när Tornedalen nu äntligen börjar komma till sin naturliga rätt som vinterdestination. Med Pullinki och de aktiviteter i övrigt som finns och som kan skapas framgent i Svansteins-området, kan området utveckla sportdimensionen och bidra med unika mervärden i frilufts- och naturupplevelser året runt som redan idag finns i vår destination - oavsett om vi kallar eller säljer den Tornedalen eller Heart of Lapland.

När nu många springer ikapp om att få vara den första som säger "vad-var-det-jag-sade", och lägga skulden på "kommunen" (ett uttryck jag hatar för att det är så förbannat anonymt; vem är kommunen?! för mig är kommunen: vi - alla vi som bor och betalar skatt där!) för en dålig affär, vill jag vara kärringen mot strömmen i den här frågan och stå fast vid mitt tidigare ställningstagande, (som jag f ö bloggade om här 31/7 förra året). Det var helt rätt av Övertorneå kommun att förvärva anläggningarna i Svanstein och Pullinki. Däremot inte sagt att allt annat var helt rätt. Visst, den uppkomna situationen är tråkig och olycklig för alla berörda. För parterna, för byborna och för Övertorneå kommun. Och visst har negativa skriverier skapat badwill och osäkerhet. Men allt detta är saker som går att reparera.

Ni kanske undrar varför jag inte orkade blogga på 44 dagar och nätter. Jag har tvingats leva med Cancer i mitt liv de senaste två åren. Den sjukdomen besegrade till slut en nära anhörig plötsligt i början på januari, men i november - december gick mycket vaken tid till att bl a vara med henne. Det tog på krafterna, tillsammans med den sedvanliga julstressen och mitt ökade politiska ansvar som inte längre "bara" kretsordförande för Centerpartiet i Övertorneå kommun, DS-ledamot i partidistriktet, och styrelseuppdraget i Kalix folkhögskola, andra ideella uppdrag och vardagslivets förpliktelser, utan efter valet även som nyvald kf-ledamot och gruppledare för vår 8 personer starka, trevliga och duktiga kf-grupp, och nu efter årsskiftet som ny ledamot av ks och ks au. Och imorgon som politiskt sakkunnig hos näringsminister och vice statsminister Maud Olofsson.

Så sportversionen av detta är att det hänt mycket den senaste tiden. Det har runnit mycket vatten under Finlandsbron. Mina politiska antagonister hann också häremellan göra ett desperat och osakligt angrepp på min person. Det är andra gången på fem månader. Jag hoppas att majoriteten tar sig samman och börjar fundera på det här med sak och person. Det lärde mig kloka och mogna vuxna personer tillika personliga gamla idoler och hjältar som t ex Per-Gunnar Sundström, när jag som 13-åring tog mina första stapplande steg i politiken som ung och oerfaren CUF:are för drygt 15 år sedan. Det vore bra för det politiska klimatet i vår kommun om fler ville bejaka den sortens rågång. Då kanske rentav fler vilja och våga bli politiker.

Kommundagarna i Leksand var suveräna! Otroligt givande och inspirerande. Men det får jag blogga om en annan dag, för nu tar min internet-tid här slut. Ha det gott och sköt om er!