I dagens (22/9) NK kan läsarna ta del av kommunstyrelsens beslut på vårt extra möte igår, att föreslå kommunfullmäktige på onsdag kväll att sälja Allégården och den mark, vid Pullinki vi tidigare förvärvat, till Robert Blomberg. Konkursförvaltare Rolf Stiller säljer samtidigt Pullinki-anläggningen till Blomberg.
Kan nu alla vi som våndats över och tvingats hantera också detta ärende i över ett års tid, nu andas ut och nöjt konstatera "slutet gott, allting gott"? Nej, det kan vi inte göra. Det enda vi - under förutsättning att kf på onsdag kväll, stöttar vårt beslut - kan göra är att lägga den här affären bakom oss just nu och använda den tid som frigörs, till mer angelägna och konstruktiva frågor och utvecklingsarbete.
Det intressanta är vilka lärdomar, erfarenheter och slutsatser vi kan dra av dessa händelser. Jag har som ny kommunpolitiker lärt mig massor. Det verkar därtill som att en del av mina mer erfarna kollegor, vår kommunchef och personal i övrigt också lärt sig nya saker och vunnit viktiga insikter. Om hur en kommun ska uppträda och bete sig. Och hur man inte ska göra. Om vikten av att ta gemensamma krafttag över partigränserna för att lösa problem, även när man själv inte varit med och skapat de. Om hur man ibland måste ha is i magen, våga känna tilltro - när det gungar rejält under fötterna och man till slut inte vet vad man ska tro eller anse sig veta. Om att besinna sig.
Framför allt är Pullinki och hälsohems-historien en historia om hopp och framtidstro i Övertorneå kommun. Ordspråket "i nöden prövas vännen" har testats fullt ut och i botten genom denna affär. När kloka och erfarna kommunpolitiker som bl a min partibroder Ulf Hannu - som jag känner den största beundran och respekt inför av så många skäl - på kommunfullmäktige i juli förra året valde att inte medverka till den affär, vi alla nu senare tvingats hantera, aktivt väljer att vara konstruktiv och bidra i ett läge där han med lätthet istället kunnat sitta på läktaren, peka finger mot oss andra och sucka "vad var det jag sade" är det stort. Och han är inte den enda.
Som jag bloggat tidigare hade även jag varit en av de som hoppat i galen tunna - om jag hade suttit i kf förra mandatperioden. Jag hade - trots de betänkligheter och bekymmer Hannu m fl från början såg komma runt hörnet - i naiv välvilja medverkat till att snabbt trixa igenom affären för att på så lösa boliner, ge det gänget en chans. Den som är utan skuld, kan kasta första stenen.
Vid årsskiftet när jag fick inträda i ks avhandlades på första mötet två surdegar som vi sedan dess sitter fast med. Det ena var Pullinki/hälsohemmet, det andra Ekfors Kraft-problematiken, som numera känns som en evig och hopplös följetong. Jag har varit med [argumenterat för och fattat beslut] om att anlita egna advokater, att söka Pullinki-anläggningen i konkurs (bara för att i nästa skede inse att vi förlorat äganderätten över anläggningen) och sedan utbjuda hälsohemmet till försäljning. Det har aldrig varit enkelt, det har alltid varit svårt och komplicerat, stundom smärtsamt.
Men att ha gjort denna resa med kamraterna i KS och våra tjänstemän och se hur vi vid viktiga tillfällen förvisso suckat och knorrat och ondat upp oss, för att återigen spotta i nävarna, ta oss själva i kragen, höja blicken, våga, vilja och göra - när vi hade kunnat tveka, vela, fega ur. Den resan är värd mycket. Den kan och får inte vara förgäves. Den kan vi lära av.
Jag tror på lärande arbetssätt och förhållningssätt. Jag tror att man kan - och vi som politiker och förtroendevalda med ansvar för skattebetalarnas pengar - måste försöka lära av våra misstag och erfarenheter. Vi har inte råd att göra annat. Därför är den journalistiska drivkraften som vi emellanåt kan iaktta att hitta syndbockar, klippa folk i hälsenorna för att sedan jaga ner de med drev, hämmande för politiken och de tjänstemän, vars gemensamma uppdrag är att tjäna medborgarna och deras intressen efter bästa förmåga.
Jag har svårt att förstå varför människor fruktar och ogillar saklig och konstruktiv kritik. Jag har svårt att förstå varför de som utsätts för den kritiken, så ofta tenderar att bli defensiva och väljer 'en dåres försvarstal', istället för att tiga och lyssna, ta till sig och ta fasta på den del i kritiken som är berättigad och som i grunden - när den som framför kritiken har ett gott och ärligt uppsåt - är en hjälp och vägledning i att förbättra. Kanske reagerar vi så för att vi är människor. Varken mer eller mindre. Vi känner oss trängda och orättvist behandlade eller anklagade.
Jag återkommer ständigt till detta. Vi som förtroendevalda och fritidspolitiker är bara människor av kött och blod. Vi är inga supermänniskor eller robotar, vi har inga superkrafter. Vi har fel och brister som alla andra och därför säger och gör vi ibland fel och begår misstag. Samma sak är det med våra tjänstemän, som förvisso är anställda och avlönade för sina meriter, sin förtjänst och skicklighet. Det är väl inte hela världen att det blir fel. Men - när man vet och ser att det blir fel - då välja att se mellan fingrarna och låtsas som att det regnar, istället för att ta tag i det, åtgärda och förbättra och lära av det. Då är det hela världen. Då har man inte ett lärande arbets- och förhållningssätt. Då har man en slapp ledarstil som legitimerar en osund kultur. Och vi människor är människor bland annat just tack vare vår förmåga att göra egna, fria val.
Om jag skulle vara med på extra kommunfullmäktige (vilket jag tyvärr är förhindrad att delta i) på onsdag kväll skulle jag argumentera och rösta för försäljningen till Blomberg.
