Senare ikväll ska jag till Hedenäset och Hietaniemis c-avdelnings årsmöte. Det blir ännu ett viktigt tillfälle att i samspråk med lokala partikamrater, tänka över frågor och strategier inför valet den 17 september. Vi har ett mycket gott utgångsläge och det är oerhört stimulerande att nu arbeta med att ta fram ett nytt kommunalt handlingsprogram för den kommande mandatperioden. I programmet ska vi precisera vår vision för Övertorneå, våra prioriteringar och inriktningar för att i valet söka största möjliga stöd och mandat för den politiken.
I helgen deltog jag tillsammans med Ulf Hannu i Centerpartiets länskonferens. Det är en årlig mötesplats där centerpartister runtom i länet träffas och diskuterar gemensamma frågor och informerar varandra om läget ute i kommunerna. Ett valår som detta är det extra intressant att få en inblick i de andra kommunkretsarans förberedelser. Riksdagsledamoten Håkan Larsson höll på fredagskvällen ett anförande om politiken för Norra Sverige och berörde flera intressanta förslag.
Centerpartiet går nu fram som enda parti med förslaget om differentierade arbetsgivaravgifter. I Norge håller man precis på - efter godkännande från EES-domstolen - att återinföra denna åtgärd som visat sig såväl effektiv som träffsäker, när det gäller att stärka tillväxtförutsättningarna i områden som ligger långt från marknaden och har ett glest befolkningsunderlag.
En av de största poängerna med ett borgerligt maktskifte på nationell nivå efter höstens val gäller just den regionala utvecklingspolitiken. För att hela landet ska kunna bidra till tillväxten måste företagsklimatet förbättras på en rad punkter. För att fler ska kunna få jobb måste det bli enklare och billigare för företagen att anställa.
Nästa vecka har den lokala LRF-avdelningen årsmöte. Det blir intressant och spännande att få se och höra hur, den i vår kommun, viktiga, jord- och skogsbruksnäringen ser framtiden an. Vilka utmaningar ser de runt hörnet? Vilka möjligheter och förutsättningar behöver de för att kunna utvecklas positivt?
Härnäst denna vecka väntar för min egen del flera dagar runtom i vårt vackra vinterskrudade län. I mitt jobb på Kommunförbundet Norrbotten tar vi denna vecka emot två delegationer från Apatity resp Kirovsk från Murmansk län, Ryssland. De ska besöka sina svenska och norrbottniska vänortskommuner och ett spänstigt program med bl a företagare med Rysslands-affärer står för dörren. Men först som sagt, Hedenäset. Then we take Berlin... nej, men Boden!
måndag, januari 30, 2006
tisdag, januari 17, 2006
Det tänks och det skrivs...
... och hur ska man som heltidsarbetande fritidspolitiker ha en chans att hinna med? Frågan inställer sig med jämna mellanrum, när man med näsan knappt ovan vattenytan i nyhetsflödet på sin höjd bara hinner snappa eller notera allt som susar förbi en. Allt man borde eller skulle vilja sätta sig in i, läsa igenom. Allt man skulle vilja hinna tänka igenom för att bilda sig en egen uppfattning. Men icke!
Idag kom en rapport jag hunnit börja längta efter, men som jag ännu inte hunnit läsa eller ens ladda ner. Den borgerliga arbetsgruppens rapport om utrikes- och säkerhetspolitiken. Det blir spännande läsning.
Minst lika spännande läsning blir Sören Ekströms och Jakt- och fiskerättsutredningens slutbetänkande "Jakt och fiske i samverkan". Knappt var utredningens presskonferens avslutad innan Jägareförbundet sågat betänkandet och föreslår att allt kastas i papperskorgen. Själv förbehåller jag mig rätten att studera förslagen och bilda mig en egen uppfattning. Ambitionen att så långt möjligt hitta lokala lösningar och samråd mellan berörda (markägare, samer, jägare etc) känns lovvärd. Fortsättning följer!
Och imorgon onsdag 18/1 är det partiledardebatt i riksdagen. Missa inte valårets första partiledardebatt! Följ den på Sveriges Radio P1 kl 09.00 eller se Maud & Co live på SVT2 med start samma tid.
Idag kom en rapport jag hunnit börja längta efter, men som jag ännu inte hunnit läsa eller ens ladda ner. Den borgerliga arbetsgruppens rapport om utrikes- och säkerhetspolitiken. Det blir spännande läsning.
Minst lika spännande läsning blir Sören Ekströms och Jakt- och fiskerättsutredningens slutbetänkande "Jakt och fiske i samverkan". Knappt var utredningens presskonferens avslutad innan Jägareförbundet sågat betänkandet och föreslår att allt kastas i papperskorgen. Själv förbehåller jag mig rätten att studera förslagen och bilda mig en egen uppfattning. Ambitionen att så långt möjligt hitta lokala lösningar och samråd mellan berörda (markägare, samer, jägare etc) känns lovvärd. Fortsättning följer!
Och imorgon onsdag 18/1 är det partiledardebatt i riksdagen. Missa inte valårets första partiledardebatt! Följ den på Sveriges Radio P1 kl 09.00 eller se Maud & Co live på SVT2 med start samma tid.
måndag, januari 16, 2006
Halonen vs Niinistö
Det blev en andra valomgång i det finska presidentvalet, men tyvärr gick inte min favoritkandidat Matti Vanhanen vidare. Tråkigt men likväl en god investering för partiet inför nästa års finska riksdagsval. Vanhanen har befäst sin ställning och kampanjmaskineriet i partiet har smorts.
När Tarja Halonen fick elaka frågor om resultatet var en motreaktion riktad mot ev övermod i hennes kampanj - där kampanjledaren tidigare i förra veckan gått ut och vädjat till de "erkänt sparsamma finländska kvinnorna" att rösta igenom Halonen i en första valomgång, för att på så sätt spara sjuttio miljoner av finska statens skattemedel enligt en egen beräkning (!), svarade hon att det nog gällde att vara ödmjuk, men att ödmjukheten inte skulle bära hela vägen, och att situationen även påkallar skinn på näsan. Nu dröjer det två veckor innan vi får den spännande upplösningen på den finska presidentvalsdramatiken!
Nej, nu när Idrottsgalan börjat, har väl Sverige stannat. Imorgon kan ni inte läsa här om rätt person fick rätt pris. Idrottskommentarer är inte riktigt min grej. När vi nyligen planerade partimöten och aktiviteter innevarande vår, påpekade mina kära partivänner när vinter-OS äger rum och vikten av att förlägga vår verksamhet till andra tider. Frågan inställer sig: är det bra eller dåligt med vinter-OS och fotbolls-VM ett valår? Spelar det roll överhuvudtaget för de politiska diskussionerna med stora publikfriande idrottsevenemang? Tja, inte vet jag. Vad tror ni?
När Tarja Halonen fick elaka frågor om resultatet var en motreaktion riktad mot ev övermod i hennes kampanj - där kampanjledaren tidigare i förra veckan gått ut och vädjat till de "erkänt sparsamma finländska kvinnorna" att rösta igenom Halonen i en första valomgång, för att på så sätt spara sjuttio miljoner av finska statens skattemedel enligt en egen beräkning (!), svarade hon att det nog gällde att vara ödmjuk, men att ödmjukheten inte skulle bära hela vägen, och att situationen även påkallar skinn på näsan. Nu dröjer det två veckor innan vi får den spännande upplösningen på den finska presidentvalsdramatiken!
Nej, nu när Idrottsgalan börjat, har väl Sverige stannat. Imorgon kan ni inte läsa här om rätt person fick rätt pris. Idrottskommentarer är inte riktigt min grej. När vi nyligen planerade partimöten och aktiviteter innevarande vår, påpekade mina kära partivänner när vinter-OS äger rum och vikten av att förlägga vår verksamhet till andra tider. Frågan inställer sig: är det bra eller dåligt med vinter-OS och fotbolls-VM ett valår? Spelar det roll överhuvudtaget för de politiska diskussionerna med stora publikfriande idrottsevenemang? Tja, inte vet jag. Vad tror ni?
söndag, januari 15, 2006
Hyvä Suomi!
Just nu pågår rösträkning i första omgången av det finska presidentvalet. Vallokalerna har stängt kl 20 finsk tid och de första rapporterna börjar komma. Tarja Halonen har ett betydande försprång i förhållande till de närmaste motkandidaterna, samlingspartiets Sauli Niinistö och Centerpartiets tillika statsministern Matti Vanhanen. Om det blir en andra omgång blir det spännande att se vem av herrarna som drar det längsta strået. I opinionsmätningarna har Niinistö legat före, men i röstsammanräkningen verkar Vanhanen knappa in. Själv hoppas jag att det blir Vanhanen som vinner kampen om andra platsen.
Veckan har inneburit vardag och arbete. Nu börjar allt rulla på. Idag har det varit en vacker vinterdag med ett ljus som återvänder allt tidigare och ger oss nya krafter. Det var en enkel match att köra en extra runda på Isovaaras 5 km-spår, en härlig dag för skidåkning med frisk luft och bara några grader kallt. Den senaste veckans blidväder har tinat bort snön, som tidigare fick träden att nästan bångna under tyngden av all snö, och snön har sjunkit och packats ihop till gagn och glädje för bl a skoteråkarna. Däremot ser isarna farliga ut i år. Igår, när tre av mina närmaste vänner bjöd på ett personligt och fint firande av min 30-årsdag för ett halvt år sedan, åkte vi upp till Svanstein utmed Torneälven och såg hur öppet vattnet i älven är, långa sträckor. Snön på älven genomborras av vakar och råkar; isen förrädisk och farlig.
I Chile är det också presidentval idag. Socialistpartiets Michelle Bachelet ser i ett historiskt val ut, att bli republikens första kvinnliga president. Igår kväll hann jag ikapp Tv4:s storsatsning "Commander-in-chief" med Geena Davis, i rollen som Amerikas första kvinnliga president Mackenzie Allen. Serien är bra, men precis som en nära vän konstaterade, är det typiskt och symptomatiskt att enda gången en kvinna kan bli president är, när den ordinarie mannen dör.
Under den gångna veckan har den kristdemokratiske riksdagsmannen Erling Wälivaara återigen varit i blåsväder för sina homofobiska åsikter och jämförelser mellan homosexuella som kleptomaner och pyromaner. Han har tvingats avge halvhjärtade ursäkter, men vi som följt hans gärningar och retorik under en lång följd av år, vet att han står för en biblisk bokstavstro enligt egen tolkning, när det gäller synen på bl a homosexualitet. Själv debatterade jag redan 1998 i NSD mot hans ståndpunkt om homosexualitet som "en levnadsform som inte för samhället framåt".
Idag har den största årliga tummelplatsen för försvars- och säkerhetspolitiskt intresserade öppnats. Folk- och försvars årskonferens i Sälen är ett måste och något jag verkligen saknar sedan min tid på riksdagskansliet. Alla är där, intressanta föredragningar av intressanta personer på löpande band och god stämning. Försvarsberedningen har överlämnat ett betänkande där de föreslår att en krisenhet inrättas, med befogenheter att vidta åtgärder när en kris drabbar landet eller nationens intressen. Debatten om den svensk-ryska militära samövningen Operation Snöflingan som äger rum i Norrbotten med start imorgon har också dragit igång. Sverige anklagas för legitimera Rysslands krig i Tjetjenien, genom att träna tillsammans med ryska förband som genomfört "terrorismbekämpningsaktioner" i Tjetjenien.
Jag tycker ständigt att Sverige har mycket att lära av Finland. Mycket att inspireras av och följa. Men lika illa och/eller schabloniserad som mediebilden av Norrland understundom är, är bilden av och intresset för Finland. Ännu en sak man gör bättre i Finland än i Sverige är den spänstiga utrikes- och säkerhetspolitiska debatt som förts under presidentvalskampanjen. Finlands Rysslandspolitik och förhållningssätt till Nato har öppet och livligt diskuterats, vilket inte minst Svenska folkpartiets kandidat Henrik Lax framgångsrikt bidragit till. Självfallet gör det republikanska styrelseskicket det naturligt att fokusera de frågor där presidenten har en viktig roll, som i te x just utrikespolitiken, men som smyg-monarkist vill jag inte på denna punkt följa det finska exemplet. Icke desto mindre är det intressant att fundera på hur vi i vår svenska politiska debatt kan levandegöra frågorna om Sveriges röst i världen och de utrikes- och säkerhetspolitiska vägvalen vi står inför i såväl det korta som långa perspektivet.
Veckan har inneburit vardag och arbete. Nu börjar allt rulla på. Idag har det varit en vacker vinterdag med ett ljus som återvänder allt tidigare och ger oss nya krafter. Det var en enkel match att köra en extra runda på Isovaaras 5 km-spår, en härlig dag för skidåkning med frisk luft och bara några grader kallt. Den senaste veckans blidväder har tinat bort snön, som tidigare fick träden att nästan bångna under tyngden av all snö, och snön har sjunkit och packats ihop till gagn och glädje för bl a skoteråkarna. Däremot ser isarna farliga ut i år. Igår, när tre av mina närmaste vänner bjöd på ett personligt och fint firande av min 30-årsdag för ett halvt år sedan, åkte vi upp till Svanstein utmed Torneälven och såg hur öppet vattnet i älven är, långa sträckor. Snön på älven genomborras av vakar och råkar; isen förrädisk och farlig.
I Chile är det också presidentval idag. Socialistpartiets Michelle Bachelet ser i ett historiskt val ut, att bli republikens första kvinnliga president. Igår kväll hann jag ikapp Tv4:s storsatsning "Commander-in-chief" med Geena Davis, i rollen som Amerikas första kvinnliga president Mackenzie Allen. Serien är bra, men precis som en nära vän konstaterade, är det typiskt och symptomatiskt att enda gången en kvinna kan bli president är, när den ordinarie mannen dör.
Under den gångna veckan har den kristdemokratiske riksdagsmannen Erling Wälivaara återigen varit i blåsväder för sina homofobiska åsikter och jämförelser mellan homosexuella som kleptomaner och pyromaner. Han har tvingats avge halvhjärtade ursäkter, men vi som följt hans gärningar och retorik under en lång följd av år, vet att han står för en biblisk bokstavstro enligt egen tolkning, när det gäller synen på bl a homosexualitet. Själv debatterade jag redan 1998 i NSD mot hans ståndpunkt om homosexualitet som "en levnadsform som inte för samhället framåt".
Idag har den största årliga tummelplatsen för försvars- och säkerhetspolitiskt intresserade öppnats. Folk- och försvars årskonferens i Sälen är ett måste och något jag verkligen saknar sedan min tid på riksdagskansliet. Alla är där, intressanta föredragningar av intressanta personer på löpande band och god stämning. Försvarsberedningen har överlämnat ett betänkande där de föreslår att en krisenhet inrättas, med befogenheter att vidta åtgärder när en kris drabbar landet eller nationens intressen. Debatten om den svensk-ryska militära samövningen Operation Snöflingan som äger rum i Norrbotten med start imorgon har också dragit igång. Sverige anklagas för legitimera Rysslands krig i Tjetjenien, genom att träna tillsammans med ryska förband som genomfört "terrorismbekämpningsaktioner" i Tjetjenien.
Jag tycker ständigt att Sverige har mycket att lära av Finland. Mycket att inspireras av och följa. Men lika illa och/eller schabloniserad som mediebilden av Norrland understundom är, är bilden av och intresset för Finland. Ännu en sak man gör bättre i Finland än i Sverige är den spänstiga utrikes- och säkerhetspolitiska debatt som förts under presidentvalskampanjen. Finlands Rysslandspolitik och förhållningssätt till Nato har öppet och livligt diskuterats, vilket inte minst Svenska folkpartiets kandidat Henrik Lax framgångsrikt bidragit till. Självfallet gör det republikanska styrelseskicket det naturligt att fokusera de frågor där presidenten har en viktig roll, som i te x just utrikespolitiken, men som smyg-monarkist vill jag inte på denna punkt följa det finska exemplet. Icke desto mindre är det intressant att fundera på hur vi i vår svenska politiska debatt kan levandegöra frågorna om Sveriges röst i världen och de utrikes- och säkerhetspolitiska vägvalen vi står inför i såväl det korta som långa perspektivet.
söndag, januari 08, 2006
Girlpower på basketplanen
Kl 10.00 i förmiddags gjorde Övertorneå IF:s tjejer upp om guldet i Basket-DM för flickor B mot flickorna från Råneå. Övertorneå-tjejerna bärgade hem guldet med en betryggande seger. Det är häftigt att se hur våra korta tjejer - med undantag av Sanna som sticker upp - med kämpaglöd, allvar och humor i blandad kompott faktiskt håller de betydligt längre motståndarna stången. Snabbhet tycks kompensera längd och min gamla misstro och fördom att basket är en sport, där de långa är särskilt gynnade, kom på skam. Jag älskar när jag blir av med mina fördomar eller när de i vart fall får sig en kraftig törn!
Jag har de senaste åren noterat skillnaderna i förhållningssätt och framtoning mellan våra och andras ungdomar. Precis som vanligt taggadde Råneå-tjejerna högljutt upp sig inför matchen, medan våra mer stillsamt, samlade ihop sig. Men väl ute på plan, tog våra flickor plats, klev fram och gjorde skillnad. Mycket skrik för litet ull, lyder ett hederligt gammalt svenskt uttryck. Det gäller att erinra sig det också i politiken, speciellt om man som jag är lite ivrig av sig.
Jag har de senaste 3,5 åren haft den stora förmånen att arbeta nära, med och för vårt kommunalråd Arne Honkamaa (s). Han har imponerat på mig och i mina ögon vunnit i längden med sin ödmjukhet. Ödmjukhet är en dygd, som inte ska förväxlas med otydlighet eller undfallenhet. Ibland kan vi tornedalingar vara väl så ödmjuka, och med Laestadius hoppandes på den ena axeln och Luther på den andra, har budskapet att inte förhäva sig getts oss med modersmjölken. Men ibland är det faktiskt nödvändigt att våga ta för sig och våga ta plats. Tricket är att hitta balansen!
Finns det mätningar eller undersökningar om föreningstäthet? Jag vet att en faktor som föreningstäthet har betydelse för en orts förmåga att skapa utveckling och förnyelse. Föreningstäthet och den ideella sektorn är viktiga komponenter i det, den amerikanske statsvetaren och numera Harvard-professorn Robert D. Putnam kallat för "socialt kapital" (Putnam drar i artikeln Bowling alone: America's declining social capital en parallell mellan socialt kapital till fysiskt kapital eller humankapital, där verktyg och träning ökar den individuella produktiviteten, och menar att det sociala kapitalet har samma utmärkande drag som den sociala organiseringen: som nätverk, normer och socialt förtroende som möjliggör samordning och samarbete till ömsesidig nytta.) Det vore roligt att veta hur hög föreningstätheten i Övertorneå är i jämförelse med motsvarande glesbygdskommuner. Min gissning och känsla är att vi skulle ligga bra till också på en sådan lista.
Alla ideella föreningar som finns i vår kommun är fantastiskt viktiga i vår kommuns utveckling. Det arbete människorna i dessa föreningar lägger ner ovärderligt. Utan de skulle vi vara en , i andlig mening, fattig kommun. Det är tack vare dessa vardagshjältar, vi vanliga dödliga Övertorneå-bor kan välja mellan en lång rad olika fritidsintressen över hela skalan från kultur, idrott och nöjen. Vi har ca 15- 20 olika former av idrottsutövande och Övertorneå kommun stöttar dessa aktiviteter med i princip fria lokaler. Visst, kan man alltid tycka att det borde göras mer eller ännu bättre, men nog har vi en bra grund att stå på inför framtiden. Drivkraften att utveckla, förmågan att tänka nytt och annorlunda, att ha visioner och ambitioner med vad man vill uträtta ytterligare, är en nödvändig motor för att man inte ska lägga sig till ro, bara förvalta, stagnera och stelna.
Jag har de senaste åren noterat skillnaderna i förhållningssätt och framtoning mellan våra och andras ungdomar. Precis som vanligt taggadde Råneå-tjejerna högljutt upp sig inför matchen, medan våra mer stillsamt, samlade ihop sig. Men väl ute på plan, tog våra flickor plats, klev fram och gjorde skillnad. Mycket skrik för litet ull, lyder ett hederligt gammalt svenskt uttryck. Det gäller att erinra sig det också i politiken, speciellt om man som jag är lite ivrig av sig.
Jag har de senaste 3,5 åren haft den stora förmånen att arbeta nära, med och för vårt kommunalråd Arne Honkamaa (s). Han har imponerat på mig och i mina ögon vunnit i längden med sin ödmjukhet. Ödmjukhet är en dygd, som inte ska förväxlas med otydlighet eller undfallenhet. Ibland kan vi tornedalingar vara väl så ödmjuka, och med Laestadius hoppandes på den ena axeln och Luther på den andra, har budskapet att inte förhäva sig getts oss med modersmjölken. Men ibland är det faktiskt nödvändigt att våga ta för sig och våga ta plats. Tricket är att hitta balansen!
Finns det mätningar eller undersökningar om föreningstäthet? Jag vet att en faktor som föreningstäthet har betydelse för en orts förmåga att skapa utveckling och förnyelse. Föreningstäthet och den ideella sektorn är viktiga komponenter i det, den amerikanske statsvetaren och numera Harvard-professorn Robert D. Putnam kallat för "socialt kapital" (Putnam drar i artikeln Bowling alone: America's declining social capital en parallell mellan socialt kapital till fysiskt kapital eller humankapital, där verktyg och träning ökar den individuella produktiviteten, och menar att det sociala kapitalet har samma utmärkande drag som den sociala organiseringen: som nätverk, normer och socialt förtroende som möjliggör samordning och samarbete till ömsesidig nytta.) Det vore roligt att veta hur hög föreningstätheten i Övertorneå är i jämförelse med motsvarande glesbygdskommuner. Min gissning och känsla är att vi skulle ligga bra till också på en sådan lista.
Alla ideella föreningar som finns i vår kommun är fantastiskt viktiga i vår kommuns utveckling. Det arbete människorna i dessa föreningar lägger ner ovärderligt. Utan de skulle vi vara en , i andlig mening, fattig kommun. Det är tack vare dessa vardagshjältar, vi vanliga dödliga Övertorneå-bor kan välja mellan en lång rad olika fritidsintressen över hela skalan från kultur, idrott och nöjen. Vi har ca 15- 20 olika former av idrottsutövande och Övertorneå kommun stöttar dessa aktiviteter med i princip fria lokaler. Visst, kan man alltid tycka att det borde göras mer eller ännu bättre, men nog har vi en bra grund att stå på inför framtiden. Drivkraften att utveckla, förmågan att tänka nytt och annorlunda, att ha visioner och ambitioner med vad man vill uträtta ytterligare, är en nödvändig motor för att man inte ska lägga sig till ro, bara förvalta, stagnera och stelna.
lördag, januari 07, 2006
Oförglömliga ögonblick vid älven
Idag fick skidorna stå. Istället blev det en vinterpromenad i Ruskola längs utmed Torneälven. Kölden bet i kinderna och det var så tyst att det enda som hördes var knarret av snön under skorna. Det har för andra dagen i rad legat ett kölddis över nejden, som skapat ett märkligt ljus. Det är så fint i all sin enkelhet att gå där och se de vackra gårdsställena och passera förbi hus som tillhör anrika gamla Ruskola-släkter. Där har Bucht, Martin, Jaako, Mörtberg, Noppa och alla andra bott i generationer. Där vid Torneälven har de levt sina liv. Där har de fött sina barn, haft sina djur och slagit höet på ängarna. Jag tänker ofta på det Mandis Tervahauta formulerat, vackert uttryckt i orden: "Inte kan väl de ha levat förgäves?" Precis så tänker och känner jag ofta med vårt liv i Tornedalen. Alla stigar som trampats, all möda som lagts ner. Inte kan det ha varit förgäves.
Igår avverkade Göran och jag ännu en 5 km skidrunda på Isovaara. Det är ljuvligt att komma ut på skidorna, njuta av naturen och den friska luften. Tankarna skingras, skallen rensas och allt blir lite klarare, lite mer kreativt. Plötsligt får man nya idéer, förmår se frågor ur andra, mer oförutsägbara vinklar och perspektiv. Man får voima ja sisu, (kraft - och det som på svenska kanske bäst kan översättas med det så mesiga ordet "framåtanda"...) Söndagen den 26 mars kommer Tornedalsloppet att äga rum. Om jag bara hinner träna och åka nog mycket, vore det en riktig utmaning att ställa upp i motionärsklassen. Vårdagarna vid den tiden brukar vara ljuvliga, soliga och varma och loppet går genom vacker terräng som är rolig att åka på.
En nyhet för i år är att loppet ingår som en av fyra deltävlingar i FIS Nordic Marathon Cup, och jag hoppas att många tar chansen att gästa Tornedalen och köra loppet. Det är så roligt att arrangörerna får cred för allt arbete och engagemang de lägger ner varje år och utnämningen till deltävling i denna FIS-Cup känns som ett erkännande av deras mångåriga ideella ansträngningar.
Att ta en promenad i vinterkylan, att sätta sig i bastun efter en skidtur och ta riktigt med löylyä (ånga) är för mig en lisa för själen. Det är upplevelser som för mig personligen nästan känns andliga eller åtminstone meditativa och återhämtande.
När jag gick utmed älven idag vände mina tankar åter till de där vackra orden Bengt Pohjanen skriver i boken (eller "fotoballaden" som den kallas av sina upphovsmän) Meän maa (Vårat land): När du kommer skall jag visa dig, älven, stillheten och Gud.
De orden beskriver så väl Tornedalen. Och våra älvar - våra nationalälvar. De orden känns också högst sanna och levande för mig, när jag i verkligheten eller i tankarna färdas längs Torneälven. Som den där natten i somras, när den 2 juli hade övergått till att bli den tredje, och jag hade 30-årsfest nere vid campingen. Vi samlades vid stranden för att se hur några våghalsade vänner tog sig ett dopp, himlen var alldeles skär och det låg ett lätt dis på andra sidan stranden. Natten och ögonblickbilden var magisk och oförglömlig.
En annan gång. En kanottur, en annan sommar på samma älv. Ungefär vid Finlandsbron. Vi var på väg hemåt vid 23-tiden en kväll i sen juli, efter att ha paddlat långt och badat vid en av de många sanddynerna som uppstår när vattnet blir lågt i älven. Att med undantag av ljudet från paddeltaget som bryter vattenytan, närmast ljudlöst glida fram i natten med midnattssolen på himlen över älven där den är som bredast mellan våra broderländer, är ytterligare ett minne gömt i mitt hjärta.
Varje vår när jag skidrar på älven tänker jag på vilken glädje, kraft och liv den skänker oss året om. På sommaren kan vi bada i den, paddla på den och färdas med båt på den. På vintern glider vi fram på den vita snön med skidor eller skoter och möter vårens efterlängtade första varma solstrålar. Vi stannar till i nå'n driva, vid ett lä vid videbuskarna, rullar ut liggunderlaget och njuter tysta av en kopp rykande varm choklad.
Igår avverkade Göran och jag ännu en 5 km skidrunda på Isovaara. Det är ljuvligt att komma ut på skidorna, njuta av naturen och den friska luften. Tankarna skingras, skallen rensas och allt blir lite klarare, lite mer kreativt. Plötsligt får man nya idéer, förmår se frågor ur andra, mer oförutsägbara vinklar och perspektiv. Man får voima ja sisu, (kraft - och det som på svenska kanske bäst kan översättas med det så mesiga ordet "framåtanda"...) Söndagen den 26 mars kommer Tornedalsloppet att äga rum. Om jag bara hinner träna och åka nog mycket, vore det en riktig utmaning att ställa upp i motionärsklassen. Vårdagarna vid den tiden brukar vara ljuvliga, soliga och varma och loppet går genom vacker terräng som är rolig att åka på.
En nyhet för i år är att loppet ingår som en av fyra deltävlingar i FIS Nordic Marathon Cup, och jag hoppas att många tar chansen att gästa Tornedalen och köra loppet. Det är så roligt att arrangörerna får cred för allt arbete och engagemang de lägger ner varje år och utnämningen till deltävling i denna FIS-Cup känns som ett erkännande av deras mångåriga ideella ansträngningar.
Att ta en promenad i vinterkylan, att sätta sig i bastun efter en skidtur och ta riktigt med löylyä (ånga) är för mig en lisa för själen. Det är upplevelser som för mig personligen nästan känns andliga eller åtminstone meditativa och återhämtande.
När jag gick utmed älven idag vände mina tankar åter till de där vackra orden Bengt Pohjanen skriver i boken (eller "fotoballaden" som den kallas av sina upphovsmän) Meän maa (Vårat land): När du kommer skall jag visa dig, älven, stillheten och Gud.
De orden beskriver så väl Tornedalen. Och våra älvar - våra nationalälvar. De orden känns också högst sanna och levande för mig, när jag i verkligheten eller i tankarna färdas längs Torneälven. Som den där natten i somras, när den 2 juli hade övergått till att bli den tredje, och jag hade 30-årsfest nere vid campingen. Vi samlades vid stranden för att se hur några våghalsade vänner tog sig ett dopp, himlen var alldeles skär och det låg ett lätt dis på andra sidan stranden. Natten och ögonblickbilden var magisk och oförglömlig.
En annan gång. En kanottur, en annan sommar på samma älv. Ungefär vid Finlandsbron. Vi var på väg hemåt vid 23-tiden en kväll i sen juli, efter att ha paddlat långt och badat vid en av de många sanddynerna som uppstår när vattnet blir lågt i älven. Att med undantag av ljudet från paddeltaget som bryter vattenytan, närmast ljudlöst glida fram i natten med midnattssolen på himlen över älven där den är som bredast mellan våra broderländer, är ytterligare ett minne gömt i mitt hjärta.
Varje vår när jag skidrar på älven tänker jag på vilken glädje, kraft och liv den skänker oss året om. På sommaren kan vi bada i den, paddla på den och färdas med båt på den. På vintern glider vi fram på den vita snön med skidor eller skoter och möter vårens efterlängtade första varma solstrålar. Vi stannar till i nå'n driva, vid ett lä vid videbuskarna, rullar ut liggunderlaget och njuter tysta av en kopp rykande varm choklad.
tisdag, januari 03, 2006
Vänner, villainbrott och vilsen Goudin
Första veckan på det nya året fick en omtumlande start. Igår blev våra goda vänner utsatta för ett villainbrott. Deras son låg intet ont anandes och sov i huset och vaknade till glas som krossades och ljudet av någon gåendes på det krossade glaset. Denna kränkning ägde rum strax efter kl 11.00 igår förmiddag - mitt på blanka da'n - mitt i centrala Övertorneå. Tack och lov skadades inte husets unge man och tack och lov kunde gärningsmannen gripas bara tre timmar senare, men händelsen är otäck och oroande. Vi blir så vana och kanske bortskämda? med att vara förskonade från den brottslighet som nästan är vardagsmat i andra orter och städer. Lilla Övertorneå är en lugn och trygg, för att inte säga rentav idyllisk, ort, och när någon oväntat drabbas av eller utsätts för brott eller olycka så blir vi alla rädda och chockade.
Jag hann till min stora glädje träffa min gamla kompis Sven Tornberg igår kväll. Han är i dagarna på väg tillbaka till Kinna och Västra Götaland, efter att ha tillbringat och firat jul- och nyårshelgerna med nära och kära i och kring Vojakkala. Sven och jag har lärt känna varandra genom partiet och han har känt mig i halva mitt liv. Vi har avlöst varandra i Norrbottens CUF och också jobbat ihop i olika sammanhang. Under vår tid på riksdagskansliet var vi 2/3 av "tornedalsmaffian" tillsammans med Magnus Haara, med rötterna i Kärrbäck, numera en av Tornedalens många ambassadörer i Skåne. Det var roligt att prata gamla minnen med Sven och och spekulera i partiets läge just nu och framgent. Sist vi hade ett nära samarbete var våren 2004 då han ledde min personvalskampanj till Europaparlamentsvalet.
När man kör bil ofta och mycket som jag gör har man gott om tid att lyssna på radio och jag är svårartat radioberoende. På vägen till Vojakkala igår kväll kom jag in i ett program på favoritkanalen P1, som handlade om konstnärskap, kreativitet och genialitet med utgångspunkt i kompositören och det musikaliska underbarnet Wolfgang Amadeus Mozarts livsgärning. Programmet var ett i raden av många underbara P1-program, med rum för eftertanke och personligt tilltal.
Jag funderar ofta som ung politiker på politiker-rollen, vad som krävs för att bli politiker, vara det och emellanåt - vad som krävs för att stå ut med vad det innebär ibland. Hur kommer framtidens politiker att vara och fungera? Vilka kommer att vilja vara framtidens politiker? är ett par andra frågeställningar jag ofta i tankarna återkommer till. Vad händer med alla oss som kanske inte äger förmågan att kläcka och stapla käcka och klatschiga välformulerade one-liners på varandra? Vad händer med personer med förhållningssätt och/eller personlighetsdrag, som bygger på eftertanke och reflexion, kanske helt enkelt ett mer resonerande eller nyanserat tilltal? Kommer det att finnas utrymme för den sortens politiker? Hur slår de igenom mediabruset, där kravet på dig som politiker är att på 15 sekunder förpacka och framföra ditt budskap?
Vilka egenskaper kommer att känneteckna framtidens politiker? Är det de snygga, framgångsrika, vältaliga, som kommer att vinna folkets förtroende? Blir det viktiga med förpackningen än innehållet? Och vill folk ha politiker som är skickliga megafoner, snarare än engagerade människor som gör, tror på idéer och formulerar visioner och drömmer tillsammans med andra engagerade?
För att återgå till radiospåret. Vår lokala P4-station, f ö Sveriges mest lyssnade, har en intressant serie om de tre norrbottniska Europaparlamentarikerna. Hittills har jag hört reportagen om Helen Goudin (jl) och Anna Ibrisagic (m). Skillnaden i ingångsvärden, förutsättningar och ambitioner är slående och milsvida. Medan Goudin klagar på hur parlamentet fungerar och uttrycker oro för att "brysselifieras", talar Ibrisagic insiktsfullt om den reella påverkan på politiken en parlamentariker faktiskt kan utöva, beroende på om denne skaffat sig förståelsen för hur det fungerar, vikten av arbetssätt, kontakter och nätverk, vikten att prioritera mellan att å ena sidan vara på de viktiga mötena i Bryssel och Strasbourg å andra sidan vara hemma i valkretsen Sverige och möta människor. Ibrisagic talar öppet om hur vissa parlamentariker försöker missbruka sin plattform i parlamentet, genom att försöka pådyvla andra en politik som de själva vill ha, oavsett om det handlar om en cirkus- eller abortpolitik för hela EU.
Nej, efter 1,5 år i parlamentet vore det välgörande om Goudin kunde redovisa vilken nytta hon gjort för länet eller landet. Att under valrörelsen med svepande argument plädera för att de etablerade partierna tappat bort den lilla människans perspektiv, och i nästa sekund när hon själv är vald, vara den förste att utnyttja skattebetalarna för att ta ner sin egen familj på en studieresa till Bryssel, visar åtminstone i mina ögon med vilket uppsåt Goudin gått till val på.
Jag hann till min stora glädje träffa min gamla kompis Sven Tornberg igår kväll. Han är i dagarna på väg tillbaka till Kinna och Västra Götaland, efter att ha tillbringat och firat jul- och nyårshelgerna med nära och kära i och kring Vojakkala. Sven och jag har lärt känna varandra genom partiet och han har känt mig i halva mitt liv. Vi har avlöst varandra i Norrbottens CUF och också jobbat ihop i olika sammanhang. Under vår tid på riksdagskansliet var vi 2/3 av "tornedalsmaffian" tillsammans med Magnus Haara, med rötterna i Kärrbäck, numera en av Tornedalens många ambassadörer i Skåne. Det var roligt att prata gamla minnen med Sven och och spekulera i partiets läge just nu och framgent. Sist vi hade ett nära samarbete var våren 2004 då han ledde min personvalskampanj till Europaparlamentsvalet.
När man kör bil ofta och mycket som jag gör har man gott om tid att lyssna på radio och jag är svårartat radioberoende. På vägen till Vojakkala igår kväll kom jag in i ett program på favoritkanalen P1, som handlade om konstnärskap, kreativitet och genialitet med utgångspunkt i kompositören och det musikaliska underbarnet Wolfgang Amadeus Mozarts livsgärning. Programmet var ett i raden av många underbara P1-program, med rum för eftertanke och personligt tilltal.
Jag funderar ofta som ung politiker på politiker-rollen, vad som krävs för att bli politiker, vara det och emellanåt - vad som krävs för att stå ut med vad det innebär ibland. Hur kommer framtidens politiker att vara och fungera? Vilka kommer att vilja vara framtidens politiker? är ett par andra frågeställningar jag ofta i tankarna återkommer till. Vad händer med alla oss som kanske inte äger förmågan att kläcka och stapla käcka och klatschiga välformulerade one-liners på varandra? Vad händer med personer med förhållningssätt och/eller personlighetsdrag, som bygger på eftertanke och reflexion, kanske helt enkelt ett mer resonerande eller nyanserat tilltal? Kommer det att finnas utrymme för den sortens politiker? Hur slår de igenom mediabruset, där kravet på dig som politiker är att på 15 sekunder förpacka och framföra ditt budskap?
Vilka egenskaper kommer att känneteckna framtidens politiker? Är det de snygga, framgångsrika, vältaliga, som kommer att vinna folkets förtroende? Blir det viktiga med förpackningen än innehållet? Och vill folk ha politiker som är skickliga megafoner, snarare än engagerade människor som gör, tror på idéer och formulerar visioner och drömmer tillsammans med andra engagerade?
För att återgå till radiospåret. Vår lokala P4-station, f ö Sveriges mest lyssnade, har en intressant serie om de tre norrbottniska Europaparlamentarikerna. Hittills har jag hört reportagen om Helen Goudin (jl) och Anna Ibrisagic (m). Skillnaden i ingångsvärden, förutsättningar och ambitioner är slående och milsvida. Medan Goudin klagar på hur parlamentet fungerar och uttrycker oro för att "brysselifieras", talar Ibrisagic insiktsfullt om den reella påverkan på politiken en parlamentariker faktiskt kan utöva, beroende på om denne skaffat sig förståelsen för hur det fungerar, vikten av arbetssätt, kontakter och nätverk, vikten att prioritera mellan att å ena sidan vara på de viktiga mötena i Bryssel och Strasbourg å andra sidan vara hemma i valkretsen Sverige och möta människor. Ibrisagic talar öppet om hur vissa parlamentariker försöker missbruka sin plattform i parlamentet, genom att försöka pådyvla andra en politik som de själva vill ha, oavsett om det handlar om en cirkus- eller abortpolitik för hela EU.
Nej, efter 1,5 år i parlamentet vore det välgörande om Goudin kunde redovisa vilken nytta hon gjort för länet eller landet. Att under valrörelsen med svepande argument plädera för att de etablerade partierna tappat bort den lilla människans perspektiv, och i nästa sekund när hon själv är vald, vara den förste att utnyttja skattebetalarna för att ta ner sin egen familj på en studieresa till Bryssel, visar åtminstone i mina ögon med vilket uppsåt Goudin gått till val på.
söndag, januari 01, 2006
Feminismens backlash II ?!
För att fullfölja resonemanget huruvida 2005 var ett år av bakslag för feminismen. Nej, jag tror inte att 2005 var ett så genommörkt år i feminismens historia. Åtminstone föredrar jag att lyfta blickarna utanför vårt lands gränser och se genombrott och uppmuntrande tilldragelser.
För att bara påminna om två häftiga händelser under det gångna året: Angela Merkel blev Tysklands första kvinnliga förbundskansler. Afrika har också fått sin första kvinnliga president i Ellen Johnson-Sirleaf i Liberia.
Idag har jag påtat ihop min hemsida. Det blir en bra början och jag får ägna mig åt att i mån av tid försöka utveckla och uppdatera såväl den som bloggen framgent.
Det känns hur som helst härligt att nu vara på rätt sida om valåret. Nu jäklar! Nu kör vi så det ryker?! Eller hur?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)