Mellan hägg och syrén eller Mellan Vårruset och Polcirkelmarschen

Tiden från det att häggen blommar tills syrénen börjar har ett så poetiskt namn. Fast för mig känns det också som att det här är tiden mellan Vårruset och Polcirkelmarschen. Vi var ett gäng kvinnor från Övertorneå kommun som var och vårrusade med drygt 5000 kvinnor till i Luleå i måndags. Det är alltid lika roligt att betänka, när man ser gång- och cykelvägen vid Varvet fullproppad av kvinnor i rörelse, på väg framåt, att det just då, just där är fler människor samlade, än som bor i hela vår kommun.

Och så har vi fått bekräftat det vi trott länge. Att SOU, Statens offentliga utredningar rätt och slätt är regeringens beställningsjobb. Ingen oväldig ämbetsmannatradition här inte. Nej då, idag talade oväntat jämställdhetsminister Jens Orback klartext i denna fråga. På frågor om vad regeringen ska göra för att åtgärda den låga andelen kvinnliga styrelseledamöter resp VD i de börsnoterade bolagen, svarade han "vi har beställt en utredning om kvotering", och oaktat vad man tycker i sakfrågan (nej, som liberal centerfeminist får jag ont i kroppen bara vid tanken på kvotering!) är hans ordval intressanta.

Nu hinner jag inte blogga mer just nu. Ska iväg på den samlade borgerligheten i Övertorneås kommuns gemensamma temamöte om framtidens äldreomsorg och Särkivaaragårdens vara eller inte vara. Måste bara med en bild belysa ohållbarheten i den nuvarande situationen på Särkivaaragården. Personalen försöker krångla in eller ut en duschsäng. Och att det är trångbott är vi väl alla överens om - oavsett om vi som Centerpartiet och jag vill se ett nybygge eller om man som den sittande majoriteten föredrar ett ombygge!

Vykort från Tornedalen

I söndags morse när jag körde till Svanstein och Vårexpo, frapperades jag av landskapets skönhet, när jag passerade Kuivakangas, Korva och Juoksengi. Färgerna så starka och så klara: de bruna åkrarna, de gröna ängarna, den mörkblå älven, bergen, som på håll, blånar, den ljusblå (men inte klara) himmel med vita moln. Det var Mors dag, söndagen den 25 maj, och på sina håll vajade den svenska blå-gula flaggan i vinden, och det var som om hela Tornedalen hyllade sina mödrar. Över nejden vilade en stillhet och värdighet, samtidigt som den prunkade av grönska; av nyutspruckna löv och frodigt gräs, och jag tänkte... kanske är det nu Tornedalen är som vackrast. Eller så är det kanske just nu vi längtat mest efter att återse grönskan, känna varma vindar och värmen av solen på blek hud.

Ikväll har kommunkretsens webmaster Sören Lejonclou och jag, filat och putsat på kretsens hemsidor. Resultatet ser ni här. Det är mycket att göra ett valår som detta.

Imorgon (31/5) försvarar jag Övertorneås ära i P3:s Morgonpasset. Övertorneå fick idag i Morgonpassets tävling eller programinslag "Sveriges tråkigaste stad" facklan från Malå! Om och hur jag lyckas som Övertorneås försvarsadvokat, vart jag skickade vidare facklan, och hur inslaget kommer att redigeras ihop och låta, kan ni precis som jag höra i morgon, någongång mellan kl 06.00 - 09.30 eller på webben efteråt.

Bra dag i Svanstein!

2006 års första dag av Vårexpo är avklarad med glans. Det har varit en fin och trevlig dag av kampanjande ute i Svanstein. Regnet föll inte förrän mässan stängt för dagen. Jag har haft förmånen att tillsammans med partivänner från när och fjärran (om man får räkna Stefan dit!) möta glada och positiva Vårexpo-besökare.

Efter lunchen lyssnade jag till Övertorneå Utveckling AB:s nye ordförande Håkan Ylinenpääs inledande ord på ett seminarium, och det blev också en i raden av angenäma upplevelser idag. Äntligen känns det som att ÖUAB är på rätt spår. Håkan gav sina personliga tankar om hur han skulle vilja se att ÖUAB arbetade framgent och det kändes som oerhört bra och i god samstämmighet med vår syn på näringslivsutvecklingsarbetet. Det fanns flera paralleller till vårt kommunala handlingsprogram och jag gillade särskilt att Håkan lyfte fram som utgångspunkt; arbetet med våra befintliga företag, i vart fall sålänge Trevia finns, och kan ta hand om nyföretagandet.

Överhuvudtaget kändes Håkans önskemål om ett mer fokuserat ÖUAB som efterlängtat, satsningar på besöksnäring, mer samarbete över gränsen med Finland med Haparanda/Torneå som förebild, som fler punkter vi kan ena oss kring och som vi lyft upp i kommunala handlingsprogrammet. Likaså var hans syn på skogen som resurs för såväl energibehov som förädlad råvara i övrigt som andra gemensamma nämnare när det kommer till vår syn på var kommunen har utvecklingspotential och naturliga (konkurrens)fördelar. Att han också bekymrade sig över vår placering på Svenskt Näringslivs rankinglista i år, är också något vi alla gemensamt måste arbeta med framgent. I tre år har vi klättrat på listan, för att i år tyvärr backa och det är en tråkig utveckling som måste brytas.

Norrbottens-Kurirens ledarskribent Bo Östman har idag uppmärksammat min kandidatur till KS-ordförandeposten och min utmaning av Arne. Tyvärr, har nog Östman drabbats av den, för sörlänningar vanligare förekommande åkomman, att döpa om mig... till Ylva?! Förmodligen är det mitt efternamn som spökar och ställer till det, men jag blir alltid lika full i skratt. Hur tänker de då? Ylva Lindivainio, eller vad?! (För att citera en famös stämmoordförande, som för några år se'n hade stora problem med ombudens namn. De minnesgoda drar sig till minnes Centerstämman i Jönköping när korrekt uttalade namn var mer undantag än regel, eller vad säger mån tro en annan av "de drabbade" Elin Sand, mer känd som Ilan Sadé?!)

En ny dag av VårExpo väntar oss imorgon söndag. Återstår att se om den blir lika givande som denna. Hur som haver, lär de hårt arbetande, men alltid lika trevliga och glada, ideella krafter som fixar VårExpot, och som snart tar över skidanläggningen Pullinki Ski, inspirera till nya krafttag. Bara att se de "in action" och att vara i Svanstein är en fröjd.

Övertorneå kommun är full av fantastiska människor och byar. Häromdagen fick jag vara med på Ruskola byasamfällighets grillfest i Onkijärvi och det var samma sak där. Idel glada leenden, gott humör och skratt, möten över generationerna, som gjorde att det fina regnet bara märktes för att vi blev blöta. Idag bjöd Tarmo Makslahti och Lasse Anttila från Polcirkellands Byaråd smakprov på Vårexpot, om vad det goda grannskapets dag kan innebära, när de firade Neighbours Day, en dag, en företeelse och ett firande som för mig tills idag var en nyhet.

Det är precis som Niklas Eskelinen från Pajala ofta konstaterar: det är alltid lika roligt att lära sig nå't nytt. Och det gjorde vi idag, precis som så många andra dagar.

Mona - inspiratören

Vännen Cecilia mejlar och skriver "så många frågor, så lite tid" och det sammanfattar verkligen läget. Mycket att göra på jobbet, mycket att göra på fritiden. Känslan av att sitta på insidan av en tvättmaskin med knappen inställd på centrifugering infinner sig. Man vill bara säga stopp, stanna och få tiden att gå lite långsammare, få jorden att snurra lite saktare. Men det går ju inte.

Och vännerna. Och de nära och kära, som man inte tar sig tid att prata med. I helgen döper Jenny och Mikael lilla Agnes, som föddes den 9 mars. Och Jennys pappa har jag inte hunnit ringa! Och närstående i min omgivning brottas med sjukdomar. Och så mycket vi måste hinna göra och fixa i partiet. Och till helgen är det VårExpo i Svanstein.

Mitt i allt detta träffade jag hur som helst en av mina kusiner idag. Det är alltid lika roligt att prata med Mona. Hon driver en inredningsbutik här i Övertorneå och var idag - precis som så ofta annars - full av idéer, visioner och förslag på vad som kan och borde göras. Inte minst nu när IKEA-racet går. Det har alltid funnits starka kvinnor i min mors släkt. Min mormor var en sådan, min mamma och hennes systrar är sådana och även kusinerna verkar vara av det rätta sega virket. Det kändes bara så inspirerande att träffa och prata med henne, och det var med lätta och glada steg jag gick hem i regnet. Hon utstrålade mycket energi och sprudlade och talade livligt om alla idéer hon får när hon är ute och springer vid Torneälven vid hennes hemmatrakter i Niskanpää och Kattilakoski.

Som den pollenallergiker jag är kan jag inte låta bli att njuta av regnet. Och egentligen spelar det ingen roll att det regnar, när solen skiner inombords. Men nu när många är lediga till helgen och vi ska kampanja utomhus på VårExpot hoppas jag förstås på bättre och finare väder.

Och nu hinner jag inte blogga mer idag. Nu ska vi åka till Kalix. Musiklinjen på folkhögskolan (vars styrelse jag f ö nyligen blivit invald till) har 25-årsjubileum och Göran och jag ska se deras show ikväll. Enligt mamma som åkt till Umba, Ryssland var den fantastiskt bra och det verkar Kurirens recensent också ha tyckt enligt dagens tidning.

Må så gott i helgen! Ta hand om er!

Nyss var han här

... men nu har han lämnat oss. Lennart Lindström. Vår partikamrat och gruppledare i Luleå och mycket, mycket annat. I lördags samlades ett stort antal centerpartister från hela länet till valkonferens i Luleå och där var han, Lennart. Pigg och glad som vanligt. Full av entusiasm och engagemang inför valet, som han såg fram emot och som han så aktivt arbetat med i partiet och med att samla den borgerliga alliansen i Luleå kommun. Från tidningen stirrar orden "plötsligt avliden" mot mig men hur många gånger jag än läser det, kan jag inte ta till mig det. Det känns så overkligt, så ofattbart, obegripligt.

Det är alltid en chock och tragedi när människor i sin krafts dagar plötsligt dör. Mina tankar går till Lennarts fru och familj.

Det Goda Livet - bara för vissa?!

Under den gångna veckan har Övertorneå kommun uppmärksammats i ett tråkigt och negativt sammanhang. Riksförbundet för sexuellt likaberättigade (RFSL) publicerade sin kommunundersökning och enligt rapporten som kartlägger situationen för homosexuella, bisexuella och transpersoner (hbt) i landets samtliga kommuner, är Övertorneå Sveriges minst hbt-vänliga kommun. Rapporten tittar på fem områden: skolan, kommunernas verksamhet och personal, hbt-samhällets infrastruktur, frekvensen brott med homofobiskt motiv samt allmänhetens attityd till homosexuella.

Och visst kan man med utgångspunkt i den lilla kommunens struktur och förutsättningar ifrågasätta hur vissa parametrar i undersökningen slår mot, och möjligen rentav, missgynnar just småkommuner. Ett uppmärksammat exempel har varit nöjesställen för hbt-personer. Vårt kommunalråd Arne Honkamaa (s) uttalade - inte utan poänger - att vi knappt har några nöjesställen överhuvudtaget.

Det viktigaste av allt med undersökningen i mina ögon, är att den ställer frågan om för vem eller vilka Det Goda Livet, som vi marknadsför Övertorneå kommun med, gäller, på sin spets. För min del är svaret ett glasklart "för alla". Utmaningen för oss i den lilla kommunen med det goda livet, ligger ju just i att tillåta var och en, att förverkliga sitt livsprojekt och sina drömmar i vår kommun. Det ska finnas utrymme och acceptans för alla och envar att leva sitt liv hos oss. Intill dess har vi inte den tolerans, ömsesidiga respekt för varandra och mångfald som ett modernt och attraktivt samhälle förutsätter, för att kunna växa och utvecklas.

Därför var det med sorg i hjärtat jag tog del av Sanna Barsks debattartikel i torsdagens Kuriren, som hon avslutar med de för oss tragiska och mardrömslika orden: "Jag skäms över min hemkommun." I artikeln argumenterar hon för den dubbelhet inför sin hemkommun hon känner: å ena sidan kan kan hon sakna sitt barndomshem, älska och för andra lyriskt berätta om midnattssolen, norrskenet, vårsolen, islossningen i älven, å andra sidan kan hon inte tänka sig att flytta tillbaka.

Sannas ord och känslor om sin hembygd fångar väl in de dilemman hbt-personer från Tornedalen eller andra landsbygdsområden ofta upplever och ger uttryck för. Många utflyttade (också heterosexuella kvinnor och män) från Tornedalen har också inte sällan samma inställning. Och det här duger inte. Inte för oss som vill se ett blomstrande Tornedalen som sjuder av kreativitet och entreprenörskap, inte för oss som vill att alla och en var ska kunna ta del av Det Goda Livet som finns här.

Då kanske det inte bara handlar om det självklara, Sanna skriver; "vi har samma existensberättigande som alla andra". Då handlar det också om att vi, för vår egen utvecklings, tillväxts och mentala infrastrukturs skull, också är beroende av att Sanna och alla andra kan tänka sig att stanna kvar eller flytta tillbaka och vill leva sina liv här med och hos oss.

Tornedalen har aldrig haft, och har än mindre nu, råd att avstå från eller medvetet skicka iväg bygdens döttrar och söner. Kan vi ändra på det genom att öka vår kunskap och vår medvetenhet om hbt-personer i skolan och andra kommunala verksamheter, är det det minsta vi kan göra.

Taggade och laddade!

Här är några i gänget som ska göra ett kanonval om 121 dagar!

Några av Centerpartiet Övertorneås aktiva medlemmar och förtroendevalda. Stående från vänster, Tomas Mörtberg, Eija Stenberg, Christer Nikka, Ylva Ylinenpää-Sannemalm, Sven-Erik Joona, Otto Modig, Pirkko Hannu,
Sittande från vänster Harry Grape, Linda Ylivainio, Ulf Hannu, Birger Wiippa, Östen Lejon, Agneta Karlsson (Kandidater till kommunfullmäktige i kursiverad stil)

Idag har vår riksdagskandidat Ulf Hannu och jag presenterat vårt kommunala handlingsprogram för den kommande mandatperioden på en pressträff. Det är inte utan stolthet vi kan konstatera att vi nu är redo att gå till val. Nu är den organisatoriska likväl som den politiska förnyelsen fullbordad. Nu kan vi gå ut och rakryggade möta medborgarna i en dialog om politiken i nästa mandatperiod.

I det kommunalpolitiska handlingsprogrammet finns våra visioner om Övertorneå kommun och mängder av intressanta politiska idéer och konkreta förslag. Det känns härligt att nu med detta i bagaget äntligen kunna bege sig ut och be väljarna om mandat för denna politik. Jag har tidigare här på bloggen motiverat min kandidatur till kommunalrådsposten. Efter gårdagens inspelning av SVT:s tornedalska magasin Kexi som handlade om varför det är så kvinnor i den tornedalska politiken, kan jag bara förtydliga mig och säga att det är hög tid för Tornedalen att få sitt första kvinnliga kommunalråd! Jag har nu på allvar rivstartat min personvals- och krysskampanj och kommer att jaga kryss ända in i kaklet.

Vill du ha ett ex av programmet? Mejla mig på linda.ylivainio@centerpartiet.se så lovar jag att så snart möjligt mejla tillbaka programmet.

Love is in the air!

Har precis kommit hem från ett besök hos min frisör i Pello. Inga älgar men desto fler renar var ute på vägen ikväll. Idag har varit en rolig och intensiv dag, som gått så snabbt. Den kunde inte ha fått en bättre början. I morse när jag åt frukost och läste tidningen såg jag att min gamla kompis från gymnasiet och universitetstiden i Umeå, Ann-Louise, förlovat sig med sin Johan i Paris! Grattis och hjärtliga lyckönskningar! Efter att ha mejlat med henne idag har jag förstått att det hela skedde än mer romantiskt, än vad bara Paris i sig signalerar. Kul!

Läser just nu Pär Wästbergs "En ung författares dagbok" och häpnar och förförs av språket, av boken, av hans tankar. 21 februari 1951 skriver han "Jag borde resa bort och jobba hårt med något som ej i likhet med orden behöver poleras och vaktas, tills allt går runt för mig. Längtar efter lidelser, omvälvningar. Jag lever rätt spännande och omväxlande, men det gäller att inse det." Han bara läser böcker hela tiden, läser om, refuserar böcker på Bonniers, skriver artiklar i Femtiotal, går på Dramaten och skriver brev, träffar Li och A-L.

Till helgen väntar valkonvent. Det blir roligt att tillsammans med partikamrater från hela länet ladda upp inför valet. Nordnytts förstanyhet i kvällens första nyhetssändning var att Mona Kumpula bytt parti och lämnat (s) till förmån för folkpartiet, efter att ha tröttnat på KS-ordförande Bengt Niskas "auktoritära stil och härskartekniker". Själv tror jag att Mona och jag är av den generationen, som vuxit upp med och tagit jämställdheten mellan män och kvinnor för given, i den meningen att vi förväntar oss att bli bemötta med respekt och tagna på allvar. Idag peppar Elin Eks alter ego Grynet, unga tjejer som möts av ojämställdheten i samhället, med budskapet "Ta ingen skit!". Det kanske var det Mona blev less på?

Mer mat, mindre prat?!

Studiebesök på Särkivaaragården

Efter arbetsdagens slut besökte jag Särkivaaragården, dess personal och de boende ett par timmar. För mig som inte kommer från kommunen, är inflyttad och därmed inte har haft anledning, att som släkt och vän besöka det särskilda boende, som nu står i centrum av debatten om ombyggnad eller nybygge, blev det ett mycket givande och intressant besök. Jag ville göra det för att själv få se de lokaler vi diskuterar, den inomhusmiljö vi kritiserar, på plats informera mig och lyssna på personalens tankar och synpunkter.

Från kvällens möte kommer jag bära med mig flera viktiga intryck. Två saker känns särskilt slående:
# 1 Oavsett om vi bygger nytt (vilket såväl Centerpartiet i Övertorneå som jag själv vill och kämpar för) eller bygger om, måste beslutet fattas så skyndsamt som möjligt. Miljön på dagens Särkivaaragård är inte tillfredsställande.
# 2 Att höja äldreomsorgspersonalens status och löner är ett måste. Ikväll träffade jag en kvinna, som arbetat där i tjugo år utan att ännu ha fast tjänst. Övertorneå kommun kommer troligen aldrig kunna konkurrera om arbetskraften med bara löner, bara arbetstider eller bara en god arbetsmiljö. Istället behövs såklart allt och lite till finnas, för att vi ska uppfattas som en attraktiv arbetsgivare som satsar på och utvecklar sin personal och därigenom förmår erbjuda vår åldrande befolkning en äldreomsorg med hög kvalitet.

Mer mat, mindre prat?!

I lördags var vi och åt thai-mat på Kaisus. Rena rama succén! Knökfullt när vi kom och när vi åt! Det var otroligt gott! Tack till de thailändska kvinnor som lagat den goda maten och tack till Kaisu för ett fint och uppskattat initiativ! Ibland tänker jag att det kanske är den sortens aktiviteter som gör större nytta för att internationalisera våra samhällen än allsköns välskrivna internationaliseringsstrategier och policies... Maud Olofsson brukar liksom Carl-Jan Granqvist ofta tala om måltidens betydelse och om måltiden som arena för det demokratiska samtalet. Mat förenar verkligen människor och skapar möten.

Veckans TV-tips - missa inte!

Igår kväll dök Hanna Sofie upp på TV. Tyvärr, såg jag bara slutsekunderna av programmet där jag satt och zappade innan Göran började kolla på ishockey. På lördag kväll kan alla vi som missade Världens fest - i Sverige. I renkalvens öga. se reprisen på SVT Kunskapskanalen kl 18.45. Hanna Sofie är inte bara ungdomskonsulent i Övertorneå kommun till vardags, utan även folkvald samepolitiker, som just nu tjänstgör på Sametingets plenum i Funäsdalen. I programmet från 2002 (?) ser vi henne, när hon jobbade som ungdomsledare på konfirmationslägret i Nikkaluokta.

Kaliber: Professorn som konsult?!

Gårdagens Kaliber (P1) handlade om högskolornas externfinansiering. Det var ett mycket tankeväckande program, om en känd och gammal problematik. Runtom på landets lärosäten tycks nu kraven på lärare och professorer att själva dra in sina forskningspengar öka. Det s k fakultetsanslaget, som staten fördelar till högskolorna, utgör en allt mindre del av universitetens forskningsfinansiering. Parallellt med detta ökar finansieringen från näringslivet vilket ibland leder till oönskade effekter, vilket Kaliber berättade om igårdagens program. Forskningsresultat som inte bekräftar redan intagna ståndpunkter/antaganden offentliggörs aldrig mm.

Programmet väcker som sagt många tankar, reflexioner och frågor om den fria forskningen. Nobelpristagen i medicin, Arvid Carlsson, påminde om forskningens natur. Att det inte alltid är den "planerade", genomsystematiserade forskningen som ger de största genombrotten. Att det istället kan vara betydligt mer slumpartade förhållanden, som stickspår, som prövas i botten av forskare som drivs av nyfikenhet och experimentlusta. När Karolinska institutets rektor Harriet Henriksson-Wallberg var ny (2004) hörde jag henne elegant formulera samma tankegångar i just P1. Och visst är det så.

Kruxet är bara hur man kan förena det bästa från två världar. Vi vill att svenska forskare ska ha externa nätverk, en nära samverkan med företag och andra finansiärer. Samtidigt vill vi inte att den svenska medicinska forskningen ska vara helt i händerna på den amerikanska militärbudgeten. När Högskoleverkets chef och universitetskansler Sigbrit Franke uttalade sig om Kalibers enkät och forskningens frihet, blev jag negativt överraskad när hon föreslog att man kanske borde ha en myndighet som skulle övervaka detta. (Hon tydliggjorde f ö att det inte är HSV:s uppgift att göra det.)

Är det så långt det har gått i det här landet, tänkte jag, att den naturliga lösningen på allehanda problem, är en egen "ombudsman", en egen myndighet?! Så stark är tilltron till en objektiv och opartisk ämbetsmannakultur på sina håll. När hon utvecklade sina tankar om behovet av kontinerlig analys och diskussion, veknade jag en smula. Kanske är det så att frågan om forskningens frihet inte bara kan och bör föras av engagerade politiker, forskarfinanasiärer och forskarsamhället m fl i en levande diskussion?! Kanske har hon rätt, kanske är det för otillräckligt? Anna Jakténs och Kalibers reportage inger verkligen farhågor.

Robbie Williams, here we come!

Så där ja! Nu har vi bokat biljetter med Norrlandståget till Göteborg den 1 juli. Sarita och jag lyckades få tag i två biljetter till Robbie Williams-konserten på det extra släpp, som var precis före påsk. Känslan av att vi är på väg och att det är på allvar, börjar så smått infinna sig! Det blir en höjdare att tillbringa min 31-årsdag på Robbie Williams-konsert. En bättre start på det tredje decenniet i sitt liv, är svår att föreställa sig.

Imorgon är det seriepremiär på fotbollens div V. Trots att jag tvivlat på Niklas självsäkra tips inför Övertorneå SK:s match mot Ullatti imorgon, måste jag nog börja tro honom. I dagens upplaga av världsbladet fanns nämligen en artikel där de tre tornedalska fotbollsklubbarnas lagledare spekulerade om årets serie och det verkade råda en förbluffande samstämmighet om att ÖSK nog kunde bli serietvåa (efter Gällivare/Malmbergets lag). Ja, jag har skrivit det förr här på bloggen och jag skriver det igen: egentligen är sport och jag, ingen lysande kombination. Mitt intresse är ... sporadiskt. Men imorgon håller vi tummarna för det internationella ÖSK och Niklas, Johan och grabbarna. Kör hårt!

Likaså hoppas vi förstås att Pello IF går en bra säsong till mötes. Kan inte vara lätt att få ihop laget till träning och tävling med spelarna utlokaliserade i Umeå, Uleåborg och Tammerfors! Med dessa rader riskerar jag reta upp kommunens alla fotbollsfans (och inte minst min kollega Johan - vilken av de kan ni locals lista ut!) genom att inte nämna Pol/Svanstein, som är det lag som spelar i den högsta serien. Förra säsongen innebar en nedflytt till div III, men vi får hoppas att det blir högst tillfälligt. Det som är spännande med det laget, är för en ovan sportkommentator, att de i vart fall verkar ha satsat på att förnya truppen och det kanske tyder på en långsiktigt ambition.

Själv kommer jag nog i ärlighetens namn mest att sakna damerna. Förra säsongen var jag på en fotbollsmatch och det var just när tjejerna lirade. I år har de skingrats för vinden; enligt min mycket initierade vän med råkoll på all idrott, har några stycken av de värvats till Haparanda, några har flyttat osv. Däremot är ett Flickor 18-lag på g, och det är ju så gott som något!

När vi åt middag hörde vi en debatt mellan justitieutskottets folkpartistiske ordförande Johan Pehrson och hans "andreman i utskottet" tillika opponent i det här fallet Britta Leijon (s) på Studio Ett i P1. Om detta har jag bloggat på vår riksdagsledamot i JuU:s, Johan Linanders blogg (som kommentar på hans inlägg "Ökad konkurrens för musik och film". Jag håller med Pehrson om att man borde kunna utöka skyddet för barn mot våld och övergrepp och tycker att det var ett intressant förslag.

Grattis Mona, Irene, Regina & Co & Tornedalsteatern!

Nu står det klart att Mona Mörtlunds drama "Regnblommorna är vackra i år/Vale tappaa sielu" med de tre skådespelarna Sari Oja, Irene Muskos och Regina Veräjä, i regi av Mervi Jaako, är en av de fyra föreställningar som "Sveriges nationalscen för det talade dramat" Kungliga Dramatiska Teatern - eller Dramaten som vi vanliga dödliga kallar den i dagligt tal- valt ut för sin Puls på Sverige-satsning med SVT!

Föreställningarna kommer att gästspela på Tornrummet i augusti-september (v 33-36) och som det tydligen heter "transmitteras" för TV. Den kommer att sändas i SVT under vintern och pjäserna kommer även publiceras i en pocketform (!). Jag kan inte låta bli att citera ur pressinbjudan "Dramaten tar genom detta projekt ansvar för sitt uppdrag som nationalscen och öppnar dörrarna för teaterproduktioner från hela landet". Hurra! Jippi! Äntligen! Det var inte en dag för sent!

Efter detta glädjeutbrott törs jag knappt erkänna att jag själv ännu inte sett pjäsen, trots att den hade urpremiär i Övertorneå kommun och senare spelats här en eller ett par gånger! På Tornedalsteaterns hemsida beskrivs pjäsen med raderna
"Ett drama om försoning – eller åtminstone ett försök till sådant…

Ett försök att förstå hur våra rötter och förflutna påverkar vårt handlande i nuet.

Och sanningen; ska den alltid sägas eller är lögnen ibland barmhärtigare?"

Icke desto mindre gillar jag kvinnorna bakom uppsättningen skarpt och hyllar därför detta erkännande av deras kulturgärning oreserverat och förbehållslöst. Mona Mörtlund är en av mina stora favoriter och tornedalsk huspoet, Irene och Regina, två härliga, skickliga och roliga kvinnor. Alla är de sådana kvinnor, vars frånvaro, skulle göra Tornedalen till en torftig bygd att leva i. De har alla förmåga att beskriva och förmedla sina bilder och intryck av denna bygd och detta folk. De roar och oroar, de får oss att skratta och gråta, de dröjer sig kvar när ridån gått ner, sista versen tystnat.

Idag blev jag mycket illa berörd, bedrövad och illamående. När jag körde hem från Luleå lyssnade jag på Daniel Rundqvists referat i P4 Extra från den hjärtskärande, upprörande och i grunden djupt tragiska "Bobby-rättegången" som pågår i Eksjö tingsrätt. Idag vittnade hans mamma, som står anklagad (och mordåtalad) för att tillsammans med sin sambo, ha plågat ihjäl sin tioårige son Bobby. Oavsett skuldfrågan är hela händelsen så fruktansvärd. Detaljerna och händelseförloppet är för mycket att ta in. Det är så svårt att förstå att sådan ondska kan finnas och hur en människa kan göra så mot ett försvarslöst barn. Än mindre sitt eget.

Jag avslutar ändå dagens inlägg med några verser ur en av Mona Mörtlunds dikter, tillägnat de fantastiska kvinnor som tar Tornedalsteatern och Tornedalen till Dramaten.
Dessa rader har funnits i mina tankar när jag varit ute i skogen och motionerat och trampat efter stigarna i kväll och i måndagskväll:
"Jag undrar ofta hur ni har det
ni som gick här före
och såg samma stigar samma vatten rinna
*******
Döda som ni alla
som gick samma stigar samma vatten följde
aldrig såg ni heller målet aldrig källan
bara denna sträcka denna by

och det var världen"

Det var världen då. Idag använder vi begrepp som "den globala byn". Så snabbt har perspektivet förändrats. På bara två generationer. Mellan mormor och mig.

Viva Europa! eller Ja, jag älskar livet!

Idag har jag firat Europadagen med tjänstledigt för politiskt uppdrag i Luleå. Vi har som jag skrev igår debatterat EU-frågor först på universitetet och nu ikväll på Ebeneser. Debatten fördes i förhållandevis resonerande tonläge och kom mycket att handla om EU:s framtid, den vilande konstitution, som är föremål för "tankepaus" efter att franska och holländska nej:en till förslaget, utvidgningen, vilka utmaningar den medför, om Norrbotten, Sverige och EU. Om vad som är europeisk identitet och om och när svenskarna i gemen kommer att betrakta sig som européer.

En rolig grej på EU-debatten på universitetet var att jag såg en f d kollega och medarbetare. Sven jobbade på Övertorneå kommun samtidigt som mig, och idag såg jag honom på håll i publiken, men tillfället medgav inte att vi kunde talas vid. Ikväll har jag istället mejlat honom och framför också här på bloggen mina bästa hälsningar :-)

Det var otroligt roligt att ge sig in i EU-debatten igen, efter valet till Europaparlamentet för två år sedan, har jag inte deltagit i någon sådan debatt som vi hade idag. Grädde på moset var förstås att få höra en av min stora P1-favoriter; Kjell-Albin Abrahamsson med sina reflexioner från hjärtat av det "nya" Europa. Efter att ha varit utrikeskorrespondent i Moskva, Wien m fl världsmetropoler, finns han sedan några år tillbaka i Warszava, Polen. Det var minst en lika stor fröjd att höra honom "live" idag, som hans krönikor, reportage och inslag i P1:s olika program.

Ibland klagar vi på att svenska journalister är dåliga på att bevaka, följa och rapportera EU-frågorna, men idag var nog ett lysande undantag. Alla var där, såväl på dagen som kvällen. Mellan debatterna hann jag till och med till Svea Laiti på Meän Raatio och dagens upplaga av Päiväntiima. Min finska och/eller meän kieli är naturligtvis långtifrån vad den borde vara, men jag försöker så gott jag kan. Säkert irriterar det en och annan att det blir en salig blandning, och säkert kan jag inte uttrycka mig lika väl på finska. Trots det känns det viktigt att våga, försöka, prata och samtidigt vara medveten om att det är just långtifrån så bra som det borde och som jag ville att det skulle vara.

Jag har skrivit det igår och jag skriver det igen. Missa inte för allt i världen Erika Rousus bloggande på Kuriren. Idag har Erika bloggat om sin längtan till studenten och alla aktiviteter de har på gång. Studentfirandet är ganska stort i Övertorneå och en fin årlig happening. Det är så mysigt att ta del av Erikas tankar och tänka tillbaka på hur det var när vi tog studenten. I mitt fall på Laestadiusskolan i Pajala i juni 1994. Den tiden i ens liv är så ljuvlig; man bara vet och känner hur man har hela livet framför en, hela världen ligger för ens fötter, och allt är möjligt. På samma gång kan den frihetskänslan och valfriheten paradoxalt nog också kännas en smula ångestfylld och ganska pressande. Vilka val ska jag göra? I vilken ände ska jag börja? Vad händer om...? Vad ska jag göra av mitt liv?

Nu ett decennium senare brottas man emellanåt med samma funderingar. Man är lättad över att det allvar man då vid studenten kände, inte är så i verkligheten. De där viktiga valen kommer ständigt, ibland är de lättare, ibland svårare att göra. Men man har en annan tillförsikt och livserfarenhet nu; man vet att det ordnar sig. På ett eller annat sätt fixar det sig. Och det underbara att man oftast alltid kan göra nya val, om de val man gjort plötsligt känns fel eller otillräckliga. Livet är fullt av möjligheter och nya chanser. Det är det som gör det så ljuvligt att leva. Svea frågade mig plötsligt i studion idag när intervjun var slut och hon skulle mixa på en låt med Björn Kjellman, "Älskar du livet, Linda?" Ett tvärsäkert "jajamän!" slank ur mig, men resten av dagen har jag bara gått och myst över den frågan. Det känns som politiker ovant att få en så'n fråga av en journalist, men jag är glad över att jag fick den. Det fick mig att stanna upp och tänka på, allt som gör livet värt att leva.

C - de enda som ifrågasätter (s)ystemet

Laddar som bäst upp inför morgondagens EU-debatter på firandet av Europadagen imorgon den 9 maj i Luleå. Tillsammans med två Europaparlamentariker och folkpartiets riksdagskvinna, alla från Norrbotten, ska vi under ledning av Kjell-Albin Abrahamsson, utveckla våra partiers olika syn på de EU-frågor som publiken på Luleå tekniska universitet och senare på Ebeneser kan tänkas ha.

Har varit ute och gått på Särkivaara och förundras av det sköna vädret, den vackra utsikten och tänker för mig själv att detta kanske är den bästa årstiden. Innan sommaren brustit ut i full blom, med ännu mera pollen och myggor. Snön har smält bort, skogen är torr och fin, fåglarna sjunger och kvittrar som om de aldrig ville sluta.

Läste en mycket intressant artikel i fredagens Dagens Industri. Maria Ludvigsson, författaren till en rapport om skillnaden mellan svensk och dansk arbetsmarknad, konstaterar det uppenbara om Centerpartiets förslag till undantag för LAS för unga upp till 26 år: '”Jag tycker att det var konstigt att centern inte fick med sig resten av alliansen. Det saknas motsättning i svensk demokrati. Om alla för en socialdemokrati light finns det inga alternativ att välja bland. Centern är de enda som ifrågasätter det rådande systemet." I couldn't agree less.

Allas vår skönsjungande Micke H har de senaste dagarna haft fullt upp med en viss uttagning. Vi håller tummarna så de vitnar. Det var dagens roliga nyhet. Dagens dåliga nyhet är att Övertorneå kommun för första gången på tre år backar på Svenskt Näringsliv ranking över företagsklimatet. Med 16 platser. En positiv trend har brutits och jag är bedrövad över det.

För första gången sedan Norrbottens-Kuriren körde igång veckans bloggare har en Övertorneå-bo fått förtroendet. Erika Rousu som nyligen varit med om en bilolycka, som jag bloggade om här "Måtte allt gå bra 19/3", är veckans skribent, så håll utkik efter Erikas bloggande på kuriren.com, om livet som 18-åring med studenten framför sig, rehabiliterande sig själv hemma i Övre Kuivakangas.

Sista kommunfullmäktige inför valet ägde rum i Hedenäset idag. Frågan om särskilt boende blev föga förvånande återremitterad. Ännu ett fattigdomsbevis från den sittande vänsterkoalitionen, ännu ett haveri i en viktig strukturfråga. Sönderfallet är totalt. Vad som än händer i höstens val, hoppas jag att vi får tydliga besked och mandat från väljarna, om vilka de vill anförtro ansvaret att sköta kommunen. Med en stabil, aktiv och samspelad majoritet kan vi driva igenom de ibland svåra beslut som måste fattas, för att i det långa loppet klara kommunens utveckling och framtid.

Maktmi(s)sbruket måste stoppas!

Dagen efter socialdemokratins frontalangrepp på Svenskt Näringsliv i första maj-talen runtom i landet, gav regeringen ännu ett varnande exempel på hur det egna regeringsinnehavet missbrukas. Den trogne arbetaren i den socialdemokratiska vingården, Anders Sundström, gavs i uppdrag att pröva "om de statliga bolagens medlemskap i Svenskt Näringsliv och aktuella arbetsgivar- eller branschorganisationer tillgodoser bolagens intressen på ett tillfredställande sätt".

När yttrande- och åsiktsfriheten vänds mot de egna intressena känner sig socialdemokratin hotad. Då skyr man inga medel för att utöva påtryckningar mot de som offentligt vågar yppa en avvikande uppfattning. Bara det här visar på följderna av ett obrutet och alltför långt maktinnehav där stat och parti vuxit samman. Bara det här visar så väl varför Sverige behöver ett maktskifte i höst!

Samtidigt ska vi komma ihåg att det här bara tyvärr är ännu ett i raden av många tydliga exempel på just ett alltför nära förhållande mellan socialdemokratin och staten. Det var ingen slump att de byggnadsarbetare i Nyköping, som för två år sedan vägrade åka till Stockholm och delta i fackföreningarnas demonstrationer för övergångsregler mot de nya EU-länderna, blev avstängda från a-kassan. Det är ingen slump att medarbetare på lokala arbetsförmedlingar i Norrbotten på offentliga möten hetsar mot och varnar för ett borgerligt maktskifte. Allt är i grund och botten olika uttryck för samma strävan; att till varje pris säkerställa ett fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav.