Studiebesök på Särkivaaragården
Efter arbetsdagens slut besökte jag Särkivaaragården, dess personal och de boende ett par timmar. För mig som inte kommer från kommunen, är inflyttad och därmed inte har haft anledning, att som släkt och vän besöka det särskilda boende, som nu står i centrum av debatten om ombyggnad eller nybygge, blev det ett mycket givande och intressant besök. Jag ville göra det för att själv få se de lokaler vi diskuterar, den inomhusmiljö vi kritiserar, på plats informera mig och lyssna på personalens tankar och synpunkter.
Från kvällens möte kommer jag bära med mig flera viktiga intryck. Två saker känns särskilt slående:
# 1 Oavsett om vi bygger nytt (vilket såväl Centerpartiet i Övertorneå som jag själv vill och kämpar för) eller bygger om, måste beslutet fattas så skyndsamt som möjligt. Miljön på dagens Särkivaaragård är inte tillfredsställande.
# 2 Att höja äldreomsorgspersonalens status och löner är ett måste. Ikväll träffade jag en kvinna, som arbetat där i tjugo år utan att ännu ha fast tjänst. Övertorneå kommun kommer troligen aldrig kunna konkurrera om arbetskraften med bara löner, bara arbetstider eller bara en god arbetsmiljö. Istället behövs såklart allt och lite till finnas, för att vi ska uppfattas som en attraktiv arbetsgivare som satsar på och utvecklar sin personal och därigenom förmår erbjuda vår åldrande befolkning en äldreomsorg med hög kvalitet.
Mer mat, mindre prat?!
I lördags var vi och åt thai-mat på Kaisus. Rena rama succén! Knökfullt när vi kom och när vi åt! Det var otroligt gott! Tack till de thailändska kvinnor som lagat den goda maten och tack till Kaisu för ett fint och uppskattat initiativ! Ibland tänker jag att det kanske är den sortens aktiviteter som gör större nytta för att internationalisera våra samhällen än allsköns välskrivna internationaliseringsstrategier och policies... Maud Olofsson brukar liksom Carl-Jan Granqvist ofta tala om måltidens betydelse och om måltiden som arena för det demokratiska samtalet. Mat förenar verkligen människor och skapar möten.
Veckans TV-tips - missa inte!
Igår kväll dök Hanna Sofie upp på TV. Tyvärr, såg jag bara slutsekunderna av programmet där jag satt och zappade innan Göran började kolla på ishockey. På lördag kväll kan alla vi som missade Världens fest - i Sverige. I renkalvens öga. se reprisen på SVT Kunskapskanalen kl 18.45. Hanna Sofie är inte bara ungdomskonsulent i Övertorneå kommun till vardags, utan även folkvald samepolitiker, som just nu tjänstgör på Sametingets plenum i Funäsdalen. I programmet från 2002 (?) ser vi henne, när hon jobbade som ungdomsledare på konfirmationslägret i Nikkaluokta.
Kaliber: Professorn som konsult?!
Gårdagens Kaliber (P1) handlade om högskolornas externfinansiering. Det var ett mycket tankeväckande program, om en känd och gammal problematik. Runtom på landets lärosäten tycks nu kraven på lärare och professorer att själva dra in sina forskningspengar öka. Det s k fakultetsanslaget, som staten fördelar till högskolorna, utgör en allt mindre del av universitetens forskningsfinansiering. Parallellt med detta ökar finansieringen från näringslivet vilket ibland leder till oönskade effekter, vilket Kaliber berättade om igårdagens program. Forskningsresultat som inte bekräftar redan intagna ståndpunkter/antaganden offentliggörs aldrig mm.
Programmet väcker som sagt många tankar, reflexioner och frågor om den fria forskningen. Nobelpristagen i medicin, Arvid Carlsson, påminde om forskningens natur. Att det inte alltid är den "planerade", genomsystematiserade forskningen som ger de största genombrotten. Att det istället kan vara betydligt mer slumpartade förhållanden, som stickspår, som prövas i botten av forskare som drivs av nyfikenhet och experimentlusta. När Karolinska institutets rektor Harriet Henriksson-Wallberg var ny (2004) hörde jag henne elegant formulera samma tankegångar i just P1. Och visst är det så.
Kruxet är bara hur man kan förena det bästa från två världar. Vi vill att svenska forskare ska ha externa nätverk, en nära samverkan med företag och andra finansiärer. Samtidigt vill vi inte att den svenska medicinska forskningen ska vara helt i händerna på den amerikanska militärbudgeten. När Högskoleverkets chef och universitetskansler Sigbrit Franke uttalade sig om Kalibers enkät och forskningens frihet, blev jag negativt överraskad när hon föreslog att man kanske borde ha en myndighet som skulle övervaka detta. (Hon tydliggjorde f ö att det inte är HSV:s uppgift att göra det.)
Är det så långt det har gått i det här landet, tänkte jag, att den naturliga lösningen på allehanda problem, är en egen "ombudsman", en egen myndighet?! Så stark är tilltron till en objektiv och opartisk ämbetsmannakultur på sina håll. När hon utvecklade sina tankar om behovet av kontinerlig analys och diskussion, veknade jag en smula. Kanske är det så att frågan om forskningens frihet inte bara kan och bör föras av engagerade politiker, forskarfinanasiärer och forskarsamhället m fl i en levande diskussion?! Kanske har hon rätt, kanske är det för otillräckligt? Anna Jakténs och Kalibers reportage inger verkligen farhågor.
