Grattis Mona, Irene, Regina & Co & Tornedalsteatern!

Nu står det klart att Mona Mörtlunds drama "Regnblommorna är vackra i år/Vale tappaa sielu" med de tre skådespelarna Sari Oja, Irene Muskos och Regina Veräjä, i regi av Mervi Jaako, är en av de fyra föreställningar som "Sveriges nationalscen för det talade dramat" Kungliga Dramatiska Teatern - eller Dramaten som vi vanliga dödliga kallar den i dagligt tal- valt ut för sin Puls på Sverige-satsning med SVT!

Föreställningarna kommer att gästspela på Tornrummet i augusti-september (v 33-36) och som det tydligen heter "transmitteras" för TV. Den kommer att sändas i SVT under vintern och pjäserna kommer även publiceras i en pocketform (!). Jag kan inte låta bli att citera ur pressinbjudan "Dramaten tar genom detta projekt ansvar för sitt uppdrag som nationalscen och öppnar dörrarna för teaterproduktioner från hela landet". Hurra! Jippi! Äntligen! Det var inte en dag för sent!

Efter detta glädjeutbrott törs jag knappt erkänna att jag själv ännu inte sett pjäsen, trots att den hade urpremiär i Övertorneå kommun och senare spelats här en eller ett par gånger! På Tornedalsteaterns hemsida beskrivs pjäsen med raderna
"Ett drama om försoning – eller åtminstone ett försök till sådant…

Ett försök att förstå hur våra rötter och förflutna påverkar vårt handlande i nuet.

Och sanningen; ska den alltid sägas eller är lögnen ibland barmhärtigare?"

Icke desto mindre gillar jag kvinnorna bakom uppsättningen skarpt och hyllar därför detta erkännande av deras kulturgärning oreserverat och förbehållslöst. Mona Mörtlund är en av mina stora favoriter och tornedalsk huspoet, Irene och Regina, två härliga, skickliga och roliga kvinnor. Alla är de sådana kvinnor, vars frånvaro, skulle göra Tornedalen till en torftig bygd att leva i. De har alla förmåga att beskriva och förmedla sina bilder och intryck av denna bygd och detta folk. De roar och oroar, de får oss att skratta och gråta, de dröjer sig kvar när ridån gått ner, sista versen tystnat.

Idag blev jag mycket illa berörd, bedrövad och illamående. När jag körde hem från Luleå lyssnade jag på Daniel Rundqvists referat i P4 Extra från den hjärtskärande, upprörande och i grunden djupt tragiska "Bobby-rättegången" som pågår i Eksjö tingsrätt. Idag vittnade hans mamma, som står anklagad (och mordåtalad) för att tillsammans med sin sambo, ha plågat ihjäl sin tioårige son Bobby. Oavsett skuldfrågan är hela händelsen så fruktansvärd. Detaljerna och händelseförloppet är för mycket att ta in. Det är så svårt att förstå att sådan ondska kan finnas och hur en människa kan göra så mot ett försvarslöst barn. Än mindre sitt eget.

Jag avslutar ändå dagens inlägg med några verser ur en av Mona Mörtlunds dikter, tillägnat de fantastiska kvinnor som tar Tornedalsteatern och Tornedalen till Dramaten.
Dessa rader har funnits i mina tankar när jag varit ute i skogen och motionerat och trampat efter stigarna i kväll och i måndagskväll:
"Jag undrar ofta hur ni har det
ni som gick här före
och såg samma stigar samma vatten rinna
*******
Döda som ni alla
som gick samma stigar samma vatten följde
aldrig såg ni heller målet aldrig källan
bara denna sträcka denna by

och det var världen"

Det var världen då. Idag använder vi begrepp som "den globala byn". Så snabbt har perspektivet förändrats. På bara två generationer. Mellan mormor och mig.