Under den gångna veckan har Övertorneå kommun uppmärksammats i ett tråkigt och negativt sammanhang. Riksförbundet för sexuellt likaberättigade (RFSL) publicerade sin kommunundersökning och enligt rapporten som kartlägger situationen för homosexuella, bisexuella och transpersoner (hbt) i landets samtliga kommuner, är Övertorneå Sveriges minst hbt-vänliga kommun. Rapporten tittar på fem områden: skolan, kommunernas verksamhet och personal, hbt-samhällets infrastruktur, frekvensen brott med homofobiskt motiv samt allmänhetens attityd till homosexuella.
Och visst kan man med utgångspunkt i den lilla kommunens struktur och förutsättningar ifrågasätta hur vissa parametrar i undersökningen slår mot, och möjligen rentav, missgynnar just småkommuner. Ett uppmärksammat exempel har varit nöjesställen för hbt-personer. Vårt kommunalråd Arne Honkamaa (s) uttalade - inte utan poänger - att vi knappt har några nöjesställen överhuvudtaget.
Det viktigaste av allt med undersökningen i mina ögon, är att den ställer frågan om för vem eller vilka Det Goda Livet, som vi marknadsför Övertorneå kommun med, gäller, på sin spets. För min del är svaret ett glasklart "för alla". Utmaningen för oss i den lilla kommunen med det goda livet, ligger ju just i att tillåta var och en, att förverkliga sitt livsprojekt och sina drömmar i vår kommun. Det ska finnas utrymme och acceptans för alla och envar att leva sitt liv hos oss. Intill dess har vi inte den tolerans, ömsesidiga respekt för varandra och mångfald som ett modernt och attraktivt samhälle förutsätter, för att kunna växa och utvecklas.
Därför var det med sorg i hjärtat jag tog del av Sanna Barsks debattartikel i torsdagens Kuriren, som hon avslutar med de för oss tragiska och mardrömslika orden: "Jag skäms över min hemkommun." I artikeln argumenterar hon för den dubbelhet inför sin hemkommun hon känner: å ena sidan kan kan hon sakna sitt barndomshem, älska och för andra lyriskt berätta om midnattssolen, norrskenet, vårsolen, islossningen i älven, å andra sidan kan hon inte tänka sig att flytta tillbaka.
Sannas ord och känslor om sin hembygd fångar väl in de dilemman hbt-personer från Tornedalen eller andra landsbygdsområden ofta upplever och ger uttryck för. Många utflyttade (också heterosexuella kvinnor och män) från Tornedalen har också inte sällan samma inställning. Och det här duger inte. Inte för oss som vill se ett blomstrande Tornedalen som sjuder av kreativitet och entreprenörskap, inte för oss som vill att alla och en var ska kunna ta del av Det Goda Livet som finns här.
Då kanske det inte bara handlar om det självklara, Sanna skriver; "vi har samma existensberättigande som alla andra". Då handlar det också om att vi, för vår egen utvecklings, tillväxts och mentala infrastrukturs skull, också är beroende av att Sanna och alla andra kan tänka sig att stanna kvar eller flytta tillbaka och vill leva sina liv här med och hos oss.
Tornedalen har aldrig haft, och har än mindre nu, råd att avstå från eller medvetet skicka iväg bygdens döttrar och söner. Kan vi ändra på det genom att öka vår kunskap och vår medvetenhet om hbt-personer i skolan och andra kommunala verksamheter, är det det minsta vi kan göra.
