Igår kväll var första gången arrangemanget Röda Kvarn Reunion genomfördes i Övertorneå. Det uppmärksammades och firades att rockbandsverksamheten på Röda Kvarn startades för 15-16 år sedan och tanken är att arrangemanget ska bli en årligen återkommande kväll för att samla upp och ge plats på scen för f d och aktiva musiker med rötterna i Övertorneå, som genom årens lopp stått på Röda kvarns scen och repat och spelat och utvecklat sitt artisteri. I invigningstalet lyftes också vikten av ledarna fram. Initiativtagaren och spindeln i Övertorneås musikaliska nät Johan Andersson hade trummat ihop gänget igår.
Igår kväll åkte också kanotpologänget från Kuiva Gränspaddlare (KGP) till SM-veckan i Malmö. KGP är en av Övertorneås mest vinstrika klubbar. Att i så smala grenar som kanotpolo och kanotslalom i en liten glesbygdskommun, leverera så många landslagskvinnor och män som KGP gjort och ännu gör är imponerande.
Såväl Röda Kvarn som KGP är exempel på lokala stjärnfabriker. Men vilka tar över, den dag dagens ledare tackar för sig? Finns det tillräckligt många som är beredda och villiga att axla manteln? Hur skolar, uppmuntrar och tar vi hand om nya ledare i den ideella sektorn?
Vad vore hockeystjärnorna från stjärnfabriken i isladan Tornedalium utan eldsjälarna? Utan sina ledare och tränare i ÖHF, utan hängivna föräldrar som skjutsar till och från träningar, säljer kaffe och korv i föreningens café? Ibland inte skjutsar ens mellan Soukolojärvi och Övertorneå, utan mellan Övertorneå och Luleå flera gånger i veckan?
Vad vore helgens Matarengi marknad utan Knut Omark och Christer Töyrä m fl? Det finns alltid funktionärer som vill och kan hjälpa till, men någon måste gå före, samla och hålla ihop gänget för de uppgifter som måste göras.
Utan enskilda människor och tillsammansarbete - ingen aktivitet, ingen utveckling. Det om något ser vi prov på dessa intensiva och hektiska veckor där bygden sjuder av liv.
Idag är det dags för Hietaniemi hantverksmarknad på vackra Kyrkudden i Hedenäset. Vi har precis avslutat marknaden i Juoksengi och imorgon brakar Matarengi marknad loss i dagarna tre. Samtidigt sätts en pjäs upp i Kaulirantas Makasiini, Midnattsolscupen genomförs, Överkalix marknad pågår. Just nu i Övertorneå med omnejd. Inget av detta kan vi ta för givet. Bakom varje arrangemang och många angelägna verksamheter finns ideella hjärtan som klappar och händer och fötter som gör.
Övertorneå har ett starkt civilt samhälle med över 90 föreningar - många av dessa idrottsföreningar, byaföreningar eller kulturföreningar uträttar stordåd. Det förtjänar respekt. För de gör vårt liv mer värt att leva, de gör vår tillvaro rolig och meningsfull, de utvecklar sig själva, varandra och andra.
Vad kan jag och du göra? Vi kan heja på eldsjälarna. Vi kan visa vår uppskattning för de. Vi kan uppmuntra och peppa de att fortsätta. Vi kan undvika att gnälla på småsaker.
Vi kan bli en av de. Idag gör jag min första av tre ideella dagar på det kommunala utomhusbadet Ekobadet. Det är bara ett litet och blygsamt bidrag. I många år drevs den av just Kuiva Gränspaddlare, nu har Kuivakangas SK hand om den. Men utan Maria, Tomas, Erkki och Maarit och resten av gänget, hade vi inte haft organisation att sköta det åtagandet. Ska stjärnfabrikerna fortsätta att producera stjärnor får vi vårda varandra och det ideella engagemanget och ledarskapet.
torsdag, juli 15, 2010
onsdag, juli 14, 2010
Mer vind i seglen
Det som numera är känt som Littorin-affären, har förbryllat även mig den senaste veckan. Mina sympatier för och med honom och hans familj, är trots Aftonbladets grova anklagelse om påstått sexköp, inte bortblåsta. Jag lämnar det därhän. Och kommer att fortsätta sakna honom i svensk inrikespolitik.
I går kunde O2 äntligen för världen berätta om sina expansionsplaner för vindkraften. Med en ny park i Mäevaara, i vårt nordvästra hörn mot gränsen mot Pajala kommun, vill de etablera 44 verk, en investering, som om den fullbordas i ograverat skick, vilket man ännu inte kan veta, innebär en investering på 1,5 miljarder kr. Därtill kommer lokal konsumtion i form av vägbyggen och transporter av fundament och rotorblad etc.
Som jag tidigare konstaterat här är vi en av de 10 kommuner i Sverige idag som producerar mest vindkraft/invånare. Med denna investering späs det förhållandet på. På en av mina presentationsbilder av kommunen har vi en vindsnurra med texten "I Övertorneå har vinden vänt". Idag kan vi välkomna ännu mer vind i seglen. Vi håller på att inta en mycket spännande position som liten glesbygdskommun i arbetet med den förnybara energin med flera intressanta pilotprojekt.
Hedenäsets Närvärme AB är ett exempel på biobränsledriven småskalig energiproduktion och -distribution. I vår kommun produceras också vattenkraft. Det har det gjorts i tiotals år och även om den långtifrån förslår all vår energikonsumtion, har den ett stort värde. Den gröna energin hade tidigt en vagga i vår kommun.
Vindkraften expanderar och kanske, kanske lyckas vi starta en biogasproduktion. I vårt skogsprojekt Arctic Boreal Climate Development testar vi nya sätt att öka tillväxten i skogen och samtidigt använda skogens klimatnytta för att binda koldioxid. Många av våra hushåll värms - precis som f ö mitt eget - upp med pellets eller andra biobränslen.
Allt detta skapar positiva kringeffekter och mindre eller större ringar på vattnet. Tack vare vindkraftparken i Aapua har nu ett av ortens företag (Abvee) en kompetens att serva och underhålla vindkraftverk. Jag har noterat att de nu också annonserar om de även kan serva biobränsleutrustning i övrigt.
På fredag går vi in med vårt yttrande om den tänkta kärnkraftsetableringen i finska Simo. Som jag tidigare bloggat, har vi ingen annan utväg än att argumentera för ett totalt avstyrkande, då de finska myndigheterna visat sig tämligen ointresserade av våra frågor och betänkligheter för lokaliseringens miljöpåverkan på vatten, djur och natur.
Den här veckan är vi i Centerpartiet Övertorneå ute och kampanjar. Igår och idag på Polcirkelmarknaden i Juoksengi. Hela helgen med början på fredag i Övertorneå på Matarengi marknad. Tillsammans med kandidater till landsting och riksdag finns vi på plats för att berätta om vår politik, våra förslag och idéer. Välkomna att besöka oss!
I går kunde O2 äntligen för världen berätta om sina expansionsplaner för vindkraften. Med en ny park i Mäevaara, i vårt nordvästra hörn mot gränsen mot Pajala kommun, vill de etablera 44 verk, en investering, som om den fullbordas i ograverat skick, vilket man ännu inte kan veta, innebär en investering på 1,5 miljarder kr. Därtill kommer lokal konsumtion i form av vägbyggen och transporter av fundament och rotorblad etc.
Som jag tidigare konstaterat här är vi en av de 10 kommuner i Sverige idag som producerar mest vindkraft/invånare. Med denna investering späs det förhållandet på. På en av mina presentationsbilder av kommunen har vi en vindsnurra med texten "I Övertorneå har vinden vänt". Idag kan vi välkomna ännu mer vind i seglen. Vi håller på att inta en mycket spännande position som liten glesbygdskommun i arbetet med den förnybara energin med flera intressanta pilotprojekt.
Hedenäsets Närvärme AB är ett exempel på biobränsledriven småskalig energiproduktion och -distribution. I vår kommun produceras också vattenkraft. Det har det gjorts i tiotals år och även om den långtifrån förslår all vår energikonsumtion, har den ett stort värde. Den gröna energin hade tidigt en vagga i vår kommun.
Vindkraften expanderar och kanske, kanske lyckas vi starta en biogasproduktion. I vårt skogsprojekt Arctic Boreal Climate Development testar vi nya sätt att öka tillväxten i skogen och samtidigt använda skogens klimatnytta för att binda koldioxid. Många av våra hushåll värms - precis som f ö mitt eget - upp med pellets eller andra biobränslen.
Allt detta skapar positiva kringeffekter och mindre eller större ringar på vattnet. Tack vare vindkraftparken i Aapua har nu ett av ortens företag (Abvee) en kompetens att serva och underhålla vindkraftverk. Jag har noterat att de nu också annonserar om de även kan serva biobränsleutrustning i övrigt.
På fredag går vi in med vårt yttrande om den tänkta kärnkraftsetableringen i finska Simo. Som jag tidigare bloggat, har vi ingen annan utväg än att argumentera för ett totalt avstyrkande, då de finska myndigheterna visat sig tämligen ointresserade av våra frågor och betänkligheter för lokaliseringens miljöpåverkan på vatten, djur och natur.
Den här veckan är vi i Centerpartiet Övertorneå ute och kampanjar. Igår och idag på Polcirkelmarknaden i Juoksengi. Hela helgen med början på fredag i Övertorneå på Matarengi marknad. Tillsammans med kandidater till landsting och riksdag finns vi på plats för att berätta om vår politik, våra förslag och idéer. Välkomna att besöka oss!
onsdag, juli 07, 2010
När offentlighetens pris blir för högt
Jag kan inte sluta deppa över arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins plötsliga avgång.
Han orkar inte längre. Jag läser sällan och aldrig kvällstidningar. Jag har inte förstått eller känt till den enorma press han och hans familj varit utsatt för. Jag vill inte veta att han befinner sig i en vårdnadstvist med sin ex-fru. Jag vill inte frossa i hans och deras olycka och smärta. När jag ser hans pressträff i morse och hör hans exempel på hur media jagat hans barn kan jag inte känna annat än avsky. Det gör mig bestört.
Av egen erfarenhet vet jag hur jobbigt, frustrerande och vanmäktig man känner sig när media anser att man ska tåla att bli uthängd för att ens familjemedlemmar har gjort andra livsval. Jag har ändå en viss medievana och är en offentlig person, men alla andra anhöriga som drabbas och inte har det - vad har de gjort, för att förtjäna den sortens uppmärksamhet?
Jag har värjt mig för att diskutera mina familjemedlemmar offentligt. Om inte jag värnar min integritet och mitt privatliv, vem gör det då? Jag har mått oerhört dåligt över framför allt Norrländska socialdemokratens och Haparandabladets publiceringar och stories om min s k
"H A-koppling" - det faktum att min lillebror är en av medlemmarna i Hells Angels klubb i Luleå.
Medier hörde av sig och frågade om jag inte vill tala med just de om hur jag kände mig och hur det påverkade mig. När en journalist frågade om hennes läsare inte hade rätt att veta hur jag kände mig, höll jag på att implodera. Där gick gränsen. Just där, just då. Ska jag inte ens kunna behålla mitt känsloliv för mig själv? Hennes frågor och förhållningssätt är det mest kränkande jag hittills upplevt.
Men min bror är, och var, vid publiceringarna en vuxen man. Jag kan inte föreställa mig den smärta och vanmakt jag skulle känna, om det vore mina minderåriga barn som jagades och jagades bort av kvällstidningarna.
Därför kan jag inte undvika, när jag ser klipp från Sven Otto Littorins pressträff, att tänka på och komma ihåg vad jag själv upplevt. Och mina upplevelser är bara en västanfläkt av vad han har gått genom. Jag kommer ihåg hur förtvivlad och orättvist behandlad jag kände mig. Över att jag aldrig skulle bli good enough som politiker. Att det inte spelade någon roll vad jag eller mina allianskamrater gjorde och sade, att jag tog ansvar för mina gärningar, att jag försökte leva ett så laglydigt liv som möjligt och göra mitt bästa varje dag. För budskapet och signalen bakom släktskapspubliceringen var att jag hade fel gener, fel familj, fel släktskap.
När de känslorna lagt sig blev jag arg. För om man begrundar innebörden av och konsekvenserna av ett sådant resonemang, inser man snart att bara de fläckfria och snövita människorna skulle få komma ifråga för politiska uppdrag. Det fanns de som i den anonyma nätdebatten på allvar menade att det faktum att jag var storasyster till Henric borde diskvalificera mig från alla politiska uppdrag. Var finns de fläckfria och snövita människorna? Existerar det några sådana personer? Och är det sådana vi vill ska styra vårt land på olika nivåer?
Jag hatar övermänniskoidealet i politiken. Vår längtan efter att våra politiker ska vara så mycket bättre än oss själva. Som om inte politiker - på alla nivåer - vore människor av kött och blod med fel, brister och förtjänster. När SVT:s politiske kommentator Mats Knutsson i en av sina första kommentarer, noterar att "Littorin visat sin mänskliga sida" blir övermänniskoidealet allra tydligast. Som om Littorin eller någon annan ledande politiker fram tills nu varit av någon annan sort, en känslolös robot?
För mig är den händelse som kulminerade idag ett nederlag för svensk demokrati. När människor och ledare, som i offentlighetens ljus tvingas blotta sin mänsklighet, sin utsatthet och sina privata sorger och bekymmer, mals ner, är något sjukt i det svenska samhället. Då är det så lätt att förstå att priset för att ha ett visst uppdrag är för högt.
Jag hoppas att något gott kan komma ur det här. Jag hoppas att vi får oss en tankeställare och funderare på vad vi kan begära av våra politiker. Jag hoppas att kvällstidningar och annan media tar sig en funderare på om alla sidor av en offentlig person ska vara allmän egendom. Jag hoppas att fler, inte färre, vågar engagera sig politiskt. Jag hoppas att Sven Otto Littorin gör politisk comeback småningom. Vi behöver inga superhjältar eller fantastifigurer med övernaturliga krafter i politiken - vi behöver sådana som Sven Otto Littorin.
Han har tänkt nytt, han har visat stort mod och envishet. Han har - förvisso tillsammans med andra - reformerat inte bara sitt parti och hans eget politikområde i regeringen - han har också genomfört stora reformer och i sin offentliga roll visat en personlig och lättsam sida man sällan ser hos (manliga) politiker.
Igår var jag inne på en av alla florerande seglivade myter. Idag på Centerpartiets dag i Almedalen dyker en av Centerpartiets tidigare mest älskade myter upp. Den om att partiet en gång i tiden blev stort tack vare det hårdnackade kärnkraftsmotståndet.
Vi har i partiets idédebatt, särskilt i tillblivelsen av det nuvarande idéprogrammet, på brett håll inom partiet lyckats avliva den myten. Inte minst Henrik Sjöholm har med en dåres envishet påpekat att framgångarna vi rönte på 1970-talet var högst före kärnkraftsfrågan blev aktuell. Jag har nöjt vilat i förvissningen om att mina framför allt äldre partikamrater nu slutat att tro och upprepa det påståendet.
Tills idag... då avgående riksdagsledamoten Solveig Ternström nu uppger det som ett bärande argument till varför hon lämnar oss - tillsammans med det numera för alla bittercenterpartisters obligatoriska och klassiska konstaterandet: "jag känner inte igen mig i partiet längre."
Jag och de allra flesta kan köpa att vi inte är sams och ense i alla sakfrågor i partiet. Jag har inte sällan varit i minoritet i vissa frågor och inte med på partilinjen. Det är sunt och normalt att det i ett parti finns olika åsikter, alternativet vore väl gräsligt? Därför är politikens spelregler sådana att vi måste kompromissa, vi ger och tar, vi vinner, vi förlorar, vi kommer igen.
Så, hur och varför, blir så ofta, slutsatsen för de som inte får gehör sin uppfattning, vara, att de inte längre känner igen sig?
Han orkar inte längre. Jag läser sällan och aldrig kvällstidningar. Jag har inte förstått eller känt till den enorma press han och hans familj varit utsatt för. Jag vill inte veta att han befinner sig i en vårdnadstvist med sin ex-fru. Jag vill inte frossa i hans och deras olycka och smärta. När jag ser hans pressträff i morse och hör hans exempel på hur media jagat hans barn kan jag inte känna annat än avsky. Det gör mig bestört.
Av egen erfarenhet vet jag hur jobbigt, frustrerande och vanmäktig man känner sig när media anser att man ska tåla att bli uthängd för att ens familjemedlemmar har gjort andra livsval. Jag har ändå en viss medievana och är en offentlig person, men alla andra anhöriga som drabbas och inte har det - vad har de gjort, för att förtjäna den sortens uppmärksamhet?
Jag har värjt mig för att diskutera mina familjemedlemmar offentligt. Om inte jag värnar min integritet och mitt privatliv, vem gör det då? Jag har mått oerhört dåligt över framför allt Norrländska socialdemokratens och Haparandabladets publiceringar och stories om min s k
"H A-koppling" - det faktum att min lillebror är en av medlemmarna i Hells Angels klubb i Luleå.
Medier hörde av sig och frågade om jag inte vill tala med just de om hur jag kände mig och hur det påverkade mig. När en journalist frågade om hennes läsare inte hade rätt att veta hur jag kände mig, höll jag på att implodera. Där gick gränsen. Just där, just då. Ska jag inte ens kunna behålla mitt känsloliv för mig själv? Hennes frågor och förhållningssätt är det mest kränkande jag hittills upplevt.
Men min bror är, och var, vid publiceringarna en vuxen man. Jag kan inte föreställa mig den smärta och vanmakt jag skulle känna, om det vore mina minderåriga barn som jagades och jagades bort av kvällstidningarna.
Därför kan jag inte undvika, när jag ser klipp från Sven Otto Littorins pressträff, att tänka på och komma ihåg vad jag själv upplevt. Och mina upplevelser är bara en västanfläkt av vad han har gått genom. Jag kommer ihåg hur förtvivlad och orättvist behandlad jag kände mig. Över att jag aldrig skulle bli good enough som politiker. Att det inte spelade någon roll vad jag eller mina allianskamrater gjorde och sade, att jag tog ansvar för mina gärningar, att jag försökte leva ett så laglydigt liv som möjligt och göra mitt bästa varje dag. För budskapet och signalen bakom släktskapspubliceringen var att jag hade fel gener, fel familj, fel släktskap.
När de känslorna lagt sig blev jag arg. För om man begrundar innebörden av och konsekvenserna av ett sådant resonemang, inser man snart att bara de fläckfria och snövita människorna skulle få komma ifråga för politiska uppdrag. Det fanns de som i den anonyma nätdebatten på allvar menade att det faktum att jag var storasyster till Henric borde diskvalificera mig från alla politiska uppdrag. Var finns de fläckfria och snövita människorna? Existerar det några sådana personer? Och är det sådana vi vill ska styra vårt land på olika nivåer?
Jag hatar övermänniskoidealet i politiken. Vår längtan efter att våra politiker ska vara så mycket bättre än oss själva. Som om inte politiker - på alla nivåer - vore människor av kött och blod med fel, brister och förtjänster. När SVT:s politiske kommentator Mats Knutsson i en av sina första kommentarer, noterar att "Littorin visat sin mänskliga sida" blir övermänniskoidealet allra tydligast. Som om Littorin eller någon annan ledande politiker fram tills nu varit av någon annan sort, en känslolös robot?
För mig är den händelse som kulminerade idag ett nederlag för svensk demokrati. När människor och ledare, som i offentlighetens ljus tvingas blotta sin mänsklighet, sin utsatthet och sina privata sorger och bekymmer, mals ner, är något sjukt i det svenska samhället. Då är det så lätt att förstå att priset för att ha ett visst uppdrag är för högt.
Jag hoppas att något gott kan komma ur det här. Jag hoppas att vi får oss en tankeställare och funderare på vad vi kan begära av våra politiker. Jag hoppas att kvällstidningar och annan media tar sig en funderare på om alla sidor av en offentlig person ska vara allmän egendom. Jag hoppas att fler, inte färre, vågar engagera sig politiskt. Jag hoppas att Sven Otto Littorin gör politisk comeback småningom. Vi behöver inga superhjältar eller fantastifigurer med övernaturliga krafter i politiken - vi behöver sådana som Sven Otto Littorin.
Han har tänkt nytt, han har visat stort mod och envishet. Han har - förvisso tillsammans med andra - reformerat inte bara sitt parti och hans eget politikområde i regeringen - han har också genomfört stora reformer och i sin offentliga roll visat en personlig och lättsam sida man sällan ser hos (manliga) politiker.
Igår var jag inne på en av alla florerande seglivade myter. Idag på Centerpartiets dag i Almedalen dyker en av Centerpartiets tidigare mest älskade myter upp. Den om att partiet en gång i tiden blev stort tack vare det hårdnackade kärnkraftsmotståndet.
Vi har i partiets idédebatt, särskilt i tillblivelsen av det nuvarande idéprogrammet, på brett håll inom partiet lyckats avliva den myten. Inte minst Henrik Sjöholm har med en dåres envishet påpekat att framgångarna vi rönte på 1970-talet var högst före kärnkraftsfrågan blev aktuell. Jag har nöjt vilat i förvissningen om att mina framför allt äldre partikamrater nu slutat att tro och upprepa det påståendet.
Tills idag... då avgående riksdagsledamoten Solveig Ternström nu uppger det som ett bärande argument till varför hon lämnar oss - tillsammans med det numera för alla bittercenterpartisters obligatoriska och klassiska konstaterandet: "jag känner inte igen mig i partiet längre."
Jag och de allra flesta kan köpa att vi inte är sams och ense i alla sakfrågor i partiet. Jag har inte sällan varit i minoritet i vissa frågor och inte med på partilinjen. Det är sunt och normalt att det i ett parti finns olika åsikter, alternativet vore väl gräsligt? Därför är politikens spelregler sådana att vi måste kompromissa, vi ger och tar, vi vinner, vi förlorar, vi kommer igen.
Så, hur och varför, blir så ofta, slutsatsen för de som inte får gehör sin uppfattning, vara, att de inte längre känner igen sig?
tisdag, juli 06, 2010
Drömmar och mardrömmar
Har glömt eller förträngt hur ljuvligt det är att uppkopplad sitta ute i trädgården. Varför sitta inne på ett kontor och jobba, när man lika bra kan sitta ute?
Känna vinden som jagar bort myggen och knotten. Höra fåglarna kvittra. Att halsen känns konstig, ögonen ömmar och att det kliar i näsan mellan serienysningarna, är tyvärr det som alltför ofta håller mig från trädgårdstillvaron.
Men här är jag nu. Hemma i Övre Kuivakangas och inte i politikens mittpunkt Almedalen. Det är ett medvetet val som jag känner mig nöjd med. Det är vad jag mäktar med just nu. Visst, hade det varit roligt och intressant att vara på plats, men mitt största problem just nu är inte att jag inte är tillräckligt taggad eller på. Snarare tvärtom. Hade jag varit där hade jag med all sannolikhet blivit (än mer?) übertaggad och det är inte riktigt vad jag behöver för att hålla hela vägen. Det är en bit kvar till kaklet den 19 september. Och allt som kommer därefter!
Desto roligare att följa Almedalscirkusen på håll och i valda stycken via tv, radio, webb och tidningar. Att vänster- eller var det välfärds?-ledaren Lars Ohly i sitt tal igår kväll framhöll just Övertorneå som ett gott exempel på kostnadseffektiva hemtjänsttaxor är t ex ytterst glädjande. Det tyckte också mina vänner i Almedalen som var först med att uppmärksamma mig på detta. Sedan har den passusen fastnat i vårt nyhetsbevakningsfilter, där omnämnden om Övertorneå sällan passerar obemärkta.
Politik - detta märkliga hantverk - funderar jag ofta på. Samspelet mellan väljare och valda. Samspelet mellan det vi kallar för Politiken och Verksamheten eller Politiken och Förvaltningen. Och hur okänd och/eller irrelevant den arbets- och rollfördelningen för många tycks vara.
Ibland kontaktar upprörda medborgare mig. De har noterat något irriterande och ringer... vart eller vem... jo, kommunalrådet! I söndags fick jag mms om överfulla soptunnor i norra Svanstein och frågan "vem ansvarar för detta?". Ibland får jag mejl med olika rop och vädjanden om hjälp. Givetvis försöker jag så långt möjligt att kanalisera dessa förfrågningar till den det berör i den kommunala organisationen, så att dessa kan göra bedömningar och ev vidta åtgärder.
Men det är inte utan att jag ofta undrar vilka förväntningar medborgarna egentligen har på sitt kommunalråd? En sak vet jag. Alla förväntar sig olika saker. Och jag har från början bestämt mig för att jag inte kan vara alla till lags, hur gärna jag än skulle vilja.
Jag måste göra det jag tror på och kan stå för. Jag måste utföra och sköta det här uppdraget på mitt sätt. Jag kan inte kliva in i någon annans skor eller ta på mig någon annans hatt.
Vissa, vill ha ett kommunalråd som fungerar som "en dörr in" till hela kommunen med alla 500 årsarbetare och alla nämnder och styrelser. En som pekar med hela handen, gentemot tjänstemännen och verksamheten och befaller: "gör si, gör så". En dådkraftig typ.
I grund och botten är jag en varm anhängare av en klar och tydlig arbets- och rollfördelning mellan Politikens och Verksamhetens planhalva. Det har extremt stora förtjänster när var och en förstår och utövar sin roll med dess möjligheter och begränsningar, agerar på sin planhalva med sin logik och sina spelregler. Samspelet och arbetsmiljön blir framåtsyftande, dynamisk och kreativ. Var och en får komma till sin rätt, göra det den är bäst på.
Jag försöker att vara ett kommunalråd som situationsanpassar det här laglederiet som kallas ledarskap. Allt har sin tid. Det har sin tid att låta verksamheten och tjänstemännen hantera ärenden. Det har också sin tid när man måste gå in, avbryta, trycka på knappen, våga fatta obekväma beslut eller styra upp saker och ting som man på goda grunder kan se, håller på att gå i diket. Att ta smällen.
Det finns också medborgare som vill ha olika varianter på envåldsstyre - en härskare i politisk eller tjänstemanna- tappning. De drömmer nostalgiska drömmar om hur det var bättre förr. På Bror Muotkas tid när kommunhuset drevs av sju personer. De anser att kommunalråd, som jag, som emellanåt hänvisar till Verksamheten är svaga och viljelösa föremål för tjänstemannastyre.
Om jag och mina kollegor i politiken skulle gå de krafterna till mötes och inte som utgångspunkt hålla hårt på rågången mellan Politik och Verksamhet skulle vi ha det vi gör. Då skulle vi knappast behöva några tjänstemän (för vad ska vi med deras profession och expertis till? det är väl ändå onödigt att ha bygglovshandläggare, miljöinspektörer, socialsekreterare eller gatuingenjörer?), men kanske fler heltidspolitiker? Eller inte. För vore det en härskare skulle denne styra med järnhand och troligen inte vilja dela makten och härligheten med några andra. De där andra skulle bara upplevas som att de försökte komma där och komma och lägga sig i.
Det skulle vara fullständigt ogörligt. Vi skulle vara inkompetenta, otillräckliga och osunda. Det skulle vara bäddat för nepotism och godtycke.
I KommunSverige idag finns det exempel på hur kommunens starke man eller starka kvinna, partiet och kommunen blivit ett, där man inte vet var det ena börjar och det andra slutar. Där tjänstemän är rädda och tysta. De vågar inte göra sitt jobb eller säga sin åsikt. För de vet aldrig var och när deras mandat och tjänsteutövning upphör och Politiken klampar in. Sinnebilden av min absoluta mardröm.
Därför är jag så förvånad över att myten om Kommunens starke man eller starke kvinna är så seglivad och biter sig fast. Har de som ibland förespråkar det verkligen tänkt igenom saken och är det verkligen en sådan ordning de direkt eller indirekt vurmar för?
Nej, jag är som jag är. Och jag gör mitt ledarskap som jag gör det. På mitt vis. Jag försöker hela tiden utveckla mig. Vara lyhörd för och ta till mig av konstruktiv kritik. Ibland också av destruktiv kritik. Men jag kan och kommer aldrig att bli någon annan. Och det är ju det som är det fina med att leva i en demokrati. Om det inte passar, så byt.
Till sist. I en av SKL:s skrifter om förtroendevaldas arbetsgivarroll finns dikten Politik ur diktsamlingen Noteringar av Svante Lundkvist (1982). Jag älskar den och återvänder emellanåt till den. Den passar utmärkt denna vecka när Sveriges mediala uppmärksamhet fokuserar på politikens mecka Almedalen:
Politik
Detta uttryck för människors förväntningar
Deras motstridiga intressen
Deras bekymmer och oro för framtiden
Politiker
Dessa av somliga smått föraktade varelser
Flitiga som bin strävar de
Med små och stora problem
I människans gemenskap
Syna dem i sömmarna
Men förneka inte den roll
Som dom på ditt uppdrag måste spela
Med denna dikt vill jag också passa på att önska alla mina kollegor i politiken, såväl med- som motspelare en trevlig sommar och ett gott valår!
Känna vinden som jagar bort myggen och knotten. Höra fåglarna kvittra. Att halsen känns konstig, ögonen ömmar och att det kliar i näsan mellan serienysningarna, är tyvärr det som alltför ofta håller mig från trädgårdstillvaron.
Men här är jag nu. Hemma i Övre Kuivakangas och inte i politikens mittpunkt Almedalen. Det är ett medvetet val som jag känner mig nöjd med. Det är vad jag mäktar med just nu. Visst, hade det varit roligt och intressant att vara på plats, men mitt största problem just nu är inte att jag inte är tillräckligt taggad eller på. Snarare tvärtom. Hade jag varit där hade jag med all sannolikhet blivit (än mer?) übertaggad och det är inte riktigt vad jag behöver för att hålla hela vägen. Det är en bit kvar till kaklet den 19 september. Och allt som kommer därefter!
Desto roligare att följa Almedalscirkusen på håll och i valda stycken via tv, radio, webb och tidningar. Att vänster- eller var det välfärds?-ledaren Lars Ohly i sitt tal igår kväll framhöll just Övertorneå som ett gott exempel på kostnadseffektiva hemtjänsttaxor är t ex ytterst glädjande. Det tyckte också mina vänner i Almedalen som var först med att uppmärksamma mig på detta. Sedan har den passusen fastnat i vårt nyhetsbevakningsfilter, där omnämnden om Övertorneå sällan passerar obemärkta.
Politik - detta märkliga hantverk - funderar jag ofta på. Samspelet mellan väljare och valda. Samspelet mellan det vi kallar för Politiken och Verksamheten eller Politiken och Förvaltningen. Och hur okänd och/eller irrelevant den arbets- och rollfördelningen för många tycks vara.
Ibland kontaktar upprörda medborgare mig. De har noterat något irriterande och ringer... vart eller vem... jo, kommunalrådet! I söndags fick jag mms om överfulla soptunnor i norra Svanstein och frågan "vem ansvarar för detta?". Ibland får jag mejl med olika rop och vädjanden om hjälp. Givetvis försöker jag så långt möjligt att kanalisera dessa förfrågningar till den det berör i den kommunala organisationen, så att dessa kan göra bedömningar och ev vidta åtgärder.
Men det är inte utan att jag ofta undrar vilka förväntningar medborgarna egentligen har på sitt kommunalråd? En sak vet jag. Alla förväntar sig olika saker. Och jag har från början bestämt mig för att jag inte kan vara alla till lags, hur gärna jag än skulle vilja.
Jag måste göra det jag tror på och kan stå för. Jag måste utföra och sköta det här uppdraget på mitt sätt. Jag kan inte kliva in i någon annans skor eller ta på mig någon annans hatt.
Vissa, vill ha ett kommunalråd som fungerar som "en dörr in" till hela kommunen med alla 500 årsarbetare och alla nämnder och styrelser. En som pekar med hela handen, gentemot tjänstemännen och verksamheten och befaller: "gör si, gör så". En dådkraftig typ.
I grund och botten är jag en varm anhängare av en klar och tydlig arbets- och rollfördelning mellan Politikens och Verksamhetens planhalva. Det har extremt stora förtjänster när var och en förstår och utövar sin roll med dess möjligheter och begränsningar, agerar på sin planhalva med sin logik och sina spelregler. Samspelet och arbetsmiljön blir framåtsyftande, dynamisk och kreativ. Var och en får komma till sin rätt, göra det den är bäst på.
Jag försöker att vara ett kommunalråd som situationsanpassar det här laglederiet som kallas ledarskap. Allt har sin tid. Det har sin tid att låta verksamheten och tjänstemännen hantera ärenden. Det har också sin tid när man måste gå in, avbryta, trycka på knappen, våga fatta obekväma beslut eller styra upp saker och ting som man på goda grunder kan se, håller på att gå i diket. Att ta smällen.
Det finns också medborgare som vill ha olika varianter på envåldsstyre - en härskare i politisk eller tjänstemanna- tappning. De drömmer nostalgiska drömmar om hur det var bättre förr. På Bror Muotkas tid när kommunhuset drevs av sju personer. De anser att kommunalråd, som jag, som emellanåt hänvisar till Verksamheten är svaga och viljelösa föremål för tjänstemannastyre.
Om jag och mina kollegor i politiken skulle gå de krafterna till mötes och inte som utgångspunkt hålla hårt på rågången mellan Politik och Verksamhet skulle vi ha det vi gör. Då skulle vi knappast behöva några tjänstemän (för vad ska vi med deras profession och expertis till? det är väl ändå onödigt att ha bygglovshandläggare, miljöinspektörer, socialsekreterare eller gatuingenjörer?), men kanske fler heltidspolitiker? Eller inte. För vore det en härskare skulle denne styra med järnhand och troligen inte vilja dela makten och härligheten med några andra. De där andra skulle bara upplevas som att de försökte komma där och komma och lägga sig i.
Det skulle vara fullständigt ogörligt. Vi skulle vara inkompetenta, otillräckliga och osunda. Det skulle vara bäddat för nepotism och godtycke.
I KommunSverige idag finns det exempel på hur kommunens starke man eller starka kvinna, partiet och kommunen blivit ett, där man inte vet var det ena börjar och det andra slutar. Där tjänstemän är rädda och tysta. De vågar inte göra sitt jobb eller säga sin åsikt. För de vet aldrig var och när deras mandat och tjänsteutövning upphör och Politiken klampar in. Sinnebilden av min absoluta mardröm.
Därför är jag så förvånad över att myten om Kommunens starke man eller starke kvinna är så seglivad och biter sig fast. Har de som ibland förespråkar det verkligen tänkt igenom saken och är det verkligen en sådan ordning de direkt eller indirekt vurmar för?
Nej, jag är som jag är. Och jag gör mitt ledarskap som jag gör det. På mitt vis. Jag försöker hela tiden utveckla mig. Vara lyhörd för och ta till mig av konstruktiv kritik. Ibland också av destruktiv kritik. Men jag kan och kommer aldrig att bli någon annan. Och det är ju det som är det fina med att leva i en demokrati. Om det inte passar, så byt.
Till sist. I en av SKL:s skrifter om förtroendevaldas arbetsgivarroll finns dikten Politik ur diktsamlingen Noteringar av Svante Lundkvist (1982). Jag älskar den och återvänder emellanåt till den. Den passar utmärkt denna vecka när Sveriges mediala uppmärksamhet fokuserar på politikens mecka Almedalen:
Politik
Detta uttryck för människors förväntningar
Deras motstridiga intressen
Deras bekymmer och oro för framtiden
Politiker
Dessa av somliga smått föraktade varelser
Flitiga som bin strävar de
Med små och stora problem
I människans gemenskap
Syna dem i sömmarna
Men förneka inte den roll
Som dom på ditt uppdrag måste spela
Med denna dikt vill jag också passa på att önska alla mina kollegor i politiken, såväl med- som motspelare en trevlig sommar och ett gott valår!
fredag, juli 02, 2010
Where the action is
Nu, när jag f ö inte är någon ungdom längre, påminns jag om att vi lever i den trettonde månaden. Den extra månaden vi i Polcirkelland får tack vare midnattssolen. Därför är det just nu och just här allt händer. Alltifrån kvällens fotbollsderby mellan PolSvanstein och ÖSK på Övertorneå ip ikväll (måtte jag hinna dit!) till morgondagens upplaga av årets Drakbåtsfestival. Imorgonkväll har Ryan spelning på Kievari och det är så mycket man borde ha hunnit med att se, göra och uppleva. Och det är den femte s k semesterdagen.
Vi jobbar på. Med att lösa olika aktuella problem. T ex det att vi hamnat i limbo med Luppioberget. Berget, en av vår kommuns vackraste utsiktspunkter, har vi i flera års tid systematiskt och medvetet investerat miljoner i. Vi har förbättrat vägen, vi har dragit och anslutit vatten- och avloppsledning och vi har köpt en timring som ska ersätta den nuvarande bristfälliga serveringsbyggnaden. Den timringen hinner vi inte uppföra förrän efter årets sommarsäsong.
Den nuvarande byggnaden medger endast kafé- och inte restaurangverksamhet - som den ende intresserade entreprenören var ute efter. Vi har jobbat febrilt med att hitta andra lösningar av driften. Andra privata utförare, idella föreningar etc. Vi har inte lyckats. Nu förbereder vi en annan lösning och någon gång under nästa vecka hoppas vi kunna öppna caféverksamhet på berget.
Vi planerar att anlägga någon form av scen eller läktare på den f d dansbaneplatsen på berget och vi förbereder med samarbetspartners ett unikt och skräddarsytt kulturevenemang att uppföras på och för berget. Men lika lite som Rom byggdes på en dag hinner inte heller vi, tjänstemän och politiker, genomföra alla pågående projekt och verksamheter på en gång. Det har vissa dåligt tålamod med. Därför denna försäkran om att Luppioberget är så långt ifrån bortglömt eller åsidosatt som somliga försöker göra gällande. Så mycket som har hänt och kommer att hända på det berget de kommande åren, är det bra länge sedan, någon av oss med egna ögon fick se.
Men dysterkvistar och olyckskorpar kraxar alltid högt. Liksom de tomma tunnorna som skramlar mest.
Vi jobbar på. Med att lösa olika aktuella problem. T ex det att vi hamnat i limbo med Luppioberget. Berget, en av vår kommuns vackraste utsiktspunkter, har vi i flera års tid systematiskt och medvetet investerat miljoner i. Vi har förbättrat vägen, vi har dragit och anslutit vatten- och avloppsledning och vi har köpt en timring som ska ersätta den nuvarande bristfälliga serveringsbyggnaden. Den timringen hinner vi inte uppföra förrän efter årets sommarsäsong.
Den nuvarande byggnaden medger endast kafé- och inte restaurangverksamhet - som den ende intresserade entreprenören var ute efter. Vi har jobbat febrilt med att hitta andra lösningar av driften. Andra privata utförare, idella föreningar etc. Vi har inte lyckats. Nu förbereder vi en annan lösning och någon gång under nästa vecka hoppas vi kunna öppna caféverksamhet på berget.
Vi planerar att anlägga någon form av scen eller läktare på den f d dansbaneplatsen på berget och vi förbereder med samarbetspartners ett unikt och skräddarsytt kulturevenemang att uppföras på och för berget. Men lika lite som Rom byggdes på en dag hinner inte heller vi, tjänstemän och politiker, genomföra alla pågående projekt och verksamheter på en gång. Det har vissa dåligt tålamod med. Därför denna försäkran om att Luppioberget är så långt ifrån bortglömt eller åsidosatt som somliga försöker göra gällande. Så mycket som har hänt och kommer att hända på det berget de kommande åren, är det bra länge sedan, någon av oss med egna ögon fick se.
Men dysterkvistar och olyckskorpar kraxar alltid högt. Liksom de tomma tunnorna som skramlar mest.
torsdag, juli 01, 2010
35 år!
Idag, den 1 juli 2010, fyller jag 35 år. Jag har sett fram emot den här dagen med skräckblandad förtjusning och nu är den här.
Det här uppdraget medger emellertid inte att man heller på sin lediga tid tillbringar eller ägnar sig åt precis det man själv egentligen skulle föredra . Vi lever i en omvärld där beslut fattas som påverkar oss som kommun dagligen och stundligen. Så medan jag mumsar på smörgåstårta och gräddtårta med rabarber och jordgubbar, diskuterar jag idag Finlands ambitioner att bygga ut sin kärnkraft.
Idag fattade finska riksdagen beslut om att bevilja Fennovoima OY:s ansökan om att bygga ett nytt kärnkraftverk. Det enda som återstår är beslutet om det ska lokaliseras i Simo eller i Pyhäjoki. Som jag tidigare bloggat här är vi irriterade över hur de finska myndigheterna hanterat processen och bl a våra synpunkter och invändningar om miljöpåverkan på vildlaxen, Bottenvikens och Torneälvens vattenstatus, fågellivet m.m. De avfärdas i princip. Och skulle en kärnkraftsolycka inträffa kan vi ju alltid äta lite jodtabletter (!) - för att ge ett smakprov på resonemangen i de senaste utkasten till general- och detaljplan för Karsikkoniemi, den tänkta lokaliseringen vid Torneälvens mynning i Simo kommun.
Jag har i flera dagar tänkt blogga om den oroande situationen för våra soldater i Afghanistan. Hur viktigt det är att vi stödjer alla de som är där. Jag hörde en intervju med den högste svenske befälhavaren i veckan och han konstaterade kallt att våra svenska män och kvinnor nu varje vecka är involverade i strid. I dagarna har USA utsett general Petreus till sin högste befälhavare där, för att möta talibanerna. Jag får återkomma i det ärendet.
Det här uppdraget medger emellertid inte att man heller på sin lediga tid tillbringar eller ägnar sig åt precis det man själv egentligen skulle föredra . Vi lever i en omvärld där beslut fattas som påverkar oss som kommun dagligen och stundligen. Så medan jag mumsar på smörgåstårta och gräddtårta med rabarber och jordgubbar, diskuterar jag idag Finlands ambitioner att bygga ut sin kärnkraft.
Idag fattade finska riksdagen beslut om att bevilja Fennovoima OY:s ansökan om att bygga ett nytt kärnkraftverk. Det enda som återstår är beslutet om det ska lokaliseras i Simo eller i Pyhäjoki. Som jag tidigare bloggat här är vi irriterade över hur de finska myndigheterna hanterat processen och bl a våra synpunkter och invändningar om miljöpåverkan på vildlaxen, Bottenvikens och Torneälvens vattenstatus, fågellivet m.m. De avfärdas i princip. Och skulle en kärnkraftsolycka inträffa kan vi ju alltid äta lite jodtabletter (!) - för att ge ett smakprov på resonemangen i de senaste utkasten till general- och detaljplan för Karsikkoniemi, den tänkta lokaliseringen vid Torneälvens mynning i Simo kommun.
Jag har i flera dagar tänkt blogga om den oroande situationen för våra soldater i Afghanistan. Hur viktigt det är att vi stödjer alla de som är där. Jag hörde en intervju med den högste svenske befälhavaren i veckan och han konstaterade kallt att våra svenska män och kvinnor nu varje vecka är involverade i strid. I dagarna har USA utsett general Petreus till sin högste befälhavare där, för att möta talibanerna. Jag får återkomma i det ärendet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)