Vi lever i en gränsöverskridande, och ibland till och med i en tillsynes, rentav gränslös
värld. Vi svenskar är sedan 1995 medborgare inte bara i ett land, utan i en Europeisk Union med egna EU-rättigheter. Klyschor? Självklarheter? Verklighet och vardag?
Nej. Det är inte så enkelt. Den globala byn både är här och inte här. Samtidigt. Men vem har sagt att det ska vara enkelt, som vår förra kära tf kommunchef Gerd Johansson, vid väl valda tillfällen brukade framhålla? Den senaste veckan har jag mer och oftare än annars haft anledning att reflektera över detta fenomen.
En av de stora poängerna med att vara med i EU är att internationellt samarbete är ett av våra mest effektiva verktyg för att lösa gränsöverskridande internationella problem. Miljöfrågor är något av de mest självklara och klockrena skolexemplena på poängen med EU eller FN.
När det sedan blir skarpt läge och den aktuella miljöfrågan råkar vara lokaliseringen av ett kärnkraftverk, verkar inte bara alla poänger utan även all EU-rätt på området, vara som bortblåst.
Förra veckan skrev jag en skarpt formulerad skrivelse till mina kollegor i kommunstyrelsen i Övertorneå och den finska kommunen Simo, till miljöminister Andreas Carlgren, Naturvårdsverket och vårt regionala miljötillsynsorgan länsstyrelsen i Norrbottens län.
För trots att vi sedan flera år har en gemensam europeisk miljörätt och omfattas av den s k Esbo- eller EIA-konventionen förefaller den just nu, vare sig vara känd för eller än mindre tillämpas av de finska myndigheter som så gärna vill etablera
ett kärnkraftverk på Karsikkoniemi i Simo kommun. Det är inte okej.
Poängen med Esbo-konventionen är att förplikta EU:s medlemsländer att öppet och transparent, dels hålla berörda grannar informerade om projekt med stora miljökonsekvenser, dels inhämta synpunkter på miljökonsekvensbeskrivningar.
Allt sedan Simo kommun började diskuteras som en lämplig lokaliseringsort för ett nytt finskt kärnkraftverk har Övertorneå kommun valt att förhålla sig aktivt till projektet. Redan i december 2008 började vi skicka skrivelser med synpunkter, frågor och invändningar till svenska miljömyndigheter som efterhörde våra synpunkter. Vi aviserade redan då vår ambition att vara aktiva i den fortsatta processen. Sedan dess har vi lämnat liknande input på Kemi-Torneås landskapsplan samt på första utgåvorna av general- och detaljplan för Karsikkoniemi.
Våra frågor och invändningar har kretsat kring de ekologiska frågorna. Vi var 1983 Sveriges första ekokommun och har ett stort engagemang i miljö- och ekologifrågor. Idag är vi en av de tio svenska kommuner som producerar mest vindkraft/invånare och även i övrigt
har vi intressanta och banbrytande projekt, produkter och företag verksamma inom den förnyelsebara energisektorn. Den finsk-svenska gränsälven Torneälven som rinner genom vår kommun är vår livpulsåder. Vinter som sommar, vår som höst. Vi lever våra liv vid älven - det har vi här på gränsen alltid gjort och det vill vi, våra barn och barnbarn fortsätta att göra.
Älven, som har nationalälvsstatus och därmed enligt svensk lag är skyddad från bl a utbyggnad av vattenkraft, åtnjuter också starkt europeiskt skydd. Den är Natura 2000-klassad och faller inom ramen för EU:s fågelskyddsdirektiv. Älven är en av vår kommuns och hela Tornedalens
största tillgångar. Därför har t ex frågan om vildlaxens livsbetingelser och överlevnadsförutsättningar länge varit en stridsfråga i våra båda länder. Det har funnits motsättningar mellan yrkesmässigt kustfiske och sportfiske, det har funnits motsättningar och olika problembeskrivningar och åtgärdsförslag mellan finskt och svenskt. Det enda alla varit ense om är vilken värdefull och unik tillgång vildlaxen utgör.
50% av Östersjölaxen härrör från Torne och Kalix älvar. Att den måste skyddas är viktigt inte bara för att bevara den biologiska mångfalden utan även för att ta vara på den slumrande potential sportfisket utgör. Då känns det minst sagt knepigt att nu till, några av våra starkaste varumärken i Övertorneå, Tornedalen och Swedish Lapland - Torneälven, vildlaxen och Europas sista vildmark eller yttersta utpost - lägga begreppet, fenomenet och energikällan kärnkraft, som några av våra finländska vänner nu så gärna vill.
Den föreslagna lokaliseringen i Karsikkoniemi ligger nämligen precis i Torne älvs mynningsområde. De förhoppningsvis allt fler återvandrande laxarna ska passera det uppvärmda kylvattnet.
Döm om min förvåning när jag för två veckor en sen eftermiddag återvände till kontoret och upptäckte ett stort budat paket. Innehållet visade sig vara handlingarna rörande de nu aktuella utkasten till general- resp detaljplan, med ett följebrev från det finska konsultbolaget
Pöyry Oy (som på Simo kommuns uppdrag?) anmodade oss i Övertorneå kommun att 5 (!) arbetsdagar senare inkomma med vårt yttranden på dokumenten. Vid kontakter med
det svenska nationella samordningsorganet Naturvårdsverket visade det sig för en vecka sedan att de till dags dato då ännu inte fått en formell remiss! Som svensk myndighet kan vi välja att antingen svara direkt till Simo kommun eller via vårt nationella samordningsorgan.
Jag skrev då skrivelsen till Simo kommun & Co och framförde min kritik mot processen och hanteringen samt meddelade att vi ämnade nyttja vår rätt att inkomma med synpunkter via den nationella samordningsmyndigheten istället för direkt till Simo kommun.
Att vi hittills i processen efterlyst undersökningar och fakta är inget de finska myndigheterna och/eller Pöyry Oy bemödat sig att bemöta. Våra frågor, farhågor och betänkligheter om konsekvenserna av en så miljöfarlig verksamhet i Torneälvens mynning avfärdas eller nonchaleras i praktiken. De tycker Pöyry Oy inte är ett problem.
Enligt deras "bedömningar" utgör detta ingen risk eller fara. Planförfattarnas "bedömning" av konsekvenserna vid händelse av en kärnkraftsolycka är festliga och närmast hämtade ur Tage Danielssons berömda sannolikhetsmonolog om Harrisburg. Planförfattarna meddelar frankt
att bl a invånarna i Övertorneå då kan äta lite jodtabletter(!). Bara det i sig är tillräckligt, för att vi skeptiker får vatten på vår kvarn, i vårt ifrågasättande av hur seriöst arbetet bakom planerna bedrivs.
Istället för att bemöta våra frågor, farhågor och invändningar med av oss efterfrågade fakta och undersökningar, svarar Pöyry med att konsekvent hänvisa till "bedömningar". Skälet till att jag f ö refererar till "Pöyry Oy" är att jag inte ens kunnat bilda mig en uppfattning om vem som är formell avsändare av materialet! Av följebrevet framgår att man ska skicka sina synpunkter till Simo kommun, men alla dokument är mallade med Pöyrys logotyper.
I måndags (14/6) hade vi kommunstyrelse och mot bakgrund av hur finländarna hittills behandlat våra frågor och invändningar beslöt en nästan enig kommunstyrelse att därför avstyrka den tilltänkta etableringen. Kan man inte ens respektera och följa uppgjorda spelregler och processer i det här skedet, hur ska man då vinna andras tillit och förtroende i en fortsatt process eller i en skarp kärnkraftsdrift?
Och igår. Möte i ENPI Kolarctic CBC:s övervakningskommitté. Första utlysningen av projektmedel håller på att klaras av. Men i överläggningarna mellan
de finska, norska, svenska och ryska partnerna verkar avstånden, mellan oss grannar i Barentsregionen, emellanåt vara ljusår. Vi har hållit på så länge, vi har kommit en
bit på väg men det bestående intrycket efter gårdagen är snarare hur oerhört lång väg vi har kvar. Jag undrar om vi kommer uppnå ett decentraliserat regionalt ansvarstagande
och beslutsfattande över de utvecklingsresurser vi gemensamt förfogar under min livstid.
Gränsöverskridande? Gränslös? Globala byn? Här och nu. Jag vet inte.
