Övertorneå-medborgarnas lyckönskningar levererade

Foto: Pawel Flato
Kommunfullmäktiges ordförande lyckönskar HKH Kronprinsessan Victoria och herr Daniel Westling från oss alla i Övertorneå kommun.


Foto: Pawel Flato
Här hälsar jag på Filippa Reinfeldt, landstingsstyrelsens ordf i Stockholm. Första gången jag också hade förmånen och glädjen att hälsa på hennes man, statsministern Fredrik Reinfeldt. Jag tackade de för att de bjudit in Sveriges kommuner, landsting och regioner till mottagning.

Foto: Britta Flinkfeldt Jansson, min kollega i Arjeplog med min Nokia N97 :-) Inte som Regeringskansliets fotograf och/eller utrustning
Kommunfullmäktiges ordförande Riitta Björk och jag

Så kom den stora dagen. Idag.

Och för min personliga del igår. Det är något paradoxalt och motsägelsefullt över mina känslor på gårdagens deltagande i regeringens mottagning för kronprinsessparet: å ena sidan var kommunfullmäktiges ordförande Riitta Björk och jag inte inbjudna dit som privatpersoner; vi var ditbjudna för att överlämna gratulationer och lyckönskningarna från invånarna i just vår kommun. Och det gjorde vi; muntligen till Kronprinessan och herr Daniel Westling, och skriftligen i gratulationsboken. Vi företrädde Övertorneå kommun.

Å andra sidan har jag aldrig hymlat över min glädje att få närvara vid denna mottagning.

Kronprinsessan har - så länge jag kan minnas - varit min personliga favorit i det svenska kungahuset. Om man nu ens får säga så. Medan farmor Hulda och faster Asta hade porträtt på Kungen och Drottningen på byrån i kammaren i Teurajärvi, blev Kronprinsessan "min" kunglighet.

Några år yngre än mig, var hon min symbol när jag var i prinsessdrömme-åldern. Född blott 13 dagar efter mig, är också hon en kräfta. Jag hade en hund av samma ras som hon när jag och familjen blev med vår älskade Linus, en Cavalier King Charles Spaniel. Jag skrev som 11- eller 12-åring till Hovet eller Kronprinsessan för att söka sanning i ryktena om från vilken kennel hennes cavalier kom från. Och jag fick svar! Kanske inte om kenneln, men bara att få brev från Slottet, var en stor upplevelse för en 11-årig flicka i Teurajärvi.

Och på den vägen är det. Min rojalism har grundlagts tidigt och omärkligt. Under vuxna år, som ett politiskt medvetet och tänkande djur, har jag understundom skämts eller i vart fall varit förlägen över min preferens för monarki som statsskick och min oförbehållslösa förtjusning i Kronprinsessan. Jag har smugit med denna läggning och kanske har bara min sambo vetat om varför jag tyckt om att se Nobelfesten på tv eller "Året med kungafamiljen" på SVT i jultider och i åratals retat mig för min faiblesse för våra kungligheter och vårt statsskick.

Han har - liksom antagligen en hel del andra - svårt att utifrån prinicipiella utgångspunkter se, hur jag, i hans ögon, på denna punkt kan vara så fullständigt irrationell. Jag har inför honom och alla andra som försökt debatterat frågan med mig, genast kapitulerat: "sorry, no use, kasta inte pärlor för svin, du har säkert rätt, men det hjälps inte! Du kan inte påverka eller förändra min uppfattning i denna fråga. Jag unnar mig lyxen att ha en emotionellt grundad åsikt i denna fråga."

Jag har varit jublande glad över förlovningen. Lyrisk över Hovets pr-maskineri och att bröllopet inträffar just nu. När Alliansregeringen styr landet. Och närmast dansade i korridoren när inbjudan till regeringens mottagning kom i våras.

Jag hade reservplaner för allt. När vulkanaskmolnet svepte in över oss i mitten av april, försäkrade jag mig om att för det fall att det skulle bestå skulle Riitta och jag kunna hyra bil av kommunens leverantör. Pilotstrejken i veckan var också ett temporärt orosmoln och skrämskott, men efter besök på Swedavias hemsida, kunde ordningen återställas.

Och allt gick jättebra för oss igår. Vi tog oss till Kallax, vi flög ner, vi kom till mottagningen. Roade oss kungligt där. Att regeringskansliet och UD:s protokoll kan ordna fester tvivlar jag inte på, och med anledning av Kronprinsessbröllopet skulle det säkert klaffa utmärkt, men att det skulle vara såå trevligt och såå välorganiserat, hade jag inte förväntat mig.

När vi kom dit hade vi länsbord som uppsamlingspunkt och utgångspunkt för vimlande och minglande. Det var så trevligt och roligt att få se alla kollegor så vackra och uppklädda och prata med de, för sista gången före valet i många fall, att se statsministerparet, Kronprinsessan och Herr Daniel och Kungen och Drottningen majestätiskt skrida ner för trappan i salen på Stockholms stadshus. Att höra vice statsministerns och min partiledare Maud Olofssons fina och personliga hälsningsanförande.

Att hinna träffa och byta några ord med alla c-ministrar och därutöver hinna hälsa på några fler skickliga och strategiska minglare i regeringen, som t ex kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Att det ambulerande och cirkulerande spelmansgänget lyckades med Anna Hövenmarks utmaning. De dök upp hos oss och frågade vad vi ville höra. Anna fann sig, som ganska ofta, snabbast, och bad om Gällivarevisan. Det trodde vare sig jag eller någon annan där närvarande norrbottning att de skulle klara. Så döm om vår förvåning när de spelade upp den och sjöng (!) alla verser - bättre än vad vi själva kunde!

Nej, bara den manövern, med spelmännen, var ruggit imponerande! Respect, UD och RK! Det fördrev vår tid, att medan vi minglade och väntade på vår tur att få hälsa, emellanåt kunde lyssna till dessa skickliga spelmän. Än var det "Smoke on the water", än "Ack, Värmeland du sköna" eller Jämtlandssången! Att ordna fest. Det kan RK och UD och gårdagen var inget undantag.

Så blev det vår tur. Det var magiskt. Och herr Daniels fina kommentar om att vi kommit så långt för att lyckönska de, fick mitt hjärta att smälta och mina ögon att tåras. Jag bryr mig inte om hur inövad den repliken må ha varit, jag bryr mig inte om att de antagligen drillats i Sveriges geografi och kommuner. Han sade det! Det visade på hans respekt för och empati med oss, för vårt folk, vår plats i Sverige och världen. Han vill och han kan. Visa samma engagemang, kunskap, nyfikenhet och spontanitet som hon verkar kunna.

De bara stod där. Tålmodigt och leende. I en och en halv timme. Hälsandes på 400 kommun-, landstings- och regionpolitiker från 233 av 290 närvarande kommuner. Helt otroligt! De log och strålade. De var så bekväma.

Det är den professionalismen som inger respekt. När vi andra flackat med blicken, blivit trötta på att stå, att verkligen se den som står framför oss, då står de där och ser lika glada ut för varje nytt ansikte.

Jag blev så starstruck av herr Daniel Westlings ömma kommentar att jag knappt minns vad som hände när jag hälsade på Kungen och Drottningen. Jag tror att jag inte var riktigt närvarande. Och efteråt var min reaktion än märkligare. Jag blev tyst. Helt tyst. Direkt efter hälsningen sprang vi genom åskskuren till centralen för att hoppa på Arlanda Express. Där satt vi, Riitta och jag och färdades mot Arlanda och hade inget att säga varandra. Var och en sms:andes eller facebookande. Jag kände mig bara alldeles salig och lycklig.

Jag var uppfylld över att vi hade fått hälsa från vårt folk. Att vi visade Övertorneå-flagg där. Att det var just Riitta och jag som nu hade förmånen att får göra det. Två kvinnor. Hade detta inträffat två år tidigare, hade det varit ytterligare två äldre, grånade socialdemokratiska män. Inte ont i det. Man rår inte över hur man ser ut. Men det fanns så många fler sådana där. Kanske inte just socialdemokratiska, men fortfarande domineras kommunsektorns främsta företrädare av äldre, grånade män.

Nu var det Riitta, så vacker i sin Tavastehus-dräkt och lilla jag. Jag hade bekymmer med min Tornedalsdräkt och valde därför en annan utstyrsel dagen till ära. Nej, jag kände mig inte lika vacker eller välmatchad med Riitta som jag hade kunnat, men jag behövde inte skämmas över hur jag eller Övertorneå såg ut igår.

Uppfylld över att inte bara ha fått hälsa på Kronprinsessan och herr Daniel, Kungen och Drottningen, utan även statsminister Fredrik Reinfeldt och hans fru, landstingsrådet Filippa Reinfeldt, för första gången i mitt liv.

Igår blev en så annorlunda och rolig dag på jobbet igår. Roliga dagar på jobbet har jag allt som oftast. Men gårdagen var unik och historisk. Så vad ska dagen idag- då allt verkar hända - inte bli?