Sommartider, hej hej! Under sommaren kommer mitt bloggande - som vanligt - att fokusera på dagliga, stundliga och nutida skeenden och händelser, men förhoppningsvis kommer bloggandet också att spegla mitt reflekterande över gångna tider, som jag uppskattar såå mycket att ägna mig åt när jag är ledig eller har det lite lugnare. Om vardagen emellanåt är som en jakt; en jakt på timmar och minuter, på allt som måste hinnas med, klaras av, uträttas, är vilan dess motsats.
När vardagen går i 180 knyck, måste jag bromsa upp, få hjulet att snurra lite saktare. Jag längtar efter att hinna smälta allt jag har förmånen att få vara med om. Jag eftersträvar och tränar på att vara där, att vara närvarande i nuet, att njuta av eller på andra sätt notera det som sker med öppna sinnen.
Men ibland är dagarna och kvällarna så intecknade och maxade att allt går hack i klack. Ett mötesmaraton avlöser ett annat från en dag till en annan. Och då kan jag längta så mycket efter att få en paus, att få stanna upp och fundera på allt vad som sker. Vad olika händelser betyder, vad olika handlingsalternativ får för konsekvenser, vilka lärdomar och slutsatser jag kan eller bör dra av allt som sker och som jag upplever, ibland ensam, ibland tillsammans med andra; med medarbetare, kamrater i politiken, andra medskapare eller familj och vänner.
Så att blicka bakåt, att stanna upp och reflektera - det är vardagslyx för mig. Och det har jag tänkt ägna mig åt på olika sätt här under bloggen under sommaren.
Jag kommer att återvända till sådant som passerat revy under våren eller kanske rentav förr om åren. Sådant som lever sitt eget liv i mediebruset eller tills nu bara inom mig och min tankevärld.
Vi kan börja med min känsla och mitt engagemang för mitt och vårt minoritetsspråk meänkieli, som under det gångna året uppmärksammats, men under onödigt tillspetsade former. På den nationella webbplatsen för de nationella minoriteterna minoritet.se finns artikeln "Spegelbild av hotat språk"
Artikeln kom till den 7 maj när Övertorneå kommuns minoritetsspråkshandläggare Aina Bleikvassli och jag deltog i ett fantastiskt minoritetspolitiskt seminarium i Stockholm. Länsstyrelsen i Stockholm är ny nationell myndighet för oss minoritetsspråkliga förvaltningsmyndigheter och förväntningarna från vår sida var kanske inte de allra bästa inför seminariet. Visst, hade vi en förståelse för att det finns 4 andra minoritetsspråk, som kanske inte är lika starkt geografiskt förankrade i Norrbotten som bl a vårt, och att uppgiften därför kanske bör utföras av annan länsstyrelse än vår.
Så kanske just därför, blev vi så hänförda av länsstyrelsen i Stockholms engagemang för frågan! Det började, när vi kom dit, med att landshövding Per Unckel höll ett fantastiskt tal om våra minoritetsspråk och hans tankar om hur länsstyrelsen skulle jobba med oss. Och så fortsatte det. Intressanta inlägg, goda exempel, resultatorienterade gruppdiskussioner varvade med underbara kulturinslag. Vilken dag! Det var nog inte bara jag, som när vi åkte hem, kände att hela minoritetsspråkspolitiken revitaliserats av länsstyrelsebytet.
Ursäkta, den möjligen interna humorn och försöket till ordvits. Inom minoritetsspråksbranschen har i flera år talats just om begreppet revitalisering, i meningen att åter ge språket nytt liv. Första gången jag hörde ordet var på ett språkseminarium i Övertorneå 2003?, vilket antagligen bara röjer hur sent jag kommit att förstå att ta till mig den forskning som pågått kring bl a meänkieli i årtionden.
Hur som haver. Språket och våra attityder och förhållningssätt som privatpersoner, offentliga myndigheter och organisationer är en laddad och kontroversiell fråga inom resp folk och kultur. Jag vidhåller att ett av bl a vårt språks största hot är alla do's and dont's - (dvs ffr allt muntliga påbud och koder, som emellanåt i den offentliga debatten förs fram också skriftligt, som alla gör anspråk på att stå för den rätta eller korrekta tillämpningen eller språkförståelsen) som fungerar som effektiva tvångströjor eller mentala bojor som omger och begränsar oss, som försöker våga tala och skriva språket, trots att vi inte kan och därför famlar och trevar oss fram.
