En plats för alla

Först lite bilder från förra fredagens besök på Hannus ladugård i Luppio. Här byggare Leif (Toolanen) med Ulf Hannu, vid en av de intressanta och smarta konstruktioner de importerat från Finland. Det handlar om en lösning att leda bort urin ur ladugården och

minska ammoniaklukten.

Fr v Pirkko Hannu med två besökare vid mjölkroboten. De gästande damerna mindes hur jobbigt det var förr i tiden att handmjölka korna och såg förundrat på robotmjölkningen.

Att stå och bli borstad verkade vara ett populärt och behagligt inslag för korna.

Idolbild: Ulf och jag på den blåsiga ladugårdsbacken.

***********************

Den här lördagsmorgonen är den första på fyra veckor då jag haft sovmorgon och inget partiarrangemang att genomföra eller delta i. Även om det är jätteroligt att kampanja och göra politik är det skönt att ta en paus mellan varven och bara vara, ägna sig åt helt andra saker.

Veckan som gått har varit rolig och intensiv. I tisdags gästade Rennäringsdelegationen Tornedalens Renprodukter i Soukolojärvi. Jag har deltagit i RFSL Nords tankesmedja i Piteå om hur vi kan göra Norrbotten mer vänligt för homo- och bisexuella och transpersoner.

Vi har haft styrelsemöte i Kommunförbundet Norrbotten och en SV Arena om Övertorneå kommuns behov av arbetskraftsinvandring grundat på Petter Hojems FORES-rapport. Under gårdagen tog vi ytterligare några steg framåt vad gäller planerna på att starta en biogasanläggning. Då fick vi också närvara när Motormännens riksförbund skruvade upp skylten i Kattilakoski, som visar att Kattila nu också formellt är Norrbottens vackraste rastplats. Jag har träffat medarbetare från SKL och pratat effektiviseringar och hunnit med en del arbete hemma på kommunhuset.

Veckan har fokuserat kring olika aspekter av attraktionskraft. Att man har eller inte har attraktionskraft. Ett av våra största problem i Övertorneå är vår taskiga attraktionskraft. Vi är ännu inte där att vi lyckats hejda eller ens bromsa utflyttningen ur vår kommun. Vi fortsätter att blöda - ekonomiskt och kreativt - med varje utflyttad person. Vårt 200-årsfirande län är nu för första gången sedan 1950-talet nere på samma befolkningstal, vi minskar i befolkning.

Det är hög tid att börja våga lyfta och prata om de mer mjuka och mänskliga aspekterna i vad olika norrbottningar lägger i begreppet och drömmen om ett gott liv. Är det så att vi har så hårda attityder och ett så mentalt kallt klimat, att man inte vill eller orkar, leva här eller ens leva?

Jag har under mycket lång tid funderat och reflekterat och samtalat med expertis och amatörer om våra barn och ungas psykiska ohälsa, om överrepresentationen av självmord bland nationella minoriteter som unga tornedalska eller samiska män. För mig är alla dessa förhållanden och omständigheter signaler om att allt inte står rätt till; att det inte är vad det borde vara.

Allt detta är symptom på något eller några problem. Jag är inte klar över orsakerna eller åtgärderna, men en sak känner jag mig alltmer säker på. Vi måste börja våga prata om det. Vi måste våga erkänna att livet inte alltid är så lätt; att det tvärtom för många av oss från tid till annan är en kamp. Att det är okej att prata med varandra, att bördorna blir lättare att bära om de delas av fler. Att man inte behöver bära allt inom sig. Att det kommer sol efter regn. Att det kan kännas för jävligt just nu, men tids nog kommer det att bli bättre. Vi lever i ett av världens mest utvecklade länder år 2010 - det måste finnas utvägar och lösningar på vilka problem var och en av oss måste brottas med.

Inte förrän var och en av oss får vara den vi är, får komma till sin rätt, sådana vi är, med våra randiga och rutiga sidor, är vi framme med det attitydförändrande arbete. Intill dess måste vi försöka våga prata om de små och stora svårigheter vi möte i livets vandring. Bland barn, unga och vuxna, bland tjejer och killar, män och kvinnor, tanter och farbröder. Bara då kan vi göra skillnad och utveckla vårt samhälle så att fler känner sig hemma och finner sin plats i tillvaron.