På min tredje semesterdag har jag blivit varse att Riksdagens ombudsmän, Justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger, idag beslutat att rikta allvarlig kritik mot oss i kommunstyrelsen i Övertorneå. För att vi - ytterst jag och dåvarande kommunchefen - verkställde KF:s beslut att sälja Svansteins sim- och sporthall, innan det var laga kraftvunnet. Det gjorde att den efterföljande rättsprocessen där länsrätten upphävde KF-beslutet i praktiken blev verkningslös eller "illusorisk", som JO så träffsäkert och målande beskriver förhållandet.
Beslutet är inte förvånande, snarast förväntat. Men det svider inte i skinnet desto mindre. Hela den här soppan har plågat mig från början av min kommunalrådskarriär, och det är inte utan att jag undrar när eller om denna Golgata-vandring kommer att ta slut.
På samma kommunfullmäktige där jag så oväntat och överraskande blev vald till KS-ordförande 22/9 2008, hade vi några ärenden tidigare diskuterat just formerna för försäljningen av Svansteins sim- och sporthall till köparen Robert Blomberg. Jag själv hade argumenterat för - mot den dåvarande majoriteteten - och yrkat på att anläggningen först öppet borde ha bjudits ut till försäljning via ett anbudsförfarande, istället för att säljas till en predestinerad köpare. Jag och vi visste då att det var ett tveksamt tillvägagångssätt.
Och vips. Plötsligt blir jag KS-ordförande och har också detta ärende att hantera. På min femte arbetsdag (6/10) begår bl a jag misstaget att skriva på köpekontraktet och binder därmed oss som avtalspart civilrättsligt gentemot motparten. Hur och varför jag kunde vara så dum att jag gjorde det, kan jag inte - av omsorg om vår förre kommunchef - närmare gå in på. När jag ett par eller tre dagar senare blir varse vilket misstag jag begått och kontaktar köparen i akt och mening att få backa bandet tillbaka, är denne föga intresserad av ett sådant förfarande. Jag stod inför fullbordat faktum och hade inget handlingsutrymme överhuvud.
Jag insåg redan då att det bara var att bita i det sura äpplet och stå mitt kast. Att ta konsekvenserna av misstaget. Jag och kommunförvaltningen har därefter vid varje givet läge informerat KS och KF om händelser i ärendet. Att länsrätten upphävde KF:s beslut. Att det inte fanns någon annan råd än att fullfölja affären, då vi gjorde bedömningen att det skulle bli svårt och ev mycket kostsamt att ensidigt försöka häva köpeavtalet. KS och KF gjorde aldrig någon annan bedömning vid alla de tillfällen frågan var uppe till diskussion.
Det är som det är. Det går inte att göra det här ogjort. Vi har tagit till oss av det här misstaget. Vi har dragit lärdom av den här affären. Sedan dess har ingen kommunal fastighet sålts utan föregående anbudsförfarande eller värdering. Vi har sett över, skärpt och kvalitetssäkrat vår kompetens, våra rutiner och processer. Vi har gjort så gott vi har kunnat för att se till att en liknande situation inte inträffar igen.
Men det räcker inte. JO:s beslut att rikta allvarlig kritik mot oss är fullt förståelig. Och jag får fortsätta att leva med det misstag jag begick på min femte arbetsdag. Oaktat hur mycket det än stör mig, så gjorde jag fel, vi gjorde fel och skadan går inte att reparera. C'est la vie. Jag har tagit och tänker fortsätta att ta ansvar för det felet.
Förra veckan fick jag förresten reda på att EU-kommissionen f ö stängt förstudien huruvida samma affär stred mot EU:s upphandlingsregler. "Case closed" stod det visst. För de, kanske?
