Allvarlig JO-kritik

På min tredje semesterdag har jag blivit varse att Riksdagens ombudsmän, Justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger, idag beslutat att rikta allvarlig kritik mot oss i kommunstyrelsen i Övertorneå. För att vi - ytterst jag och dåvarande kommunchefen - verkställde KF:s beslut att sälja Svansteins sim- och sporthall, innan det var laga kraftvunnet. Det gjorde att den efterföljande rättsprocessen där länsrätten upphävde KF-beslutet i praktiken blev verkningslös eller "illusorisk", som JO så träffsäkert och målande beskriver förhållandet.

Beslutet är inte förvånande, snarast förväntat. Men det svider inte i skinnet desto mindre. Hela den här soppan har plågat mig från början av min kommunalrådskarriär, och det är inte utan att jag undrar när eller om denna Golgata-vandring kommer att ta slut.

På samma kommunfullmäktige där jag så oväntat och överraskande blev vald till KS-ordförande 22/9 2008, hade vi några ärenden tidigare diskuterat just formerna för försäljningen av Svansteins sim- och sporthall till köparen Robert Blomberg. Jag själv hade argumenterat för - mot den dåvarande majoriteteten - och yrkat på att anläggningen först öppet borde ha bjudits ut till försäljning via ett anbudsförfarande, istället för att säljas till en predestinerad köpare. Jag och vi visste då att det var ett tveksamt tillvägagångssätt.

Och vips. Plötsligt blir jag KS-ordförande och har också detta ärende att hantera. På min femte arbetsdag (6/10) begår bl a jag misstaget att skriva på köpekontraktet och binder därmed oss som avtalspart civilrättsligt gentemot motparten. Hur och varför jag kunde vara så dum att jag gjorde det, kan jag inte - av omsorg om vår förre kommunchef - närmare gå in på. När jag ett par eller tre dagar senare blir varse vilket misstag jag begått och kontaktar köparen i akt och mening att få backa bandet tillbaka, är denne föga intresserad av ett sådant förfarande. Jag stod inför fullbordat faktum och hade inget handlingsutrymme överhuvud.

Jag insåg redan då att det bara var att bita i det sura äpplet och stå mitt kast. Att ta konsekvenserna av misstaget. Jag och kommunförvaltningen har därefter vid varje givet läge informerat KS och KF om händelser i ärendet. Att länsrätten upphävde KF:s beslut. Att det inte fanns någon annan råd än att fullfölja affären, då vi gjorde bedömningen att det skulle bli svårt och ev mycket kostsamt att ensidigt försöka häva köpeavtalet. KS och KF gjorde aldrig någon annan bedömning vid alla de tillfällen frågan var uppe till diskussion.

Det är som det är. Det går inte att göra det här ogjort. Vi har tagit till oss av det här misstaget. Vi har dragit lärdom av den här affären. Sedan dess har ingen kommunal fastighet sålts utan föregående anbudsförfarande eller värdering. Vi har sett över, skärpt och kvalitetssäkrat vår kompetens, våra rutiner och processer. Vi har gjort så gott vi har kunnat för att se till att en liknande situation inte inträffar igen.

Men det räcker inte. JO:s beslut att rikta allvarlig kritik mot oss är fullt förståelig. Och jag får fortsätta att leva med det misstag jag begick på min femte arbetsdag. Oaktat hur mycket det än stör mig, så gjorde jag fel, vi gjorde fel och skadan går inte att reparera. C'est la vie. Jag har tagit och tänker fortsätta att ta ansvar för det felet.

Förra veckan fick jag förresten reda på att EU-kommissionen f ö stängt förstudien huruvida samma affär stred mot EU:s upphandlingsregler. "Case closed" stod det visst. För de, kanske?

Svanstein - Årets By!

Idag strålade Svanstein - Tornedalens pärla -ikapp med solen! Det var folkligt, festligt och fullspikat! Sven Kostenius, vice KS-ordförande och jag var på plats för att överlämna kommunens check och utmärkelse till Svanstein som Årets by 2010 i Övertorneå kommun. Nu blev ju Svanstein inte bara Årets by i vår kommun, utan faktiskt Årets by i hela Norrbotten, vilket känns otroligt glädjande och roligt.

Landshövding Per-Ola Eriksson höll ett fint tal där han tog fasta på vad som utmärker den positiva lokala utvecklingen i Svanstein och lyfte fram samarbetet mellan byns människor, företag och ideella sektor med starkt engagemang för kyrka, kultur och idrott.

Jag valde att genomföra kommunens uppvaktning tillsammans med Sven som duellerande pianister. Sven Kostenius, som är en Svanstein-profil, om än han idag och sedan några år bor i Rantajärvi, var ordförande för det KS-möte (där jag själv saknade möjlighet att delta i) där Svanstein utsågs till Årets by i vår kommun. Sven berättade varför KS utsåg Svanstein till Årets by och jag passade på i min del av talet att lyfta fram nästa stora gemensamma utmaning med bäring på Svanstein och dess attraktionskraft som besöksmål: nämligen Norrbottens minst kända världsarv - Struves meridianbåge.

På vänstra bilden: Fr v Marianne Lampinen, ordf Svansteins byaförening, Gustav Hansson, länsstyrelsen och landshövding Per-Ola Eriksson.

En av mätpunkterna i meridianbågen (som korsar 10 länder från Norra Ishavet till Svarta havet) och f ö den gemensamma nämnaren, för de tre gradmätningsexpeditioner som sedan 1736 gästat Tornedalen och Norrbotten, är nämligen berget Pullinki, strax utanför Svanstein (335 möh).

Bo Lindberg framförde tillsammans med Anton Muskos och Hannes Lindberg vackra sånger och musik. Bland annat valsen Elämän valssi. Sixten Lindberg sjöng också innan programmet avslutades med Tornedalssången i allsång. Det blev en fin och värdig avslutning på en fin dag i Årets by.

Letter of intent - Min bloggsommar 2010

Sommartider, hej hej! Under sommaren kommer mitt bloggande - som vanligt - att fokusera på dagliga, stundliga och nutida skeenden och händelser, men förhoppningsvis kommer bloggandet också att spegla mitt reflekterande över gångna tider, som jag uppskattar såå mycket att ägna mig åt när jag är ledig eller har det lite lugnare. Om vardagen emellanåt är som en jakt; en jakt på timmar och minuter, på allt som måste hinnas med, klaras av, uträttas, är vilan dess motsats.

När vardagen går i 180 knyck, måste jag bromsa upp, få hjulet att snurra lite saktare. Jag längtar efter att hinna smälta allt jag har förmånen att få vara med om. Jag eftersträvar och tränar på att vara där, att vara närvarande i nuet, att njuta av eller på andra sätt notera det som sker med öppna sinnen.

Men ibland är dagarna och kvällarna så intecknade och maxade att allt går hack i klack. Ett mötesmaraton avlöser ett annat från en dag till en annan. Och då kan jag längta så mycket efter att få en paus, att få stanna upp och fundera på allt vad som sker. Vad olika händelser betyder, vad olika handlingsalternativ får för konsekvenser, vilka lärdomar och slutsatser jag kan eller bör dra av allt som sker och som jag upplever, ibland ensam, ibland tillsammans med andra; med medarbetare, kamrater i politiken, andra medskapare eller familj och vänner.

Så att blicka bakåt, att stanna upp och reflektera - det är vardagslyx för mig. Och det har jag tänkt ägna mig åt på olika sätt här under bloggen under sommaren.

Jag kommer att återvända till sådant som passerat revy under våren eller kanske rentav förr om åren. Sådant som lever sitt eget liv i mediebruset eller tills nu bara inom mig och min tankevärld.

Vi kan börja med min känsla och mitt engagemang för mitt och vårt minoritetsspråk meänkieli, som under det gångna året uppmärksammats, men under onödigt tillspetsade former. På den nationella webbplatsen för de nationella minoriteterna minoritet.se finns artikeln "Spegelbild av hotat språk"

Artikeln kom till den 7 maj när Övertorneå kommuns minoritetsspråkshandläggare Aina Bleikvassli och jag deltog i ett fantastiskt minoritetspolitiskt seminarium i Stockholm. Länsstyrelsen i Stockholm är ny nationell myndighet för oss minoritetsspråkliga förvaltningsmyndigheter och förväntningarna från vår sida var kanske inte de allra bästa inför seminariet. Visst, hade vi en förståelse för att det finns 4 andra minoritetsspråk, som kanske inte är lika starkt geografiskt förankrade i Norrbotten som bl a vårt, och att uppgiften därför kanske bör utföras av annan länsstyrelse än vår.

Så kanske just därför, blev vi så hänförda av länsstyrelsen i Stockholms engagemang för frågan! Det började, när vi kom dit, med att landshövding Per Unckel höll ett fantastiskt tal om våra minoritetsspråk och hans tankar om hur länsstyrelsen skulle jobba med oss. Och så fortsatte det. Intressanta inlägg, goda exempel, resultatorienterade gruppdiskussioner varvade med underbara kulturinslag. Vilken dag! Det var nog inte bara jag, som när vi åkte hem, kände att hela minoritetsspråkspolitiken revitaliserats av länsstyrelsebytet.

Ursäkta, den möjligen interna humorn och försöket till ordvits. Inom minoritetsspråksbranschen har i flera år talats just om begreppet revitalisering, i meningen att åter ge språket nytt liv. Första gången jag hörde ordet var på ett språkseminarium i Övertorneå 2003?, vilket antagligen bara röjer hur sent jag kommit att förstå att ta till mig den forskning som pågått kring bl a meänkieli i årtionden.

Hur som haver. Språket och våra attityder och förhållningssätt som privatpersoner, offentliga myndigheter och organisationer är en laddad och kontroversiell fråga inom resp folk och kultur. Jag vidhåller att ett av bl a vårt språks största hot är alla do's and dont's - (dvs ffr allt muntliga påbud och koder, som emellanåt i den offentliga debatten förs fram också skriftligt, som alla gör anspråk på att stå för den rätta eller korrekta tillämpningen eller språkförståelsen) som fungerar som effektiva tvångströjor eller mentala bojor som omger och begränsar oss, som försöker våga tala och skriva språket, trots att vi inte kan och därför famlar och trevar oss fram.

Trevlig midsommar!

Whoah, vilken vecka! De tre senaste veckorna har varit så speedade och maxade av aktiviteter att jag under gårdagen kände mig närmast vimmelkantig. Emellanåt är tempot i mitt kära uppdrag sådant att det känns som att man sitter på insidan av en tvättmaskin i centrifugeringsläge. Det är då det är viktigt att bromsa, stanna upp och ta en paus. Därför är jag så glad och tacksam över den pågående midsommarhelgen, som firas här hemma, i Kuiva och i Övertorneå bland nära och kära med god mat och dryck.

Det är väl det att det lackar mot semester. Det är därför vi alla passar på och bara vill eller måste göra det här och det här före semestern. Och se'n sitter man där, med program, åtaganden och aktiviteter, var och en i sig roliga och meningsfulla, från morgon till kväll och blir ohjälpligt så trött. På sig själv och sin oförmåga att prioritera och planera klokt. Men det verkar vara ett livslångt träningsläger i mitt fall.

Av alla veckans möten och aktiviteter var ett guldkorn vår kommundialog med landstingets kulturgäng. Med direktör Elisabeth Lax i spetsen kom hon och hennes medarbetare från staben och ett par av länsinstitutionerna på besök. Vi hade från kommunens sida bjudit in brett och stort eftersom det händer så kolossalt mycket just på kulturområdet i vår kommun. Och många slöt upp till vår stora glädje. Det blev ett härligt möte där kreativiteten, lusten och inspirationen flödade.

Jag är så glad över att Alliansregeringen vågat införa den sk kultursamverkans- eller koffertmodellen på kulturområdet - ett decentraliserat beslutsfattande över statliga kulturresurser. Och jag är så glad över att vi i Norrbotten blev det enda län utöver de fyra regionerna som nu får vara piloter i koffertmodellen. Nu är det upp till oss själva att ta vara på de möjligheter den här reformen innebär och gemensamt mellan landsting, kommuner, civilsamhälle och enskilda kulturutövare knåpa ihop en så bra och heltäckande kulturplan att den senare kommer att fungera som en ändamålsenlig vägvisare när vi ska prioritera och fördela resurser.

Vi har hunnit ha en bastu- och grillkväll i Koijumaa fäbod mellan kommunen, Företagarna Övertorneå och, som nyhet för i år, med våra finska motsvarigheter och kollegor. Jättekul! Vi behöver mer samarbete och samverkan med våra finska grannkommuner på alla plan. Inom kommunen kan vi göra hur mycket som helst, men även fler sektorer vinner på ett ökat samarbete, som t ex privata sektorn. Ylitornio har nu sin nyegamle kommundirektör Tuomo Karjalainen på plats, och jag ser fram emot att få lära känna honom och tillsammans med honom förhoppningsvis ta nya tag för att utveckla vårt samarbete.

De informella och lättsamma gemensamma mötesplatserna mellan kommunala beslutsfattare (politiker och tjänstemän) och företagare är viktiga, inte minst som komplement till de mer formella eller ärendestyrda träffar och aktiviteter som annars dominerar arbetsåret.

Under veckan som gick gästades vi också av Tillväxtverkets ledningsgrupp som gd Christina Lugnet bjudit upp till Tornedalen. Det var ett kärt besök och jag hade förmånen att få guida gruppen genom resan i vår kommun och berätta om oss, våra möjligheter och de utmaningar vi hanterar och står inför. Det är viktigt att centrala beslutsfattare just besöker oss på ort och ställe och med egna ögon upplever vår vardag och verklighet; det här med gränsen, med avstånden, med demografin och våra fantastiska förutsättningar.

På måndag hade jag en gång tänkt påbörja efterlängtad semester. Det hinns inte med. Istället åker vi till Vittangi för att hålla arbets- och beredningsutskottsmöte i Leader Tornedalen. På tisdag händer det roliga saker i bl a Svanstein och så där kommer det att rulla på.

Det händer mycket positivt just nu och det gäller för oss alla att smida medan järnet är varmt. Jag känner stor tillförsikt och förtröstan över den närmaste framtiden för oss i Övertorneå kommun och det är kul när man emellanåt kan få skörda frukter av hårt arbete.

På måndag kanske vi borde skicka brev till regeringen och Naturvårdsverket om att vi också behöver få använda besprutning i myggbekämpningssyfte? Huvvaligen, så mycket mygg vi har i år. Jag trodde att alla mygg var hos oss i Övre Kuiva, men det sägs att de visst håller till i Risudden, Hedenäset och Svanstein också. Det är det enda som stör ett annars så vackert och midsommarfagert Tornedalen.

Jag vill önska alla mina läsare en skön och trevlig midsommar. Snart är det dags för det härliga sommarnöjet och familjefesten vid Kuiva Folkan. Vi ses! Var rädda om er i midsommartid och njut av solen och värmen.

Övertorneå-medborgarnas lyckönskningar levererade

Foto: Pawel Flato
Kommunfullmäktiges ordförande lyckönskar HKH Kronprinsessan Victoria och herr Daniel Westling från oss alla i Övertorneå kommun.


Foto: Pawel Flato
Här hälsar jag på Filippa Reinfeldt, landstingsstyrelsens ordf i Stockholm. Första gången jag också hade förmånen och glädjen att hälsa på hennes man, statsministern Fredrik Reinfeldt. Jag tackade de för att de bjudit in Sveriges kommuner, landsting och regioner till mottagning.

Foto: Britta Flinkfeldt Jansson, min kollega i Arjeplog med min Nokia N97 :-) Inte som Regeringskansliets fotograf och/eller utrustning
Kommunfullmäktiges ordförande Riitta Björk och jag

Så kom den stora dagen. Idag.

Och för min personliga del igår. Det är något paradoxalt och motsägelsefullt över mina känslor på gårdagens deltagande i regeringens mottagning för kronprinsessparet: å ena sidan var kommunfullmäktiges ordförande Riitta Björk och jag inte inbjudna dit som privatpersoner; vi var ditbjudna för att överlämna gratulationer och lyckönskningarna från invånarna i just vår kommun. Och det gjorde vi; muntligen till Kronprinessan och herr Daniel Westling, och skriftligen i gratulationsboken. Vi företrädde Övertorneå kommun.

Å andra sidan har jag aldrig hymlat över min glädje att få närvara vid denna mottagning.

Kronprinsessan har - så länge jag kan minnas - varit min personliga favorit i det svenska kungahuset. Om man nu ens får säga så. Medan farmor Hulda och faster Asta hade porträtt på Kungen och Drottningen på byrån i kammaren i Teurajärvi, blev Kronprinsessan "min" kunglighet.

Några år yngre än mig, var hon min symbol när jag var i prinsessdrömme-åldern. Född blott 13 dagar efter mig, är också hon en kräfta. Jag hade en hund av samma ras som hon när jag och familjen blev med vår älskade Linus, en Cavalier King Charles Spaniel. Jag skrev som 11- eller 12-åring till Hovet eller Kronprinsessan för att söka sanning i ryktena om från vilken kennel hennes cavalier kom från. Och jag fick svar! Kanske inte om kenneln, men bara att få brev från Slottet, var en stor upplevelse för en 11-årig flicka i Teurajärvi.

Och på den vägen är det. Min rojalism har grundlagts tidigt och omärkligt. Under vuxna år, som ett politiskt medvetet och tänkande djur, har jag understundom skämts eller i vart fall varit förlägen över min preferens för monarki som statsskick och min oförbehållslösa förtjusning i Kronprinsessan. Jag har smugit med denna läggning och kanske har bara min sambo vetat om varför jag tyckt om att se Nobelfesten på tv eller "Året med kungafamiljen" på SVT i jultider och i åratals retat mig för min faiblesse för våra kungligheter och vårt statsskick.

Han har - liksom antagligen en hel del andra - svårt att utifrån prinicipiella utgångspunkter se, hur jag, i hans ögon, på denna punkt kan vara så fullständigt irrationell. Jag har inför honom och alla andra som försökt debatterat frågan med mig, genast kapitulerat: "sorry, no use, kasta inte pärlor för svin, du har säkert rätt, men det hjälps inte! Du kan inte påverka eller förändra min uppfattning i denna fråga. Jag unnar mig lyxen att ha en emotionellt grundad åsikt i denna fråga."

Jag har varit jublande glad över förlovningen. Lyrisk över Hovets pr-maskineri och att bröllopet inträffar just nu. När Alliansregeringen styr landet. Och närmast dansade i korridoren när inbjudan till regeringens mottagning kom i våras.

Jag hade reservplaner för allt. När vulkanaskmolnet svepte in över oss i mitten av april, försäkrade jag mig om att för det fall att det skulle bestå skulle Riitta och jag kunna hyra bil av kommunens leverantör. Pilotstrejken i veckan var också ett temporärt orosmoln och skrämskott, men efter besök på Swedavias hemsida, kunde ordningen återställas.

Och allt gick jättebra för oss igår. Vi tog oss till Kallax, vi flög ner, vi kom till mottagningen. Roade oss kungligt där. Att regeringskansliet och UD:s protokoll kan ordna fester tvivlar jag inte på, och med anledning av Kronprinsessbröllopet skulle det säkert klaffa utmärkt, men att det skulle vara såå trevligt och såå välorganiserat, hade jag inte förväntat mig.

När vi kom dit hade vi länsbord som uppsamlingspunkt och utgångspunkt för vimlande och minglande. Det var så trevligt och roligt att få se alla kollegor så vackra och uppklädda och prata med de, för sista gången före valet i många fall, att se statsministerparet, Kronprinsessan och Herr Daniel och Kungen och Drottningen majestätiskt skrida ner för trappan i salen på Stockholms stadshus. Att höra vice statsministerns och min partiledare Maud Olofssons fina och personliga hälsningsanförande.

Att hinna träffa och byta några ord med alla c-ministrar och därutöver hinna hälsa på några fler skickliga och strategiska minglare i regeringen, som t ex kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Att det ambulerande och cirkulerande spelmansgänget lyckades med Anna Hövenmarks utmaning. De dök upp hos oss och frågade vad vi ville höra. Anna fann sig, som ganska ofta, snabbast, och bad om Gällivarevisan. Det trodde vare sig jag eller någon annan där närvarande norrbottning att de skulle klara. Så döm om vår förvåning när de spelade upp den och sjöng (!) alla verser - bättre än vad vi själva kunde!

Nej, bara den manövern, med spelmännen, var ruggit imponerande! Respect, UD och RK! Det fördrev vår tid, att medan vi minglade och väntade på vår tur att få hälsa, emellanåt kunde lyssna till dessa skickliga spelmän. Än var det "Smoke on the water", än "Ack, Värmeland du sköna" eller Jämtlandssången! Att ordna fest. Det kan RK och UD och gårdagen var inget undantag.

Så blev det vår tur. Det var magiskt. Och herr Daniels fina kommentar om att vi kommit så långt för att lyckönska de, fick mitt hjärta att smälta och mina ögon att tåras. Jag bryr mig inte om hur inövad den repliken må ha varit, jag bryr mig inte om att de antagligen drillats i Sveriges geografi och kommuner. Han sade det! Det visade på hans respekt för och empati med oss, för vårt folk, vår plats i Sverige och världen. Han vill och han kan. Visa samma engagemang, kunskap, nyfikenhet och spontanitet som hon verkar kunna.

De bara stod där. Tålmodigt och leende. I en och en halv timme. Hälsandes på 400 kommun-, landstings- och regionpolitiker från 233 av 290 närvarande kommuner. Helt otroligt! De log och strålade. De var så bekväma.

Det är den professionalismen som inger respekt. När vi andra flackat med blicken, blivit trötta på att stå, att verkligen se den som står framför oss, då står de där och ser lika glada ut för varje nytt ansikte.

Jag blev så starstruck av herr Daniel Westlings ömma kommentar att jag knappt minns vad som hände när jag hälsade på Kungen och Drottningen. Jag tror att jag inte var riktigt närvarande. Och efteråt var min reaktion än märkligare. Jag blev tyst. Helt tyst. Direkt efter hälsningen sprang vi genom åskskuren till centralen för att hoppa på Arlanda Express. Där satt vi, Riitta och jag och färdades mot Arlanda och hade inget att säga varandra. Var och en sms:andes eller facebookande. Jag kände mig bara alldeles salig och lycklig.

Jag var uppfylld över att vi hade fått hälsa från vårt folk. Att vi visade Övertorneå-flagg där. Att det var just Riitta och jag som nu hade förmånen att får göra det. Två kvinnor. Hade detta inträffat två år tidigare, hade det varit ytterligare två äldre, grånade socialdemokratiska män. Inte ont i det. Man rår inte över hur man ser ut. Men det fanns så många fler sådana där. Kanske inte just socialdemokratiska, men fortfarande domineras kommunsektorns främsta företrädare av äldre, grånade män.

Nu var det Riitta, så vacker i sin Tavastehus-dräkt och lilla jag. Jag hade bekymmer med min Tornedalsdräkt och valde därför en annan utstyrsel dagen till ära. Nej, jag kände mig inte lika vacker eller välmatchad med Riitta som jag hade kunnat, men jag behövde inte skämmas över hur jag eller Övertorneå såg ut igår.

Uppfylld över att inte bara ha fått hälsa på Kronprinsessan och herr Daniel, Kungen och Drottningen, utan även statsminister Fredrik Reinfeldt och hans fru, landstingsrådet Filippa Reinfeldt, för första gången i mitt liv.

Igår blev en så annorlunda och rolig dag på jobbet igår. Roliga dagar på jobbet har jag allt som oftast. Men gårdagen var unik och historisk. Så vad ska dagen idag- då allt verkar hända - inte bli?

Orkar inte kämpa emot...

... och hålla tillbaka mitt rojalistiska glädjerus eller låta bli att ryckas med i bröllopsyran längre.

Imorgon smäller det. Imorgon får jag och kommunfullmäktiges ordförande Riitta Björk glädjen och förmånen att tillsammans med våra kollegor från hela Sverige på regeringens mottagning för kronprinsessparet gratulera och lyckönska Kronprinsessan Victoria och den blivande prins Daniel.

Jag är otroligt stolt och glad över att tillsammans med Riitta få vara de två som företräder Övertorneå kommun vid detta historiska tillfälle. Det är inte så mycket glamour i mitt kära uppdrag och för mig som aldrig träffat någon medlem av det svenska kungahuset är det här en stor sak. Min farmor och min mormor var mycket intresserade av och engagerade för monarkin. Kanske är det detta urmodersarv i mig, som gör att det känns så stort. Tänk, vad skulle farmor och mormor ha sagt, om de skulle ha vetat...

Jag vet. Endel tycker att all mediabevakning av prinsessbröllopet bara är för mycket. Överallt. Från morgon till kväll.

Så jag har försökt behärska mig. Tills nu. Nu tänker jag bara njuta av det som kommer att ske. Imorgon och i övermorgon.

Gränsöverskridande eller gränslös?

Vi lever i en gränsöverskridande, och ibland till och med i en tillsynes, rentav gränslös
värld. Vi svenskar är sedan 1995 medborgare inte bara i ett land, utan i en Europeisk Union med egna EU-rättigheter. Klyschor? Självklarheter? Verklighet och vardag?

Nej. Det är inte så enkelt. Den globala byn både är här och inte här. Samtidigt. Men vem har sagt att det ska vara enkelt, som vår förra kära tf kommunchef Gerd Johansson, vid väl valda tillfällen brukade framhålla? Den senaste veckan har jag mer och oftare än annars haft anledning att reflektera över detta fenomen.

En av de stora poängerna med att vara med i EU är att internationellt samarbete är ett av våra mest effektiva verktyg för att lösa gränsöverskridande internationella problem. Miljöfrågor är något av de mest självklara och klockrena skolexemplena på poängen med EU eller FN.

När det sedan blir skarpt läge och den aktuella miljöfrågan råkar vara lokaliseringen av ett kärnkraftverk, verkar inte bara alla poänger utan även all EU-rätt på området, vara som bortblåst.

Förra veckan skrev jag en skarpt formulerad skrivelse till mina kollegor i kommunstyrelsen i Övertorneå och den finska kommunen Simo, till miljöminister Andreas Carlgren, Naturvårdsverket och vårt regionala miljötillsynsorgan länsstyrelsen i Norrbottens län.

För trots att vi sedan flera år har en gemensam europeisk miljörätt och omfattas av den s k Esbo- eller EIA-konventionen förefaller den just nu, vare sig vara känd för eller än mindre tillämpas av de finska myndigheter som så gärna vill etablera
ett kärnkraftverk på Karsikkoniemi i Simo kommun. Det är inte okej.

Poängen med Esbo-konventionen är att förplikta EU:s medlemsländer att öppet och transparent, dels hålla berörda grannar informerade om projekt med stora miljökonsekvenser, dels inhämta synpunkter på miljökonsekvensbeskrivningar.

Allt sedan Simo kommun började diskuteras som en lämplig lokaliseringsort för ett nytt finskt kärnkraftverk har Övertorneå kommun valt att förhålla sig aktivt till projektet. Redan i december 2008 började vi skicka skrivelser med synpunkter, frågor och invändningar till svenska miljömyndigheter som efterhörde våra synpunkter. Vi aviserade redan då vår ambition att vara aktiva i den fortsatta processen. Sedan dess har vi lämnat liknande input på Kemi-Torneås landskapsplan samt på första utgåvorna av general- och detaljplan för Karsikkoniemi.

Våra frågor och invändningar har kretsat kring de ekologiska frågorna. Vi var 1983 Sveriges första ekokommun och har ett stort engagemang i miljö- och ekologifrågor. Idag är vi en av de tio svenska kommuner som producerar mest vindkraft/invånare och även i övrigt
har vi intressanta och banbrytande projekt, produkter och företag verksamma inom den förnyelsebara energisektorn. Den finsk-svenska gränsälven Torneälven som rinner genom vår kommun är vår livpulsåder. Vinter som sommar, vår som höst. Vi lever våra liv vid älven - det har vi här på gränsen alltid gjort och det vill vi, våra barn och barnbarn fortsätta att göra.

Älven, som har nationalälvsstatus och därmed enligt svensk lag är skyddad från bl a utbyggnad av vattenkraft, åtnjuter också starkt europeiskt skydd. Den är Natura 2000-klassad och faller inom ramen för EU:s fågelskyddsdirektiv. Älven är en av vår kommuns och hela Tornedalens
största tillgångar. Därför har t ex frågan om vildlaxens livsbetingelser och överlevnadsförutsättningar länge varit en stridsfråga i våra båda länder. Det har funnits motsättningar mellan yrkesmässigt kustfiske och sportfiske, det har funnits motsättningar och olika problembeskrivningar och åtgärdsförslag mellan finskt och svenskt. Det enda alla varit ense om är vilken värdefull och unik tillgång vildlaxen utgör.

50% av Östersjölaxen härrör från Torne och Kalix älvar. Att den måste skyddas är viktigt inte bara för att bevara den biologiska mångfalden utan även för att ta vara på den slumrande potential sportfisket utgör. Då känns det minst sagt knepigt att nu till, några av våra starkaste varumärken i Övertorneå, Tornedalen och Swedish Lapland - Torneälven, vildlaxen och Europas sista vildmark eller yttersta utpost - lägga begreppet, fenomenet och energikällan kärnkraft, som några av våra finländska vänner nu så gärna vill.

Den föreslagna lokaliseringen i Karsikkoniemi ligger nämligen precis i Torne älvs mynningsområde. De förhoppningsvis allt fler återvandrande laxarna ska passera det uppvärmda kylvattnet.

Döm om min förvåning när jag för två veckor en sen eftermiddag återvände till kontoret och upptäckte ett stort budat paket. Innehållet visade sig vara handlingarna rörande de nu aktuella utkasten till general- resp detaljplan, med ett följebrev från det finska konsultbolaget
Pöyry Oy (som på Simo kommuns uppdrag?) anmodade oss i Övertorneå kommun att 5 (!) arbetsdagar senare inkomma med vårt yttranden på dokumenten. Vid kontakter med
det svenska nationella samordningsorganet Naturvårdsverket visade det sig för en vecka sedan att de till dags dato då ännu inte fått en formell remiss! Som svensk myndighet kan vi välja att antingen svara direkt till Simo kommun eller via vårt nationella samordningsorgan.

Jag skrev då skrivelsen till Simo kommun & Co och framförde min kritik mot processen och hanteringen samt meddelade att vi ämnade nyttja vår rätt att inkomma med synpunkter via den nationella samordningsmyndigheten istället för direkt till Simo kommun.

Att vi hittills i processen efterlyst undersökningar och fakta är inget de finska myndigheterna och/eller Pöyry Oy bemödat sig att bemöta. Våra frågor, farhågor och betänkligheter om konsekvenserna av en så miljöfarlig verksamhet i Torneälvens mynning avfärdas eller nonchaleras i praktiken. De tycker Pöyry Oy inte är ett problem.

Enligt deras "bedömningar" utgör detta ingen risk eller fara. Planförfattarnas "bedömning" av konsekvenserna vid händelse av en kärnkraftsolycka är festliga och närmast hämtade ur Tage Danielssons berömda sannolikhetsmonolog om Harrisburg. Planförfattarna meddelar frankt
att bl a invånarna i Övertorneå då kan äta lite jodtabletter(!). Bara det i sig är tillräckligt, för att vi skeptiker får vatten på vår kvarn, i vårt ifrågasättande av hur seriöst arbetet bakom planerna bedrivs.

Istället för att bemöta våra frågor, farhågor och invändningar med av oss efterfrågade fakta och undersökningar, svarar Pöyry med att konsekvent hänvisa till "bedömningar". Skälet till att jag f ö refererar till "Pöyry Oy" är att jag inte ens kunnat bilda mig en uppfattning om vem som är formell avsändare av materialet! Av följebrevet framgår att man ska skicka sina synpunkter till Simo kommun, men alla dokument är mallade med Pöyrys logotyper.

I måndags (14/6) hade vi kommunstyrelse och mot bakgrund av hur finländarna hittills behandlat våra frågor och invändningar beslöt en nästan enig kommunstyrelse att därför avstyrka den tilltänkta etableringen. Kan man inte ens respektera och följa uppgjorda spelregler och processer i det här skedet, hur ska man då vinna andras tillit och förtroende i en fortsatt process eller i en skarp kärnkraftsdrift?

Och igår. Möte i ENPI Kolarctic CBC:s övervakningskommitté. Första utlysningen av projektmedel håller på att klaras av. Men i överläggningarna mellan
de finska, norska, svenska och ryska partnerna verkar avstånden, mellan oss grannar i Barentsregionen, emellanåt vara ljusår. Vi har hållit på så länge, vi har kommit en
bit på väg men det bestående intrycket efter gårdagen är snarare hur oerhört lång väg vi har kvar. Jag undrar om vi kommer uppnå ett decentraliserat regionalt ansvarstagande
och beslutsfattande över de utvecklingsresurser vi gemensamt förfogar under min livstid.

Gränsöverskridande? Gränslös? Globala byn? Här och nu. Jag vet inte.

En plats för alla

Först lite bilder från förra fredagens besök på Hannus ladugård i Luppio. Här byggare Leif (Toolanen) med Ulf Hannu, vid en av de intressanta och smarta konstruktioner de importerat från Finland. Det handlar om en lösning att leda bort urin ur ladugården och

minska ammoniaklukten.

Fr v Pirkko Hannu med två besökare vid mjölkroboten. De gästande damerna mindes hur jobbigt det var förr i tiden att handmjölka korna och såg förundrat på robotmjölkningen.

Att stå och bli borstad verkade vara ett populärt och behagligt inslag för korna.

Idolbild: Ulf och jag på den blåsiga ladugårdsbacken.

***********************

Den här lördagsmorgonen är den första på fyra veckor då jag haft sovmorgon och inget partiarrangemang att genomföra eller delta i. Även om det är jätteroligt att kampanja och göra politik är det skönt att ta en paus mellan varven och bara vara, ägna sig åt helt andra saker.

Veckan som gått har varit rolig och intensiv. I tisdags gästade Rennäringsdelegationen Tornedalens Renprodukter i Soukolojärvi. Jag har deltagit i RFSL Nords tankesmedja i Piteå om hur vi kan göra Norrbotten mer vänligt för homo- och bisexuella och transpersoner.

Vi har haft styrelsemöte i Kommunförbundet Norrbotten och en SV Arena om Övertorneå kommuns behov av arbetskraftsinvandring grundat på Petter Hojems FORES-rapport. Under gårdagen tog vi ytterligare några steg framåt vad gäller planerna på att starta en biogasanläggning. Då fick vi också närvara när Motormännens riksförbund skruvade upp skylten i Kattilakoski, som visar att Kattila nu också formellt är Norrbottens vackraste rastplats. Jag har träffat medarbetare från SKL och pratat effektiviseringar och hunnit med en del arbete hemma på kommunhuset.

Veckan har fokuserat kring olika aspekter av attraktionskraft. Att man har eller inte har attraktionskraft. Ett av våra största problem i Övertorneå är vår taskiga attraktionskraft. Vi är ännu inte där att vi lyckats hejda eller ens bromsa utflyttningen ur vår kommun. Vi fortsätter att blöda - ekonomiskt och kreativt - med varje utflyttad person. Vårt 200-årsfirande län är nu för första gången sedan 1950-talet nere på samma befolkningstal, vi minskar i befolkning.

Det är hög tid att börja våga lyfta och prata om de mer mjuka och mänskliga aspekterna i vad olika norrbottningar lägger i begreppet och drömmen om ett gott liv. Är det så att vi har så hårda attityder och ett så mentalt kallt klimat, att man inte vill eller orkar, leva här eller ens leva?

Jag har under mycket lång tid funderat och reflekterat och samtalat med expertis och amatörer om våra barn och ungas psykiska ohälsa, om överrepresentationen av självmord bland nationella minoriteter som unga tornedalska eller samiska män. För mig är alla dessa förhållanden och omständigheter signaler om att allt inte står rätt till; att det inte är vad det borde vara.

Allt detta är symptom på något eller några problem. Jag är inte klar över orsakerna eller åtgärderna, men en sak känner jag mig alltmer säker på. Vi måste börja våga prata om det. Vi måste våga erkänna att livet inte alltid är så lätt; att det tvärtom för många av oss från tid till annan är en kamp. Att det är okej att prata med varandra, att bördorna blir lättare att bära om de delas av fler. Att man inte behöver bära allt inom sig. Att det kommer sol efter regn. Att det kan kännas för jävligt just nu, men tids nog kommer det att bli bättre. Vi lever i ett av världens mest utvecklade länder år 2010 - det måste finnas utvägar och lösningar på vilka problem var och en av oss måste brottas med.

Inte förrän var och en av oss får vara den vi är, får komma till sin rätt, sådana vi är, med våra randiga och rutiga sidor, är vi framme med det attitydförändrande arbete. Intill dess måste vi försöka våga prata om de små och stora svårigheter vi möte i livets vandring. Bland barn, unga och vuxna, bland tjejer och killar, män och kvinnor, tanter och farbröder. Bara då kan vi göra skillnad och utveckla vårt samhälle så att fler känner sig hemma och finner sin plats i tillvaron.

Nationaldag

Har vaknat upp vid vackra Talvatis-sjön i Jokkmokk, dit jag kommit för att under gårdagskvällen ha fått njuta av Sofia Jannoks underbara röst. Hon spelade på Talvatisfestivalen och varvade underskön musik med personliga minnen, berättelser och kommentarer. Från samedansen här i Jokkmokk under marknadsdagarna till hennes akt i kinesiska Chengdu där hon gjorde en ny samisk bekantskap. Jag är så förundrad och hänförd över hennes röst; hur den kan vara så viskande, så späd och så spröd för att i nästa sekund vara så stark, så rytande.

Nu styr vi kosan hemåt. Hemma ska vi stängsla innan det är dags att kl 18 samlas till nationaldagsfirande i Övertorneå kyrka.

I fredags besökte jag tillsammans med vår näringslivsutvecklare Stig Kerttu Öppet Hus-tillställningen på familjen Hannus nya ladugård i Luppio. Jag återkommer inom kort med lite bilder här från fredagen. Jord- och skogsbruksnäringen är vår basnäring och den som skapat vår kommuns välstånd. Idag finns bara 7 mjölkproducenter i hela Övertorneå kommun och med Hannus jordbruk fick vi den 4:e lösdrifts- och mjölkrobotgården.

Ulf & Pirkko Hannu är inte "bara" entreprenörer i mina ögon, även om det var i den egenskapen vi besökte de i fredags. Ulf är en av mina viktigaste partivänner och käraste förebilder i kommunalpolitiken. Han har allt man behöver som duglig kommunpolitiker: lagom mått av envishet, klokskap och målmedvetenhet - i botten ett brinnande engagemang.

Jag har lärt och lär mig ständigt massor av viktiga små och stora saker av Ulf i politiken och i företagandets vardag och verklighet. Jag har och har haft många mentorer. Ulf är den störste, främste eller finaste när det gäller att förstå hantverket kommunpolitik.

En av mina största besvikelser som hyfsat hängiven centerpartist är att jag inte är bondunge. När folk genom åren trott att de pikat mig genom att referera till vårt partis agrara förflutna, har jag aldrig tagit illa vid mig. Tvärtom har jag från början gillat och bejakat våra rötter, som med det senaste partiprogrammet och nu partiets 100-årsfirandet snarare fått en renässans.

I Övertorneå är jag omgiven av partikamrater som är bondungar eller aktiva bönder. Jag älskar det. Jag älskar deras sunda bondförnuft. De krånglar inte till saker i onödan. De lindar inte in allt i bomull. De är inte onödigt sentimentala, som jag själv emellanåt är. Det är raka rör och tillsammans får vi saker att hända.

Och vad beträffar mina bondedrömmar tar jag nu ett litet steg ut från min virtuella identitet som farmareflicka i Facebook-spelet FarmVille till att ha leasade gårdsfår över sommaren. Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort för farmarflickan-wannabeen Linda.

Att våga kalla en spade för en spade

Länsstyrelsen har tillsynsuppdraget över överförmyndarverksamheten. I Norrbotten riktade de i sina tillsynsrapporter år 2002 och år 2006 graverande kritik mot Övertorneå kommun och pekade på ett antal förfärande brister. Detta föranledde inga åtgärder från dåvarande kommunledning.

På det andra KS-mötet (8/12 2008) efter maktskiftet uppdrog vi till kansliet att utifrån en inspektionsrapport från länsstyrelsen i okt 2008 utarbeta en handlingsplan med åtgärder. Inspektionsrapporten tillsammans med de insikter vi fick med anledning av åtgärdsplanen visade att den dåvarande verksamheten präglades av stor oreda, bristfällig budgetkontroll och avsaknad av regler och riktlinjer.

Efter vissa turer entledigades den dåvarande överförmyndaren från sitt uppdrag i maj 2009 och en tid senare fick vi först en tillfällig överförmyndare förordnad av länsstyrelsen och senare en ny permanent överförmyndare, vår nuvarande Karl-Göran Lehto.

Karl-Göran Lehto hade tidigare varit ordförande i kommunrevisionen och har tillsammans med överförmyndarersättaren Virpi Lampinen, och med bistånd av sin kollega i Kalix, fått lägga ner oändligt mycket tid på att rensa upp i röran. Det har de lyckats med och verksamheten bedrivs sedan en lång tid tillbaka under numera ordnade och betryggande former.

Under denna process ifrågasattes mina och kommunledningens bedömningar och därpå grundade åtgärder av de politiska meningsmotståndarna S. På två kommunfullmäktigemöten har jag fått svara på frågor om överförmyndarverksamheten. Frågor som andats att de åtgärder vi vidtagit varit överkurs och en slags omotiverad klåfingrighet. Jag har upplevt den kritiken som stötande och provocerande.

Därför var det med stor tillfredsställelse jag tog del av länsstyrelsens senaste rapport, som NSD refererat. För om S tycker att det är jobbigt att ta till sig det jag återgett, kanske det är enklare när det står i tidningen?

Vi i offentliga sektorn har ansvar för alla medel vi förvaltar. Och om vi i kommunen inte ens kan sköta de medel och angelägenheter som samhällets allra svagaste eller mest skyddsbehövande har laglig rätt till - vad ska vi då göra?

För mig är det en gåta hur man år ut och år in valde att blunda för de förhållanden och omständigheter som rådde, trots upprepad kritik från länsstyrelsen. Och sedan ha den dåliga smaken att kritisera oss som försökte rensa upp.

Nej, uppstädningen och kvalitetssäkringen av överförmyndarverksamheten i Övertorneå kommun är ett av de resultat, jag är mest stolt över att jag och Övertorneå-Alliansen bidragit till, under den tid som gått efter maktskiftet.