Igår när frågan behandlades av landstingsfullmäktige, blev den återremitterad av en minoritet bestående av Folkpartiet, Moderaterna och Norrbottens sjukvårdsparti. Den linje som vårt parti tillsammans med Kristdemokraterna, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet företräder har, enligt våra meningsmotståndare, ringa stöd bland norrbottningarna.
Försöker följa debatten i Norrbotten om regionfrågan, men får inte riktigt ihop bilden. Jag har svårt att såväl förstå debatten som förhålla
mig till den. Ett skäl till det är att de argument som minoriteten och vissa medborgare utanför de politiska partierna framför, skjuter vid sidan av målet.
Den delen av debatten vittnar om en stark underström av känslor, farhågor och argument som inte direkt rör själva sakfrågan. Det handlar om en skepsis och misstro gentemot landstingsrådet Kent Ögren (s), det handlar om rädsla för centraliseringar och koncentration och nu senast - om
skattehöjningar! Kent Ögren hade nämligen på s-distriktets kongress tidigare i vår pläderat för en höjning av landstingsskatten med 1 kr, om regionbildningen skulle bli verklighet, för att den nya regionen inte ska underfinansieras och generera besvärande underskott.
Intressant, är det minsta och mest diplomatiska man kan säga... Svårtolkat och motsägelsefullt -precis som när man ska försöka förstå rysk politik.
Sjukvårdspartiet och Moderaterna har tidigare i veckan publicerat en
opinionsundersökning de köpt (!) om norrbottningarnas syn på regionfrågan (eller "storregion Norrland" som det numera kallas i länspressen och Radio Norrbotten - vår populära P4-kanal), där 88 % av norrbottningarna uppger sig vara emot bildandet av en region.
Jag kan som så ofta inte låta bli att reflektera över vilken syn vi politiker har på vår egen roll. Politik är
ju att vilja, som Palme så kort och koncist formulerade det på sin tid. I uppdraget att vara förtroendevald, folkvald, ligger ett stort mått av opinionsbildning och ledarskap. Att ta initiativ, att se möjligheter, att pröva nya tankar, testa nya grepp givet de förändringar vi upplever, erfar och kan iaktta i såväl omvärld som invärld. Det i sin tur förutsätter givetvis god "markkontakt", nära dialog med medborgarna, lyhördhet och respekt för medborgarnas tankar, känslor, funderingar, farhågor och åsikter.
Ofta är det kortsiktigt populärt att följa mittfåran och strömlinjen, men när det förhållningssättet blir det allena saliggörande och enda legitima, är det fara å färde. I ett öppet, levande och demokratiskt samhälle måste man kunna bryta åsikter med ömsesidig respekt för varandras synpunkter, föra ett intellektuellt åsiktsutbyte. Det måste vara tillåtet att bilda opinion för såväl en majoritets- som en minoritetsuppfattning.
För att bara ta några exempel på var vi är och hade varit idag om och när norrbottningarna fått bestämma:
- vi hade inte varit med i EU - trots att vårt län historiskt och för närvarande rent krasst tillhör de ekonomiska vinnarna på medlemskapet, även om det är av underordnad betydelse
- vi har inte euron som valuta - trots att mer än var tredje småföretagare i Norrbotten idag använder euron
Och huruvida man tycker att detta är och hade varit en önskvärd utveckling är ju upp till var och en att själv bedöma. Min poäng är bara att vi politiker aldrig kan ducka för vår opinionsbildande roll. Och med all respekt, men hur lätt är det att engagera folk på bredden när det gäller konstitutionella frågor som samhällets organisering, som legat fast ända sedan Axel Oxenstiernas dagar?! Det är som damen i Halland i TV:ns enkät sade - en anekdot Stefan Tornberg, alltid berättar om när han talar regionfrågan - "det vore väl förfärligt synd om Halland skulle försvinna. Här som är så fint!" Och så verkar många norrbottningar också känna och argumentera: som om frågan vore om Norrbotten skulle bort från jordens yta. Att vi erkänner att det är en komplex fråga som kräver en uthållig och tålmodig opinionsbildning, är dock ingen förevändning, för att inte ens försöka övertyga medborgarna.
Nej, visst har jag och alla andra regionförespråkare en uppförsbacke och all anledning att vara självkritiska - i mitt fall för att jag inte mäktat med att i större omfattning ta mitt opionsbildande ansvar och argumentera för varför jag är så övertygad om regionmodellens företräden. Vi får väl komma igen, lägga i en högre växel. Alternativet kan aldrig - av omtanke om länet - vara att dra slutsatsen att det är bättre att kasta handskarna på hyllan, ge upp regiondrömmen och därmed permanenta ordningen där Norrbotten och norrlandslänen så uppenbart ständigt laggar efter, där vi kommer på efterkälken i det nationella och europeiska utvecklingsarbetet, där staten genom sin förlängda arm fortsätter att uppifrån förvalta och ta hand om oss, i stället för att våra medborgare tillsammans med oss förtroendevalda gemensamt lägger fast våra prioriteringar och äntligen börjar ta eget ansvar för vår utveckling och framtid. Där medborgarna kan avkräva ansvar av oss förtroendevalda, som borde vara bättre skickade att leda arbetet för regional utveckling och tillväxt, än statens välmenande män och kvinnor.
