Har glömt eller förträngt hur ljuvligt det är att uppkopplad sitta ute i trädgården. Varför sitta inne på ett kontor och jobba, när man lika bra kan sitta ute?
Känna vinden som jagar bort myggen och knotten. Höra fåglarna kvittra. Att halsen känns konstig, ögonen ömmar och att det kliar i näsan mellan serienysningarna, är tyvärr det som alltför ofta håller mig från trädgårdstillvaron.
Men här är jag nu. Hemma i Övre Kuivakangas och inte i politikens mittpunkt Almedalen. Det är ett medvetet val som jag känner mig nöjd med. Det är vad jag mäktar med just nu. Visst, hade det varit roligt och intressant att vara på plats, men mitt största problem just nu är inte att jag inte är tillräckligt taggad eller på. Snarare tvärtom. Hade jag varit där hade jag med all sannolikhet blivit (än mer?) übertaggad och det är inte riktigt vad jag behöver för att hålla hela vägen. Det är en bit kvar till kaklet den 19 september. Och allt som kommer därefter!
Desto roligare att följa Almedalscirkusen på håll och i valda stycken via tv, radio, webb och tidningar. Att vänster- eller var det välfärds?-ledaren Lars Ohly i sitt tal igår kväll framhöll just Övertorneå som ett gott exempel på kostnadseffektiva hemtjänsttaxor är t ex ytterst glädjande. Det tyckte också mina vänner i Almedalen som var först med att uppmärksamma mig på detta. Sedan har den passusen fastnat i vårt nyhetsbevakningsfilter, där omnämnden om Övertorneå sällan passerar obemärkta.
Politik - detta märkliga hantverk - funderar jag ofta på. Samspelet mellan väljare och valda. Samspelet mellan det vi kallar för Politiken och Verksamheten eller Politiken och Förvaltningen. Och hur okänd och/eller irrelevant den arbets- och rollfördelningen för många tycks vara.
Ibland kontaktar upprörda medborgare mig. De har noterat något irriterande och ringer... vart eller vem... jo, kommunalrådet! I söndags fick jag mms om överfulla soptunnor i norra Svanstein och frågan "vem ansvarar för detta?". Ibland får jag mejl med olika rop och vädjanden om hjälp. Givetvis försöker jag så långt möjligt att kanalisera dessa förfrågningar till den det berör i den kommunala organisationen, så att dessa kan göra bedömningar och ev vidta åtgärder.
Men det är inte utan att jag ofta undrar vilka förväntningar medborgarna egentligen har på sitt kommunalråd? En sak vet jag. Alla förväntar sig olika saker. Och jag har från början bestämt mig för att jag inte kan vara alla till lags, hur gärna jag än skulle vilja.
Jag måste göra det jag tror på och kan stå för. Jag måste utföra och sköta det här uppdraget på mitt sätt. Jag kan inte kliva in i någon annans skor eller ta på mig någon annans hatt.
Vissa, vill ha ett kommunalråd som fungerar som "en dörr in" till hela kommunen med alla 500 årsarbetare och alla nämnder och styrelser. En som pekar med hela handen, gentemot tjänstemännen och verksamheten och befaller: "gör si, gör så". En dådkraftig typ.
I grund och botten är jag en varm anhängare av en klar och tydlig arbets- och rollfördelning mellan Politikens och Verksamhetens planhalva. Det har extremt stora förtjänster när var och en förstår och utövar sin roll med dess möjligheter och begränsningar, agerar på sin planhalva med sin logik och sina spelregler. Samspelet och arbetsmiljön blir framåtsyftande, dynamisk och kreativ. Var och en får komma till sin rätt, göra det den är bäst på.
Jag försöker att vara ett kommunalråd som situationsanpassar det här laglederiet som kallas ledarskap. Allt har sin tid. Det har sin tid att låta verksamheten och tjänstemännen hantera ärenden. Det har också sin tid när man måste gå in, avbryta, trycka på knappen, våga fatta obekväma beslut eller styra upp saker och ting som man på goda grunder kan se, håller på att gå i diket. Att ta smällen.
Det finns också medborgare som vill ha olika varianter på envåldsstyre - en härskare i politisk eller tjänstemanna- tappning. De drömmer nostalgiska drömmar om hur det var bättre förr. På Bror Muotkas tid när kommunhuset drevs av sju personer. De anser att kommunalråd, som jag, som emellanåt hänvisar till Verksamheten är svaga och viljelösa föremål för tjänstemannastyre.
Om jag och mina kollegor i politiken skulle gå de krafterna till mötes och inte som utgångspunkt hålla hårt på rågången mellan Politik och Verksamhet skulle vi ha det vi gör. Då skulle vi knappast behöva några tjänstemän (för vad ska vi med deras profession och expertis till? det är väl ändå onödigt att ha bygglovshandläggare, miljöinspektörer, socialsekreterare eller gatuingenjörer?), men kanske fler heltidspolitiker? Eller inte. För vore det en härskare skulle denne styra med järnhand och troligen inte vilja dela makten och härligheten med några andra. De där andra skulle bara upplevas som att de försökte komma där och komma och lägga sig i.
Det skulle vara fullständigt ogörligt. Vi skulle vara inkompetenta, otillräckliga och osunda. Det skulle vara bäddat för nepotism och godtycke.
I KommunSverige idag finns det exempel på hur kommunens starke man eller starka kvinna, partiet och kommunen blivit ett, där man inte vet var det ena börjar och det andra slutar. Där tjänstemän är rädda och tysta. De vågar inte göra sitt jobb eller säga sin åsikt. För de vet aldrig var och när deras mandat och tjänsteutövning upphör och Politiken klampar in. Sinnebilden av min absoluta mardröm.
Därför är jag så förvånad över att myten om Kommunens starke man eller starke kvinna är så seglivad och biter sig fast. Har de som ibland förespråkar det verkligen tänkt igenom saken och är det verkligen en sådan ordning de direkt eller indirekt vurmar för?
Nej, jag är som jag är. Och jag gör mitt ledarskap som jag gör det. På mitt vis. Jag försöker hela tiden utveckla mig. Vara lyhörd för och ta till mig av konstruktiv kritik. Ibland också av destruktiv kritik. Men jag kan och kommer aldrig att bli någon annan. Och det är ju det som är det fina med att leva i en demokrati. Om det inte passar, så byt.
Till sist. I en av SKL:s skrifter om förtroendevaldas arbetsgivarroll finns dikten Politik ur diktsamlingen Noteringar av Svante Lundkvist (1982). Jag älskar den och återvänder emellanåt till den. Den passar utmärkt denna vecka när Sveriges mediala uppmärksamhet fokuserar på politikens mecka Almedalen:
Politik
Detta uttryck för människors förväntningar
Deras motstridiga intressen
Deras bekymmer och oro för framtiden
Politiker
Dessa av somliga smått föraktade varelser
Flitiga som bin strävar de
Med små och stora problem
I människans gemenskap
Syna dem i sömmarna
Men förneka inte den roll
Som dom på ditt uppdrag måste spela
Med denna dikt vill jag också passa på att önska alla mina kollegor i politiken, såväl med- som motspelare en trevlig sommar och ett gott valår!
