Jag kan inte sluta deppa över arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins plötsliga avgång.
Han orkar inte längre. Jag läser sällan och aldrig kvällstidningar. Jag har inte förstått eller känt till den enorma press han och hans familj varit utsatt för. Jag vill inte veta att han befinner sig i en vårdnadstvist med sin ex-fru. Jag vill inte frossa i hans och deras olycka och smärta. När jag ser hans pressträff i morse och hör hans exempel på hur media jagat hans barn kan jag inte känna annat än avsky. Det gör mig bestört.
Av egen erfarenhet vet jag hur jobbigt, frustrerande och vanmäktig man känner sig när media anser att man ska tåla att bli uthängd för att ens familjemedlemmar har gjort andra livsval. Jag har ändå en viss medievana och är en offentlig person, men alla andra anhöriga som drabbas och inte har det - vad har de gjort, för att förtjäna den sortens uppmärksamhet?
Jag har värjt mig för att diskutera mina familjemedlemmar offentligt. Om inte jag värnar min integritet och mitt privatliv, vem gör det då? Jag har mått oerhört dåligt över framför allt Norrländska socialdemokratens och Haparandabladets publiceringar och stories om min s k
"H A-koppling" - det faktum att min lillebror är en av medlemmarna i Hells Angels klubb i Luleå.
Medier hörde av sig och frågade om jag inte vill tala med just de om hur jag kände mig och hur det påverkade mig. När en journalist frågade om hennes läsare inte hade rätt att veta hur jag kände mig, höll jag på att implodera. Där gick gränsen. Just där, just då. Ska jag inte ens kunna behålla mitt känsloliv för mig själv? Hennes frågor och förhållningssätt är det mest kränkande jag hittills upplevt.
Men min bror är, och var, vid publiceringarna en vuxen man. Jag kan inte föreställa mig den smärta och vanmakt jag skulle känna, om det vore mina minderåriga barn som jagades och jagades bort av kvällstidningarna.
Därför kan jag inte undvika, när jag ser klipp från Sven Otto Littorins pressträff, att tänka på och komma ihåg vad jag själv upplevt. Och mina upplevelser är bara en västanfläkt av vad han har gått genom. Jag kommer ihåg hur förtvivlad och orättvist behandlad jag kände mig. Över att jag aldrig skulle bli good enough som politiker. Att det inte spelade någon roll vad jag eller mina allianskamrater gjorde och sade, att jag tog ansvar för mina gärningar, att jag försökte leva ett så laglydigt liv som möjligt och göra mitt bästa varje dag. För budskapet och signalen bakom släktskapspubliceringen var att jag hade fel gener, fel familj, fel släktskap.
När de känslorna lagt sig blev jag arg. För om man begrundar innebörden av och konsekvenserna av ett sådant resonemang, inser man snart att bara de fläckfria och snövita människorna skulle få komma ifråga för politiska uppdrag. Det fanns de som i den anonyma nätdebatten på allvar menade att det faktum att jag var storasyster till Henric borde diskvalificera mig från alla politiska uppdrag. Var finns de fläckfria och snövita människorna? Existerar det några sådana personer? Och är det sådana vi vill ska styra vårt land på olika nivåer?
Jag hatar övermänniskoidealet i politiken. Vår längtan efter att våra politiker ska vara så mycket bättre än oss själva. Som om inte politiker - på alla nivåer - vore människor av kött och blod med fel, brister och förtjänster. När SVT:s politiske kommentator Mats Knutsson i en av sina första kommentarer, noterar att "Littorin visat sin mänskliga sida" blir övermänniskoidealet allra tydligast. Som om Littorin eller någon annan ledande politiker fram tills nu varit av någon annan sort, en känslolös robot?
För mig är den händelse som kulminerade idag ett nederlag för svensk demokrati. När människor och ledare, som i offentlighetens ljus tvingas blotta sin mänsklighet, sin utsatthet och sina privata sorger och bekymmer, mals ner, är något sjukt i det svenska samhället. Då är det så lätt att förstå att priset för att ha ett visst uppdrag är för högt.
Jag hoppas att något gott kan komma ur det här. Jag hoppas att vi får oss en tankeställare och funderare på vad vi kan begära av våra politiker. Jag hoppas att kvällstidningar och annan media tar sig en funderare på om alla sidor av en offentlig person ska vara allmän egendom. Jag hoppas att fler, inte färre, vågar engagera sig politiskt. Jag hoppas att Sven Otto Littorin gör politisk comeback småningom. Vi behöver inga superhjältar eller fantastifigurer med övernaturliga krafter i politiken - vi behöver sådana som Sven Otto Littorin.
Han har tänkt nytt, han har visat stort mod och envishet. Han har - förvisso tillsammans med andra - reformerat inte bara sitt parti och hans eget politikområde i regeringen - han har också genomfört stora reformer och i sin offentliga roll visat en personlig och lättsam sida man sällan ser hos (manliga) politiker.
Igår var jag inne på en av alla florerande seglivade myter. Idag på Centerpartiets dag i Almedalen dyker en av Centerpartiets tidigare mest älskade myter upp. Den om att partiet en gång i tiden blev stort tack vare det hårdnackade kärnkraftsmotståndet.
Vi har i partiets idédebatt, särskilt i tillblivelsen av det nuvarande idéprogrammet, på brett håll inom partiet lyckats avliva den myten. Inte minst Henrik Sjöholm har med en dåres envishet påpekat att framgångarna vi rönte på 1970-talet var högst före kärnkraftsfrågan blev aktuell. Jag har nöjt vilat i förvissningen om att mina framför allt äldre partikamrater nu slutat att tro och upprepa det påståendet.
Tills idag... då avgående riksdagsledamoten Solveig Ternström nu uppger det som ett bärande argument till varför hon lämnar oss - tillsammans med det numera för alla bittercenterpartisters obligatoriska och klassiska konstaterandet: "jag känner inte igen mig i partiet längre."
Jag och de allra flesta kan köpa att vi inte är sams och ense i alla sakfrågor i partiet. Jag har inte sällan varit i minoritet i vissa frågor och inte med på partilinjen. Det är sunt och normalt att det i ett parti finns olika åsikter, alternativet vore väl gräsligt? Därför är politikens spelregler sådana att vi måste kompromissa, vi ger och tar, vi vinner, vi förlorar, vi kommer igen.
Så, hur och varför, blir så ofta, slutsatsen för de som inte får gehör sin uppfattning, vara, att de inte längre känner igen sig?
