Idag har jag firat Europadagen med tjänstledigt för politiskt uppdrag i Luleå. Vi har som jag skrev igår debatterat EU-frågor först på universitetet och nu ikväll på Ebeneser. Debatten fördes i förhållandevis resonerande tonläge och kom mycket att handla om EU:s framtid, den vilande konstitution, som är föremål för "tankepaus" efter att franska och holländska nej:en till förslaget, utvidgningen, vilka utmaningar den medför, om Norrbotten, Sverige och EU. Om vad som är europeisk identitet och om och när svenskarna i gemen kommer att betrakta sig som européer.
En rolig grej på EU-debatten på universitetet var att jag såg en f d kollega och medarbetare. Sven jobbade på Övertorneå kommun samtidigt som mig, och idag såg jag honom på håll i publiken, men tillfället medgav inte att vi kunde talas vid. Ikväll har jag istället mejlat honom och framför också här på bloggen mina bästa hälsningar :-)
Det var otroligt roligt att ge sig in i EU-debatten igen, efter valet till Europaparlamentet för två år sedan, har jag inte deltagit i någon sådan debatt som vi hade idag. Grädde på moset var förstås att få höra en av min stora P1-favoriter; Kjell-Albin Abrahamsson med sina reflexioner från hjärtat av det "nya" Europa. Efter att ha varit utrikeskorrespondent i Moskva, Wien m fl världsmetropoler, finns han sedan några år tillbaka i Warszava, Polen. Det var minst en lika stor fröjd att höra honom "live" idag, som hans krönikor, reportage och inslag i P1:s olika program.
Ibland klagar vi på att svenska journalister är dåliga på att bevaka, följa och rapportera EU-frågorna, men idag var nog ett lysande undantag. Alla var där, såväl på dagen som kvällen. Mellan debatterna hann jag till och med till Svea Laiti på Meän Raatio och dagens upplaga av Päiväntiima. Min finska och/eller meän kieli är naturligtvis långtifrån vad den borde vara, men jag försöker så gott jag kan. Säkert irriterar det en och annan att det blir en salig blandning, och säkert kan jag inte uttrycka mig lika väl på finska. Trots det känns det viktigt att våga, försöka, prata och samtidigt vara medveten om att det är just långtifrån så bra som det borde och som jag ville att det skulle vara.
Jag har skrivit det igår och jag skriver det igen. Missa inte för allt i världen Erika Rousus bloggande på Kuriren. Idag har Erika bloggat om sin längtan till studenten och alla aktiviteter de har på gång. Studentfirandet är ganska stort i Övertorneå och en fin årlig happening. Det är så mysigt att ta del av Erikas tankar och tänka tillbaka på hur det var när vi tog studenten. I mitt fall på Laestadiusskolan i Pajala i juni 1994. Den tiden i ens liv är så ljuvlig; man bara vet och känner hur man har hela livet framför en, hela världen ligger för ens fötter, och allt är möjligt. På samma gång kan den frihetskänslan och valfriheten paradoxalt nog också kännas en smula ångestfylld och ganska pressande. Vilka val ska jag göra? I vilken ände ska jag börja? Vad händer om...? Vad ska jag göra av mitt liv?
Nu ett decennium senare brottas man emellanåt med samma funderingar. Man är lättad över att det allvar man då vid studenten kände, inte är så i verkligheten. De där viktiga valen kommer ständigt, ibland är de lättare, ibland svårare att göra. Men man har en annan tillförsikt och livserfarenhet nu; man vet att det ordnar sig. På ett eller annat sätt fixar det sig. Och det underbara att man oftast alltid kan göra nya val, om de val man gjort plötsligt känns fel eller otillräckliga. Livet är fullt av möjligheter och nya chanser. Det är det som gör det så ljuvligt att leva. Svea frågade mig plötsligt i studion idag när intervjun var slut och hon skulle mixa på en låt med Björn Kjellman, "Älskar du livet, Linda?" Ett tvärsäkert "jajamän!" slank ur mig, men resten av dagen har jag bara gått och myst över den frågan. Det känns som politiker ovant att få en så'n fråga av en journalist, men jag är glad över att jag fick den. Det fick mig att stanna upp och tänka på, allt som gör livet värt att leva.
