Första veckan på det nya året fick en omtumlande start. Igår blev våra goda vänner utsatta för ett villainbrott. Deras son låg intet ont anandes och sov i huset och vaknade till glas som krossades och ljudet av någon gåendes på det krossade glaset. Denna kränkning ägde rum strax efter kl 11.00 igår förmiddag - mitt på blanka da'n - mitt i centrala Övertorneå. Tack och lov skadades inte husets unge man och tack och lov kunde gärningsmannen gripas bara tre timmar senare, men händelsen är otäck och oroande. Vi blir så vana och kanske bortskämda? med att vara förskonade från den brottslighet som nästan är vardagsmat i andra orter och städer. Lilla Övertorneå är en lugn och trygg, för att inte säga rentav idyllisk, ort, och när någon oväntat drabbas av eller utsätts för brott eller olycka så blir vi alla rädda och chockade.
Jag hann till min stora glädje träffa min gamla kompis Sven Tornberg igår kväll. Han är i dagarna på väg tillbaka till Kinna och Västra Götaland, efter att ha tillbringat och firat jul- och nyårshelgerna med nära och kära i och kring Vojakkala. Sven och jag har lärt känna varandra genom partiet och han har känt mig i halva mitt liv. Vi har avlöst varandra i Norrbottens CUF och också jobbat ihop i olika sammanhang. Under vår tid på riksdagskansliet var vi 2/3 av "tornedalsmaffian" tillsammans med Magnus Haara, med rötterna i Kärrbäck, numera en av Tornedalens många ambassadörer i Skåne. Det var roligt att prata gamla minnen med Sven och och spekulera i partiets läge just nu och framgent. Sist vi hade ett nära samarbete var våren 2004 då han ledde min personvalskampanj till Europaparlamentsvalet.
När man kör bil ofta och mycket som jag gör har man gott om tid att lyssna på radio och jag är svårartat radioberoende. På vägen till Vojakkala igår kväll kom jag in i ett program på favoritkanalen P1, som handlade om konstnärskap, kreativitet och genialitet med utgångspunkt i kompositören och det musikaliska underbarnet Wolfgang Amadeus Mozarts livsgärning. Programmet var ett i raden av många underbara P1-program, med rum för eftertanke och personligt tilltal.
Jag funderar ofta som ung politiker på politiker-rollen, vad som krävs för att bli politiker, vara det och emellanåt - vad som krävs för att stå ut med vad det innebär ibland. Hur kommer framtidens politiker att vara och fungera? Vilka kommer att vilja vara framtidens politiker? är ett par andra frågeställningar jag ofta i tankarna återkommer till. Vad händer med alla oss som kanske inte äger förmågan att kläcka och stapla käcka och klatschiga välformulerade one-liners på varandra? Vad händer med personer med förhållningssätt och/eller personlighetsdrag, som bygger på eftertanke och reflexion, kanske helt enkelt ett mer resonerande eller nyanserat tilltal? Kommer det att finnas utrymme för den sortens politiker? Hur slår de igenom mediabruset, där kravet på dig som politiker är att på 15 sekunder förpacka och framföra ditt budskap?
Vilka egenskaper kommer att känneteckna framtidens politiker? Är det de snygga, framgångsrika, vältaliga, som kommer att vinna folkets förtroende? Blir det viktiga med förpackningen än innehållet? Och vill folk ha politiker som är skickliga megafoner, snarare än engagerade människor som gör, tror på idéer och formulerar visioner och drömmer tillsammans med andra engagerade?
För att återgå till radiospåret. Vår lokala P4-station, f ö Sveriges mest lyssnade, har en intressant serie om de tre norrbottniska Europaparlamentarikerna. Hittills har jag hört reportagen om Helen Goudin (jl) och Anna Ibrisagic (m). Skillnaden i ingångsvärden, förutsättningar och ambitioner är slående och milsvida. Medan Goudin klagar på hur parlamentet fungerar och uttrycker oro för att "brysselifieras", talar Ibrisagic insiktsfullt om den reella påverkan på politiken en parlamentariker faktiskt kan utöva, beroende på om denne skaffat sig förståelsen för hur det fungerar, vikten av arbetssätt, kontakter och nätverk, vikten att prioritera mellan att å ena sidan vara på de viktiga mötena i Bryssel och Strasbourg å andra sidan vara hemma i valkretsen Sverige och möta människor. Ibrisagic talar öppet om hur vissa parlamentariker försöker missbruka sin plattform i parlamentet, genom att försöka pådyvla andra en politik som de själva vill ha, oavsett om det handlar om en cirkus- eller abortpolitik för hela EU.
Nej, efter 1,5 år i parlamentet vore det välgörande om Goudin kunde redovisa vilken nytta hon gjort för länet eller landet. Att under valrörelsen med svepande argument plädera för att de etablerade partierna tappat bort den lilla människans perspektiv, och i nästa sekund när hon själv är vald, vara den förste att utnyttja skattebetalarna för att ta ner sin egen familj på en studieresa till Bryssel, visar åtminstone i mina ögon med vilket uppsåt Goudin gått till val på.
