Idag fick skidorna stå. Istället blev det en vinterpromenad i Ruskola längs utmed Torneälven. Kölden bet i kinderna och det var så tyst att det enda som hördes var knarret av snön under skorna. Det har för andra dagen i rad legat ett kölddis över nejden, som skapat ett märkligt ljus. Det är så fint i all sin enkelhet att gå där och se de vackra gårdsställena och passera förbi hus som tillhör anrika gamla Ruskola-släkter. Där har Bucht, Martin, Jaako, Mörtberg, Noppa och alla andra bott i generationer. Där vid Torneälven har de levt sina liv. Där har de fött sina barn, haft sina djur och slagit höet på ängarna. Jag tänker ofta på det Mandis Tervahauta formulerat, vackert uttryckt i orden: "Inte kan väl de ha levat förgäves?" Precis så tänker och känner jag ofta med vårt liv i Tornedalen. Alla stigar som trampats, all möda som lagts ner. Inte kan det ha varit förgäves.
Igår avverkade Göran och jag ännu en 5 km skidrunda på Isovaara. Det är ljuvligt att komma ut på skidorna, njuta av naturen och den friska luften. Tankarna skingras, skallen rensas och allt blir lite klarare, lite mer kreativt. Plötsligt får man nya idéer, förmår se frågor ur andra, mer oförutsägbara vinklar och perspektiv. Man får voima ja sisu, (kraft - och det som på svenska kanske bäst kan översättas med det så mesiga ordet "framåtanda"...) Söndagen den 26 mars kommer Tornedalsloppet att äga rum. Om jag bara hinner träna och åka nog mycket, vore det en riktig utmaning att ställa upp i motionärsklassen. Vårdagarna vid den tiden brukar vara ljuvliga, soliga och varma och loppet går genom vacker terräng som är rolig att åka på.
En nyhet för i år är att loppet ingår som en av fyra deltävlingar i FIS Nordic Marathon Cup, och jag hoppas att många tar chansen att gästa Tornedalen och köra loppet. Det är så roligt att arrangörerna får cred för allt arbete och engagemang de lägger ner varje år och utnämningen till deltävling i denna FIS-Cup känns som ett erkännande av deras mångåriga ideella ansträngningar.
Att ta en promenad i vinterkylan, att sätta sig i bastun efter en skidtur och ta riktigt med löylyä (ånga) är för mig en lisa för själen. Det är upplevelser som för mig personligen nästan känns andliga eller åtminstone meditativa och återhämtande.
När jag gick utmed älven idag vände mina tankar åter till de där vackra orden Bengt Pohjanen skriver i boken (eller "fotoballaden" som den kallas av sina upphovsmän) Meän maa (Vårat land): När du kommer skall jag visa dig, älven, stillheten och Gud.
De orden beskriver så väl Tornedalen. Och våra älvar - våra nationalälvar. De orden känns också högst sanna och levande för mig, när jag i verkligheten eller i tankarna färdas längs Torneälven. Som den där natten i somras, när den 2 juli hade övergått till att bli den tredje, och jag hade 30-årsfest nere vid campingen. Vi samlades vid stranden för att se hur några våghalsade vänner tog sig ett dopp, himlen var alldeles skär och det låg ett lätt dis på andra sidan stranden. Natten och ögonblickbilden var magisk och oförglömlig.
En annan gång. En kanottur, en annan sommar på samma älv. Ungefär vid Finlandsbron. Vi var på väg hemåt vid 23-tiden en kväll i sen juli, efter att ha paddlat långt och badat vid en av de många sanddynerna som uppstår när vattnet blir lågt i älven. Att med undantag av ljudet från paddeltaget som bryter vattenytan, närmast ljudlöst glida fram i natten med midnattssolen på himlen över älven där den är som bredast mellan våra broderländer, är ytterligare ett minne gömt i mitt hjärta.
Varje vår när jag skidrar på älven tänker jag på vilken glädje, kraft och liv den skänker oss året om. På sommaren kan vi bada i den, paddla på den och färdas med båt på den. På vintern glider vi fram på den vita snön med skidor eller skoter och möter vårens efterlängtade första varma solstrålar. Vi stannar till i nå'n driva, vid ett lä vid videbuskarna, rullar ut liggunderlaget och njuter tysta av en kopp rykande varm choklad.
