Idag har mina 34 kamrater och jag i kommunfullmäktige ägnat större delen av dagen åt förberedelser inför och sedan själva sammanträdet i kommunfullmäktige. Dagens paradnummer var frågan om huruvida Övertorneå kommun skulle uppta ett långfristigt lån om högst 42 miljoner kr för finansiering av om- och tillbyggnad av det särskilda boendet i Övertorneå tätort, Särkivaaragården. Jag har i kommunstyrelsens arbetsutskott som i kommunstyrelsen konsekvent röstat emot det lånet och argumenterat för nödvändigheten av ett omtag i frågan, då verkligenheten hunnit ikapp majoriteten.
En huvudpunkt i min och mina allierades argumentation har varit att förutsättningarna för det beslut om om- och tillbyggnad som fullmäktige fattade förra hösten (oktober och november 2006) förändrats i grunden, i och med de anbud som inkom i juli månad i år, som sprängde kalkylen fullständigt. Vi i oppositionen har hela tiden drivit att det särskila boendet ska ske i form av en nybyggnation. Sakskälen för detta har varit välkända i flera års tid och vi har vid varje tillfälle, pekat på nödvändigheten av en sådan investering för de boendes, personalens, anhörigas och skattebetalarnas skull. Sossar och majoritet har hävdat att en nybyggnation blir för kostsam och att de önskemål och behov som finns väl kan tillgodoses genom en om- och tillbyggnad.
Det var därför relevant, menar jag, att nu ifrågasätta om man uppnår de mål vi alla förefaller vara överens om, när det ekonomiska gapet mellan medlen (om- och tillbyggnad resp nybygge) för att uppnå målet, så kraftigt minskat. Är det fortfarande väl motiverat att satsa så mycket pengar på en om- och tillbyggnad, när kostnaden till ett nybygge relativt sett minskat?
Så vad händer idag? Majoriteten kallar - som vanligt - till fullmäktige, men för att rädda livslängden på sommarens anbud, tidigareläggs mötet en vecka. På mötet har vi att ta ställning till majoritetens förslag att låna upp 42 mkr. Under mötet lägger vi från oppositionens och Harry Kempainens (s) sida fram de utestående frågetecken och betänkligheter vi känner inför majoritetens förslag. Vi vädjar till majoriteten att ompröva sitt ställningstagande, ta sitt förnuft till fånga och tillsammans med oss göra ett omtag i frågan.
Kommunalrådet Arne Honkamaa (s) begär vid två tillfällen att mötet ajourneras. Dessutom föreslår han fullmäktige att bordlägga frågan, vilket innebär att frågan vilandeförklaras för att i "samma skick" återupptas för handläggning något senare. Efter fyra timmars debatt gick vi så äntligen till beslut. Trodde en del av oss. Däribland jag som ville att vi skulle avgöra frågan idag och inte förhala frågan. Men då röstar majoriteten igenom en bordläggning av sitt eget förslag. Kommunchefen delar vid pågående sammanträde ut en kallelse till extra kommunfullmäktige. Den här rockaden kommer alltså inte som någon överraskning, utan är förberedd av majoriteten.
Ska vi nybygge-fans jubla och applådera nu? För att majoriteten besinnar sig och tar en tankepaus. Eller är dessa tvära kast bara ett utslag av att man saknar en tydlig politisk agenda, tydligt ledarskap och handlingskraft? Hur som helst avslöjar dagens händelser två saker. För det första vet man inte hur man kallar till ett behörigt möte. Dagens ärende och handlingar var inte fullständigt - tidigare beslut och protokoll delades ut först på sittande möte, vilket innebär ett överklagningsbart formfel. För det andra vet man inte i majoriteten om, hur och när man ska avgöra en så viktig fråga som finansieringen av ett särskilt boende.
Det är i bästa fall intressant. Just nu känns det mest i ögonfallande och som en anmärkningsvärd hantering av kommunala beslut och dess finansering. Det röjer återigen vad som sker eller inte sker, i kulisserna bakom den styrande majoriteten. Synd för oss och kommuninvånarna bara att det är tre år till nästa val. Dagar som denna känns det som en alltför lång och för kommunen plågsam tid av "vänta och se" och laissez-faire ("låt gå")-mentalitet.
