Så är snart ännu en helg i våra liv till ända. För min del har det inneburit en helg med glädje och sorg. Till och med på en och samma dag. Som livet självt - sorgen och glädjen sida vid sida, ständiga följeslagare på vår vandring.
Vi vet nu att Övertorneå kommun fortsatt neråt i ett mycket tråkigt sammanhang. Nämligen på Svenskt Näringslivs årliga ranking om det lokala företagsklimatet i de svenska kommunerna. Kommunalrådet Arne Honkamaa (s) säger lite yrvaket och oförstående i intervjun i fredagens (9/2) Nordnytt, att han inte riktigt förstår hur det kan bli så här och att vi ska ta tag i frågan om hur vi organiserar det kommunala näringslivsarbetet (i klartext: - ska vi bedriva arbetet inom ramen för Övertorneå Utveckling AB eller ska vi göra ett totalt omtag?)
Själv känner jag mig inte särskilt överraskad. Jag ser det som ett naturligt resultat med tanke på den rådande situationen i kommunen, som mycket påminner om hur läget var, när jag återvände till Tornedalen och Övertorneå 2002, som nybliven projektledare för den utvecklingssatsning, som sedermera blev "Expedition Övertorneå". Företagare och kommun satt i olika rum och pratade "om" och "till" varandra, istället för att i sitta rum och tala" med" varandra. Gert Karnberger, vd Claes Olson, höll förra veckan på Centerpartiets kommundagar i Leksand ett mycket intressant föredrag om deras företag, deras syn på varumärket, medarbetarna, affärsidén etc. Detta att prata "med" istället för "om" och "till", var en av de saker han pekade på som framgångsfaktor, bakom företagets makalösa resultatutveckling och expansion.
De år Expedition Övertorneå pågick är de enda år historiskt som Övertorneå kommun klättrat på rankinglistan. Poängen är att så länge det projektet pågick fanns forum, arenor och mötesplatser för företagare, kommunanställda och engagerade kommunmedborgare att mötas, samtala, stöta och blöta idéer och förslag. Man skaffade sig på ett ganska informellt sätt en i alla fall viss förståelse för varandras villkor och spelregler. Man hade ett gemensamt mål, de som var med i processen, visste vart vi var på väg. Och man träffade varandra med viss regelbundenhet. Och i projektet hade man en gemensam angelägenhet, en gemensam baby, något att gemensamt ta ansvar för och vårda ömt.
I slutrapporten för Expedition Övertorneå skrev jag in slutsatser och lärdomar av projektets 3,5 år. Jag påtalade risken för "projektifiering". Ett projekt kan när det är som bäst testa och utveckla nya metoder och initiera processer som formen i en gängse organisation kanske inte alltid medger. Det förutsätter dock en god implementering av projektresultaten i organisationen. En baksida eller en risk med projekt, är att projektet i sig blir en slags gisslan, ett slags alibi i organisationen. En bekväm förevändning för att slippa ta till sig och engagera sig i ett arbete. "Men vi har det här projektet...", "Det här sysslar ju Lisa eller Kalle med...."
Så trots att Expedition Övertorneå var ett KS-projekt, kom kanske frågorna inte på ett tydligt sätt att ägas i och av "kommunhuset" .
Det är vi många som är skyldiga till. Inte minst jag själv som projektledare, som inte tidigare insåg vikten av förankring och att skapa ett starkt och genuint engagemang för frågorna i huvudmannaorganisationen. Vi lade mycket krut på att sprida information och skapa engagemang i det omgivande samhället, och lyckades väl med det. Jag trodde felaktigt att eftersom KS initierat och ägde projektet, var alla kommunala företrädare (såväl förtroendevalda som tjänstemän) därmed "automatiskt" med på vagnen. Men så var det ju inte. Såklart. Det vet jag nu. Det visste jag inte då - 26 år gammal och aldrig jobbat i kommunal verksamhet.
Det här är historia. Men jag vill alltid försöka lära av historien och mina misstag, så jag kan undvika att upprepa de. Därför handlar en uppryckning av företagsklimatet i Övertorneå om nu, precis som då, att göra hemläxan. Att skapa mötesplatser, att skapa en ömsesidig respekt och förståelse för varandras ansvar, möjligheter och begränsningar. Därför är det precis som kommunchefen Maria Salmgren formulerade saken: "Nu kan det bara gå uppåt, det kan bara bli bättre".
Till sist... några korta kommentarer...
¤ Outinens Potatis AB flyttar till Haparanda.
Detta ska man enligt min uppfattning inte ta till intäkt för det taskiga företagsklimatet i vår kommun. Gör man det är man inte riktigt rättvis. Jag menar att man måste se det i ett större sammanhang. Företaget är för sin långsiktiga framgång beroende av en rationell logistik. Det företaget måste - precis som alla andra - minimera sårbarheten i olika avseenden. Det är jättetråkigt att företaget inte längre ser Niskanpää som en god utgångspunkt för framtida goda affärer.
Men nu måste krutet läggas på att skapa en rak, naturlig och konstruktiv dialog med det lokala näringslivet och alla som vill starta och driva företag. Där kommer morgondagens Kalle Outinen, Mona Outinen, Monika Simu och Allan Lehto och många andra skickliga entreprenörer Tornedalen sett.
¤ Företagsbesök.
Kan man initiera och företa sig själv. Därför börjar Centerpartiets 8 personer starka kommunfullmäktigegrupp samt varje annan intresserad medlem på Eija Stenbergs initiativ att genomföra företagsbesök. Startskottet går 28 februari hos Vilhelm Lampinen och hans tjejer och killar på Svenska Släp- och lastvagnspåbyggnader.
¤ Linus goes Sthlm
Nästa vecka prao:ar Övertorneås Linus Hannedahl hos vår riksdagsledamot Stefan Tornberg. Jag ser fram emot att träffa grabbarna, men känner mig något snopen och förbisprungen av vår unge och ambitiöse vän som går i 8:an på Centralskolan. Jag var nämligen hela 18 år och gick 3:an på gymnasiet när jag prao:ade hos dåvarande norrbottensriksdagsmannen och nuvarande landshövdingen och kanske för första gången träffade vår näringsminister, som då var pol sakk hos arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund.
Min nya kollega Elisabeth Thand-Ringqvist, som varit pol sakk hos näringsministern från början efter regeringsskiftet, fick motsvarande möjlighet hos den förre Korpis-bon och f d riksdagsledamoten från Jämtland, Stina Eliasson.
¤ Barndomshjältar
När jag började i CUF 1988 fick jag snabbt höra talas om alla hjältar som jobbat på och kämpat i Pingvin Revolution Team och andra obskyra grupperingar i CUF Norrbotten genom åren. Släkten Jonsson, syskonen Tornberg, Maud, Bengt Falemo etc. Vissa av dessa legendarer hann jag till och med träffa medan de ännu var aktiva i CUF. Människor som då hette bl a Lollo Viklund, Siv Andersson, Karin Nilsson, Malin Sundström, Katarina Sundbaum-Funck. Men vissa hörde man bara talas om. De blev nästan mytiska figurer. Som Snömannen. Alla snackade om de, men ingen hade sett de. Anne Uvemo var en sådan. Henne har jag genom årens lopp hört så mycket gott om. Och hon finns! Pawh-rikh-tit! Jag träffade henne igår på Stefans roliga 50-årspartaj. Och jag vill särskilt adressera partivännerna i Uppsala - för det är där Anne Uvemo numera lever och frodas. Så Maria, innan du drar till USA kan du väl ta Anne hem. I Övertorneå kom Siv och Ylva "hem" efter några helt civila år. De tjejerna är guld värda. Så missa inte dessa brinnande centersjälar!
