NSD rubricerar idag Övertorneå-företagaren Karl-Erik Estolas synpunkter på det uppsagda renhållningsavtalet som "Företagare kliver inte åt sidan". Det är en intressant formulering. Estola gör gällande att avtalet inte sagts upp. Samtidigt har han tidigare kontaktat mig och andra ks au-ledamöter för att ifrågasätta varför optionsåret i ifrågavarande avtal inte utnyttjats. Så vi är några till, som inte heller har för avsikt att kliva åt sidan.
Jag förstår de medborgare och företagare i vår kommun, som ibland frågar sig hur det kommer sig, att kommunen har rättsliga tvister med företagare. De oroar sig för att det skadar företagsklimatet. Det gör jag också. Men att inte stå för bedömningar man gör, att oavkortat tillmötesgå diverse krav och förväntningar, för att tillfredsställa berörda företagare, är inte heller en framkomlig väg. Det bidrar inte heller till vare sig ett gott företagsklimat eller samhällsklimat. Inte om man är anförtrodd vården och omsorgen om skattebetalarnas pengar.
Vi - kommunala fritidspolitiker och kommunala tjänstemän - är bara människor. Vi har fel och brister. Vi kan och kommer att göra fel. Då får vi ta konsekvenserna av det och lära av misstagen. Ingen är perfekt. Vi måste våga göra. Vi måste våga misslyckas. Vi måste våga stå på oss när vi anser oss ha rätt.
I Kuriren uppmärksammas ärendet om Kattilakoski Gastronomi och Ulf Zackariasson (ns) tillåts spegla allas vår uppfattning. För mig var argumentet att varumärket är intimt förknippat med de nuvarande ägarna bara ett bland många andra argument, för att inte förorda ett förvärv av varumärket och konceptet. För det första bör givetvis nästa arrendator få ta ställning till om den/de önskar köpa det konceptet. Kommunen ska inte driva anläggningen och jag ser inget mervärde för kommunen att köpa varumärken oaktat hur starka eller betydelsefulla de är.
Ingen förnekar eller ifrågasätter den marknadsföringsinsats som ägarna av Kattilakoski Gastronomi med bravur genomfört. Eller den entreprenörskapsgärning de stått och står för. De har lyckats med sina föresatser att sätta restaurangen på den gastronomiska kartan.
I själva sakfrågan - om kommunen skulle köpa varumärket och konceptet för 1,4 mkr - skulle jag inte kunna motivera eller rättfärdiga en sådan satsning. Det är alltid lätt att förblindas av det ärende man hanterar. Det finns alltid speciella omständigheter och goda argument. Det svåra ibland är att förstå vilka signaler och effekter det för med sig i ett större perspektiv. Hur gör vi nästa gång?
Men det som mest av allt upptar min tankeverksamhet kopplat till den svåra men ständigt aktuella diskussionen om hur man på bästa sätt ska stötta lokala företag, samtidigt som man hanterar skattepengar på ett ansvarsfullt sätt inom lagens råmärken, är egentligen den grundläggande frågan: hur bra är det överhuvudtaget för företag att diskuteras politiskt?
Det företag som vänder sig till en kommun för att få hjälp och stöd med att t ex genomföra angelägna investeringar, underkastar sig samtidigt en mer eller mindre offentlig diskussion. Ju närmre renodlade kreditprövningssituationer vi i kommunen ger oss in i, desto mer ingående måste vi studera företaget, företagaren, dess situation och framtidsutsikter. Som politiker måste vi kunna informera medborgarna om våra diskussioner och ställningstaganden, svara på frågor, ta emot kritik och beröm och stå för de beslut vi är med och fattar.
Detta vittnar om den utsatthet och de ojämlika konkurrensvillkor särskilt företagare i glesbygder som vår kommun lever under, där marknaden inte ser potential eller tillräcklig säkerhet, för att själv adressera dessa frågor under banksekretess. Ett fattigdomsbevis och ett moment 22.
