Jag är född 1975 och tillhör definitionsmässigt, vad som emellanåt i debatten, brukar kallas för den "ironiska generationen". Vår jargong är ironisk, och när vi emellanåt säger en sak, menar vi precis det motsatta. I skriven text är det svårt att uppfatta ironi, att läsa det underförstådda utan röstens tonläge och det sätt på vilket man verbalt säger en sak.
Men "snyggt jobbat, Kemppainen" var precis det första jag spontant tänkte och kände, när jag såg hans uttalande i Norrbottens-Kuriren tidigare i veckan (21/8). Roland Kemppainen är ordförande i socialdemokratiska arbetarekommunen i Övertorneå. Det uppseendeväckande med hans kommentar i NK är att han offentligt diskuterar huruvida och när i så fall vårt sittande kommunalråd ämnar kasta in handduken.
Ett sällan skådat exempel på att aktivt göra en person till s k lame duck. Som f d ordförande för Centerpartiets motsvarighet till arbetarekommunen, är jag särskilt förtrollad över att en så trogen arbetare i den socialdemokratiska vinträdgården som Roland Kemppainen - säger det inte om en oppositionspolitiker. Utan en partikamrat, sitt eget kommunalråd(!).
Det finns säkert de som är skadeglada över krisen och sönderfallet i s. Jag har lätt att hålla mig för att le i mjugg. För insatsen är hög. Det är tre år kvar till nästa val. Det här är det sista Övertorneå kommun behöver just nu. Ett aktivt underminerande av kommunalrådet. Inte manövrerat av en stygg opposition, utan ifrågasatt av sina egna. Frågan är vad som känns värst.
