Dagen efter att jag senast bloggade (24/10) fick jag besked av Sven Kostenius, Övertorneå-Alternativet - som varit vågmästare efter höstens kommunalval - att de väljer att fortsätta sitt samarbete med sossarna och vänsterpartiet de kommande fyra åren.
Hade ÖA valt annorlunda, hade vi kunnat bilda en regnbågsallians med fem ingående partier; vi (8 mandat), ÖA (2 mandat), Norrbottens sjukvårdsparti (5 mandat), moderaterna (2 mandat) och kristdemokraterna (1 mandat). Vi hade fått en majoritet med 18 mandat mot sossarna och vänsterns 17. Istället valde ÖA att förlänga det socialdemokratiska maktinnehavet i Övertorneå kommun.
Naturligtvis kan detta kommenteras och tolkas på många sätt. För mig som nu levt med deras beslut i en vecka, känns detta mest som ett pliktskyldigt rapporterande av utgången av de parlamentariska förhandlingarna, för er som inte följt detta via norrbottensmedia. Det här är redan historia. Vi gjorde vad vi kunde, vi initierade förhandlingar, ledde konstruktiva samtal men ÖA kände inte det förtroende och den tillit till oss andra ingående partier.
En av de mer störande inslagen i efterspelet till processen är Haparanda-Bladets artikel i fredags (27/10) där jag blivit kraftigt felciterad till ÖA:s fördel. I Bladet står det att jag förstår "ÖA på ett vis" och hänvisningar till att det hade blivit en knapp majoritet. Det är inte min uppfattning att jag uttryckte mig på det sättet. Istället uttalade jag snarare ingen förståelse för ÖA:s beslut - hade jag förstått ÖA, hade vi aldrig vare sig inlett eller fört samtal.
Nej, visst, kan man med fog ifrågasätta ÖA. Den retorik om förändring och förnyelse som partiet tidigare berömt sig för, har nu fallit platt när man hade chansen och skarpt läge att leva upp till sina påstådda ideal. De nöjer sig med att vara ett lojalt stödparti till sossarna och har blivit en del av det etablissemang de i sin linda sade sig utmana. Men vad har det för betydelse att påstå att de spelat ut sin roll, när de troligen inte har mer långsiktiga ambitioner med sitt parti och engagemang, än över den nya mandatperiod som inleds imorgon?!
Det här är dock vårt minsta bekymmer just nu. Det är bara att gilla läget och komma igen med nya tag. Själv ser jag fram emot att snart få påbörja min kommunalpolitiska bana och jag är stolt och glad över det starka förtroende och mandat jag fått av väljarna. Jag ska göra mitt yttersta för att leva upp till det.
Ett av de större bekymren just nu är naturligtvis Ekfors-frågorna. Ett annat att vår mycket kompetente och betydelsefulle kommunchef Johan Antti beslutat sig för att efter fem år lämna oss. Det blir en svår och stor lucka att fylla. Men för att återvända till Ekfors-frågorna, som de senaste veckorna hamnat i allt större mediafokus. Det är också frågor där min personliga åsikt måhända går emot den lokala folkopinionen. I de många inslag i radio, TV och tidningar handskas journalister och andra medverkande, ofta en smula ovarsamt för att inte säga vidlyftigt, med frågorna kopplade till Ekfors kraft. Det är inte att undra på eftersom det rör sig om flera och olika sakfrågor och tvister och parter, många, långa och komplicerade turer.
Jag har tidigare här på bloggen i en kommentar (10/9) redovisat en del av mina synpunkter. För att återigen kort rekapitulera vad frågorna gäller, måste vi inledningvis betänka att det som nu diskuteras i media i grunden är två olika sakfrågor. Dilemmat i debatten och i mediarapporteringen är att dessa liksom andra sakförhållanden sammanblandas. För det första har Övertorneå kommun och Haparanda stad en tvist med Ekfors kraft om priset på gatubelysningen (och Ekfors valde efter sommaren att inte tända den, vilket skapar faror och olägenheter för oss som bor, lever och färdas här). För det andra är Ekfors kraft föremål för åtgärder inom ramen för lagstiftningen om tvångsförvaltning av elbolag, med i första hand Energimyndigheten som motpart. Nyligen avsade sig Ackordcentralen sitt uppdrag som tvångsförvaltare, efter att Vattenfall efter en period under våren haft och avsagt sig samma uppdrag. För det tredje pågår skatteprocesser mellan skattemyndigheten och Ekfors kraft och dess ägare Mikael Styrman.
Idag hör jag många röster som vill att Ekfors kraft ska bli tvångsförvaltade och/eller ytterst tvångsinlösta. Jag är själv en av många människor som är frustrerade över att gatubelysningen är släckt och att Ekfors kraft fro m imorgon 1/11 höjer nätavgiften med 33%, med hänvisning till bl a ökade kostnader på grund av tvångsförvaltningen. Däremot leder min frustration över dessa förhållanden inte till slutsatsen att jag välkomnar/hoppas på vare sig tvångsförvaltning och än mindre tvångsinlösen av Ekfors kraft. I själva verket vore det djupt tragiskt om det skulle gå så långt och ett nederlag för företagsklimatet i Övertorneå kommun, som redan nu är bekymmersamt. Konflikterna måste kunna lösas på andra sätt. Alla parter har ett ansvar för att se till att det sker så konstruktivt och snabbt som möjligt.
Jag vänder mig mot att beskriva tvisterna som för eller emot Ekfors kraft/Mikael Styrman. Det är inte så enkelt. Ekfors kraft är kommunens äldsta privata företag. Det har emotionell och praktisk betydelse. När stormarna drar över Sverige har vi inga strömavbrott här. När jag bodde i Teurajärvi, som sorterade under Vattenfall, kunde strömavbrott ske ofta och de kunde vara långvariga. Det slipper jag numera här i Övertorneå.
Så visst känns det lite magstarkt när tusentals hushåll ömsom i Jämtland, Västerbotten ömsom i västra Götaland är utan ström, medan åtskilliga regionala och nationella myndigheter ägnar tid och kraft åt lilla Ekfors kraft, som åtminstone levererar ström till sina abonnenter. Vem har egentligen bett att landshövdingen eller näringsministern ska agera i frågan? Jag känner tillförsikt och tilltro till att vi lokalt faktiskt kan komma överens om priset på gatubelysningen.
Vad beträffar nätavgiftshöjningen suger den på ren svenska. Och det kanske är där lagstiftarna ska lägga sin kraft och sitt fokus. Vad är skäligt resp oskäligt på den avreglerade elmarknaden och vart kan missnöjda konsumenter vända sig för att få skäligheten prövad?
Nej, hur mycket jag än gillar Maud Olofsson, tror jag inte att hon kan fixa gatlyset i Övertorneå. I ett federalistiskt Sverige byggt underifrån som vi centerpartister tror på, måste också vi lokalt få äga frågan. När vi kommit till vägs ände, uttömt alla möjligheter, upptäckt den befintliga lagstiftningens tillkortakommanden, låt oss då vända oss till lagstiftarna och uppmärksamma de på behoven av lagstiftning. Men låt oss lokalt själva välja tid och form. Tvisterna med Ekfors kraft kan aldrig lösas med landshövdingars eller näringsministrars ambitiösa välvilja eller längtan efter att visa dådkraft i ett till synes låst läge.
