Oh, what a night... Nu börjar de där vansinnigt vackra sommarkvällarna infinna sig. När älven vilar spegelblank och storspoven drillar. Tidigare under kvällen hörde jag göken, lät som att den gol i söder och öster. När landskapet och världen ter sig så vacker att det nästan gör ont.Efter ett uppfriskande bastubad - där jag blir av med vardagens bekymmer - går jag ut på balkongen och blickar ut över nejden. Ser och hör fåren och lammen en sista kväll. Imorgon ska de redan visst flyttas till sina betesmarker kring Kuivajärvi. Det kommer att kännas tomt att inte längre höra eller se de om morgnarna och kvällarna.
Märkligt hur snabbt man vänjer sig vid djur. Iförrgår kväll var jag ner med ett par vänner och tittade till de efter regnet och gav de lite knäckebröd. Lammen är - nu som förr - supersöta och svåra att slita sig ifrån att titta på och studera. En stackars katt hade förirrat sig in i ladugården där de allra mest nyfödda lammen vilar med sina tackor. Den gråa katten med en vit strimma på bröstet satt högt uppe på en balk och jamade uppgivet eller övergivet. Jag kunde inte gå in i hagen och börja klättra upp och ta ner den stackarn. Har den tagit sig dit, hoppas jag att den förmår ta sig ner.
En dag, som varit föremål för oanade insikter och aha-upplevelser, för stora upplevelser - har gått mot sitt slut. På förmiddagen deltog jag tillsammans med Margareta från SPF Övertorneå i Länspensionärsrådets möte på Sunderby folkhögskola. När projektledare Caj Skoglund berättade om landstingets arbete med Vårdval Norrbotten och Närsjukvårdsdialogen insåg jag för andra gången i mitt snart 35-åriga liv plötsligt varför jag skulle kunna engagera mig i landstingspolitiken.
Den här insikten låter säkert märklig för många, men de som känner mig väl och älskar mig -trots att jag är som jag är - vet att jag har vissa konstiga fördomar och förutfattade meningar om olika saker för mig. En av de är det här med att betrakta sig själv som landstingspolitiker. Det finns inte på min världskarta. Regionpolitiker, Europapolitiker - javisst, självklart! Men riksdagsledamot, no way, Jose - det var i min ungdom jag närde sådana ambitioner! Och landstingskandidat, inte min cup of tea. Trodde jag.
Tills en nära anhörig gick bort i cancer för några år sedan och fick leva återstoden av sitt liv på Övertorneå vårdcentral. Den tiden sammanföll med det mer eller mindre ständigt latenta hotet att Norrbottens läns landsting snart för på tal att stänga vår fina och så väl fungerande vårdcentral. Då blev jag medveten om landstingets betydelse för oss medborgare och länsbor. Medveten in på bara skinnet. Om vikten av engagerade, empatiska och kunniga läkare och sjuksköterskor. Det - att vara glesbygdssjukvårdens advokat och förkämpe - var ett incitament så gott som något för att engagera sig i landstingspolitiken. Men ändå känns landstinget och dess politik så fjärran, så fjärran.
En känsla som bara förstärkts under min tid som KS-ordförande. Ända tills idag. Då jag satt där på Sunderbyns folkhögskola och plötsligt förstod hur mycket ogjort det finns i detta landsting. Som att skapa en reell valfrihet utan regionala klyftor. Det är kanon och inte en dag för sent att stadsborna i Luleå, Boden och Piteå får privata vårdcentralsalternativ.
Men vi då? Vi som blev över, the leftovers... Vad ska hända med oss? Är vi för evigt utlämnade till en landstingsdriven sjukvård? Inget ont om landstingsdrivna Övertorneå vårdcentral, men att ha kravet på att privata utförare måste erbjuda hela paketet känns ändå inte som en rimlig avvägning. Det borde gå att öka konkurrensen mellan utförare inom olika medicinska områden. Att erbjuda en till hel vårdcentral på detta befolkningsunderlag är ogörligt och en hög tröskel för privata utförare. Bibehålls dessa krav kommer vi i glesbygden aldrig att få en valfrihet.
Detta tillsammans med Anna-Greta Öbergs dragning om utbyggnaden av Sunderby sjukhus gav mig en rejäl tankeställare. Tanken att sprida gracerna inom länet verkar inte vara inne. För att dialysverksamheten på Sunderbyns sjukhus är knökfull, ska nu hemdialys och egendialys utvecklas. Varför inte studera vad våra mindre vårdcentraler kan avlasta sina kollegor med? Om det kortar vårdköerna och patienternas väntetider? Varför måste allt koncentreras till ett sjukhus? Om vi idag kan göra magnetröntgen i Piteå eller Gällivare oaktat var i länet vi bor, borde vi i Övertorneå kunna göra ögonbottensundersökningar eller dialys här - även för patienter som råkar bo i Kalix, Överkalix eller Älvsbyn? Nej, det är mycket man inte förstår.
Ett annat åtagande under dagen var landshövdingens möte med kommunal- och landstingsrådsgruppen. Årets andra möte. Strandskyddsfrågan har blivit en favorit i repris, liksom områdesskydd för skog.
För att uttrycka sig diplomatiskt kan man sammanfatta våra diskussioner som livliga och engagerade. Vi är inte helt av samma mening. Än. I dessa ack för våra kommuner så viktiga frågor.
I länsstyrelsens delvis vackra lokaler finns denna porträttsamling över Konungens befallningshavare genom tiderna. Den utgör en påminnelse om att när nu länet fyller 200 år och nästa år ska få en ny landshövding, är det kanske dags för regeringen att utse en kvinnlig hövding. Det har aldrig hänt förut. Jag tycker att det vore på tiden att vi också på den posten skulle få en pionjär - en som går före och börjar ploga för de som ska komma efter.
Det jag går och lägger mig på nu är dock vare sig länsstyrelsens syn på strandskydd eller de skogsavsättningar de genomför i en rasande takt. Eller hur det vore att vara landstingspolitiker. Eller hur det är just nu få inneha världens bästa uppdrag. Jag går och lägger mig på tacksamhetstankar. Att jag har vänner och familj, som älskar mig och som vill mig väl, som betyder mest av allt, som jag får visa min uppskattning över och kärlek till. Var eller vem, vore jag utan mina vänner, utan mina nära och kära? Tack för att ni finns och för att ni finns i mitt liv. Ni vet vilka ni är. God natt, moder jord.
