På resan till och från Luleå idag lyssnade jag förstås på radio och favoritprogrammen på P1, även om det på sedvanligt vis blev en hel del zappade mellan kanalerna och stationerna. Jag har med stort intresse följt röstsammanräkningen i det italienska valet och blev förundrad och betänksam när jag hela morgonen hörde Alice Petréns rapporter från Rom. Hon beskrev Italien som ett tudelat land och hela parlamentsvalet som en folkomröstning för och emot Berlusconi, och konkluderade hela inslaget med orden: och de största förlorna är det italienska folket.
"Varför?" "Hur?" "Hur menade hon egentligen", kom jag på mig själv att fundera. Folket har fått säga sitt i ett demokratiskt val. Att utfallet resulterar i ett svårmanövrerat politiskt läge är en sak. Men att säga att folket förlorat efter att de har utövat sin rösträtt, dessutom i en omfattning som inte Italien är bortskämd med, känns dock en smula magstarkt.
Nu är det inte ens en vecka tills Göran och jag åker iväg till Tyskland och Jay Annas bröllop med turer i Schweiz och Österrike. Jag längtar förfärligt till att komma iväg. Först och främst blir det roligt med lite semester, att få umgås på tu man hand, träffa vänner som vi inte annars ser eller umgås men så ofta, fira Jay och Fredrik, men också för att på plats upptäcka vad som är hett stoff i de respektive länderna.
Sist och slutligen för ikväll: Fylld av vårkänslor, hoppar den oblyge, men ack så hjälplöst oideologiske, monarkisten i mig fram. Åh, vad jag längtar efter kronprinsess-bröllop och kunglig bröllopsyra! När den dagen infinner sig är jag den förste att utbrista ett "Äntligen!". Efter bröllop och barndop i kungahusen i Norge, Danmark och Belgien, kan det väl snart bli vår tur! Eller hur?
