Den senaste veckans julförberedelser och avslutning på jobbet har gjort att jag inte prioriterat bloggandet. Det har icke desto mindre kliat i bloggfingrarna. Nyhetsströmmen denna vecka med det ojämställda arbetslivet och skandalerna på Migrationsverket har fått mig och många andra att återigen fundera vart mänskligheten - eller i vart fall den svenska delen av den - egentligen är på väg.
Mest upprörd har jag blivit över champagne- och tårtfirandet på Migrationsverket, efter genomförda avvisningar av asylsökande flyktingar. Människosynen, hur den månne ser ut?, är skrämmande. Samtidigt blir vi i det borgerliga lägret återigen påminda om behovet och utmaningen för oss [borgerligheten] att lyckas med, att såväl bygga som genomföra en ny humanistisk, värdig och klok integrationspolitik. Den flykting- och integrationspolitiska situationen i Sverige idag, är en tickande bomb och en av borgerlighetens viktigaste utmaningar. Otäckt bara med folkpartiets fortsatta fiskande i grumligt vatten...
Idag är det julafton. Hela min familj har för första gången samlats här hos mig och Göran, Skrållan och kattungarna. Julfriden sänker sig över oss liksom snön. Maten är under kontroll och jag längtar till att få sätta tänderna i de olika sillarna. Lax- och färskostterrinen blir spännande att pröva. Tyvärr, mäktade jag inte med att laga en efterlängtad rätt från vårt östra grannland till julbordet, lanttulaattikko, kålrotslåda, som är en höjdare. Jag intalar mig att årets lanttulaattikko-fiasko beror på att jag ännu inte funnit det optimala receptet.
Andra dåliga samveten är att årets julkort brann inne! Hjälp! Och alla dessa nära och kära, där ute, som är det viktigaste jag har. Jag tänker på er, var än ni är i vår fantastiska värld, från Austin till Örnsköldsvik. Sköt om er och ha en fin och fröjdefull jul!
