8 dagar senare, den 3 oktober var det därför med tungt hjärta jag skrev och skickade in min avsägelse till partistyrelsen. Det fanns stora förväntningar, det fanns ett starkt stöd och det fanns förutsättningar att, efter mitt vikariat som tf kanslichef på vårt riksdagskansli, ta plats och bidra till att göra skillnad i partistyrelsen.
Men livet kom emellan. För tre dagar tidigare ringde just vår nya partiledare när jag sprang omkring på Stockholms Central och skulle boxa in mitt bagage inför fredagseftermiddagens hemresa. Tjänstvilligt undrade jag vad jag kunde göra för henne. När hon lite småskrattande förklarade att hon snarare hade något hon ville fråga mig om, höll jag på att svimma. Jag fick gåshud på hela kroppen, kände mig svimfärdig och babblade på om att jag var så glad att jag höll på att svimma på fläcken, men att jag behövde smälta och ta in frågan hemma i lugn och ro, hinna sova, basta och prata med Göran. Hon hade full förståelse för det och vi lovade att återkomma.
Rörd till tårar av lycka kunde jag inte vänta tills jag kom hem. Jag ringde min sambo och min mamma och berättade vad som hade hänt. Under helgen försökte jag fundera på vad som krävs och om jag och vi kan skapa förutsättningar för mig att axla den krävande rollen som näringsministerns stabschef.
Eftersom jag under förra mandatperioden hade förmånen att under 1,5 år (febr 2007 - sept 2008) verka som en av förre centerledarens och näringsministern Maud Olofssons politiskt sakkunniga ansåg jag mig ha en god uppfattning om vad jobbet som stabschef skulle innebära. En föreställning som byggts på av min vänskap med Frank Nilsson, som jobbade som Mauds stabschef efter valet och fram till hennes avgång för en månad sedan.
Jag kom fram till att jag kunde tacka ja om jag ändrade vissa förhållanden i mitt liv. Jag måste frigöra mer tid, kraft och fokus på jobbet. Eftersom jag måste vara på plats på departementet måndag - fredag, var en självklar insikt att avsäga mig en hel del förtroendeuppdrag inom och utanför politiken i Övertorneå, Norrbotten och Sverige. Därför avsade jag mig bl a PS-platsen, ledamotskapet i KS och KS au i Övertorneå kommun, Kommunförbundet Norrbottens styrelse och ordförandeskapet i besöksnäringens regionala destinationsutvecklingsorganisation Heart of Lapland ek för. Sedan den 3 oktober arbetar jag nu som näringsministerns stabschef.
Efter samråd med en av mina närmaste och käraste partikamrater i Övertorneå och politiska bollplank, centerräven Ulf Hannu, bestämde jag mig för att sitta kvar i kommunfullmäktige i Övertorneå och meddela partiet, att jag, trots de andra avsägelserna, gärna fortsätter som gruppledare för vår KF-grupp, om KF-gruppen anser att det är lämpligt.
Jag hade nästan bestämt mig för att sitta kvar i KF, innan samtalet med Ulf. I grund och botten är jag väldigt hedrad över att vara Sveriges näst mest kryssade kommunpolitiker, Övertorneås mest kryssade kommunpolitiker och vårt partis gruppledare här. Det är ett stort och för mig oerhört betydelsefullt förtroende som medborgarna i Övertorneå visat mig och som jag tänker förvalta, leva upp till och inte svika, bara för att mina arbetsförhållanden förändrats.
Till saken hör är att jag dessutom sedan i maj återigen känner mig, mer taggad än på mycket länge (dvs 7 månader), att verka som politiker i opposition i Övertorneå under denna mandatperiod. Jag är mycket taggad att under mandatperioden aktivt arbeta för att öka Centerpartiets väljarstöd i Övertorneå kommun och i valet 2014 återta vår gamla position som Norrbottens starkaste centerfäste (också i kommunfullmäktige och inte bara i landstings- och riksdagsvalet). Målet är att återvinna medborgarnas förtroende och frånta den djupt splittrade och passiva socialdemokratin makten. Om det blir jag som för tredje valet i rad får förmånen att toppa listan och vara vår kommunalrådskandidat är en senare fråga men framförallt av underordnad betydelse.
Om S och deras vänsterstyre med V och ÖFA någon gång började tro sin egen retorik och kampanj med personförföljelseinslag, som de med stor ihärdighet och också med stor framgång drev vid förra höstens val, att den dåvarande Övertorneå-Alliansen bara var en enmansshow med despoten Linda vid rodret, kommer de bli besvikna.
Jag kommer fortsätta att arbeta för att fler ska få upp ögonen för att Övertorneå-Alliansen och Centerpartiet är så mycket mer och står för mycket annat för Övertorneå kommun viktigt och värdefullt, än vad enbart en tre äpplen hög, förvisso målmedveten, handlingskraftig och politiskt skolad ung kvinna, under all vaken tid i 1,5 år kan förmedla, genomföra och symbolisera.
Därför är det inte aktuellt att vare sig lämna Övre Kuivakangas, Övertorneå eller kommunpolitiken i Övertorneå och Norrbotten. Till mångas lättnad och tillfredsställelse. Och andras frustration och besvikelse.
Förtroende är inget man har eller får, det är något man förtjänar. Förtroende är till för att förvaltas, gång på gång erövras och levas upp till. Jag kan inte vänta tills förtroendet för kommunpolitikerna i Övertorneå snart ska prövas igen.
Jag kommer här på min egen blogg återkomma om varför jag är så besjälad av att fortsätta med kommunpolitiken i Övertorneå. Jag kommer att återkomma om varför Övertorneå kommun förtjänar en bättre kommunledning. Jag kommer att återkomma om varför det är så viktigt att Centerpartiets stöd i nästa val stärks och att Centerpartiet gör comeback som det parti som bär KS-ordförandeskapet precis som under Harry Grapes tid och min (alltför korta) tid.
Jag kan redan nu säga att det enligt mig handlar om vem som är bäst skickad att ta kommunen i en mer konstruktiv riktning, där kommunledningen aktivt arbetar för att stärka företagsklimatet och bygdens attraktionskraft. Det kommer att handla om vem som presenterar den mest trovärdiga överlevnadsstrategin för Övertorneå kommun. Om vem som har förmåga att kombinera erfarenhet och kompetens med drivkraft och engagemang och ena de positiva krafterna i kommunerna och ta kommunen framåt. Mindre än så är inte uppgiften.
