Har sedan socialdemokratiska valberedningen presenterade förslaget till nytt ledarteam för partiet, gått omkring och bara myst, när jag inte varit skärrad och orolig över jordskalvet, tsunamin och kärnkraftshaveriet i Japan. Myst och njutit och fortsätter att göra så över all mediarapportering om ordförandekandidaten Håkan Juholt. Myst med en nöjd men skräckblandad förtjusning.
Firma Juholt/Svärd
Juholt är den ende av de kandidater som diskuterats för partiledarposten som jag har träffat personligen. Han är lätt att tycka om och gilla, som säkert alla som sett presskonferensen från i veckan förstått. I vart fall tyckte jag om honom från första stund, vilket var vid något tillfälle under hösten 1999 när jag som ny utrikes- och förvarspolitisk handläggare på Centerpartiets riksdagskansli (mitt första riktiga jobb efter examen) var den tjänsteman som bistod partiledning, riksdagsgrupp och vår försvarsförhandlare Anders Svärd i att hantera Försvarsbeslutet 2000 mellan S och C.
Lika sedelärande och plågsamt som det var för mig att tillsammans med Svärd åka omkring på flottiljer och förband och bli utskälld av arga och oförstående officerare och kommunpolitiker, lika plågsamt var det för ett stort antal riksdagsledamöter från S och C att i riksdagen aktivt besluta att lägga ner sina hemregementen; Dalaregementet, F10 i Ängelholm, I21 Sollefteå, NB5 Östersund etc.
Centerpartiet hade ingen ledamot från Norrbotten då, men för mig som norrbottning, uppvuxen med Försvarsmaktens stora betydelse i länet och i Tornedalen var det en sorg att halveringen av försvaret också innebar slutet för Lv7 i Luleå, Ing3 och S3 i Boden och I22 Lapplandsjägarna i Kiruna. På gott och ont var dock omstruktureringsarbetet så långt gånget att när väl jag ärvde Magnus Wallerås mantel på den tjänsten var "dödslistan" i princip klar; i vart fall var prioriteringen av stridskrafterna och principerna för insatsförsvaret så fastställda att arbetet med att noga pröva varje militär enhet återstod.
Verkställa halvering av försvaret - danande för karaktären?!
Det var en oerhört intensiv tid; en massiv opinionsbildning med starka känslor (blod, svett och tårar i insändarspalter, mejl och på möten var ingen ovanlighet), mediatryck, mejlbombning mot enskilda riksdagsledamöter där arga medarbetare inom Försvarsmakten krävde svar på mycket detaljerade frågor. Inte konstigt alls: när allt skulle skäras ned, ställdes förband mot förband, flottilj mot flottilj, kustartelleri mot kustartelleri, man mot man, kvinna mot kvinna. Det var uppslitande men extremt lärorika erfarenheter och gjorde såklart starkt intryck på mig som 24-, 25-åring.
Och där Anders Svärd fanns, fanns Håkan Juholt. De var ett osannolikt radarpar och en stark motor i det nödvändiga förändringsarbetet av försvaret eller ominriktningen (som den kom att kallas). Försvarsminister Björn von Sydow och hans politiska stab var ytterst ansvarig för prop:en, men mycket fotarbete gjordes inte bara i riksdag, utan också ute på fältet, på tidningarnas debattsidor och i resp riksdagsgrupp av duon Juholt/Svärd.
De hade lärt känna och uppskatta varandra genom sitt gemensamma intresse för försvars- och säkerhetspolitik i såväl försvarsutskottet som i försvarsberedningen (den tidens strategiska partiöverskridande gemensamma forum för omvärldsspaning och analys, som under denna duos kanske mest dynamiska tid leddes först av Lars Danielsson (innan han blev statssekreterare).
Därför fick jag förmånen att lära känna honom som den han var då. Innan tiden som bitr partisekreterare, innan tiden som försvarsutskottets ordf eller nu: tiden som partiledarkandidat.(Och i avsnittet av radiodokumentären Riksdagen 100 dagar "Politikens pris och förlorarnas vägval" som sändes 16/1 i år där han porträtterades var det bästa att han var sig så lik, så oskadad av ett långt liv i politiken.)
Därför är Juholt så rätt just nu!
Han är smart, snabbtänkt, strategisk, karismatisk, rolig, charmig, slagfärdig och välformulerad. Egentligen har han egenskaper, medfödda och inlärda, som gjort att när man tittar i bakspegeln känner man eller inser man, att han är en så'n som de facto (säkert inte medvetet) hela sitt (politiska) liv tränat på att bli partiledare. Han är en perfekt kandidat just nu. Utifrån så många olika aspekter.
Många inom Centerpartiet, borgerligheten, S och vänsterkanten blir förvånade över min uppenbara faiblesse för Håkan Juholt. Särskilt som den kommer till uttryck här och på Facebook efter att jag offentligt kommit ut ur Kent-garderoben (Kent Ögren, landstingsråd (s) Norrbotten). Jag är ju inte känd som den störste sossekramaren av oss alla.
Och trots mina år med bl a Anders Svärd och Håkan Juholt kommer jag nog aldrig att bli det heller. Däremot har de herrarna närmast överbevisat mig som (då ännu mycket mer borgerlig) centertjej poängen med och den bästa sidan av vad två, till kultur och logik liknande, partier, gemensamt kan åstadkomma till gagn för sakfrågor och för landet, när man väl vill eller måste ta sig i kragen.
Min tid som sossecenterhatare
Under mina år som aktiv i Centerpartiets Högskoleförbund (1998-2002) stod inte sådana som Olof Johansson, Anders Svärd, Per-Ola Eriksson, Agne Hansson och Anders Ljunggren högt i kurs. Just på grund av sitt samarbete med S. Jag var absolut inget undantag, snarare högst representativ CHF:are. Misstron var nog ömsesidig. I deras ögon var vi nog ohängda nyliberaler och jobbiga pains in the ass, som i tidningar krävde Johanssons avgång, stöttade Daléus kandidatur, på centerstämmor argumenterade för ordvalet "borgerlig" i beskrivningen av Centerpartiet etc.
Därför har det funnits en tröskel eller ett avstånd att överbrygga mellan dessa samarbetscenterpartister och sådana som mig. Det har varit lättare och mer fyllt av respekt med vissa än med andra. Ingen nämnd, ingen glömd.
Gubbe - äldre man eller taskig attityd?!
På kuppen lärde jag mig att älska gubbar; att respektera gubbar, att jobba med gubbar. Gubbar i ordets bildliga betydelse, en 60+ man. Idag har ordet gubbe för mig också en delvis annan betydelse. Idag är ordet gubbe för mig ibland inte bara en älskvärd gubbe, utan även en attityd eller förhållningssätt som såväl män som kvinnor oavsett ålder kan inta eller utöva.
Att vara en gubbe i ordets sämsta betydelse är bl a att se ner på de som är yngre eller annorlunda bara just för att de är det. Att inte visa andra respekt och hänsyn för att de finns och alla människor har lika rätt och värde, utan visa respekt och hänsyn utifrån den status gubben uppfattat att den andre har.
Usch, det finns för många sådana neggo-gubbar. I Tornedalen, Norrbotten, Sverige och världen. Är det något jag skulle vilja beteckna det år som pågår 2010/11 så är det just Gubbens år. Folket har talat. Och det ska vara en Gubbe i år. Det är det som går hem, som är gångbart och efterfrågat. (Synd för oss andra. Vi får vänta. Stå på tillväxt, som det brukar heta.) Men denna utvikning är för viktig för att redas ut här. Den förtjänar ett eget blogginlägg längre fram.
Därför behöver vi alla Juholt!
Tillbaka till Juholt. Det blir så bra om S-kongressen väljer honom! För då får socialdemokratin äntligen en partiledare med förmåga att använda det av kongressen givna mandatet. En tydlig, vass och rolig debattör som utmanar oss på den borgerliga kanten och erbjuder gott tuggmotstånd. Vi borgare får helt enkelt äntligen en värdig motståndare.
Det blir sport och inrikespolitiken kanske uppstår. Det vi sett i inrikespolitik på nationell nivå sedan valet i höstas har vi kunnat ha och mista. Vad har hänt? Förutom Sahlins och S Golgatavandring?
Ja, vi i C har tack och lov fått en nyttig och intressant, delvis plågsam eftervalsanalys och startskott för ett nytt idéprogramarbete; för oss livsviktiga processer som rör förnyelsen och vitaliseringen av vårt inre liv men som just nu främst intresserar oss partister (och inte resten av det politiska Sverige riktigt än.)
Ok, hissa inte. Men låt bli att dissa Juholt! Ge karln en chans!
Därför blir jag irriterad på de borgerliga debattörer som nu dissar Juholt och rekommenderar M att andas ut. Jag tycker att de drar fel och förhastade slutsatser. Juholt kommer att vara eller bli livsfarlig för många av oss. Jag tror att de som dissar Juholt underskattar honom rejält och ödesdigert.
Och lika irriterad som jag blir på de som nu dissar Juholt såväl inom hans eget parti (som t ex Lennart Holmlund, Umeås KS-ordförande och starke man, apropå gubbar) som utanför, blir jag glad över de som med respekt och ödmjukhet talar om Juholts kvalifikationer. Åsa Lindeborg, Niklas Ekdahl för att nämna två jag hört på idag i mitt favvoprogram Godmorgon, världen!
(Oh, vad jag hoppas att Holmlund nu gör slag i saken och omsätter sitt verbala hot. I onsdagens kvart i fem-eko hotade? lovade! Holmlund att 'om Juholt blir partiledare ska jag ta mig fan gå ur partiet'! Yes! Just do it! Lämna Lennart! En sossegubbe med taskig attityd i svensk politik mindre. Yihaa! Det här har all potential att bli en positiv och snabb Juholt-effekt.)
Därför behöver vi alla Juholt II - så vi i Alliansen börjar skärpa oss
Borgerligheten och Alliansen behöver Juholt. För att skärpa sig. För det vore inte en dag för sent. Ärligt talat vad håller på att hända med Alliansen? Hur snabb är halveringstiden på en regering? Börjar resan utför så snart man blivit varm i kläderna eller vad är det för fel på regeringen och de där ingående partierna?! Hur snabbt kan man överge sina ideal för att bli det man en gång valdes till att ersätta? Hur snabbt kan man sluta driva utveckling och förnyelse och sakta, lite i sänder, börja stelna i formerna och fokusera på att förvalta?
Jämställdhetsproblem i skolan. Sabuni: tillsätt en statlig myndighet! Moderaterna går oförtjänt bra i valet. Vad gör man med regeringen? Istället för att frivilligt avstå ministerposter till oss småpartier, för när man är stor måste man vara snäll, utvidgar man regeringen och inrättar de facto juniorministrar (och det är inget fel på Ullenhag, Norman, Olsson eller Sabuni som personer eller politiker)?! Vad hände med våra ambitioner att spara på statsförvaltningen och de politiska staberna?
Eller tillkortakommandena inom sjukförsäkringen som är så plågsamt uppenbara, så oönskade och så onödiga för främst alla enskilda drabbade men också för Alliansen och inte minst oss socialliberaler - varför inte göra undantag med sjukdomsgrupper? Varför inte göra ett snabbspår och justera kursen? Färdriktningen är rätt och bra, men tillämpningen ute på fältet funkar inte som det var tänkt. Varför vänta med att ändra och låta folk fortsätta att falla mellan stolarna under tiden ? Vi gräsrötter har ingen lust att ta debatten om det rätta i att tvinga cancersjuka jobba och försvara det nuvarande systemet. Och därför gör vi det inte heller.
Eller Bildts tystnad och hela EU:s senfärdighet om förtryckarregimerna i Nordafrika? Det är helt uppenbart att EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) fortfarande inte fungerar som det var tänkt. De stora länderna fortsätter att springa omkring och uttala sig i tid och otid och kortsluter GUSP:en och hela eurosamarbetet med fransk-tyska uppgörelser. På bekostnad av EU:s folkliga förankring och legitimitet. Allt som skulle kunna underbygga EU som idé och fredsprojekt undergrävs av gammalt stormaktstänk, medan småländerna framstår som tysta, blyga, tafatta, förvånade partners som blivit nobbade på dansgolvet.
Alliansen måste börja leverera förnyelse och utveckling igen
Bara ett par triviala exempel på varför Alliansen måste kamma sig och börja leverera igen. Det finns betydligt fler och allvarligare exempel och problem. T ex frånvaron av visioner och politiska idéer som fortsätter förnyelsen av Sverige. Frånvaron av politisk vilja att göra viktiga reformer för att öka rörligheten på arbetsmarknaden.
Men allt är såklart inte hopplöst. Det händer bra saker i Alliansen - före Juholt också. Uppgörelsen med Miljöpartiet på migrationspolitikens område är fantastisk.
