är det amerikanska uttryck, jag väljer som liknelse, för att beteckna den uppkomna situationen med Ekfors kraft, där Energimarknadsinspektionen (EMI) nu bestämt sig för att inlämna en ansökan om tvångsinlösen av bolaget till fastighetsdomstolen i Luleå imorgon. Uttrycket - vars ursprung och upphov diskuteras - används ofta i sportsammanhang för att beteckna att en match inte är avgjord förrän domaren blåst slutsignal.
Och så är det också i rättsliga processer. Hela vårt rättssystem bygger på principer som att ingen är skyldig förrän motsatsen bevisats och att ingen är dömd förrän domen är avkunnad. När opinionen stormar har vi lite till mans och kvinns svårt att ta det kallt och komma ihåg att det är på det viset det förhåller sig. Vi rycks med i en vinklad mediebevakning, engageras, upprörs, rasar och tar ställning.
Poängen i detta sammanhang är att lika lite som Ekfors krafts vd Mikael Styrman fråntogs den operativa ledningen över bolaget, under året av tvångsförvaltning - till mångas förtret och andras belåtenhet - är det nu lika ovisst att tvångsinlösen-processen vare sig kommer att utfalla till EMI:s fördel eller att processen kommer att gå snabbt. Det - att rättsliga processer oftast är utdragna över tid och år - är en av få klarheter som Lex Ekfors visat genom åren. Och så ska det vara i en rättsstat. Alla parter måste få komma till tals, lägga fram sin sak, sina argument och sina bevis.
Jag har vid några tidigare tillfällen bloggat om Ekfors, kommunens tvist om gatubelysningen och myndigheternas agerande mot Ekfors och Mikael Styrman. Den uppmärksamme läsaren torde ha förstått att jag inte ställer upp på den linje som te x Övertorneå PRO och byaåldermännen i nedre Tornedalen de senaste veckorna gett uttryck för. Istället tycker jag att det vore djupt tragiskt om det skulle gå så långt att bolaget skulle bli tvångsinlöst. Det skulle kännas som ett nederlag i Sverige 2006, där vi rimligen måste ha kommit längre i vår tilltro och förmåga till dialog som konfliktlösningsverktyg. Tragedin vore ännu större om kommunens äldsta privata och ett av Tornedalens mest anrika och omtalade företag skulle gå ett sådant öde till mötes. Inte minst i en kommun med Sveriges högsta arbetslöshet och ett tyvärr alldeles för taskigt företagsklimat.
Denna fråga berör och engagerar. Den prövar lojaliteter och skär genom familjer, arbetsplatser och politiska partier och tur är väl det. För hur vore det, som min partibror i Haparanda Perarne Kerttu, så klokt sade igår, om hela Tornedalen hade samma åsikt i ett företagsärende?!
Och nej, jag tycker fortfarande inte att det är ett dugg roligt med 33%-ig nätavgiftshöjning och släckt gatubelysning, som jag bloggat här tidigare. Och nej, företag och företagsledare kan i ett demokratiskt samhälle med lagar och spelregler inte bete sig hur som helst.
(Alla som känner mig vet att jag har en faiblesse för utrikiska oavsett om det gäller enstaka ord, uttryck, talesätt eller hela språk. Det är väl humanisten i mig som spökar :-) - jag gick 3-årig humanistisk linje på gymnasiet i Pajala, den förträffliga Laestadiusskolan och är fascinerad av språk. Och jag tycker om främmande ord och anglicismer, inte för att jag på ett pretentiöst sätt skulle anse svenskan som fattig på ord eller nyanser, utan bara för att jag gillar det.)
Och nu över till något helt annat. De fyra roligaste händelserna/sakerna den gångna veckan:
1. Kattilakoski Gastronomis utmärkelse Sveriges bästa krog
och den unga och hårt arbetande trion frestade svenska folket med norrländska tapas i TV4:s morgonsoffa i fredags! Grattis och keep up the hard work! Med all denna positiva respons Övertorneå nu får gratis tack vare bl a Kattilakoski-gänget är det naturligt att företagarna, Övertorneå kommun och Övertorneå Utveckling AB sätter sig ner och funderar på hur framgångarna kan omsättas och vad som ytterligare måste till för att befästa och utveckla anläggningen.
2. Markus Fagervall - nu självklart Idol 2006-finalist!
Denne suveräne Övertorneå-ambassadör, som jag säkert inte varit ensam om att nominera till Årets Norrbottning, i Norrbottens-Kurirens omröstning, klarade Robbie Williams Come undone och Bridge over troubled waters på ett alldeles strålande sätt och fick fortsätta att ta emot juryns och folkets välförtjänta kärlek och värme.
Markus är en lysande förebild för så många och på så många sätt. För oss tornedalingar såväl unga som gamla - vars självförtroende emellanåt vacklar och ödmjukhet förbjuder - visar han om och om, att vi kan och att vi duger. För svenskar och alla människor visar han att det går att vara sig själv och lyckas. Man behöver faktiskt inte göra om sig, spela en annan roll eller förställa sig. Och det, hur viktigt är inte det budskapet, i dessa tider av psykisk ohälsa bland såväl unga som gamla, där det gemensamma tycks vara att vi nästan tar kål på oss med våra egna höga krav och ambitioner oavsett om det må vara med avseende på vår förmåga att prestera, på vårt utseende?! Nej, kära människor, fortsätt rösta på denna unga man och det hopp han förmedlar att alla kan lyckas och att det är tufft att vara sig själv (som det ständigt sägs på P3 Star som jag ofta lyssnar på dagtid)!
3. Stekpannetumultet i Haparanda
När Iittalas "Panny" såldes för 99 spänn i Haparanda i onsdags blev det tumultartade scener enligt Kuriren i torsdags (23/11). Göran Lahtis artikel med rubriken "De var heltokiga" är så komisk och säkert kunde de som gjorde illa sig hålla sig för skratt men det låter bara för roligt! Inte minst lustig är de från södra Sverige influgna tjejernas kommentarer, om att aldrig mer ha erbjudande på stekpannor i Haparanda. När min f d chef på Ica,Inge Lahti med dotter Emma i fredagsmorse,skulle kränga köksinredning värt 5 700 kr för 99 kr, kände mig föranledd att ringa honom och be honom hålla i hatten. Då berättade han att folk köat sedan 05.30! Enligt tidningarnas rapportering under gårdagen gick det hela dock lugnt till. Men köpruschen i Happis med stekpannetumultet som grädde på moset känns helt overklig! Och nej, själv har jag ännu inte besökt Ikea.
4. Love actually på kanal 5 i fredags!
Mnnnmmm. Åh. Det blev ett ivrigt zappande mellan fyran och femman i fredags mellan Idol och denna feel good-rulle, av männen bakom andra feel good-filmer som man lever länge på och bara myser av när man tänker på de... som Notting Hill, 4 bröllop och tre begravningar och Bridget Jones. Andra filmer med samma effekt är Om en pojke och Skruva den som Beckham. Vad är det med dessa brittiska filmmakare och skådespelare som förtrollar och charmar oss så totalt?!
Och så den gånga veckans 3 tråkigaste/mest sorgliga händelser och saker förutom nyheten om att Energimarknadsinspektionen nu väcker talan om tvångsinlösen av Ekfors kraft...
1. Cancer
I hate it. Var tredje svensk drabbas faktiskt av denna djävulska sjukdom, även om oddsen att klara sig ständigt förbättras. Av de som drabbas klarar sig mer än hälften. Just nu försöker jag lära mig mer om olika aspekter av denna snabbt växande sjukdom.
Av kontakter med hälso- och sjukvård samt stödjande instanser som Försäkringskassan har jag hittills desillusionerat upptäckt det många före mig insett: att man måste vara frisk för att orka/kunna vara sjuk. Och att man måste ha skinn på näsan och ordentliga språkkunskaper för att kunna ta vara på sina rättigheter som patient och anhöriga.
Ljuset i mörkret är dock Cancerfondens informations- och stödlinje. Alla ni som är berörda! Ta vara på den möjligheten. Gud, vad de som jobbar där kan, har erfarenheter och vet saker, som vi oupplysta och rädda är för förvirrade att ta reda på eller våga fråga.
2. Mördade män
Som hämtat ur en Bond-film har den regim- och Putinkritiske forne säkerhetsagenten Alexander Litvinenko förgiftats med det radioaktiva giftet Polonium i London. Sprayat över hans sushi, kontaminerat honom, restaurangen, hotellet och hans bostad. Och mordet på Libanons industriminister. Varför? Varför nu? Varför honom? Hjälp! Vad är det för värld vi lever i?
3. Böglobbyns inslag om böglöst land
Usch. Jag fruktade att det skulle bli illa, när jag såg förhandsinformationen. Men inte att det skulle bli så här illa. Och SVT:s chat efter programmet strör salt i såren. Alla här är faktiskt inte homofober. Jag skäms och vill göra bättre. Jag bloggade om det här när Övertorneå blev landets minst homovänliga kommun och nu när jag blivit kommunpolitiker tänker jag inte släppa frågan. Istället undrar jag över form och innehåll.
Vad ska vi göra och hur ska vi jobba? För att i grunden förändra attityder och skapa en öppen diskussion. Hur ska jag med respekt kunna möta de som tycker och tänker annorlunda? Varför är det inte självklart för alla att Det goda livet måste gälla och omfatta alla - oavsett, whatsoever?! Hur kan vi konstruktivt jobba med frågan utan att hänga eller peka ut någon? Visst, kan jag som en läsare då påpekade, skriva en motion till fullmäktige om det, men det känns så otillräckligt. Örnsköldsvik ska med en särskild temavecka, jobba med HBT-frågorna. Det kanske vore nå't?
Det enda ljuset i mörkret var ständigt trevlige och alerte bibliotekspersonalen - denna gång i form av Karin Stridsman. Det kändes som att hon i vart fall höll kommunens fana högt. Men jag vet, nej, det räcker inte. För att ni ska förstå hur laddad och tabubelagd det här samtalsämnet är, kan jag säga att jag inte hört någon diskussion eller ens kommentar om programmet eller inslaget, förutom min absolut närmsta vänkrets. Det blev ett icke-ämne.
Så ni som kan det här bättre än mig, snälla hjälp mig! Hör av er, kom med era tips, idéer och förslag på vad vi kan göra politiskt för att seriöst ta tag i och jobba med frågan!
