Som trogna blogg-besökare noterat har jag flyttat. Med en knapp vecka fram till valet kändes det viktigt att snarast få telefon- och ADSL-abonnemang flyttade till bostaden. Det var då startskottet för allt elände med Telia gick. Men det förstod jag inte då. Vad som i själva verket väntade mig var många frustrerande timmar och brustna illusioner.
Först ringde jag Telia på det nummer Telia hänvisar till på sin hemsida för att felanmäla ett kabelbrott . Beskedet var att jag skulle ta den felanmälan i samband med flyttanmälan. I samband med att jag någon dag senare anmälde flytten fick jag först köa en dryg halvtimme, som nummer 88 i kön, för att till slut komma fram och meddela flyttningen och felanmäla kabelbrottet. Då kunde vare sig handläggaren hitta vår bostad i sitt register eller notera kabelbrottet. Han kopplade mig raskt vidare till felanmälan för kabelbrott - trots mina högljudda protester om att jag just blivit hänvisad till honom från de! Då jag plötsligt befann mig som nummer 24 i den telefonkön, lade jag uppgiven på luren och gick till de människor som väntade mig.
I torsdags kopplades Telias tekniker så äntligen in telefonabonnemanget. På kvällen när jag var ivrig att köra igång datorn och e-posta och kanske blogga lite visade det sig att ADSL-anslutningen var inaktiv. Jag ringde Telias kundjänst och efter 50 minuters väntetid i telefonkön fick jag besked att de inte visste när ADSL-anslutningen skulle kopplas in och att det normala var åtta arbetsdagar efter att telefonen kopplats in! Hon bad mig återkomma dagen efter för att få reda på när ADSL skulle kopplas in. Så med nya friska tag ringde jag återigen kundtjänst i förrgår morse. Och nej, de visste fortfarande inte när ADSL skulle kopplas in.
Så här sitter jag nu, en vecka kvar till valet utan tillgång till epost och/eller internet hemma! Tack för det, Telia. Nej, ni må tro att Telia efter den senaste tiden inte står högt upp på min favoritlista! Vad är det för ett företag som kan behandla sina kunder på detta vis?! De är omöjliga att nå och när man väl kommer fram bollas man in i olika telefonköer.
Och jag är ändå ung, förhållandevis tekniktillvänd och svensktalande. Den senaste tiden har jag funderat mycket på vad för slags elektroniskt samhälle vi har skapat i Sverige idag. Hur lätt är det, om man som ofta är fallet i te x Övertorneå kommun, är äldre och har finska som modersmål, och behöver göra en så'n enkel grej som att ringa vårdcentralen? Det är inte lätt! Det automatiska bandet som rullar igång uppmanar användaren på svenska (och bara på svenska!) att knappa in sitt telefonnummer. Och det här är bara ett exempel. Så här ser vardagen ut för de som söker kontakt med många vanligen förekommande samhällsnyttiga tjänster som te x Telia, Vattenfall, länstrafiken etc. Inte är det konstigt att institutioner som Apoteket eller mataffärerna på senare år har fått en ökad betydelse som mötesplats för våra äldre. Det är där de träffar vänner och bekanta, det är där de (ännu!) kan få personlig service och mänsklig kontakt.
För att inte tala om den politiska dagliga debatt som jag och andra väljer att också föra på internet via hemsida och blogg! Ett av mina uttalade syften med blogg och hemsida, är dock, måste jag tillstå till mitt försvar, ett försök och ett sätt att nå framför allt yngre och/eller mer teknikvana målgrupper.
