Idag gästade jag Övertorneå LRF-avdelnings årsmöte. Vice länsförbundsordföranden Nils-Olov Lindfors var inbjuden och talade sig varm för länets möjligheter när det gäller att producera hållbar energi i olika former i framtiden, bl a biobränslen. Lindfors såg en mycket ljus framtid för energiproduktionen i Norrbotten och menade att Norrbotten med växande skogar kan spela en viktig roll i det globala klimatarbetet. När skogen växer och biomassan ökar binds koldioxid upp och s k kolsänkor bildas. I ett system med handel med utsläppsrätter blir sådana kolsänkor viktiga handelsvaror.
Nu på kvällskvisten har jag suttit i Hedenäset, tillsammans med ett par partikamrater som länge varit vårt parti troget, och planerat en medlemsresa senare i vår. Nu är vi i startgroparna med att ta fram ett nytt kommunalt handlingsprogram för Övertorneå den kommande mandatperioden och på medlemsresan skulle vi få tid och tillfälle att se över och finslipa programmet.
Annars är förstås det allt överskuggande just nu händelseutvecklingen i karikatyrkrisen. Idag har oförsonliga tongångar hörts från den danska inrikesministern. Jag kan inte undgå att känna en sorg över hur allt blivit här i världen efter 11 september 2001. I chocken över förödelsen av Twin towers och terrorattentaten mot USA kändes det trots allt som att hela världen samlade sig och solidariserade sig med USA mot terrorismen, som när som helst, kan slå till var som helst, mot vem som helst. Rätt hanterat hade USA ett gyllene läge att visa på ett ödmjukt ledarskap, handskas varsamt med stödet och skapa global samling.
Istället hetsade president Bush mot terroristerna, införde en hårdför och repressiv politik och utpekade ett antal länder som ondskans axelmakter. Självklart rättfärdigas inte terroristers handlingar, självklart tycker jag inte att Västvärlden nu får vad vi förtjänar. Samtidigt kan jag inte annat än känna sorg över att världen inte lyckades bättre i det läge och vakuum som uppstod.
Jag har som 30-åring fått uppleva fantastiska, dramatiska och omvälvande skeenden som förändrat historien. Jag kommer ännu ihåg hur jag vaknade den där natten kl 03.00 och lyssnade på radio när Öst- och Västtyskland förenades. Jag minns att jag satt där yrvaken i sängde och ryste när jag hörde folkets jubel och fick gåshud. Hemma i sängen i Teurajärvi. Jag och min generation har fått uppleva Warszawa-paktens kollaps, förenandet av öst och väst, apartheidregimens fall i Sydafrika. Det har varit en tid av förhoppningar och återkommande små bekräftelser om att allt är möjligt. Jag vill inte tro att den tiden är över. Jag vill leva i tron om att min generation kommer att lämna över en bättre värld till Peter, Isak och deras kompisar och så småningom deras barn, än den värld vi föddes till. Åtminstone är det skäl nog för att jobba politiskt och försöka dra sitt lilla strå till stacken!
