Idag när det är vintersolstånd infaller årets kortaste dag och längsta natt. För oss på det norra halvklotet, nära den norra polcirkeln, är det en brytningspunkt som markerar att mörkrets tid snart är ett minne blott och att det efterlängtade ljuset vänder åter.
I övermorgon är det julafton och jag har aldrig i mitt 31-åriga liv upplevt att december gått så snabbt som i år. Den har bara rasat förbi i ett makalöst tempo och det känns som att jag inte alls hunnit med sedvanliga julförberedelser. Jag har således bl a för första gången på fyra år missat Tornedalens musikklubbs julkonsert, och hann inte heller ta del av Nattfestivalen i Korpis i den utsträckning jag hade hoppats.
Visst, har jag också ryckts med av den rymdfeber och det stå hej runt Christer Fuglesang som lägrat sig över Sverige, men också hunnit med en debatt om arbetsmarknadspolitiken i Haparanda som TCO-rådet arrangerade, lussekattsbak, knäckkok och köttbulle-tillagning, julfest på jobbet, julfest med partivänner från Övertorneå och våra finska grannkommuner Pello och Ylitornio, Marias disputation och många besök på vårdcentralen.
I måndags hade vi också den nya mandatperiodens andra och årets sista kommunfullmäktige. Det ska bli skönt med lite julledigt innan det nya året kör igång. Det nya året kommer som vanligt att bjuda på en hel del gott och blandat. Jag gör debut som kommunpolitiker på allvar, med att fr om årsskiftet äntligen få ta plats i kommunstyrelsen och dess arbetsutskott.
Men dessförinnan blir det lite julledigt, tid att ta igen sig, umgås med nära och kära, njuta av god mat och dryck och bara vara. Det blir första julen hemma i huset i Kuivakangas och det ser jag fram emot. Förhoppningsvis blir det tid att läsa lite böcker, motionera och få möjlighet att tänka nya tankar och kläcka nya idéer.
Några av mina inspirationskällor inför det nya året är bl a nämnde Fuglesang, men även bygdens högaktuelle store son Markus Fagervall och kockarna i Kattilakoski. Dessa män (ja, jag har också kvinnliga idoler och inspiratörer, även om jag inte just idag bloggar om de) förenas bl a av att de vågat drömma högt. De har drömt och inte bara behållit drömmen för sig själv. De har haft modet att våga dela drömmen med hela svenska folket och alla som vill veta.
Fuglesang ville bli astronaut - nu fjorton år efter att ha uppnått den drömmen skriver han in sig i historieböckerna som den förste svensken i rymden. Markus säger att han 2008 kommer till Rockbjörnsgalan, för att hämta en egen Rockbjörn och inte som nästa år "bara" för att uppträda. Och slutligen kockarna i Kattila som vid 26-års ålder typ, lämnade stjärnkrogarna i Göteborg, startade egen krog mitt ute i ingenstans (förlåt mig, Niskanpää!) och sade att deras dröm och vision var att skapa en gourmetrestaurang. Tidigare i höst fick de utmärkelsen Årets krog, som jag också bloggat om tidigare.
En del kallar detta att ha ambition och våga förmedla det verbalt för otornedalskt. Andra kallar det osvenskt. Jag kallar det coolt. True inspiration to the people! Våga stick ut! Friskt vågat är hälften vunnet. Så kört hårt alla drömmare och ladda batterierna i jul.
