Juholtyra - Nu skärper vi oss alla. Äntligen!

Har sedan socialdemokratiska valberedningen presenterade förslaget till nytt ledarteam för partiet, gått omkring och bara myst, när jag inte varit skärrad och orolig över jordskalvet, tsunamin och kärnkraftshaveriet i Japan. Myst och njutit och fortsätter att göra så över all mediarapportering om ordförandekandidaten Håkan Juholt. Myst med en nöjd men skräckblandad förtjusning.

Firma Juholt/Svärd
Juholt är den ende av de kandidater som diskuterats för partiledarposten som jag har träffat personligen. Han är lätt att tycka om och gilla, som säkert alla som sett presskonferensen från i veckan förstått. I vart fall tyckte jag om honom från första stund, vilket var vid något tillfälle under hösten 1999 när jag som ny utrikes- och förvarspolitisk handläggare på Centerpartiets riksdagskansli (mitt första riktiga jobb efter examen) var den tjänsteman som bistod partiledning, riksdagsgrupp och vår försvarsförhandlare Anders Svärd i att hantera Försvarsbeslutet 2000 mellan S och C.

Lika sedelärande och plågsamt som det var för mig att tillsammans med Svärd åka omkring på flottiljer och förband och bli utskälld av arga och oförstående officerare och kommunpolitiker, lika plågsamt var det för ett stort antal riksdagsledamöter från S och C att i riksdagen aktivt besluta att lägga ner sina hemregementen; Dalaregementet, F10 i Ängelholm, I21 Sollefteå, NB5 Östersund etc.

Centerpartiet hade ingen ledamot från Norrbotten då, men för mig som norrbottning, uppvuxen med Försvarsmaktens stora betydelse i länet och i Tornedalen var det en sorg att halveringen av försvaret också innebar slutet för Lv7 i Luleå, Ing3 och S3 i Boden och I22 Lapplandsjägarna i Kiruna. På gott och ont var dock omstruktureringsarbetet så långt gånget att när väl jag ärvde Magnus Wallerås mantel på den tjänsten var "dödslistan" i princip klar; i vart fall var prioriteringen av stridskrafterna och principerna för insatsförsvaret så fastställda att arbetet med att noga pröva varje militär enhet återstod.

Verkställa halvering av försvaret - danande för karaktären?!
Det var en oerhört intensiv tid; en massiv opinionsbildning med starka känslor (blod, svett och tårar i insändarspalter, mejl och på möten var ingen ovanlighet), mediatryck, mejlbombning mot enskilda riksdagsledamöter där arga medarbetare inom Försvarsmakten krävde svar på mycket detaljerade frågor. Inte konstigt alls: när allt skulle skäras ned, ställdes förband mot förband, flottilj mot flottilj, kustartelleri mot kustartelleri, man mot man, kvinna mot kvinna. Det var uppslitande men extremt lärorika erfarenheter och gjorde såklart starkt intryck på mig som 24-, 25-åring.

Och där Anders Svärd fanns, fanns Håkan Juholt. De var ett osannolikt radarpar och en stark motor i det nödvändiga förändringsarbetet av försvaret eller ominriktningen (som den kom att kallas). Försvarsminister Björn von Sydow och hans politiska stab var ytterst ansvarig för prop:en, men mycket fotarbete gjordes inte bara i riksdag, utan också ute på fältet, på tidningarnas debattsidor och i resp riksdagsgrupp av duon Juholt/Svärd.

De hade lärt känna och uppskatta varandra genom sitt gemensamma intresse för försvars- och säkerhetspolitik i såväl försvarsutskottet som i försvarsberedningen (den tidens strategiska partiöverskridande gemensamma forum för omvärldsspaning och analys, som under denna duos kanske mest dynamiska tid leddes först av Lars Danielsson (innan han blev statssekreterare).

Därför fick jag förmånen att lära känna honom som den han var då. Innan tiden som bitr partisekreterare, innan tiden som försvarsutskottets ordf eller nu: tiden som partiledarkandidat.(Och i avsnittet av radiodokumentären Riksdagen 100 dagar "Politikens pris och förlorarnas vägval" som sändes 16/1 i år där han porträtterades var det bästa att han var sig så lik, så oskadad av ett långt liv i politiken.)

Därför är Juholt så rätt just nu!
Han är smart, snabbtänkt, strategisk, karismatisk, rolig, charmig, slagfärdig och välformulerad. Egentligen har han egenskaper, medfödda och inlärda, som gjort att när man tittar i bakspegeln känner man eller inser man, att han är en så'n som de facto (säkert inte medvetet) hela sitt (politiska) liv tränat på att bli partiledare. Han är en perfekt kandidat just nu. Utifrån så många olika aspekter.

Många inom Centerpartiet, borgerligheten, S och vänsterkanten blir förvånade över min uppenbara faiblesse för Håkan Juholt. Särskilt som den kommer till uttryck här och på Facebook efter att jag offentligt kommit ut ur Kent-garderoben (Kent Ögren, landstingsråd (s) Norrbotten). Jag är ju inte känd som den störste sossekramaren av oss alla.

Och trots mina år med bl a Anders Svärd och Håkan Juholt kommer jag nog aldrig att bli det heller. Däremot har de herrarna närmast överbevisat mig som (då ännu mycket mer borgerlig) centertjej poängen med och den bästa sidan av vad två, till kultur och logik liknande, partier, gemensamt kan åstadkomma till gagn för sakfrågor och för landet, när man väl vill eller måste ta sig i kragen.

Min tid som sossecenterhatare
Under mina år som aktiv i Centerpartiets Högskoleförbund (1998-2002) stod inte sådana som Olof Johansson, Anders Svärd, Per-Ola Eriksson, Agne Hansson och Anders Ljunggren högt i kurs. Just på grund av sitt samarbete med S. Jag var absolut inget undantag, snarare högst representativ CHF:are. Misstron var nog ömsesidig. I deras ögon var vi nog ohängda nyliberaler och jobbiga pains in the ass, som i tidningar krävde Johanssons avgång, stöttade Daléus kandidatur, på centerstämmor argumenterade för ordvalet "borgerlig" i beskrivningen av Centerpartiet etc.

Därför har det funnits en tröskel eller ett avstånd att överbrygga mellan dessa samarbetscenterpartister och sådana som mig. Det har varit lättare och mer fyllt av respekt med vissa än med andra. Ingen nämnd, ingen glömd.

Gubbe - äldre man eller taskig attityd?!
På kuppen lärde jag mig att älska gubbar; att respektera gubbar, att jobba med gubbar. Gubbar i ordets bildliga betydelse, en 60+ man. Idag har ordet gubbe för mig också en delvis annan betydelse. Idag är ordet gubbe för mig ibland inte bara en älskvärd gubbe, utan även en attityd eller förhållningssätt som såväl män som kvinnor oavsett ålder kan inta eller utöva.

Att vara en gubbe i ordets sämsta betydelse är bl a att se ner på de som är yngre eller annorlunda bara just för att de är det. Att inte visa andra respekt och hänsyn för att de finns och alla människor har lika rätt och värde, utan visa respekt och hänsyn utifrån den status gubben uppfattat att den andre har.

Usch, det finns för många sådana neggo-gubbar. I Tornedalen, Norrbotten, Sverige och världen. Är det något jag skulle vilja beteckna det år som pågår 2010/11 så är det just Gubbens år. Folket har talat. Och det ska vara en Gubbe i år. Det är det som går hem, som är gångbart och efterfrågat. (Synd för oss andra. Vi får vänta. Stå på tillväxt, som det brukar heta.) Men denna utvikning är för viktig för att redas ut här. Den förtjänar ett eget blogginlägg längre fram.

Därför behöver vi alla Juholt!
Tillbaka till Juholt. Det blir så bra om S-kongressen väljer honom! För då får socialdemokratin äntligen en partiledare med förmåga att använda det av kongressen givna mandatet. En tydlig, vass och rolig debattör som utmanar oss på den borgerliga kanten och erbjuder gott tuggmotstånd. Vi borgare får helt enkelt äntligen en värdig motståndare.

Det blir sport och inrikespolitiken kanske uppstår. Det vi sett i inrikespolitik på nationell nivå sedan valet i höstas har vi kunnat ha och mista. Vad har hänt? Förutom Sahlins och S Golgatavandring?

Ja, vi i C har tack och lov fått en nyttig och intressant, delvis plågsam eftervalsanalys och startskott för ett nytt idéprogramarbete; för oss livsviktiga processer som rör förnyelsen och vitaliseringen av vårt inre liv men som just nu främst intresserar oss partister (och inte resten av det politiska Sverige riktigt än.)

Ok, hissa inte. Men låt bli att dissa Juholt! Ge karln en chans!
Därför blir jag irriterad på de borgerliga debattörer som nu dissar Juholt och rekommenderar M att andas ut. Jag tycker att de drar fel och förhastade slutsatser. Juholt kommer att vara eller bli livsfarlig för många av oss. Jag tror att de som dissar Juholt underskattar honom rejält och ödesdigert.

Och lika irriterad som jag blir på de som nu dissar Juholt såväl inom hans eget parti (som t ex Lennart Holmlund, Umeås KS-ordförande och starke man, apropå gubbar) som utanför, blir jag glad över de som med respekt och ödmjukhet talar om Juholts kvalifikationer. Åsa Lindeborg, Niklas Ekdahl för att nämna två jag hört på idag i mitt favvoprogram Godmorgon, världen!

(Oh, vad jag hoppas att Holmlund nu gör slag i saken och omsätter sitt verbala hot. I onsdagens kvart i fem-eko hotade? lovade! Holmlund att 'om Juholt blir partiledare ska jag ta mig fan gå ur partiet'! Yes! Just do it! Lämna Lennart! En sossegubbe med taskig attityd i svensk politik mindre. Yihaa! Det här har all potential att bli en positiv och snabb Juholt-effekt.)

Därför behöver vi alla Juholt II - så vi i Alliansen börjar skärpa oss
Borgerligheten och Alliansen behöver Juholt. För att skärpa sig. För det vore inte en dag för sent. Ärligt talat vad håller på att hända med Alliansen? Hur snabb är halveringstiden på en regering? Börjar resan utför så snart man blivit varm i kläderna eller vad är det för fel på regeringen och de där ingående partierna?! Hur snabbt kan man överge sina ideal för att bli det man en gång valdes till att ersätta? Hur snabbt kan man sluta driva utveckling och förnyelse och sakta, lite i sänder, börja stelna i formerna och fokusera på att förvalta?

Jämställdhetsproblem i skolan. Sabuni: tillsätt en statlig myndighet! Moderaterna går oförtjänt bra i valet. Vad gör man med regeringen? Istället för att frivilligt avstå ministerposter till oss småpartier, för när man är stor måste man vara snäll, utvidgar man regeringen och inrättar de facto juniorministrar (och det är inget fel på Ullenhag, Norman, Olsson eller Sabuni som personer eller politiker)?! Vad hände med våra ambitioner att spara på statsförvaltningen och de politiska staberna?

Eller tillkortakommandena inom sjukförsäkringen som är så plågsamt uppenbara, så oönskade och så onödiga för främst alla enskilda drabbade men också för Alliansen och inte minst oss socialliberaler - varför inte göra undantag med sjukdomsgrupper? Varför inte göra ett snabbspår och justera kursen? Färdriktningen är rätt och bra, men tillämpningen ute på fältet funkar inte som det var tänkt. Varför vänta med att ändra och låta folk fortsätta att falla mellan stolarna under tiden ? Vi gräsrötter har ingen lust att ta debatten om det rätta i att tvinga cancersjuka jobba och försvara det nuvarande systemet. Och därför gör vi det inte heller.

Eller Bildts tystnad och hela EU:s senfärdighet om förtryckarregimerna i Nordafrika? Det är helt uppenbart att EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) fortfarande inte fungerar som det var tänkt. De stora länderna fortsätter att springa omkring och uttala sig i tid och otid och kortsluter GUSP:en och hela eurosamarbetet med fransk-tyska uppgörelser. På bekostnad av EU:s folkliga förankring och legitimitet. Allt som skulle kunna underbygga EU som idé och fredsprojekt undergrävs av gammalt stormaktstänk, medan småländerna framstår som tysta, blyga, tafatta, förvånade partners som blivit nobbade på dansgolvet.

Alliansen måste börja leverera förnyelse och utveckling igen
Bara ett par triviala exempel på varför Alliansen måste kamma sig och börja leverera igen. Det finns betydligt fler och allvarligare exempel och problem. T ex frånvaron av visioner och politiska idéer som fortsätter förnyelsen av Sverige. Frånvaron av politisk vilja att göra viktiga reformer för att öka rörligheten på arbetsmarknaden.

Men allt är såklart inte hopplöst. Det händer bra saker i Alliansen - före Juholt också. Uppgörelsen med Miljöpartiet på migrationspolitikens område är fantastisk.

Utveckla istället för avveckla vårdcentralen!

Onödigt roligt att sitta i opposition
Att året, med undantag för affären om min ansökan om avgångsersättning som dock till slut landade på fötterna, börjat onödigt roligt för oss i oppositionen torde ingen uppmärksam ha undgått.

Majoriteten har öppnat starkt efter maktskiftet med bisarra och grundlagskränkande idéer och tankar om munkavle, skrattretande idé om tiggarräd hos borgerliga regeringen efter ett all time high och rekordresultat i de kommunala räkenskaperna och de försämringar av företagsklimatet de klubbat igenom (slopandet av utmaningsrätten) och tvekan inför konkurrensutsättning (kommer entreprenadiseringen av Särkivaaragården att fullföljas?) och senast kommunalrådets bekännelse att hans manlighet sitter i rosa fåtöljer. Eller svarta?

Att det skulle bli så här roligt och underhållande att sitta i opposition var inget jag hade förväntat mig, men det är ju alltid positivt när ens förväntningar rentav överträffas.

Utveckla, istället för att avveckla vårdcentralen!

Igår kväll ägde så det viktiga mötet om närsjukvårdsdialogen rum på Folkets Hus. Landstinget är ute på turné för att prata närsjukvård med oss länsbor och många ledamöter (såväl ordinarie som ersättare) i landstingsstyrelsen gästade oss under gårdagen. Det är ett utmärkt initiativ att åka in i länet och lyssna på medborgarnas oro, farhågor, erfarenheter, frågor, förslag och synpunkter. Kanske rentav demokrati när det är som bäst; att i ett tidigt skede presentera underlag och resonera, inhämta synpunkter och föra vidare processen?

Under eftermiddagen hade vi (kommunledningarna i Haparanda, Pajala, Överkalix och Övertorneå - i Övertorneås fall hade kommunalrådet, liksom jag gjorde förra året, bjudit in KS au och socialchefen) möjlighet att diskutera med landstingsstyrelsen och dess projektledare Caj Skoglund. Där tog vi upp bl a de starka behov av obs-platser, mammografibussverksamhet på plats, varmvattenbassäng, frågetecken kring ambulanstransporter och arbetet med psykisk ohälsa och självmordsprevention som vi och våra medborgare erfar och uppfattar.

På kvällsmötet deltog 58 personer inklusive landstingsfolket och jag och de andra närvarande kommunpolitikerna gladde oss över den stora uppslutningen av kommuninvånare. Det var mer välbesökt än motsvarande möten i Luleå och Piteå och visar att vi till dels i vart fall lyckades med mobiliseringen. En intressant iakttagelse var att mötena var kliniskt rena på medarbetare verksamma vid Övertorneå vårdcentral. Kan det verkligen vara en slump? Är verkligen alla medarbetare så trygga, bekväma och informerade om framtidens hälso- och sjukvård i Övertorneå, att ingen är minsta nyfiken på vad vare sig arbetsgivaren eller kunderna tycker och tänker?

Frågan om vem som stängde varmvattenbassängen i Övertorneå i förtid förra hösten dök tack och lov upp. Kent Ögren försökte sig på en fuling genom att hävda att det var kommunen (därmed: under vår och min ledning) som stängde bassängen ett halvår före uppsägningen. Så var inte fallet vilket jag och en av bassängbrukarna bestred igår kväll.

Jag bekänner: jag gillar Kent.

Jag har länge övervägt att komma ur Kent-garderoben. Jag gillar nämligen Kent Ögren och jag blir som politikerkollega mellan varven bedrövad över hur långt hatet och politikerföraktet mot honom går och hur vissa medborgare säger och skriver vad som helst om Kent. Och vad är det då jag gillar med Kent Ögren?

Jag förstår att det här kommer som en chockerande nyhet för en del. Andra borde inte vara förvånade. De som känner mig vet att jag är en krass person, jag gillar krasst. Krasst är bra. Jag uppskattar intellektuell och allmän hederlighet. Jag gillar folk som säger att en spade är en spade. Som Leif G W Persson. Eller som står för den de är. Som Kent.

På nå't sätt står han för att han är en bad boy och en buffel. Han verkar rätt road över det och gillar att nyttja det. På gårdagens offentliga kvällsmöte med 50-talet Övertorneå-bor, tvekade han t ex inte en sekund inför att provocera oss genom att säga "Finns Övertorneå kvar som egen kommun år 2020?" eller senare ge oss tjuvnyp om att gruvsatsningen också går oss förbi (underförstått: i likhet med en del annat).

Så trots att han försökte med en fuling men misslyckades kan jag ändå inte låta bli att fortsätta gilla Kent. För att han är som han är. Inget seglande under falsk flagg där inte.

Överkompensation? Nej,tack!

När Övertorneå kommuns säkert juridiskt riktiga tolkning och tillämpning av det s k PBF-avtalet och 2003 års KF-beslut om fribeloppet, som ska undantas från samordning (avräkning) med ev andra inkomster, nu står klar för mig vad beträffar min ansökan om avgångsersättning har jag skriftligen undanbett mig all ev avgångsersättning över 80% av det arvode jag hade som kommunalråd.

Jag sökte avgångsersättning för att klara övergången från heltidsuppdrag till annan försörjning med sikte på ev perioder av arbetslöshet under detta år jag enligt avtalet är berättigad till sådan - inte för att toppa lönen från annan arbetsgivare med nästan lika mycket från Övertorneå kommun.

Effekterna av den gällande ordningen är i mina ögon orimliga, oanständiga och oförsvarliga. Därför tänker jag vare sig göra anspråk på sådan ersättning eller ta emot den. Jag tänker också försöka ändra regelverket. Så här kan vi inte ha det.

Och alla som oavsett anledning och/eller motiv spyr galla över att jag varit så "sniken" att jag gjort anspråk på avgångsersättningen, kan jag bara trösta med, att om jag hade varit så intresserad av att lata mig på skattebetalarnas bekostnad som ni tror eller försöker ge sken av, hade jag knappast tagit ett 6 v jobb i Arjeplog.

Jag står för min ansökan och mitt beslut att begära en nominell samordning/avräkning så att den ev avgångsersättning jag får från Övertorneå kommun, aldrig vid något tillfälle överstiger 80% av arvodet.

Mina belackare får fortsätta att hyckla och tycka att det är ok att tillämpa avtalet när manliga äldre socialdemokrater får politikerpension, men "sniket" när unga kvinnliga centerpartister begär att relevant del av samma avtal tillämpas.

Min ansökan om avgångsersättning

Med anledning av mediauppgifter som cirkulerar om avgångsersättning från Övertorneå kommun till mig, önskar jag ge er följande bakgrund:

- Övertorneå kommun har sedan ett antal år ett standardavtal i likhet med de flesta andra svenska kommunerna, kallat PBF-avtalet (Bestämmelser om pension och avgångsersättning för förtroendevalda) som KPA utarbetat. Kommunfullmäktige har bl a år 2003 antagit preciseringar av avtalet (Kf 2003-09-15 § 50)
http://www.overtornea.se/upload/protokoll/Kommunfullmäktige/2003/030915kf.pdf

(I avtalet finns en referens om att för avgångsersättning likställs vissa §§ om pension för avgångsersättning)

Eftersom jag inte hade något jobb att gå tillbaka till när jag avgick som kommunalråd vid årsskiftet och blev arbetslös har jag ansökt om sådan avgångsersättning. Enligt avtalet kan jag få 80% av kommunalrådsarvodet (som liksom på min tid var länets lägsta kommunalrådslön 42 800 (år 2008, 2010) resp 42 400 kr (år 2009) upp till ett år.

(Arvodet ska enligt Övertorneå kommuns arvodesreglemente uppgå till motsvarande ett prisbasbelopp)

Har jag inkomster ska dessa avräknas från/samordnas med ersättningen. När jag började min nuvarande anställning i arjeplogs kommun 17/1 skickade jag omedelbart kopia på anställningsavtalet till Ötå kommuns personalhandläggare som underlag för beräkning av ev avgångsersättning. (Jag har därmed i vart fall hittills inte försökt undandra mig någon redovisning över mina inkomster utan tvärtom aktivt själv bidragit till att kommunen ska ha "klara papper".)

Personalutskottet (PU) beviljade min ansökan i torsdags 10/2.

46 dagar in på det nya året försöker vissa politiska meningsmotståndare dra slutsatsen att jag inte jobbar för att därmed försöka ge sken av att jag latar mig och lever på skattebetalarna när jag de facto redan jobbat 21 av dessa dagar.

Om jag hade varit ute efter att få lata mig på skattebetalarnas bekostnad hade jag väl aldrig tagit ett 6 v jobb i arjeplogs kommun det första jag gör efter avgången som kommunalråd?! Hittills kommer kommunen efter PU:s beslut behöva betala mig full avgångsersättning (80% av arvodet) nio arbetsdagar. Hur det blir i framtiden, är det svårt att sia om, men just nu är det så här det ser ut.

I anslutning till NSD:s artikel om avgångsersättningen idag finns en "faktaruta". Dessvärre är jämförelsen djupt missvisande.

Enligt PBF-avtalet gäller avgångsersättning för politiker under 40 år och pension för äldre politiker. Detta prövas sedan enligt detaljerade regler i PBF-avtalet utifrån bl a tjänstgöringslängd.

Det innebär att ingen av de i faktarutan förekommande politikerna enligt avtalet ens skulle kunna komma ifråga för avgångsersättning, eftersom Forsberg, Bucht, Niska och Nilsson alla är över 40 år och därmed är berättigade (liksom f ö Arne Honkamaa var 2008) till pension. Pension som i vissa fall utbetalas ända tills politikern fyller 65 år, dvs i slutändan betydligt mer omfattande och långvariga än en ettårig avgångsersättning.

Roland Kempainen som i dagens NSD kritiserar PU:s beslut att bevilja min ansökan verkar därmed anse att vissa delar av avtalet ska tillämpas - när S-politiker söker, medan andra delar inte ska tillämpas - när C-politiker söker. Konsekvent?

10 skäl att rösta på Centerpartiet i Övertorneå

1. Vi får saker att hända!
Det vi gick till val på 2006 har vi under mandatperioden genomfört. Vi håller det vi lovar och levererar. Övertorneå-borna har haft en tänd vägbelysning sedan december 2008, de boende på Polgården behöver inte längre äta mat som kylts ner och levererats i plastlådor m.m.

2. Fler och växande företag ger nya jobb
Den offentliga sektorn är redan kommunens största arbetsgivare. Därför behöver vi fler och växande företag. Utan företag och skatteintäkter har vi inga resurser att fördela till välfärden.

3. Bestäm mer själv!
Under mandatperioden har föräldrarnas valfrihet inom barnomsorgen ökat. Den valfriheten måste gälla fler. Varför ska du sluta bestämma själv i ditt liv bara för att du fyller 65 år?

4. Vi är Alliansens gröna och företagsamma röst!
Vi vill fortsätta förnya Övertorneå som ekokommun och fortsätta arbeta för att mer förnyelsebar energi produceras i vår kommun. Vi måste jobba mer med energieffektivisering och att laga mat av närproducerade råvaror så nära brukarna som möjligt.

5. Barn och unga är vår framtid
Därför är investeringar i Övertorneå som en attraktiv ungdomskommun kolossalt viktiga. Därför är vi nu redo att bygga konstgräsplan (och skatepark!) och förbereda investeringen i ett Kulturens Hus - en mötesplats för människor från alla generationer. Att utveckla Gränsälvsgymnasiet är en annan viktig fråga för att få fler unga att stanna eller flytta hit.

6. Sjöutsikt? Ja, tack!
Vi vill ta vara på det förändrade strandskyddet och skapa förutsättningar att bygga och bo i attraktiva och vattennära lägen.

7. Valuta för skattepengarna
Vi ska ha en hög kvalitet i skolan, vården och omsorgen. Då måste skattekronorna användas på ett effektivt och ändamålsenligt sätt.

8. Kultur som hävstång för utveckling och tillväxt
Vår unika kultur och vårt språk är resurser för utveckling. Vi arbetar för att göra Övertorneå till ett nationellt centrum för meän kieli språk och kultur, en svensk motsvarighet till Kveeniinstituuti i Börselv i vår norska vänortskommun Porsanger. Vi stöttar privata initiativ för att utveckla den kreativa sektorn i Övertorneå kommun.

9. Besöksnäring och tjänstesektor innebär fler nya jobb
Luppioberget med sin milsvida utsikt är ett viktigt komplement till t ex Kattilakoski, Övertorneå kyrka och Hanhivittikko fäbod. Vi behöver ha fler sevärdheter att bygga upplevelser kring, då kan privata aktörer inom besöksnäringen förpacka och sälja vårt område turistiskt.

10. Allt börjar hos Dig
Kommunen måste samarbeta med t ex landstinget när det gäller att bevara och utveckla Övertorneå vårdcentral. Vi kan samverka mer för att underlätta din tillvaro, för att erbjuda dig en god livskvalitet och en nära och tillgänglig vård.

På upploppet!

Med 3 dagar kvar till valet börjar vi politiker vara inne på upploppet och närma oss helgens spurt!

Igår hade vi en kommunalpolitisk debatt i SR Norrbottens Meän Raatio på meän kieli:
http://sverigesradio.se/cgi-bin/Sisuradio/programsidor/index.asp?ProgramID=1017

Imorgon eftermiddag (kl 15-17) kampanjar vi utanför Handlarn i Juoksengi och på lördagen håller vi valspurt utanför ICA i Övertorneå (kl 11-13) då vi bl a drar vårt vallotteri.

I den nationella debatten har skolfrågan uppmärksammats på olika sätt idag och tidigare under veckan. Liksom i fallet sjukvård tror jag att huvudmannaskapsfrågan är övervärderad - i debatten förs ofta fram att kvaliteten i skolan (eller i sjukvården) skulle höjas per automatik om verksamheten bara förstatligas.

Vi kommunpolitiker har ett jätteansvar för att skolan ger barn kunskaper, färdigheter och förutsättningar att utveckla sina talanger och intressen och får en så bra start i livet som möjligt. I ett kunskapssamhälle är allt annat ett hån mot barnen. Därför är det viktigt att vi noga följer kvaliteten och elevernas resultat i skolan.

Som flera utredningar under våren påpekat är inte resurs-frågan den allena saliggörande (heller). Skolan ska visst ha resurser så att rektor, lärare och övrig personal kan genomföra ett bra arbete för alla elever, men mycket ligger också på andra plan. Det pedagogiska ledarskapet är en nyckelfråga.

Pin(s)am lekstuga

Kommunfullmäktigesammanträden har sedan februari i år urartat till ett demokratiskt fiasko. Frågor återremissas på pin kiv, bara för att det går, och dras i långbänk. Efter att frågor ventilerats ytterligare vändor och ett i flera fall - enigt KS - ställt sig bakom förslaget till beslut, ångrar sig S på KF när de anar en möjlighet att förhala beslut och sätta käppar i maskineriet.

Tyvärr, blev mandatperiodens sista KF ikväll inget undantag. Det var det hittills mest pinsamma. När S går så långt att de återremitterar en motion som föreslår att KF beslutar något som redan gäller enligt kommunallagen är botten nådd. Vad är nästa steg? Ska vi se fram emot en strid ström motioner från krutuppfinnarna i S och V, med fler förslag att KF i Övertorneå beslutar saker som Sveriges riksdag redan lagt fast i kommunallagen? Det finns en lång rad kapitel och paragrafer KF kan besluta om, i sin strävan att skämma ut sig som demokratiskt organ.

Jag skämdes å skattebetalarnas och medarbetarnas vägnar; att vi upptog deras tid och förbrukade deras pengar på kvällens lekstuga. Jag skäms när jag tänker på det arbete Leif och Gunvor lagt ner på att stå där och kopiera dessa papper och göra alla utskick för att nu för andra gången förpassas till papperskorgen. Allt bara för att några inte får sin vilja igenom och vägrar acceptera majoritetsbeslut eller föra fram sina synpunkter när tillfälle ges.

Oppositionens agerande är genant. Om det är så här de hanterar skattemedel när de sitter i opposition, hur hanterar de inte då skattemedlen i majoritet? I kvällens agerande finns inget konstruktivt, bara en barnslig glädje över att få förhala och dra i långbänk, att obstruera. Är det verkligen den sortens politik Övertorneå behöver och är betjänt av? Att fullvuxna, en del erfarna politiker, medverkar till att förminska kommunfullmäktige till en lekstuga, är djupt förvånande och djupt ovärdigt.

Kvällens möte innebär 35 000 skattekronor i sjön. Hoppas S, V och Zacke är nöjda över att de fick 3 timmars betald lektid i tv.

Kulturens kreativa kraft

För ett år sedan pågick inspelningen av den prisbelönta novellfilmen "Höstmannen" i Övertorneå med omnejd. Under den tid inspelningen pågick påverkades den lokala ekonomin positivt och vi ser nu hur positivt "Jägarna 2" verkar påverka Överkalix och dess invånare. Under sommaren som gått har företagarna Monica Simu och Jan Tollin haft premiär för sin konsthall. När säsongen summeras visar det sig att tusentalet besökare från när och fjärran passat på att se och köpa konst av Jussi Taipaleenmäki och Aino Myllykangas.

I Vitsaniemi utvecklar Gunhild Stensmyr sitt företagande med Guesthouse Tornedalen och Konsthall Tornedalen. I somras besökte jag hennes konsthall i Skäret. Bengt Pohjanen vill se en utveckling av platsen till minne av Särkilax kyrka och skriver på en föreställning med rötter i vår egen historia, våra myter och sägner. På ett av höstens företagsbesök, i Studio Ness i Pello, spelar Johan Rova-Johansson in musik som sedan mixas till färdiga produkter. Det här är bara några positiva exempel på tillväxten av och värdet av kreativa näringar i Övertorneå kommun.

Runtom i vår kommun och i Tornedalen pågår massor av kreativ och kulturell utveckling, som redan skapar ringar på vattnet. Den skapar entreprenörer och tillväxt, den skapar nya idéer och impulser, den skänker oss ny självkänsla och kunskap. Vår unika kultur och natur, våra spännande människor med intressanta inre landskap - allt detta är källor att ösa ur. Allt detta behöver stödjas och främjas på olika sätt. Den kulturella infrastrukturen i Norrbotten behöver vårdas och utvecklas, för den påverkar länets attraktionskraft och förnyelseförmåga.

Igår hade jag ett spännande och intressant möte med Vårdförbundets Avdelning Norrbotten. På eftermiddagen var det dags för Steg 2 av den jämställdhetsutbildning, vi genomfört för våra medarbetare och förtroendevalda som ett led i vårt jämställdhetsprojekt Ötå Jämt.

Det är en viktig del av hela arbetet med att utveckla och förnya organisationen Övertorneå kommun. Vill vi vara en modern organisation och attraktiv arbetsgivare med stolta, kunniga och glada medarbetare och nöjda brukare behöver vi utveckla vårt varumärke, vår värdegrund, vårt ledarskap och medarbetarskap, vi behöver fundera på vilken kultur och kommunikation vi vill ha, hur vi kan utveckla bemötandet i servicegivandet och säkra kvaliteten i våra processer. Arbetet med att utveckla organisationen kan bara genomföras med en drivande kommunchef och en engagerad och uthållig ledningsgrupp. Med det på plats har vi en spännande resa framför oss.

Tänk om Kommunal Övertorneå skulle säga...

"Jag tror på en offentligt finansierad välfärd, men vem som tillhandahåller
tjänsterna är inte det viktigaste, det är kvaliteten och vem som har rätt till
tjänsterna."

Orden är Annelie Nordströms, Kommunals nya ordförande. Hon har liksom åtskilliga andra socialdemokrater i vårt land insett att det viktigaste är att medborgarna får service till god kvalitet - oaktat om det är personal anställd av en kommun eller ett privat företag som utför den.

Aldrig tidigare har vi fört en så intensiv diskussion i Övertorneå om kvalitet i äldreomsorgen. Tack vare diskussionen om entreprenadupphandling av Särkivaaragården resp ett införande av lagen om valfrihet inom äldreomsorgens hemtjänst har vi fokuserat kvalitetsfrågan. Vad är kvalitet i äldreomsorgen, hur mäter och följer vi upp den ?

Alternativa driftsformer inom kommunal verksamhet är idag en vardag och verklighet i stora delar av Kommunsverige. Den tiden då kommunen kunde göra allt själv i egen regi är förbi. Vissa gör det för att effektivisera verksamheten, för att få ut mer av varje satsad skattekrona. Vissa gör det för att utveckla och förbättra verksamheten - genom att konkurrensutsätta den, föds nya kreativa lösningar och metoder. Hälften av de kommuner som gjort det är socialdemokratiskt styrda och hälften borgerligt styrda. Att göra kommunal verksamhet i privat regi är sedan länge inte en ideologisk fråga.

Valet den 19 september är ett vägval i Övertorneå kommun mellan mer mångfald och valfrihet eller mindre. Mer entreprenörskap eller mindre. Mer bestämma själv eller mindre. Att fortsätta framåt eller backa bandet.

Viktiga, välkomna beslut och besked

I veckan som gått har ett par länge emotsedda beslut och besked fattats och lämnats. I förrgår kom Gränsälvskommissionens miljö- och vattentillstånd till Northland resources planerade gruvbrytning i Tapulivuoma. Beskedet är ett viktigt steg på vägen i den process som förhoppningsvis snarast leder fram till att de järnmalmsfyndigheter bolaget hittat kan börja brytas. En gruvverksamhet i Pajala/Kolari-området är viktigt inte bara för hela Tornedalen, utan även för resten av Norrbotten och Sverige.

Under decennier har våra tre tornedalska kommuner toppat listorna över landets högsta arbetslöshet, nu kan vi få vi en sällan skådad chans att bryta de negativa spiralerna med hög arbetslöshet, hög utflyttning av unga och kvinor och en i dess kölvatten allmänt tynande tillvaro. Höga förhoppningar har tidigare knutits till viktiga etableringar som tex IKEA-varuhuset i Haparanda/Tornio. De har också till dels fallit ut väl. Vår arbetsmarknad i Övertorneå och i andra grannkommuner har förbättrats. Fler har fått sin utkomst där och pendlar till och från. Varuhuset har också satt den här landsändan på kartan på ett positivt sätt med ökad nyfikenhet på älvdalen. Därför var fredagens besked viktigt och välkommet.

En etablering av gruvverksamhet i Pajala/Kolari-området kommer att kräva stora investeringar, inte minst i förbättrad infrastruktur. Väg 99 - länken mellan Haparanda och Vittangi - är mycket eftersatt och kommer att kräva förstärkningar och ökad robusthet. Inte minst om en stor del av de malmtransporter som just nu planeras trafikeras den vägen blir den initiala logistiklösningen. Jag och vi hoppas vara attraktiva som inflyttningsort för de människor som kan komma att hitta en utkomst i gruvan. Äntligen får vi mängder av akademikerjobb till vår region och många av våra unga, välutbildade kan med tur och skicklighet nu hitta reella möjligheter att återvända.

Ett annat viktigt besked var socialnämndens beslut i onsdags att tilldela Attendo Care uppdraget att driva Särkivaaragården - kommunens största särskilda boende på entreprenad de kommande tre åren. Ärendet har stötts och blötts, och förberetts i ett års tid. Att ta fram förfrågningsunderlag har varit ett viktigt moment, eftersom det är där kvalitetskraven och förväntningarna på uppdraget i övrigt preciserats.

Nu skrivs historia när vi vid årsskiftet får vårt första privata äldreboende. Skälet till varför jag och många andra är så positiva till denna konkurrensutsättning är att mångfald och konkurrens troligen bidrar till att höja ribban i verksamheten. Nu sätts kvalitetsfrågorna i fokus på ett helt annat sätt än tidigare. När vi tenterar externa leverantörer på deras kvalitetsarbete, kräver det en aktiv kunskap om vår egna kommunala verksamheten.

Helt plötsligt får vi anledning att reflektera över hur tydliga och uttalade våra krav, riktlinjer och rutiner är, hur bra de följs upp, utvärderas och utvecklas. Jag tror att det är nyttigt med fler än en arbetsgivare för den omsorgspersonal som trofast och lojalt genom årens lopp tjänat och tagit hand om våra gamla. Ingenting är så bra att det inte kan bli bättre. Med fler alternativ, med något att välja mellan, måste vi alla anstränga oss att ligga i framkant. Vi måste vara attraktiva arbetsgivare, ha en modern organisation, en god personalpolitik, bedriva en bra och värdig äldreomsorg. Med fler aktörer inom verksamheten är min förhoppning att vi får en konstruktiv och hälsosam konkurrens om vårdtagare och personal. Med erfarenheter från flera olika håll, med nya ögon på och idéer om hur verksamheten ska bedrivas kan vi förnya och utveckla äldreomsorgen. Och det vinner alla på: de gamla, de som jobbar där, vi som skattebetalare och ansvariga beslutsfattare.

Min förhoppning är att vi nu kan gå vidare och förbereda övergången på ett för medarbetarna, brukarna och deras anhöriga så smidigt sätt som möjligt. Till politikens fundamenta hör att acceptera majoritetsbeslut och gilla läget, även om man själv i själ och hjärta inte alltid gillar eller delar de. Det har vi som tidigare suttit i opposition i decennier erfarit och vackert funnit oss i. Det verkar däremot inte dagens opposition i Övertorneå göra.

Jag respekterar att de och många andra har en annan uppfattning om värdet av mångfald inom t ex den kommunala äldreomsorgen, men att kasta handskarna på hyllan, för att man i det här läget inte fått sin vilja igenom, känns bara politiskt omoget och oansvarigt. Å andra sidan, om man inte är beredd att ta ansvar för kommunen i med- och motgångar, kanske man dragit rätt slutsatser. Även om omständigheten att man väljer att avsäga sig sina uppdrag med fyra och en halv veckor före ett val, mest andas plakatpolitik.

Skiftbyte i stjärnfabriken?

Igår kväll var första gången arrangemanget Röda Kvarn Reunion genomfördes i Övertorneå. Det uppmärksammades och firades att rockbandsverksamheten på Röda Kvarn startades för 15-16 år sedan och tanken är att arrangemanget ska bli en årligen återkommande kväll för att samla upp och ge plats på scen för f d och aktiva musiker med rötterna i Övertorneå, som genom årens lopp stått på Röda kvarns scen och repat och spelat och utvecklat sitt artisteri. I invigningstalet lyftes också vikten av ledarna fram. Initiativtagaren och spindeln i Övertorneås musikaliska nät Johan Andersson hade trummat ihop gänget igår.

Igår kväll åkte också kanotpologänget från Kuiva Gränspaddlare (KGP) till SM-veckan i Malmö. KGP är en av Övertorneås mest vinstrika klubbar. Att i så smala grenar som kanotpolo och kanotslalom i en liten glesbygdskommun, leverera så många landslagskvinnor och män som KGP gjort och ännu gör är imponerande.

Såväl Röda Kvarn som KGP är exempel på lokala stjärnfabriker. Men vilka tar över, den dag dagens ledare tackar för sig? Finns det tillräckligt många som är beredda och villiga att axla manteln? Hur skolar, uppmuntrar och tar vi hand om nya ledare i den ideella sektorn?

Vad vore hockeystjärnorna från stjärnfabriken i isladan Tornedalium utan eldsjälarna? Utan sina ledare och tränare i ÖHF, utan hängivna föräldrar som skjutsar till och från träningar, säljer kaffe och korv i föreningens café? Ibland inte skjutsar ens mellan Soukolojärvi och Övertorneå, utan mellan Övertorneå och Luleå flera gånger i veckan?

Vad vore helgens Matarengi marknad utan Knut Omark och Christer Töyrä m fl? Det finns alltid funktionärer som vill och kan hjälpa till, men någon måste gå före, samla och hålla ihop gänget för de uppgifter som måste göras.

Utan enskilda människor och tillsammansarbete - ingen aktivitet, ingen utveckling. Det om något ser vi prov på dessa intensiva och hektiska veckor där bygden sjuder av liv.

Idag är det dags för Hietaniemi hantverksmarknad på vackra Kyrkudden i Hedenäset. Vi har precis avslutat marknaden i Juoksengi och imorgon brakar Matarengi marknad loss i dagarna tre. Samtidigt sätts en pjäs upp i Kaulirantas Makasiini, Midnattsolscupen genomförs, Överkalix marknad pågår. Just nu i Övertorneå med omnejd. Inget av detta kan vi ta för givet. Bakom varje arrangemang och många angelägna verksamheter finns ideella hjärtan som klappar och händer och fötter som gör.

Övertorneå har ett starkt civilt samhälle med över 90 föreningar - många av dessa idrottsföreningar, byaföreningar eller kulturföreningar uträttar stordåd. Det förtjänar respekt. För de gör vårt liv mer värt att leva, de gör vår tillvaro rolig och meningsfull, de utvecklar sig själva, varandra och andra.

Vad kan jag och du göra? Vi kan heja på eldsjälarna. Vi kan visa vår uppskattning för de. Vi kan uppmuntra och peppa de att fortsätta. Vi kan undvika att gnälla på småsaker.

Vi kan bli en av de. Idag gör jag min första av tre ideella dagar på det kommunala utomhusbadet Ekobadet. Det är bara ett litet och blygsamt bidrag. I många år drevs den av just Kuiva Gränspaddlare, nu har Kuivakangas SK hand om den. Men utan Maria, Tomas, Erkki och Maarit och resten av gänget, hade vi inte haft organisation att sköta det åtagandet. Ska stjärnfabrikerna fortsätta att producera stjärnor får vi vårda varandra och det ideella engagemanget och ledarskapet.

Mer vind i seglen

Det som numera är känt som Littorin-affären, har förbryllat även mig den senaste veckan. Mina sympatier för och med honom och hans familj, är trots Aftonbladets grova anklagelse om påstått sexköp, inte bortblåsta. Jag lämnar det därhän. Och kommer att fortsätta sakna honom i svensk inrikespolitik.

I går kunde O2 äntligen för världen berätta om sina expansionsplaner för vindkraften. Med en ny park i Mäevaara, i vårt nordvästra hörn mot gränsen mot Pajala kommun, vill de etablera 44 verk, en investering, som om den fullbordas i ograverat skick, vilket man ännu inte kan veta, innebär en investering på 1,5 miljarder kr. Därtill kommer lokal konsumtion i form av vägbyggen och transporter av fundament och rotorblad etc.

Som jag tidigare konstaterat här är vi en av de 10 kommuner i Sverige idag som producerar mest vindkraft/invånare. Med denna investering späs det förhållandet på. På en av mina presentationsbilder av kommunen har vi en vindsnurra med texten "I Övertorneå har vinden vänt". Idag kan vi välkomna ännu mer vind i seglen. Vi håller på att inta en mycket spännande position som liten glesbygdskommun i arbetet med den förnybara energin med flera intressanta pilotprojekt.

Hedenäsets Närvärme AB är ett exempel på biobränsledriven småskalig energiproduktion och -distribution. I vår kommun produceras också vattenkraft. Det har det gjorts i tiotals år och även om den långtifrån förslår all vår energikonsumtion, har den ett stort värde. Den gröna energin hade tidigt en vagga i vår kommun.

Vindkraften expanderar och kanske, kanske lyckas vi starta en biogasproduktion. I vårt skogsprojekt Arctic Boreal Climate Development testar vi nya sätt att öka tillväxten i skogen och samtidigt använda skogens klimatnytta för att binda koldioxid. Många av våra hushåll värms - precis som f ö mitt eget - upp med pellets eller andra biobränslen.

Allt detta skapar positiva kringeffekter och mindre eller större ringar på vattnet. Tack vare vindkraftparken i Aapua har nu ett av ortens företag (Abvee) en kompetens att serva och underhålla vindkraftverk. Jag har noterat att de nu också annonserar om de även kan serva biobränsleutrustning i övrigt.

På fredag går vi in med vårt yttrande om den tänkta kärnkraftsetableringen i finska Simo. Som jag tidigare bloggat, har vi ingen annan utväg än att argumentera för ett totalt avstyrkande, då de finska myndigheterna visat sig tämligen ointresserade av våra frågor och betänkligheter för lokaliseringens miljöpåverkan på vatten, djur och natur.

Den här veckan är vi i Centerpartiet Övertorneå ute och kampanjar. Igår och idag på Polcirkelmarknaden i Juoksengi. Hela helgen med början på fredag i Övertorneå på Matarengi marknad. Tillsammans med kandidater till landsting och riksdag finns vi på plats för att berätta om vår politik, våra förslag och idéer. Välkomna att besöka oss!

När offentlighetens pris blir för högt

Jag kan inte sluta deppa över arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins plötsliga avgång.

Han orkar inte längre. Jag läser sällan och aldrig kvällstidningar. Jag har inte förstått eller känt till den enorma press han och hans familj varit utsatt för. Jag vill inte veta att han befinner sig i en vårdnadstvist med sin ex-fru. Jag vill inte frossa i hans och deras olycka och smärta. När jag ser hans pressträff i morse och hör hans exempel på hur media jagat hans barn kan jag inte känna annat än avsky. Det gör mig bestört.

Av egen erfarenhet vet jag hur jobbigt, frustrerande och vanmäktig man känner sig när media anser att man ska tåla att bli uthängd för att ens familjemedlemmar har gjort andra livsval. Jag har ändå en viss medievana och är en offentlig person, men alla andra anhöriga som drabbas och inte har det - vad har de gjort, för att förtjäna den sortens uppmärksamhet?

Jag har värjt mig för att diskutera mina familjemedlemmar offentligt. Om inte jag värnar min integritet och mitt privatliv, vem gör det då? Jag har mått oerhört dåligt över framför allt Norrländska socialdemokratens och Haparandabladets publiceringar och stories om min s k
"H A-koppling" - det faktum att min lillebror är en av medlemmarna i Hells Angels klubb i Luleå.

Medier hörde av sig och frågade om jag inte vill tala med just de om hur jag kände mig och hur det påverkade mig. När en journalist frågade om hennes läsare inte hade rätt att veta hur jag kände mig, höll jag på att implodera. Där gick gränsen. Just där, just då. Ska jag inte ens kunna behålla mitt känsloliv för mig själv? Hennes frågor och förhållningssätt är det mest kränkande jag hittills upplevt.

Men min bror är, och var, vid publiceringarna en vuxen man. Jag kan inte föreställa mig den smärta och vanmakt jag skulle känna, om det vore mina minderåriga barn som jagades och jagades bort av kvällstidningarna.

Därför kan jag inte undvika, när jag ser klipp från Sven Otto Littorins pressträff, att tänka på och komma ihåg vad jag själv upplevt. Och mina upplevelser är bara en västanfläkt av vad han har gått genom. Jag kommer ihåg hur förtvivlad och orättvist behandlad jag kände mig. Över att jag aldrig skulle bli good enough som politiker. Att det inte spelade någon roll vad jag eller mina allianskamrater gjorde och sade, att jag tog ansvar för mina gärningar, att jag försökte leva ett så laglydigt liv som möjligt och göra mitt bästa varje dag. För budskapet och signalen bakom släktskapspubliceringen var att jag hade fel gener, fel familj, fel släktskap.

När de känslorna lagt sig blev jag arg. För om man begrundar innebörden av och konsekvenserna av ett sådant resonemang, inser man snart att bara de fläckfria och snövita människorna skulle få komma ifråga för politiska uppdrag. Det fanns de som i den anonyma nätdebatten på allvar menade att det faktum att jag var storasyster till Henric borde diskvalificera mig från alla politiska uppdrag. Var finns de fläckfria och snövita människorna? Existerar det några sådana personer? Och är det sådana vi vill ska styra vårt land på olika nivåer?

Jag hatar övermänniskoidealet i politiken. Vår längtan efter att våra politiker ska vara så mycket bättre än oss själva. Som om inte politiker - på alla nivåer - vore människor av kött och blod med fel, brister och förtjänster. När SVT:s politiske kommentator Mats Knutsson i en av sina första kommentarer, noterar att "Littorin visat sin mänskliga sida" blir övermänniskoidealet allra tydligast. Som om Littorin eller någon annan ledande politiker fram tills nu varit av någon annan sort, en känslolös robot?

För mig är den händelse som kulminerade idag ett nederlag för svensk demokrati. När människor och ledare, som i offentlighetens ljus tvingas blotta sin mänsklighet, sin utsatthet och sina privata sorger och bekymmer, mals ner, är något sjukt i det svenska samhället. Då är det så lätt att förstå att priset för att ha ett visst uppdrag är för högt.

Jag hoppas att något gott kan komma ur det här. Jag hoppas att vi får oss en tankeställare och funderare på vad vi kan begära av våra politiker. Jag hoppas att kvällstidningar och annan media tar sig en funderare på om alla sidor av en offentlig person ska vara allmän egendom. Jag hoppas att fler, inte färre, vågar engagera sig politiskt. Jag hoppas att Sven Otto Littorin gör politisk comeback småningom. Vi behöver inga superhjältar eller fantastifigurer med övernaturliga krafter i politiken - vi behöver sådana som Sven Otto Littorin.

Han har tänkt nytt, han har visat stort mod och envishet. Han har - förvisso tillsammans med andra - reformerat inte bara sitt parti och hans eget politikområde i regeringen - han har också genomfört stora reformer och i sin offentliga roll visat en personlig och lättsam sida man sällan ser hos (manliga) politiker.

Igår var jag inne på en av alla florerande seglivade myter. Idag på Centerpartiets dag i Almedalen dyker en av Centerpartiets tidigare mest älskade myter upp. Den om att partiet en gång i tiden blev stort tack vare det hårdnackade kärnkraftsmotståndet.

Vi har i partiets idédebatt, särskilt i tillblivelsen av det nuvarande idéprogrammet, på brett håll inom partiet lyckats avliva den myten. Inte minst Henrik Sjöholm har med en dåres envishet påpekat att framgångarna vi rönte på 1970-talet var högst före kärnkraftsfrågan blev aktuell. Jag har nöjt vilat i förvissningen om att mina framför allt äldre partikamrater nu slutat att tro och upprepa det påståendet.

Tills idag... då avgående riksdagsledamoten Solveig Ternström nu uppger det som ett bärande argument till varför hon lämnar oss - tillsammans med det numera för alla bittercenterpartisters obligatoriska och klassiska konstaterandet: "jag känner inte igen mig i partiet längre."

Jag och de allra flesta kan köpa att vi inte är sams och ense i alla sakfrågor i partiet. Jag har inte sällan varit i minoritet i vissa frågor och inte med på partilinjen. Det är sunt och normalt att det i ett parti finns olika åsikter, alternativet vore väl gräsligt? Därför är politikens spelregler sådana att vi måste kompromissa, vi ger och tar, vi vinner, vi förlorar, vi kommer igen.

Så, hur och varför, blir så ofta, slutsatsen för de som inte får gehör sin uppfattning, vara, att de inte längre känner igen sig?

Drömmar och mardrömmar

Har glömt eller förträngt hur ljuvligt det är att uppkopplad sitta ute i trädgården. Varför sitta inne på ett kontor och jobba, när man lika bra kan sitta ute?

Känna vinden som jagar bort myggen och knotten. Höra fåglarna kvittra. Att halsen känns konstig, ögonen ömmar och att det kliar i näsan mellan serienysningarna, är tyvärr det som alltför ofta håller mig från trädgårdstillvaron.

Men här är jag nu. Hemma i Övre Kuivakangas och inte i politikens mittpunkt Almedalen. Det är ett medvetet val som jag känner mig nöjd med. Det är vad jag mäktar med just nu. Visst, hade det varit roligt och intressant att vara på plats, men mitt största problem just nu är inte att jag inte är tillräckligt taggad eller på. Snarare tvärtom. Hade jag varit där hade jag med all sannolikhet blivit (än mer?) übertaggad och det är inte riktigt vad jag behöver för att hålla hela vägen. Det är en bit kvar till kaklet den 19 september. Och allt som kommer därefter!

Desto roligare att följa Almedalscirkusen på håll och i valda stycken via tv, radio, webb och tidningar. Att vänster- eller var det välfärds?-ledaren Lars Ohly i sitt tal igår kväll framhöll just Övertorneå som ett gott exempel på kostnadseffektiva hemtjänsttaxor är t ex ytterst glädjande. Det tyckte också mina vänner i Almedalen som var först med att uppmärksamma mig på detta. Sedan har den passusen fastnat i vårt nyhetsbevakningsfilter, där omnämnden om Övertorneå sällan passerar obemärkta.

Politik - detta märkliga hantverk - funderar jag ofta på. Samspelet mellan väljare och valda. Samspelet mellan det vi kallar för Politiken och Verksamheten eller Politiken och Förvaltningen. Och hur okänd och/eller irrelevant den arbets- och rollfördelningen för många tycks vara.

Ibland kontaktar upprörda medborgare mig. De har noterat något irriterande och ringer... vart eller vem... jo, kommunalrådet! I söndags fick jag mms om överfulla soptunnor i norra Svanstein och frågan "vem ansvarar för detta?". Ibland får jag mejl med olika rop och vädjanden om hjälp. Givetvis försöker jag så långt möjligt att kanalisera dessa förfrågningar till den det berör i den kommunala organisationen, så att dessa kan göra bedömningar och ev vidta åtgärder.

Men det är inte utan att jag ofta undrar vilka förväntningar medborgarna egentligen har på sitt kommunalråd? En sak vet jag. Alla förväntar sig olika saker. Och jag har från början bestämt mig för att jag inte kan vara alla till lags, hur gärna jag än skulle vilja.

Jag måste göra det jag tror på och kan stå för. Jag måste utföra och sköta det här uppdraget på mitt sätt. Jag kan inte kliva in i någon annans skor eller ta på mig någon annans hatt.

Vissa, vill ha ett kommunalråd som fungerar som "en dörr in" till hela kommunen med alla 500 årsarbetare och alla nämnder och styrelser. En som pekar med hela handen, gentemot tjänstemännen och verksamheten och befaller: "gör si, gör så". En dådkraftig typ.

I grund och botten är jag en varm anhängare av en klar och tydlig arbets- och rollfördelning mellan Politikens och Verksamhetens planhalva. Det har extremt stora förtjänster när var och en förstår och utövar sin roll med dess möjligheter och begränsningar, agerar på sin planhalva med sin logik och sina spelregler. Samspelet och arbetsmiljön blir framåtsyftande, dynamisk och kreativ. Var och en får komma till sin rätt, göra det den är bäst på.

Jag försöker att vara ett kommunalråd som situationsanpassar det här laglederiet som kallas ledarskap. Allt har sin tid. Det har sin tid att låta verksamheten och tjänstemännen hantera ärenden. Det har också sin tid när man måste gå in, avbryta, trycka på knappen, våga fatta obekväma beslut eller styra upp saker och ting som man på goda grunder kan se, håller på att gå i diket. Att ta smällen.

Det finns också medborgare som vill ha olika varianter på envåldsstyre - en härskare i politisk eller tjänstemanna- tappning. De drömmer nostalgiska drömmar om hur det var bättre förr. På Bror Muotkas tid när kommunhuset drevs av sju personer. De anser att kommunalråd, som jag, som emellanåt hänvisar till Verksamheten är svaga och viljelösa föremål för tjänstemannastyre.

Om jag och mina kollegor i politiken skulle gå de krafterna till mötes och inte som utgångspunkt hålla hårt på rågången mellan Politik och Verksamhet skulle vi ha det vi gör. Då skulle vi knappast behöva några tjänstemän (för vad ska vi med deras profession och expertis till? det är väl ändå onödigt att ha bygglovshandläggare, miljöinspektörer, socialsekreterare eller gatuingenjörer?), men kanske fler heltidspolitiker? Eller inte. För vore det en härskare skulle denne styra med järnhand och troligen inte vilja dela makten och härligheten med några andra. De där andra skulle bara upplevas som att de försökte komma där och komma och lägga sig i.
Det skulle vara fullständigt ogörligt. Vi skulle vara inkompetenta, otillräckliga och osunda. Det skulle vara bäddat för nepotism och godtycke.

I KommunSverige idag finns det exempel på hur kommunens starke man eller starka kvinna, partiet och kommunen blivit ett, där man inte vet var det ena börjar och det andra slutar. Där tjänstemän är rädda och tysta. De vågar inte göra sitt jobb eller säga sin åsikt. För de vet aldrig var och när deras mandat och tjänsteutövning upphör och Politiken klampar in. Sinnebilden av min absoluta mardröm.

Därför är jag så förvånad över att myten om Kommunens starke man eller starke kvinna är så seglivad och biter sig fast. Har de som ibland förespråkar det verkligen tänkt igenom saken och är det verkligen en sådan ordning de direkt eller indirekt vurmar för?

Nej, jag är som jag är. Och jag gör mitt ledarskap som jag gör det. På mitt vis. Jag försöker hela tiden utveckla mig. Vara lyhörd för och ta till mig av konstruktiv kritik. Ibland också av destruktiv kritik. Men jag kan och kommer aldrig att bli någon annan. Och det är ju det som är det fina med att leva i en demokrati. Om det inte passar, så byt.

Till sist. I en av SKL:s skrifter om förtroendevaldas arbetsgivarroll finns dikten Politik ur diktsamlingen Noteringar av Svante Lundkvist (1982). Jag älskar den och återvänder emellanåt till den. Den passar utmärkt denna vecka när Sveriges mediala uppmärksamhet fokuserar på politikens mecka Almedalen:

Politik
Detta uttryck för människors förväntningar
Deras motstridiga intressen
Deras bekymmer och oro för framtiden
Politiker
Dessa av somliga smått föraktade varelser
Flitiga som bin strävar de
Med små och stora problem
I människans gemenskap

Syna dem i sömmarna
Men förneka inte den roll
Som dom på ditt uppdrag måste spela

Med denna dikt vill jag också passa på att önska alla mina kollegor i politiken, såväl med- som motspelare en trevlig sommar och ett gott valår!

Where the action is

Nu, när jag f ö inte är någon ungdom längre, påminns jag om att vi lever i den trettonde månaden. Den extra månaden vi i Polcirkelland får tack vare midnattssolen. Därför är det just nu och just här allt händer. Alltifrån kvällens fotbollsderby mellan PolSvanstein och ÖSK på Övertorneå ip ikväll (måtte jag hinna dit!) till morgondagens upplaga av årets Drakbåtsfestival. Imorgonkväll har Ryan spelning på Kievari och det är så mycket man borde ha hunnit med att se, göra och uppleva. Och det är den femte s k semesterdagen.

Vi jobbar på. Med att lösa olika aktuella problem. T ex det att vi hamnat i limbo med Luppioberget. Berget, en av vår kommuns vackraste utsiktspunkter, har vi i flera års tid systematiskt och medvetet investerat miljoner i. Vi har förbättrat vägen, vi har dragit och anslutit vatten- och avloppsledning och vi har köpt en timring som ska ersätta den nuvarande bristfälliga serveringsbyggnaden. Den timringen hinner vi inte uppföra förrän efter årets sommarsäsong.

Den nuvarande byggnaden medger endast kafé- och inte restaurangverksamhet - som den ende intresserade entreprenören var ute efter. Vi har jobbat febrilt med att hitta andra lösningar av driften. Andra privata utförare, idella föreningar etc. Vi har inte lyckats. Nu förbereder vi en annan lösning och någon gång under nästa vecka hoppas vi kunna öppna caféverksamhet på berget.

Vi planerar att anlägga någon form av scen eller läktare på den f d dansbaneplatsen på berget och vi förbereder med samarbetspartners ett unikt och skräddarsytt kulturevenemang att uppföras på och för berget. Men lika lite som Rom byggdes på en dag hinner inte heller vi, tjänstemän och politiker, genomföra alla pågående projekt och verksamheter på en gång. Det har vissa dåligt tålamod med. Därför denna försäkran om att Luppioberget är så långt ifrån bortglömt eller åsidosatt som somliga försöker göra gällande. Så mycket som har hänt och kommer att hända på det berget de kommande åren, är det bra länge sedan, någon av oss med egna ögon fick se.

Men dysterkvistar och olyckskorpar kraxar alltid högt. Liksom de tomma tunnorna som skramlar mest.

35 år!

Idag, den 1 juli 2010, fyller jag 35 år. Jag har sett fram emot den här dagen med skräckblandad förtjusning och nu är den här.

Det här uppdraget medger emellertid inte att man heller på sin lediga tid tillbringar eller ägnar sig åt precis det man själv egentligen skulle föredra . Vi lever i en omvärld där beslut fattas som påverkar oss som kommun dagligen och stundligen. Så medan jag mumsar på smörgåstårta och gräddtårta med rabarber och jordgubbar, diskuterar jag idag Finlands ambitioner att bygga ut sin kärnkraft.

Idag fattade finska riksdagen beslut om att bevilja Fennovoima OY:s ansökan om att bygga ett nytt kärnkraftverk. Det enda som återstår är beslutet om det ska lokaliseras i Simo eller i Pyhäjoki. Som jag tidigare bloggat här är vi irriterade över hur de finska myndigheterna hanterat processen och bl a våra synpunkter och invändningar om miljöpåverkan på vildlaxen, Bottenvikens och Torneälvens vattenstatus, fågellivet m.m. De avfärdas i princip. Och skulle en kärnkraftsolycka inträffa kan vi ju alltid äta lite jodtabletter (!) - för att ge ett smakprov på resonemangen i de senaste utkasten till general- och detaljplan för Karsikkoniemi, den tänkta lokaliseringen vid Torneälvens mynning i Simo kommun.

Jag har i flera dagar tänkt blogga om den oroande situationen för våra soldater i Afghanistan. Hur viktigt det är att vi stödjer alla de som är där. Jag hörde en intervju med den högste svenske befälhavaren i veckan och han konstaterade kallt att våra svenska män och kvinnor nu varje vecka är involverade i strid. I dagarna har USA utsett general Petreus till sin högste befälhavare där, för att möta talibanerna. Jag får återkomma i det ärendet.

Allvarlig JO-kritik

På min tredje semesterdag har jag blivit varse att Riksdagens ombudsmän, Justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger, idag beslutat att rikta allvarlig kritik mot oss i kommunstyrelsen i Övertorneå. För att vi - ytterst jag och dåvarande kommunchefen - verkställde KF:s beslut att sälja Svansteins sim- och sporthall, innan det var laga kraftvunnet. Det gjorde att den efterföljande rättsprocessen där länsrätten upphävde KF-beslutet i praktiken blev verkningslös eller "illusorisk", som JO så träffsäkert och målande beskriver förhållandet.

Beslutet är inte förvånande, snarast förväntat. Men det svider inte i skinnet desto mindre. Hela den här soppan har plågat mig från början av min kommunalrådskarriär, och det är inte utan att jag undrar när eller om denna Golgata-vandring kommer att ta slut.

På samma kommunfullmäktige där jag så oväntat och överraskande blev vald till KS-ordförande 22/9 2008, hade vi några ärenden tidigare diskuterat just formerna för försäljningen av Svansteins sim- och sporthall till köparen Robert Blomberg. Jag själv hade argumenterat för - mot den dåvarande majoriteteten - och yrkat på att anläggningen först öppet borde ha bjudits ut till försäljning via ett anbudsförfarande, istället för att säljas till en predestinerad köpare. Jag och vi visste då att det var ett tveksamt tillvägagångssätt.

Och vips. Plötsligt blir jag KS-ordförande och har också detta ärende att hantera. På min femte arbetsdag (6/10) begår bl a jag misstaget att skriva på köpekontraktet och binder därmed oss som avtalspart civilrättsligt gentemot motparten. Hur och varför jag kunde vara så dum att jag gjorde det, kan jag inte - av omsorg om vår förre kommunchef - närmare gå in på. När jag ett par eller tre dagar senare blir varse vilket misstag jag begått och kontaktar köparen i akt och mening att få backa bandet tillbaka, är denne föga intresserad av ett sådant förfarande. Jag stod inför fullbordat faktum och hade inget handlingsutrymme överhuvud.

Jag insåg redan då att det bara var att bita i det sura äpplet och stå mitt kast. Att ta konsekvenserna av misstaget. Jag och kommunförvaltningen har därefter vid varje givet läge informerat KS och KF om händelser i ärendet. Att länsrätten upphävde KF:s beslut. Att det inte fanns någon annan råd än att fullfölja affären, då vi gjorde bedömningen att det skulle bli svårt och ev mycket kostsamt att ensidigt försöka häva köpeavtalet. KS och KF gjorde aldrig någon annan bedömning vid alla de tillfällen frågan var uppe till diskussion.

Det är som det är. Det går inte att göra det här ogjort. Vi har tagit till oss av det här misstaget. Vi har dragit lärdom av den här affären. Sedan dess har ingen kommunal fastighet sålts utan föregående anbudsförfarande eller värdering. Vi har sett över, skärpt och kvalitetssäkrat vår kompetens, våra rutiner och processer. Vi har gjort så gott vi har kunnat för att se till att en liknande situation inte inträffar igen.

Men det räcker inte. JO:s beslut att rikta allvarlig kritik mot oss är fullt förståelig. Och jag får fortsätta att leva med det misstag jag begick på min femte arbetsdag. Oaktat hur mycket det än stör mig, så gjorde jag fel, vi gjorde fel och skadan går inte att reparera. C'est la vie. Jag har tagit och tänker fortsätta att ta ansvar för det felet.

Förra veckan fick jag förresten reda på att EU-kommissionen f ö stängt förstudien huruvida samma affär stred mot EU:s upphandlingsregler. "Case closed" stod det visst. För de, kanske?

Svanstein - Årets By!

Idag strålade Svanstein - Tornedalens pärla -ikapp med solen! Det var folkligt, festligt och fullspikat! Sven Kostenius, vice KS-ordförande och jag var på plats för att överlämna kommunens check och utmärkelse till Svanstein som Årets by 2010 i Övertorneå kommun. Nu blev ju Svanstein inte bara Årets by i vår kommun, utan faktiskt Årets by i hela Norrbotten, vilket känns otroligt glädjande och roligt.

Landshövding Per-Ola Eriksson höll ett fint tal där han tog fasta på vad som utmärker den positiva lokala utvecklingen i Svanstein och lyfte fram samarbetet mellan byns människor, företag och ideella sektor med starkt engagemang för kyrka, kultur och idrott.

Jag valde att genomföra kommunens uppvaktning tillsammans med Sven som duellerande pianister. Sven Kostenius, som är en Svanstein-profil, om än han idag och sedan några år bor i Rantajärvi, var ordförande för det KS-möte (där jag själv saknade möjlighet att delta i) där Svanstein utsågs till Årets by i vår kommun. Sven berättade varför KS utsåg Svanstein till Årets by och jag passade på i min del av talet att lyfta fram nästa stora gemensamma utmaning med bäring på Svanstein och dess attraktionskraft som besöksmål: nämligen Norrbottens minst kända världsarv - Struves meridianbåge.

På vänstra bilden: Fr v Marianne Lampinen, ordf Svansteins byaförening, Gustav Hansson, länsstyrelsen och landshövding Per-Ola Eriksson.

En av mätpunkterna i meridianbågen (som korsar 10 länder från Norra Ishavet till Svarta havet) och f ö den gemensamma nämnaren, för de tre gradmätningsexpeditioner som sedan 1736 gästat Tornedalen och Norrbotten, är nämligen berget Pullinki, strax utanför Svanstein (335 möh).

Bo Lindberg framförde tillsammans med Anton Muskos och Hannes Lindberg vackra sånger och musik. Bland annat valsen Elämän valssi. Sixten Lindberg sjöng också innan programmet avslutades med Tornedalssången i allsång. Det blev en fin och värdig avslutning på en fin dag i Årets by.

Letter of intent - Min bloggsommar 2010

Sommartider, hej hej! Under sommaren kommer mitt bloggande - som vanligt - att fokusera på dagliga, stundliga och nutida skeenden och händelser, men förhoppningsvis kommer bloggandet också att spegla mitt reflekterande över gångna tider, som jag uppskattar såå mycket att ägna mig åt när jag är ledig eller har det lite lugnare. Om vardagen emellanåt är som en jakt; en jakt på timmar och minuter, på allt som måste hinnas med, klaras av, uträttas, är vilan dess motsats.

När vardagen går i 180 knyck, måste jag bromsa upp, få hjulet att snurra lite saktare. Jag längtar efter att hinna smälta allt jag har förmånen att få vara med om. Jag eftersträvar och tränar på att vara där, att vara närvarande i nuet, att njuta av eller på andra sätt notera det som sker med öppna sinnen.

Men ibland är dagarna och kvällarna så intecknade och maxade att allt går hack i klack. Ett mötesmaraton avlöser ett annat från en dag till en annan. Och då kan jag längta så mycket efter att få en paus, att få stanna upp och fundera på allt vad som sker. Vad olika händelser betyder, vad olika handlingsalternativ får för konsekvenser, vilka lärdomar och slutsatser jag kan eller bör dra av allt som sker och som jag upplever, ibland ensam, ibland tillsammans med andra; med medarbetare, kamrater i politiken, andra medskapare eller familj och vänner.

Så att blicka bakåt, att stanna upp och reflektera - det är vardagslyx för mig. Och det har jag tänkt ägna mig åt på olika sätt här under bloggen under sommaren.

Jag kommer att återvända till sådant som passerat revy under våren eller kanske rentav förr om åren. Sådant som lever sitt eget liv i mediebruset eller tills nu bara inom mig och min tankevärld.

Vi kan börja med min känsla och mitt engagemang för mitt och vårt minoritetsspråk meänkieli, som under det gångna året uppmärksammats, men under onödigt tillspetsade former. På den nationella webbplatsen för de nationella minoriteterna minoritet.se finns artikeln "Spegelbild av hotat språk"

Artikeln kom till den 7 maj när Övertorneå kommuns minoritetsspråkshandläggare Aina Bleikvassli och jag deltog i ett fantastiskt minoritetspolitiskt seminarium i Stockholm. Länsstyrelsen i Stockholm är ny nationell myndighet för oss minoritetsspråkliga förvaltningsmyndigheter och förväntningarna från vår sida var kanske inte de allra bästa inför seminariet. Visst, hade vi en förståelse för att det finns 4 andra minoritetsspråk, som kanske inte är lika starkt geografiskt förankrade i Norrbotten som bl a vårt, och att uppgiften därför kanske bör utföras av annan länsstyrelse än vår.

Så kanske just därför, blev vi så hänförda av länsstyrelsen i Stockholms engagemang för frågan! Det började, när vi kom dit, med att landshövding Per Unckel höll ett fantastiskt tal om våra minoritetsspråk och hans tankar om hur länsstyrelsen skulle jobba med oss. Och så fortsatte det. Intressanta inlägg, goda exempel, resultatorienterade gruppdiskussioner varvade med underbara kulturinslag. Vilken dag! Det var nog inte bara jag, som när vi åkte hem, kände att hela minoritetsspråkspolitiken revitaliserats av länsstyrelsebytet.

Ursäkta, den möjligen interna humorn och försöket till ordvits. Inom minoritetsspråksbranschen har i flera år talats just om begreppet revitalisering, i meningen att åter ge språket nytt liv. Första gången jag hörde ordet var på ett språkseminarium i Övertorneå 2003?, vilket antagligen bara röjer hur sent jag kommit att förstå att ta till mig den forskning som pågått kring bl a meänkieli i årtionden.

Hur som haver. Språket och våra attityder och förhållningssätt som privatpersoner, offentliga myndigheter och organisationer är en laddad och kontroversiell fråga inom resp folk och kultur. Jag vidhåller att ett av bl a vårt språks största hot är alla do's and dont's - (dvs ffr allt muntliga påbud och koder, som emellanåt i den offentliga debatten förs fram också skriftligt, som alla gör anspråk på att stå för den rätta eller korrekta tillämpningen eller språkförståelsen) som fungerar som effektiva tvångströjor eller mentala bojor som omger och begränsar oss, som försöker våga tala och skriva språket, trots att vi inte kan och därför famlar och trevar oss fram.

Trevlig midsommar!

Whoah, vilken vecka! De tre senaste veckorna har varit så speedade och maxade av aktiviteter att jag under gårdagen kände mig närmast vimmelkantig. Emellanåt är tempot i mitt kära uppdrag sådant att det känns som att man sitter på insidan av en tvättmaskin i centrifugeringsläge. Det är då det är viktigt att bromsa, stanna upp och ta en paus. Därför är jag så glad och tacksam över den pågående midsommarhelgen, som firas här hemma, i Kuiva och i Övertorneå bland nära och kära med god mat och dryck.

Det är väl det att det lackar mot semester. Det är därför vi alla passar på och bara vill eller måste göra det här och det här före semestern. Och se'n sitter man där, med program, åtaganden och aktiviteter, var och en i sig roliga och meningsfulla, från morgon till kväll och blir ohjälpligt så trött. På sig själv och sin oförmåga att prioritera och planera klokt. Men det verkar vara ett livslångt träningsläger i mitt fall.

Av alla veckans möten och aktiviteter var ett guldkorn vår kommundialog med landstingets kulturgäng. Med direktör Elisabeth Lax i spetsen kom hon och hennes medarbetare från staben och ett par av länsinstitutionerna på besök. Vi hade från kommunens sida bjudit in brett och stort eftersom det händer så kolossalt mycket just på kulturområdet i vår kommun. Och många slöt upp till vår stora glädje. Det blev ett härligt möte där kreativiteten, lusten och inspirationen flödade.

Jag är så glad över att Alliansregeringen vågat införa den sk kultursamverkans- eller koffertmodellen på kulturområdet - ett decentraliserat beslutsfattande över statliga kulturresurser. Och jag är så glad över att vi i Norrbotten blev det enda län utöver de fyra regionerna som nu får vara piloter i koffertmodellen. Nu är det upp till oss själva att ta vara på de möjligheter den här reformen innebär och gemensamt mellan landsting, kommuner, civilsamhälle och enskilda kulturutövare knåpa ihop en så bra och heltäckande kulturplan att den senare kommer att fungera som en ändamålsenlig vägvisare när vi ska prioritera och fördela resurser.

Vi har hunnit ha en bastu- och grillkväll i Koijumaa fäbod mellan kommunen, Företagarna Övertorneå och, som nyhet för i år, med våra finska motsvarigheter och kollegor. Jättekul! Vi behöver mer samarbete och samverkan med våra finska grannkommuner på alla plan. Inom kommunen kan vi göra hur mycket som helst, men även fler sektorer vinner på ett ökat samarbete, som t ex privata sektorn. Ylitornio har nu sin nyegamle kommundirektör Tuomo Karjalainen på plats, och jag ser fram emot att få lära känna honom och tillsammans med honom förhoppningsvis ta nya tag för att utveckla vårt samarbete.

De informella och lättsamma gemensamma mötesplatserna mellan kommunala beslutsfattare (politiker och tjänstemän) och företagare är viktiga, inte minst som komplement till de mer formella eller ärendestyrda träffar och aktiviteter som annars dominerar arbetsåret.

Under veckan som gick gästades vi också av Tillväxtverkets ledningsgrupp som gd Christina Lugnet bjudit upp till Tornedalen. Det var ett kärt besök och jag hade förmånen att få guida gruppen genom resan i vår kommun och berätta om oss, våra möjligheter och de utmaningar vi hanterar och står inför. Det är viktigt att centrala beslutsfattare just besöker oss på ort och ställe och med egna ögon upplever vår vardag och verklighet; det här med gränsen, med avstånden, med demografin och våra fantastiska förutsättningar.

På måndag hade jag en gång tänkt påbörja efterlängtad semester. Det hinns inte med. Istället åker vi till Vittangi för att hålla arbets- och beredningsutskottsmöte i Leader Tornedalen. På tisdag händer det roliga saker i bl a Svanstein och så där kommer det att rulla på.

Det händer mycket positivt just nu och det gäller för oss alla att smida medan järnet är varmt. Jag känner stor tillförsikt och förtröstan över den närmaste framtiden för oss i Övertorneå kommun och det är kul när man emellanåt kan få skörda frukter av hårt arbete.

På måndag kanske vi borde skicka brev till regeringen och Naturvårdsverket om att vi också behöver få använda besprutning i myggbekämpningssyfte? Huvvaligen, så mycket mygg vi har i år. Jag trodde att alla mygg var hos oss i Övre Kuiva, men det sägs att de visst håller till i Risudden, Hedenäset och Svanstein också. Det är det enda som stör ett annars så vackert och midsommarfagert Tornedalen.

Jag vill önska alla mina läsare en skön och trevlig midsommar. Snart är det dags för det härliga sommarnöjet och familjefesten vid Kuiva Folkan. Vi ses! Var rädda om er i midsommartid och njut av solen och värmen.