Juholtyra - Nu skärper vi oss alla. Äntligen!

Har sedan socialdemokratiska valberedningen presenterade förslaget till nytt ledarteam för partiet, gått omkring och bara myst, när jag inte varit skärrad och orolig över jordskalvet, tsunamin och kärnkraftshaveriet i Japan. Myst och njutit och fortsätter att göra så över all mediarapportering om ordförandekandidaten Håkan Juholt. Myst med en nöjd men skräckblandad förtjusning.

Firma Juholt/Svärd
Juholt är den ende av de kandidater som diskuterats för partiledarposten som jag har träffat personligen. Han är lätt att tycka om och gilla, som säkert alla som sett presskonferensen från i veckan förstått. I vart fall tyckte jag om honom från första stund, vilket var vid något tillfälle under hösten 1999 när jag som ny utrikes- och förvarspolitisk handläggare på Centerpartiets riksdagskansli (mitt första riktiga jobb efter examen) var den tjänsteman som bistod partiledning, riksdagsgrupp och vår försvarsförhandlare Anders Svärd i att hantera Försvarsbeslutet 2000 mellan S och C.

Lika sedelärande och plågsamt som det var för mig att tillsammans med Svärd åka omkring på flottiljer och förband och bli utskälld av arga och oförstående officerare och kommunpolitiker, lika plågsamt var det för ett stort antal riksdagsledamöter från S och C att i riksdagen aktivt besluta att lägga ner sina hemregementen; Dalaregementet, F10 i Ängelholm, I21 Sollefteå, NB5 Östersund etc.

Centerpartiet hade ingen ledamot från Norrbotten då, men för mig som norrbottning, uppvuxen med Försvarsmaktens stora betydelse i länet och i Tornedalen var det en sorg att halveringen av försvaret också innebar slutet för Lv7 i Luleå, Ing3 och S3 i Boden och I22 Lapplandsjägarna i Kiruna. På gott och ont var dock omstruktureringsarbetet så långt gånget att när väl jag ärvde Magnus Wallerås mantel på den tjänsten var "dödslistan" i princip klar; i vart fall var prioriteringen av stridskrafterna och principerna för insatsförsvaret så fastställda att arbetet med att noga pröva varje militär enhet återstod.

Verkställa halvering av försvaret - danande för karaktären?!
Det var en oerhört intensiv tid; en massiv opinionsbildning med starka känslor (blod, svett och tårar i insändarspalter, mejl och på möten var ingen ovanlighet), mediatryck, mejlbombning mot enskilda riksdagsledamöter där arga medarbetare inom Försvarsmakten krävde svar på mycket detaljerade frågor. Inte konstigt alls: när allt skulle skäras ned, ställdes förband mot förband, flottilj mot flottilj, kustartelleri mot kustartelleri, man mot man, kvinna mot kvinna. Det var uppslitande men extremt lärorika erfarenheter och gjorde såklart starkt intryck på mig som 24-, 25-åring.

Och där Anders Svärd fanns, fanns Håkan Juholt. De var ett osannolikt radarpar och en stark motor i det nödvändiga förändringsarbetet av försvaret eller ominriktningen (som den kom att kallas). Försvarsminister Björn von Sydow och hans politiska stab var ytterst ansvarig för prop:en, men mycket fotarbete gjordes inte bara i riksdag, utan också ute på fältet, på tidningarnas debattsidor och i resp riksdagsgrupp av duon Juholt/Svärd.

De hade lärt känna och uppskatta varandra genom sitt gemensamma intresse för försvars- och säkerhetspolitik i såväl försvarsutskottet som i försvarsberedningen (den tidens strategiska partiöverskridande gemensamma forum för omvärldsspaning och analys, som under denna duos kanske mest dynamiska tid leddes först av Lars Danielsson (innan han blev statssekreterare).

Därför fick jag förmånen att lära känna honom som den han var då. Innan tiden som bitr partisekreterare, innan tiden som försvarsutskottets ordf eller nu: tiden som partiledarkandidat.(Och i avsnittet av radiodokumentären Riksdagen 100 dagar "Politikens pris och förlorarnas vägval" som sändes 16/1 i år där han porträtterades var det bästa att han var sig så lik, så oskadad av ett långt liv i politiken.)

Därför är Juholt så rätt just nu!
Han är smart, snabbtänkt, strategisk, karismatisk, rolig, charmig, slagfärdig och välformulerad. Egentligen har han egenskaper, medfödda och inlärda, som gjort att när man tittar i bakspegeln känner man eller inser man, att han är en så'n som de facto (säkert inte medvetet) hela sitt (politiska) liv tränat på att bli partiledare. Han är en perfekt kandidat just nu. Utifrån så många olika aspekter.

Många inom Centerpartiet, borgerligheten, S och vänsterkanten blir förvånade över min uppenbara faiblesse för Håkan Juholt. Särskilt som den kommer till uttryck här och på Facebook efter att jag offentligt kommit ut ur Kent-garderoben (Kent Ögren, landstingsråd (s) Norrbotten). Jag är ju inte känd som den störste sossekramaren av oss alla.

Och trots mina år med bl a Anders Svärd och Håkan Juholt kommer jag nog aldrig att bli det heller. Däremot har de herrarna närmast överbevisat mig som (då ännu mycket mer borgerlig) centertjej poängen med och den bästa sidan av vad två, till kultur och logik liknande, partier, gemensamt kan åstadkomma till gagn för sakfrågor och för landet, när man väl vill eller måste ta sig i kragen.

Min tid som sossecenterhatare
Under mina år som aktiv i Centerpartiets Högskoleförbund (1998-2002) stod inte sådana som Olof Johansson, Anders Svärd, Per-Ola Eriksson, Agne Hansson och Anders Ljunggren högt i kurs. Just på grund av sitt samarbete med S. Jag var absolut inget undantag, snarare högst representativ CHF:are. Misstron var nog ömsesidig. I deras ögon var vi nog ohängda nyliberaler och jobbiga pains in the ass, som i tidningar krävde Johanssons avgång, stöttade Daléus kandidatur, på centerstämmor argumenterade för ordvalet "borgerlig" i beskrivningen av Centerpartiet etc.

Därför har det funnits en tröskel eller ett avstånd att överbrygga mellan dessa samarbetscenterpartister och sådana som mig. Det har varit lättare och mer fyllt av respekt med vissa än med andra. Ingen nämnd, ingen glömd.

Gubbe - äldre man eller taskig attityd?!
På kuppen lärde jag mig att älska gubbar; att respektera gubbar, att jobba med gubbar. Gubbar i ordets bildliga betydelse, en 60+ man. Idag har ordet gubbe för mig också en delvis annan betydelse. Idag är ordet gubbe för mig ibland inte bara en älskvärd gubbe, utan även en attityd eller förhållningssätt som såväl män som kvinnor oavsett ålder kan inta eller utöva.

Att vara en gubbe i ordets sämsta betydelse är bl a att se ner på de som är yngre eller annorlunda bara just för att de är det. Att inte visa andra respekt och hänsyn för att de finns och alla människor har lika rätt och värde, utan visa respekt och hänsyn utifrån den status gubben uppfattat att den andre har.

Usch, det finns för många sådana neggo-gubbar. I Tornedalen, Norrbotten, Sverige och världen. Är det något jag skulle vilja beteckna det år som pågår 2010/11 så är det just Gubbens år. Folket har talat. Och det ska vara en Gubbe i år. Det är det som går hem, som är gångbart och efterfrågat. (Synd för oss andra. Vi får vänta. Stå på tillväxt, som det brukar heta.) Men denna utvikning är för viktig för att redas ut här. Den förtjänar ett eget blogginlägg längre fram.

Därför behöver vi alla Juholt!
Tillbaka till Juholt. Det blir så bra om S-kongressen väljer honom! För då får socialdemokratin äntligen en partiledare med förmåga att använda det av kongressen givna mandatet. En tydlig, vass och rolig debattör som utmanar oss på den borgerliga kanten och erbjuder gott tuggmotstånd. Vi borgare får helt enkelt äntligen en värdig motståndare.

Det blir sport och inrikespolitiken kanske uppstår. Det vi sett i inrikespolitik på nationell nivå sedan valet i höstas har vi kunnat ha och mista. Vad har hänt? Förutom Sahlins och S Golgatavandring?

Ja, vi i C har tack och lov fått en nyttig och intressant, delvis plågsam eftervalsanalys och startskott för ett nytt idéprogramarbete; för oss livsviktiga processer som rör förnyelsen och vitaliseringen av vårt inre liv men som just nu främst intresserar oss partister (och inte resten av det politiska Sverige riktigt än.)

Ok, hissa inte. Men låt bli att dissa Juholt! Ge karln en chans!
Därför blir jag irriterad på de borgerliga debattörer som nu dissar Juholt och rekommenderar M att andas ut. Jag tycker att de drar fel och förhastade slutsatser. Juholt kommer att vara eller bli livsfarlig för många av oss. Jag tror att de som dissar Juholt underskattar honom rejält och ödesdigert.

Och lika irriterad som jag blir på de som nu dissar Juholt såväl inom hans eget parti (som t ex Lennart Holmlund, Umeås KS-ordförande och starke man, apropå gubbar) som utanför, blir jag glad över de som med respekt och ödmjukhet talar om Juholts kvalifikationer. Åsa Lindeborg, Niklas Ekdahl för att nämna två jag hört på idag i mitt favvoprogram Godmorgon, världen!

(Oh, vad jag hoppas att Holmlund nu gör slag i saken och omsätter sitt verbala hot. I onsdagens kvart i fem-eko hotade? lovade! Holmlund att 'om Juholt blir partiledare ska jag ta mig fan gå ur partiet'! Yes! Just do it! Lämna Lennart! En sossegubbe med taskig attityd i svensk politik mindre. Yihaa! Det här har all potential att bli en positiv och snabb Juholt-effekt.)

Därför behöver vi alla Juholt II - så vi i Alliansen börjar skärpa oss
Borgerligheten och Alliansen behöver Juholt. För att skärpa sig. För det vore inte en dag för sent. Ärligt talat vad håller på att hända med Alliansen? Hur snabb är halveringstiden på en regering? Börjar resan utför så snart man blivit varm i kläderna eller vad är det för fel på regeringen och de där ingående partierna?! Hur snabbt kan man överge sina ideal för att bli det man en gång valdes till att ersätta? Hur snabbt kan man sluta driva utveckling och förnyelse och sakta, lite i sänder, börja stelna i formerna och fokusera på att förvalta?

Jämställdhetsproblem i skolan. Sabuni: tillsätt en statlig myndighet! Moderaterna går oförtjänt bra i valet. Vad gör man med regeringen? Istället för att frivilligt avstå ministerposter till oss småpartier, för när man är stor måste man vara snäll, utvidgar man regeringen och inrättar de facto juniorministrar (och det är inget fel på Ullenhag, Norman, Olsson eller Sabuni som personer eller politiker)?! Vad hände med våra ambitioner att spara på statsförvaltningen och de politiska staberna?

Eller tillkortakommandena inom sjukförsäkringen som är så plågsamt uppenbara, så oönskade och så onödiga för främst alla enskilda drabbade men också för Alliansen och inte minst oss socialliberaler - varför inte göra undantag med sjukdomsgrupper? Varför inte göra ett snabbspår och justera kursen? Färdriktningen är rätt och bra, men tillämpningen ute på fältet funkar inte som det var tänkt. Varför vänta med att ändra och låta folk fortsätta att falla mellan stolarna under tiden ? Vi gräsrötter har ingen lust att ta debatten om det rätta i att tvinga cancersjuka jobba och försvara det nuvarande systemet. Och därför gör vi det inte heller.

Eller Bildts tystnad och hela EU:s senfärdighet om förtryckarregimerna i Nordafrika? Det är helt uppenbart att EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) fortfarande inte fungerar som det var tänkt. De stora länderna fortsätter att springa omkring och uttala sig i tid och otid och kortsluter GUSP:en och hela eurosamarbetet med fransk-tyska uppgörelser. På bekostnad av EU:s folkliga förankring och legitimitet. Allt som skulle kunna underbygga EU som idé och fredsprojekt undergrävs av gammalt stormaktstänk, medan småländerna framstår som tysta, blyga, tafatta, förvånade partners som blivit nobbade på dansgolvet.

Alliansen måste börja leverera förnyelse och utveckling igen
Bara ett par triviala exempel på varför Alliansen måste kamma sig och börja leverera igen. Det finns betydligt fler och allvarligare exempel och problem. T ex frånvaron av visioner och politiska idéer som fortsätter förnyelsen av Sverige. Frånvaron av politisk vilja att göra viktiga reformer för att öka rörligheten på arbetsmarknaden.

Men allt är såklart inte hopplöst. Det händer bra saker i Alliansen - före Juholt också. Uppgörelsen med Miljöpartiet på migrationspolitikens område är fantastisk.

Gränsöverskridande eller gränslös?

Vi lever i en gränsöverskridande, och ibland till och med i en tillsynes, rentav gränslös
värld. Vi svenskar är sedan 1995 medborgare inte bara i ett land, utan i en Europeisk Union med egna EU-rättigheter. Klyschor? Självklarheter? Verklighet och vardag?

Nej. Det är inte så enkelt. Den globala byn både är här och inte här. Samtidigt. Men vem har sagt att det ska vara enkelt, som vår förra kära tf kommunchef Gerd Johansson, vid väl valda tillfällen brukade framhålla? Den senaste veckan har jag mer och oftare än annars haft anledning att reflektera över detta fenomen.

En av de stora poängerna med att vara med i EU är att internationellt samarbete är ett av våra mest effektiva verktyg för att lösa gränsöverskridande internationella problem. Miljöfrågor är något av de mest självklara och klockrena skolexemplena på poängen med EU eller FN.

När det sedan blir skarpt läge och den aktuella miljöfrågan råkar vara lokaliseringen av ett kärnkraftverk, verkar inte bara alla poänger utan även all EU-rätt på området, vara som bortblåst.

Förra veckan skrev jag en skarpt formulerad skrivelse till mina kollegor i kommunstyrelsen i Övertorneå och den finska kommunen Simo, till miljöminister Andreas Carlgren, Naturvårdsverket och vårt regionala miljötillsynsorgan länsstyrelsen i Norrbottens län.

För trots att vi sedan flera år har en gemensam europeisk miljörätt och omfattas av den s k Esbo- eller EIA-konventionen förefaller den just nu, vare sig vara känd för eller än mindre tillämpas av de finska myndigheter som så gärna vill etablera
ett kärnkraftverk på Karsikkoniemi i Simo kommun. Det är inte okej.

Poängen med Esbo-konventionen är att förplikta EU:s medlemsländer att öppet och transparent, dels hålla berörda grannar informerade om projekt med stora miljökonsekvenser, dels inhämta synpunkter på miljökonsekvensbeskrivningar.

Allt sedan Simo kommun började diskuteras som en lämplig lokaliseringsort för ett nytt finskt kärnkraftverk har Övertorneå kommun valt att förhålla sig aktivt till projektet. Redan i december 2008 började vi skicka skrivelser med synpunkter, frågor och invändningar till svenska miljömyndigheter som efterhörde våra synpunkter. Vi aviserade redan då vår ambition att vara aktiva i den fortsatta processen. Sedan dess har vi lämnat liknande input på Kemi-Torneås landskapsplan samt på första utgåvorna av general- och detaljplan för Karsikkoniemi.

Våra frågor och invändningar har kretsat kring de ekologiska frågorna. Vi var 1983 Sveriges första ekokommun och har ett stort engagemang i miljö- och ekologifrågor. Idag är vi en av de tio svenska kommuner som producerar mest vindkraft/invånare och även i övrigt
har vi intressanta och banbrytande projekt, produkter och företag verksamma inom den förnyelsebara energisektorn. Den finsk-svenska gränsälven Torneälven som rinner genom vår kommun är vår livpulsåder. Vinter som sommar, vår som höst. Vi lever våra liv vid älven - det har vi här på gränsen alltid gjort och det vill vi, våra barn och barnbarn fortsätta att göra.

Älven, som har nationalälvsstatus och därmed enligt svensk lag är skyddad från bl a utbyggnad av vattenkraft, åtnjuter också starkt europeiskt skydd. Den är Natura 2000-klassad och faller inom ramen för EU:s fågelskyddsdirektiv. Älven är en av vår kommuns och hela Tornedalens
största tillgångar. Därför har t ex frågan om vildlaxens livsbetingelser och överlevnadsförutsättningar länge varit en stridsfråga i våra båda länder. Det har funnits motsättningar mellan yrkesmässigt kustfiske och sportfiske, det har funnits motsättningar och olika problembeskrivningar och åtgärdsförslag mellan finskt och svenskt. Det enda alla varit ense om är vilken värdefull och unik tillgång vildlaxen utgör.

50% av Östersjölaxen härrör från Torne och Kalix älvar. Att den måste skyddas är viktigt inte bara för att bevara den biologiska mångfalden utan även för att ta vara på den slumrande potential sportfisket utgör. Då känns det minst sagt knepigt att nu till, några av våra starkaste varumärken i Övertorneå, Tornedalen och Swedish Lapland - Torneälven, vildlaxen och Europas sista vildmark eller yttersta utpost - lägga begreppet, fenomenet och energikällan kärnkraft, som några av våra finländska vänner nu så gärna vill.

Den föreslagna lokaliseringen i Karsikkoniemi ligger nämligen precis i Torne älvs mynningsområde. De förhoppningsvis allt fler återvandrande laxarna ska passera det uppvärmda kylvattnet.

Döm om min förvåning när jag för två veckor en sen eftermiddag återvände till kontoret och upptäckte ett stort budat paket. Innehållet visade sig vara handlingarna rörande de nu aktuella utkasten till general- resp detaljplan, med ett följebrev från det finska konsultbolaget
Pöyry Oy (som på Simo kommuns uppdrag?) anmodade oss i Övertorneå kommun att 5 (!) arbetsdagar senare inkomma med vårt yttranden på dokumenten. Vid kontakter med
det svenska nationella samordningsorganet Naturvårdsverket visade det sig för en vecka sedan att de till dags dato då ännu inte fått en formell remiss! Som svensk myndighet kan vi välja att antingen svara direkt till Simo kommun eller via vårt nationella samordningsorgan.

Jag skrev då skrivelsen till Simo kommun & Co och framförde min kritik mot processen och hanteringen samt meddelade att vi ämnade nyttja vår rätt att inkomma med synpunkter via den nationella samordningsmyndigheten istället för direkt till Simo kommun.

Att vi hittills i processen efterlyst undersökningar och fakta är inget de finska myndigheterna och/eller Pöyry Oy bemödat sig att bemöta. Våra frågor, farhågor och betänkligheter om konsekvenserna av en så miljöfarlig verksamhet i Torneälvens mynning avfärdas eller nonchaleras i praktiken. De tycker Pöyry Oy inte är ett problem.

Enligt deras "bedömningar" utgör detta ingen risk eller fara. Planförfattarnas "bedömning" av konsekvenserna vid händelse av en kärnkraftsolycka är festliga och närmast hämtade ur Tage Danielssons berömda sannolikhetsmonolog om Harrisburg. Planförfattarna meddelar frankt
att bl a invånarna i Övertorneå då kan äta lite jodtabletter(!). Bara det i sig är tillräckligt, för att vi skeptiker får vatten på vår kvarn, i vårt ifrågasättande av hur seriöst arbetet bakom planerna bedrivs.

Istället för att bemöta våra frågor, farhågor och invändningar med av oss efterfrågade fakta och undersökningar, svarar Pöyry med att konsekvent hänvisa till "bedömningar". Skälet till att jag f ö refererar till "Pöyry Oy" är att jag inte ens kunnat bilda mig en uppfattning om vem som är formell avsändare av materialet! Av följebrevet framgår att man ska skicka sina synpunkter till Simo kommun, men alla dokument är mallade med Pöyrys logotyper.

I måndags (14/6) hade vi kommunstyrelse och mot bakgrund av hur finländarna hittills behandlat våra frågor och invändningar beslöt en nästan enig kommunstyrelse att därför avstyrka den tilltänkta etableringen. Kan man inte ens respektera och följa uppgjorda spelregler och processer i det här skedet, hur ska man då vinna andras tillit och förtroende i en fortsatt process eller i en skarp kärnkraftsdrift?

Och igår. Möte i ENPI Kolarctic CBC:s övervakningskommitté. Första utlysningen av projektmedel håller på att klaras av. Men i överläggningarna mellan
de finska, norska, svenska och ryska partnerna verkar avstånden, mellan oss grannar i Barentsregionen, emellanåt vara ljusår. Vi har hållit på så länge, vi har kommit en
bit på väg men det bestående intrycket efter gårdagen är snarare hur oerhört lång väg vi har kvar. Jag undrar om vi kommer uppnå ett decentraliserat regionalt ansvarstagande
och beslutsfattande över de utvecklingsresurser vi gemensamt förfogar under min livstid.

Gränsöverskridande? Gränslös? Globala byn? Här och nu. Jag vet inte.