Hektiska marknadstider

Imorgon startar den första dagen av marknader i Övertorneå kommun. Imorgon och på onsdag kommer jag och mina partikamrater att möta och prata med medborgarna, marknadsföra och informera om vår politik och våra idéer. I lördags besökte jag Pajala marknad och tillsammans med Stefan Tornberg fick vi möjlighet att från Soltorgets scen sprida vårt budskap. Det var roligt att besöka Pajala i sommarvärmen och en hel del kära återseenden. Det är inte ofta nu för tiden som jag är i Pajala, där jag pluggade under mina tre år på gymnasiet och den kommun jag tillbringade mina i princip första nitton år.

Så imorgon kan vi ses live på Polcirkelmarknaden, Juoksengi och till helgen blir det förstås Matarengi Marknad här i Övertorneå tätort. Det är min andra semestervecka och dagarna känns späckade. Idag hade vi styrelsemöte i Hanhivittikko vänner, och se'n jag kom hem från Västkusten i torsdagskväll har de senaste dagarna fyllts av rabarbersaftkokning, matlagning, partiarbete (vi har jobbat fram en lokal broschyr), en supertrevlig sommarfest, middag på Kattilakoski Gastronomi m.m. En hel del tid med nära och kära och det är trevligt och viktigt!

Göran och hans kompisar i Kuiva Gränspaddlare, har haft fullt upp den senaste tiden på utomhusbadet Ekobadet som de driver ideellt, tack vare högtrycket. I skrivande stund vräker regnet äntligen ner. Vi har haft torrt och varmt länge nu och som pollenallergiker har de senaste två veckorna, varit min värsta sommar på flera år, så därför välkomnar jag regnet och rotblötan.

På den politiska fronten verkar det råda lågtryck. Åtminstone lokalt. Nationellt var Almedalen förstås förra veckans stora tilldragelse. Jag är nöjd över Centerpartiets mediala genomslag och bland de rapporter och utspel som gjordes, noterade jag särskilt två. Det första kom förra måndagen (3/7) och var resultatet av en undersökning om antalet äldreboende-platser. Inför förra valet lovade Göran Persson att utöka platserna med 10 000, i själva verket har 15 000 platser försvunnit under de gångna fyra åren. I torsdags kom så förslaget om green card-system för arbetskraftsinvandring, som jag också spontant gillade direkt. Jag delar uppfattningen att Sverige behöver en arbetskraftsinvandring och med detta system kan vi åstadkomma en sådan med ordning och reda. Hela västvärlden kommer att behöva arbetskraftsinvandring för att klara av att ta hand om bl a våra äldre och i övrigt hänga med i den globala kunskapskonkurrensen.

Det faktum att Storbritannien som vid sidan av Sverige och Irland inte införde diskriminerande övergångsregler på arbetsmarknaden för medborgarna i de nya EU-länderna för två år sedan, är det land som fått störst del av den ökade rörligheteten, visar med all önskvärd tydlighet att Sverige inte ens i ett europeiskt perspektiv, framstår som så attraktivt som en del svenskar ibland tycks tro. Vårt lilla språk, våra höga skatter och vårt kalla klimat är några saker som bidrar till att många hellre väljer andra, mer kosmopolitiska och ekonomiskt mer dynamiska områden än Sverige som levnads- eller bostadsort under några år av sitt liv.

Under sommaren har jag flera parallella bokprojekt. Ett underhållande sådant är boken om den colombianske författaren Leon de Greiff (red Julian Vasquez), som jag köpte under vinterns Nattfestival i Korpilombolo. Författarens fiktiva figur Gaspar de la Noche, Gaspar de la Nuit, Gaspar von der Nacht etc bryter plötsligt upp från sina vänner i Colombia och flyttar till Korpilombolo där han 33 år senare vaknar infryst i ett isblock. Medan hans andra vänner flyr till Bolombolo i Colombia, beskriver de Greiff Korpilombolo som Gaspars absoluta tillflyktsort, dit han år 1926 "flyttar". Gaspar fantiserar till och med om att Korpilombolo ska vara en stad med bara en enda invånare och de Greiff angav rätt kartografiska position. Läsningen om Gaspars
öden och äventyr är roande och kopplingen från Bolombolo i Colombia till Korpilombolo i Sverige är spännande och smått fantastisk. Att denna litterära gärning dessutom tack vare Julian Vasquez, Linnea Nylund och Kristina Laanen m fl eldsjälar, gett upphov till Nattfestivalen i Korpis i december är inget mindre än ett litet underverk! Jag ser redan fram emot årets upplaga!

Ett annat exempel på det snabba och intima samspelet mellan det lokala och det globala fick jag av företagaren Janne Ranudd i fredags. Han har företaget Korpilombolo Träfrakt och just nu har de bra med körningar. De kör i huvudsak trä och timmer och Rysslands beslut att kraftigt skära ner försäljningen av träråvara till Finland, till förmån för försäljning till Kina och Indien vid sidan av försöken att bygga upp en inhemskt träförädlingsindustri, ger nu körningar och jobb till den svenska åkerinäringen. Det var roligt att få ännu ett exempel på hur det som händer i världen, hur det som beslutas i Kreml, Bryssel, Washington etc faktiskt konkret påverkar våra företag, jobb och välfärd i dagens globaliserade värld. Fortfarande möter jag relativt ofta människor som inte ser eller förstår detta ömsesidiga beroende.

Till havs

nja, inte riktigt, men här i Fiskebäckskil, skriker måsarna och snart ska jag ta mig över Gullmarsfjorden till Lysekil och ett besök på Havets Hus. Jag tycks inte få nog av små och stora fiskar, med tanke på att jag så sent som i söndags var på Universeum i Göteborg med Sarita och förundrades över dessa hajar, rockor och sågfiskar. Sikarna, abborrarna och harren har jag ju hemma ändå:-)

Söndag var dagen efter att vi sett och upplevt Robbie Williams första Sverige-spelning på denna världsturné. Konserten, de 56 098 andra besökarna och stämningen på Ullevi var förstås helt sagolik och oförglömlig. Dagen efter satt vi på en liten gräsbeklädd refug i en korsning utanför Ullevi tillsammans med hundratals andra fans och diggade den andra och sista spelningen. Hela upplevelsen och hela Robbie Williams-yran som tycktes ha lagt sig över Göteborg var helt fantastisk. Vart vi än gick hördes hans musik, överallt pryddes flyers, broschyrer och tidningar med the great entertainers' ansikte. Att ens fylla Ullevi två gånger vid hans unga ålder är så häftigt i sig.

I måndags styrde jag (hyrbils)kosan mot Vårgårda, Marianne och Cecilia efter att ha vinkat av Sarita på Landvetter. Det var kära återseenden och mycket att prata om med båda dessa damer. Jag jobbade för Marianne under min tid på riksdagskansliet och det var så roligt att få se henne i sin naturliga hemmiljö, den bygd hon vuxit upp i och tjänat och fortfarande brinner så mycket för. Det var också speciellt att få träffa hennes vänner och delar av hennes familj. På måndagskvällen fick vi förmånen att följa med den fantastiska eldsjälen Nina på en kanalbåtstur i sjösystemet vid Dals Långed och Bengtsfors genom sju slussar. Hela dagen hade varit varm och fin och kvällen var så där vacker och stillsam så man nästan får ont i hjärtat.

Igår besökte jag Cissi, först på hennes kontor och arbetsplats i kommunhuset i Vårgårda och därefter tog vi en fika för att så småningom åka ut till hennes bostad i Lida. Det var så roligt att återse henne och efter att inte ha setts på två år hade vi mycket att ta igen och uppdatera varandra om. Cecilia var gatu-, VA- och renhållningsansvarig hos oss i Övertorneå kommun och en person som jag tillbringade mycket tid med när jag flyttade tillbaka till Övertorneå i juni 2002. Det var glädjande att se att hon var sitt gamla jag och som de personer vi är, blev vårt möte kantat av några tårar men framför allt många skratt. Hon har delvis nya arbetsuppgifter och det var kul att se hur mycket nytt hon lärt sig och hur hennes yrkeserfarenheter breddats och fördjupats. Hon har inte glömt oss i Övertorneå och vi är många i Övertorneå som inte glömt henne och inte heller har för avsikt att göra det heller.

Nu måste jag dra vidare på min lilla Västkust-resa. Imorgon lunch bär det av hemåt igen. Då kommer Göran och Merjas mellanpojke Tommy också hem. Det ser vi alla fram emot. Ha det gott i sommarSverige!

Från en Cecilia till en annan

Precis hemkommen från Hanhivittikko och torsdagskvälls-aktiviteten, där vi firade Leena Raukola och Christina Snell-Lumios nyutkomna bok Hanhivittikkos skönheter med släppfest, har jag börjat packa väskan inför min lilla Västkust-resa. Imorgon kväll sätter Sarita och jag oss på nattåget till Göteborg och Robbie Williams-konserten. Det ska bli härligt att börja semestern på detta sätt. Som vanligt har sista veckan före semestern varit hysterisk. Trots att jag tillbringat den dagtid på Sverigefinska folkhögskolan i Haparanda och intensivkursen i nybörjarryska, har aktiviteterna och åtagandena i partiet och i övrigt hopat sig och det har känts som att dygnets timmar långtifrån räcker till.

Intrycken är så många och nu under semestern får jag sortera lite i de. Att studera på Sverigefinska folkhögskolan är mångfacetterat. Vi har haft bra lärare och en bra kurs, men därutöver har även miljön i övrigt varit berikande. Lokaliteterna är fina och skolan är välskött och underhållen. Restaurang Minerva har otroligt god mat och finns i en intressant byggnad. Design, konstverk och konsthantverk pryder skolan och ger en speciell känsla. Från denna vecka kommer jag särskilt sakna den nya bekantskapen Cecilia från Backe i Jämtland och Uppsala. Trevlig hemresa och välkommen åter till Norrbotten, Cecilia.

Men nu ger mig av för att träffa en annan Cecilia. Nämligen Cecilia Gustavsson som jobbade här på Övertorneå kommun för några år sedan, men som numera återfinns i västgötska Vårgårda, där ett annat efterlängtat återseende blir Marianne Andersson. Förutom dessa damer, ska Sarita och jag göra Göteborg och därefter ska jag under några dagar med hyrbil ta mig runt bland Västkustens pärlor. Vi får väl se vilka nedslag jag kommer att göra. Så många platser, så mycket att se, uppleva, så lite tid. Torsdag nästa vecka (6/7) flyger jag återigen hem till Norrbotten och Tornedalen. Veckan därpå blir det hårt kampanjande på våra marknader runtom i kommunen, och det känns härligt och roligt! Ha det gott tills vi ses och hörs, kära blogg-besökare!

Äntligen! Och jag menar f-n inte fotbollen!

får jag, hela Norrbotten och/eller alla svenska Barents-vänner utropa. Äntligen, har vi fått en utrikesminister som anser att ett aktivt Barentssamarbete är viktigt för "varje svensk utrikesminister". På vägen hit till Haparanda hörde jag nämligen Sveriges senaste utrikesminister Jan Eliasson uttala detta i SR Norrbottens nyhetssändning. Det var på tiden. Länge har vi väntat.

Slopandet av UD:s utlokaliserade Barents-tjänster på länsstyrelserna i Norr- och Västerbotten, flytten av UD-enheten där Barentsfrågorna hanterats (styvmoderligt förvisso, men dock!) samt ett antal andra konkreta fall, ärenden och situationer, har alla successivt bidragit till att grusa våra förhoppningar och förväntningar på Stockholms insikt och förståelse av Barentsregionens potential och dynamik.

Till skillnad från norrmännen som ständigt ligger långt framme, nu senast med etableringen av det "internationella" Barentssekretariatet i Kirkenes, och den norska regeringens offensiva Barents-politik. Finnarna har också varit "på", inte bara i Lappland, utan även i Helsingfors. Men i Sverige har det bara gått bakåt. Om Eliasson fått denna insikt under sitt besök i Haparanda, i samband med det famösa regeringsbesöket här i länet för snart 2 v sedan, har något gott kommit av regeringens gästspel under valturnén.

Annars har jag liksom svenska folket i övrigt överlevt midsommar. Jag syftar inte på sviterna efter tidernas roligaste fest på midsommarafton, utan på den svidande, förnedrande förlusten mot Tyskland i fotbolls-VM på midsommardagen, som man knappt än kommit över. Även om jag hade värsta ångesten inför matchen, eftersom jag dels gillar tyskarna, dels unnade värdnationen framgång i spelen, om inte annat än för att hålla uppe den goda stämningen, dels misstänkte att det kunde gå illa, kunde jag aldrig i min vildaste fantasi tro att svenskarna skulle spela så uselt och Lagerbäck coacha så illa! Helt otroligt. Så nu håller jag på Tyskland. Och England. Fast bara för Svennis skull! Det vore så tjänligt åt de gnälliga engelsmännen om Svennis kunde visa att icke-britter kan lyfta landslaget till nya höjder. Det kan de ha, tycker en sammanbiten och besviken //linda.

Lyssna på Ingemar Hansson och KI!

Igår (21/6) presenterade Konjunkturinstitutets (KI) generaldirektör Ingemar Hansson deras bedömning av konjunkturläget. Det var flera förhållanden som Hansson påpekade, som förtjänar att uppmärksammas och fundera över. Inte minst i dessa valtider, när budgetexpansionisterna på vänsterkanten försöker locka röster av folket, genom dyrköpt valfläsk i form av ofinansierade förslag och allmänt tillväxtfientliga förslag och attityder.

KI noterar att den fortsatt väntade nedgången i öppen arbetslöshet från 5,9% år 2005 till 4,2% år 2008 till viss del - precis som många av oss dagligen blir påminda om - förklaras av "en extraordinär ökning av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna". När jag hörde Hansson beröra detta i en radiointervju under gårdagen, varnade han rentav för risken att dessa åtgärder nu tränger ut jobb, som skulle ha uppstått eller efterfrågats på den reguljära arbetsmarknaden. Det visar precis det och många med mig befarade när regeringen lanserade de s k plus-jobben, att de jobben delvis är konstgjorda, delvis i den mån de faktiskt behövs, borde finansieras och anställas på den reguljära arbetsmarknaden. Men säg vad gör denna s-märkta regering inte, för att hyfsa siffrorna ett valår?! Alla ska med, så enkelt är det, heter det ju - om folk så ska krattas in i åtgärder, för att inte synas i statistiken.

Nej, hörni gott folk och blogg-besökare, trevlig midsommar på er! Nu gör vi nå't roligare ett tag än pratar regeringen(s) misslyckanden, tillkortakommanden och reformrädsla. Jag får skylla på NSD, vars ledare jag läste idag. Det var den som lockade fram borgarbrackan i mig idag och fick mig på sosseätarhumör!

Efter valutgången i Slovakien sågar nämligen ledarskribenten platt skatt-konceptet vid fotknölarna. Naturligtvis utan att hänvisa till andra alternativ eller med ens en bokstav andas om att det nuvarande svenska skattesystemet kanske kan/bör ifrågasättas. Låt mig bara nämna två skäl, därtill: a) vi har världens högsta skattetryck och långt ifrån världens bästa välfärd b) graden svartarbete i vårt land, borde få oss att fundera på hållbarheten och legitimiteten i den nuvarande skattepolitiken.

Borta bra, men hemma bäst!

måste jag utropa efter hemkomsten till Tornedalen igår kväll. Åh, vad skönt att komma hem och träffa Göran, andra nära och kära och kissarna förstås, efter min lilla Stockholms-sejour, som var jättetrevlig, som jag så väl behövde och kommer att leva länge på. Åtminstone tills det bär av till Göteborg, Västkusten och Robbie Williams-konserten om elva dagar!

Idag, den 20 juni, kan vi Lindor fira namnsdag. Tack förresten till alla er som uppvaktat mig idag, det var kul och gulligt av er att tänka på mig! Jag tillbringade hur som helst dagen med att bl a gå en sträcka om 11 km på en etapp av Polcirkelmarschen för Lag Westerberg - ett av Övertorneå kommuns många lag. Jag hade det stora nöjet att få gå genom Kauliranta och Kuivakangas byar på finska sidan om älven, till turistinformationen på den svenska sidan om bron. Det är sällan och aldrig man åker genom dessa finska byar, än mer sällsynt att man går och därför var det mysigt att kolla in fina hus och gårdar, kor på sommarbete m.m som förgyllde min väg.

De ideella krafterna bakom Polcirkelmarschen gör ett fantastiskt arbete varje år. Det är ordentligt skyltat överallt, på vätskestationerna finns ett antal alternativa drycker och med jämna mellanrum serverar de till och med mat (!). Det är bara andra året jag är med och går delsträckor på olika dagsetapper, men det har gett mersmak och är ett roligt arrangemang att delta i. Nu hoppas jag att dagen avslutas i dur med en kanoninsats från svenskarna i den avgörande Englandsmatchen i det pågående fotbolls-VM. Det skulle vara en perfekt avslutning på en i övrigt nästan perfekt dag!

Tell the girls, I'm back in town,

som en av mina favoritartister, Marit Bergman, sjunger i titelspåret på CD:n Baby dry your eye! Nu är jag inne på tredje dygnet av min mini-semester i Stockholm, och det är alldeles, alldeles underbart att tillbringa några dagar i huvudstaden igen. Gårdagens fest på Långholmen och överrasknings-tricket från oss f d anställda blev förstås en höjdare! Det var så roligt att återse alla kära gamla ansikten, vänner och bekanta och samtidigt bli lite uppdaterad på de senast anställda medarbetarna på riksdags- och partikansli. Det var en speciell kväll eftersom det var sista natten med gänget för en del. Det var den här mandatperiodens sista fest med nuvarande gäng och fyra ledamöter tackades också av för gott.

Annars har jag mest njutit av att vara i Staden igen. Precis som när jag tidigare registrerade, noterade av alla detaljer hemma i Tornedalen när jag bodde här eller i Bryssel, gör jag nu med Stockholm. Morgnarnas motionsrundor runt Råsta- och Lötsjön är fantastiska: det är andra dofter, annan vegetation och växtlighet, annat fågelliv. Att vandra under ekar och kastanjeträd, att passa sig för gässen, som jag kommit att respektera på gränsen till frukta (se'n en promenad runt Packhusudden nedanför Thielska galleriet här en dag för några år sedan) ter sig helt underbart. Att känna doften av tunnelbana, att uppleva svalkan och väggmålningarna och utsmyckningarna på Sumpans T-banestation Näckrosen eller de röda väggarna på t-banestationen i Solna centrum, att prydligt ställa sig till höger i rulltrappan på väg upp ur t-banan, så de stressade urbana med lätthet kan jaga förbi; allt ser jag, allt märker jag, det mesta njuter jag av och bara går och myser över.

Att läsa Metro på väg in till City är också mysigt. Idag (17/6) fanns en rolig och tänkvärd kolumn med rubriken "Vänner en clean start" med temat vänner som komplement till släkt och familj. Whoah! Tiden går så fort när man har roligt. Dag och jag har kunnat ströva omkring och shoppa på vart sitt håll, sammanstråla för kalla, svala och läskande drycker och nu är dags att bege sig till Söder och middagen med Stina och Maria. På måndag efter lunch bär det av hemåt igen. Vad skönt det var att komma iväg lite grand, få se lite annat, träffa gamla vänner och äta libanesiskt. Det var ett tag se'n.

Jag har satt Övertorneå på bloggkartan!

Äntligen! Nu har jag satt min blogg i
Övertorneå på bloggkartan.se

Borgare, låt oss rocka loss!

Regeringens Norrbottensbesök...
är nu över. Mycket är sagt av borgerligheten såväl på läns- som riksplanet. Av alla kommentarer och artiklar jag läst och tagit del av, är Örjan Pekkas ledare i gårdagens världsblad - och för er som inte vet vilken tidning det är, kan jag avslöja att det är anrika Haparandabladet (HB) - min personliga favorit när det gäller träffsäkerhet. Tyvärr, saknar HB nätupplaga men rubriken på Pekkas ledare lyder "Låt ministrar åka ofjädrad skrinda" och anger tonen.

I ledaren noterar Pekka bl a "De [regeringen] är här för att titta på den utveckling som sker - men som de knappast har bidragit (mer än med vänsterarmbågen) till att skapa." Pekkas lakoniska kommentar till minstrarnas besöksprogram, "Herrejösses så mysigt.", finner jag som älskar ironisk humor också roande. Han avslutar ledaren med att konstatera att ministrarna inte ska slå sig för bröstet över den fantastiska utvecklingen vi har i länet idag och påpekar att de "genom åren gjort vad de kunnat för att försvåra för Norrbottens företagare att verka" och tar fyra-fem exempel på försämringar och centraliseringar regeringen beslutat.

... och de norrbottniska ledarsidorna
Norrbottens-Kurirens Bo Östman var inte mindre underhållande han heller på gårdagens (13/6) ledarsida. NSD:s ledare har blivit så tråkiga och förutsägbara sedan bytet av ledarredaktör. Numera är tyvärr Olov Abrahamsson ofta husbondens lojala och lokala röst. Jag saknar verkligen inte Lotta Gröning som i vart fall de senaste fyra åren på NSD blev minst lika hopplöst och tröttsamt förutsägbar i sina ståndpunkter och ledare. Var finns de oväntade inläggen och vinklarna, de självständigt tänkande och tyckande socialdemokratiska idédebattörerna i Norrbotten? Inte på NSD:s ledarsida i vart fall.

Borgerlighetens energiuppgörelse
var dagens stora och glädjande nyhet. Med detta kan förhoppningsvis Allians för Sverige återta initiativet i debatten och opinionen. Vi har aldrig tidigare i borgerligheten varit bättre förberedda för ett maktskifte än vad vi är idag. Nu - när vi har en solid och stabil politisk grund - måste vi ägna all tid och kraft åt att bli minst lika bra på att föra dialogen med väljarna om våra visioner, förslag och idéer! Nu måste vi få saker att hända. Det brukar vi centerpartister vara bra på!

Det är nu allt händer!

Den här tiden på året med de ändlösa sommarnätterna vill tiden liksom inte räcka till. Liksom våren kan explodera i sommar på en och samma dag, exploderar aktiviteterna i Tornedalen. De senaste dygnen har inneburit ett häftigt tempo, fullspäckat med aktiviteter.

Premiären på Hanhivittikko gick alldeles utmärkt i torsdagskväll. Kvigorna var ystra som få, när de fick komma ut på grönbete. Hemresan från Jokkmokk gick fort. Helt otroligt att man kan passera närapå hälften av länets kommuner på en resa tur och retur Övertorneå - Jokkmokk! Detta gigantiska län, detta fantastiska län, med så mycket rikedomar, så stor inbördes variation och mångfald, som ska stå värd för regeringens tvådagars-besök, eller rättare sagt förvalskampanj, med början i morgon.

Dagen efter, i fredags var det studentbal och en chans att se våra studenter i balklänning och kostym. För de som var tillräckligt långa vill säga. Korta personer som jag hade inte en chans att se nå't på denna tilldragelse som blivit något av en folkfest. Det var tråkigt! All möda som lagts ner på kläder, på make up och vackra håruppsättningar fick vi som var där inte ta del av ordentligt. Detta kan och bara måste göras bättre till nästa år. Nog ska våra gymnasister ha en fin avslutning på sina första tolv år av studier i vår kommun. Det är en angelägenhet för bygden och värt att uppmärksammas.

På lördag kom Ann-Christine från Luleå och tillsammans med Elisabeth och Sarita bar det av till Öppen rökbastu i Soukolojärvi. Det visade sig att vi hade turen att få komma till Keksi-bastun hos Arent Hanno. Och med två timmar i rökbastun, höll vi den kylande vinden på armlängds avstånd:-) Mottagandet i Soukolojärvi var - som vanligt - vänligt och professionellt. Förutom den vansinnigt goda laxsoppan efter bastun i Emmastugan, hade tjejerna i år gjort en ljuvligt godsötsyrlig rabarberdricka. Det satt bra efter vårt hårda bastupass! (Och ja, vi missade Matchen. Men nej, det gjorde ju inget. For Gods sake, Zlatan & co, come on!)

Under söndagen körde Ann-Christine och jag runt till olika hot spots i vår kommun och besökte bl a Hanhivittikko, Hietalas handelsträdgård i Korva samt Kattilakoski Gastronomi. Jag var fullmatad av intryck från morgonen, då jag tidigt på förmiddagen äntligen fick se Ann-Christines prisbelönta film "Min mormor och jag". Det blev en gripande och känslomässig upplevelse att ta del av bilderna och berättelsen om Ann-Christine och hennes relation till sin mormor och mormoderns relation till sitt förflutna, sin bakgrund. Det samiska arvet som gjorde för ont för att tala öppet om. Saknaden efter renarna. Och fram trädde bilden av Ann-Christines mormor, med lovikkavantar, ett förkläde, en huivi, skoband och ett par stora underbyxor på klädstrecket. Hoppas, hoppas SVT tar filmen till sig så en bredare publik får chansen att se denna dokumentära kortfilm (13 min). Folkmusikgruppen Jord har på sin senaste skiva Mailmale en sång, (spår åtta) som heter "Där nere vid vattnet". En passus i sången går i stil med: "För att få se vem du är, måste du våga se den du var" och det är så logiskt att den enda icke-specialskrivna musiken i filmen är en 38 sek lång snutt ur den sången.

I helgen fick jag också äntligen reda på en annan sak jag gått och funderat på under den gångna veckan med tanke på fildelningsdebatten: nämligen hur situationen och debatten om fildelning ser ut i andra länder. Det kan jag tacka det kära, älskade Lunchekot för! Vem annars?! I lördagens upplaga av lunchekot gjorde just deras utrikeskorrespondenter ett svep från sina bevakningsländer om hur lagstiftarna handskats med fildelnings-frågan. Det var ett mycket intressant inslag och rekommenderas varmt. Det visade också hur mångbottnad frågan är. En annan som gjorde det på ett tänkvärt sätt idag var Jacob Ehnmark med en debattartikel på
DN :s kultursidor.

Såg i NSD idag att Camillas kafferep i Luleå i lördags gick bra. Camilla Hansen som är vår nye gruppledare efter Lennart Lindström, som tyvärr dog alltför tidigt, är en frisk fläkt. De som tvivlat på hennes förmåga att leverera nya och spännande, fräscha förslag, får nog tänka till en gång till. Nu samlar vi oss och sluter upp bakom Camilla och önskar henne och kamraterna i Luleå all lycka i valet! Jag håller på dig, Camilla. Kör hårt!

Hanhivittikko, Ungt Val och Sverigedemokraters enkla propaganda

Ikväll är det dags för årets efterlängtade fäbodpremiär på Hanhivittikko. I skrivande stund bjuder Luleå på lite molnigt väder, men jag hoppas att kvällen i Hanhivittikko bjuder på ett uppklarat och helst förstås soligt väder, när vi nu ska släppa lös årets fjällkor och får.

Igår kom Aftonbladets och Lunarstorms Ungt Val 2006 att uppta mina tankar. Den stora nationella nyheten att Sverigedemokraterna skulle bli tredje största parti om ungdomarna 15-21 år fick välja, hade ingen lokal efterföljare hos oss i Övertorneå. I själva verket var det i vår kommun Sverigedemokraterna hade lägst stöd (2,7%) bland länets ungdomar. Det känns hoppfullt.

I dagens NSD debatterar sverigdemokraten Andreas Ekström mot NSD:s ledarskribent och jag blir upprörd när jag ser att Ekström hävdar att "mindre trevliga sidor av det mångkulturella samhället skulle vara hedersmord, en hemsk kvinnosyn, ökad kriminalitet, segregation, rotlöshet och enorma ekonomiska utgifter för Sveriges skattebetalare". Vad är orsak och verkan till de problem Ekström beskriver? Hur kan man utan vidare påstå att det mångkulturella Sverige leder till enorma ekonomiska utgifter? Att hemsk kvinnorsyn och rotlöshet skulle vara effekter av det mångkulturella samhället är också exempel enligt min uppfattning på grava förvanskningar av verkligheten.

Jag är stolt över vår justitieutskottsledamot Johan Linanders raka linje, klara och konsekventa besked i frågan om fildelning av upphovsrättsligt skyddat material. Det var klokt av Centerpartiet att reservera sig mot införandet av lagen och nu verkar de andra partierna ha tagit intryck av den senaste tidens händelser; åtalen mot privatpersoner, tillslaget mot Pirate Bay som drabbat många oskyldiga, vars servrar tagits i beslag m.m. Sent ska syndaren vakna, heter ett gammalt svenskt talesätt. Bättre sent än aldrig, lyder ett annat.

Högerhoppet?! eller att inte känna igen sig..?

Högerhoppet?! eller att inte känna igen sig..?

Det var med stort intresse jag såg fram emot gårdagens program om Centerpartiet i Dokument Inifråns granskning av riksdagspartierna inför valet.

Jag funderar fortfarande på hur programmet egentligen blev och hur jag uppfattade det. På nå't sätt känns det smått fantastiskt att de under hela programmet, 60 minuter, nogsamt lyckades undvika att tala med chefsarkitekterna tillika tänkarna bakom vårt idéprogram Idéer som spelar roll.
Enligt min uppfattning var det just det programmet och den process som föregick det, som var startskottet för den ideologiska renodling, som sedan dess konsekvent och tydligt ägt rum och ännu pågår. Andreas Carlgren och vår nuvarande partisekretare Jöran Hägglund passerade revy på bilderna i programmet, men kom aldrig till tals. Inte heller tänkaren och partistrategen Henrik Sjöholm, som spelat en nyckelroll i bygget, att samla upp idémässigt tankegods och formulera det i ett modernt sammanhang synliggjordes. Lika lite som vår nuvarande gruppledare i riksdagen Åsa Torstensson.

Istället var det figurer i utkanten som Staffan Svensson, som bidrog med sina minnen. Eller Anders Ljunggrens välkända missnöje över den nuvarande positioneringen och partiets idémässiga utveckling sedan Olof Johanssons avgång. Varför tilläts Ljunggren "oemotsagd" säga att han inte längre känner igen sig i partiet, varför räckte det med att han i luddiga ordalag som svar på följdfrågan hänvisade till att "det torde vara upppenbart"?!

Däremot är det bara att gratulera och lyfta på hatten för CUF och framför allt Federleys personliga mediala förmåga. Det känns nämligen som att CUF tillskrevs en långt större roll och betydelse för partiets ideologiska utveckling, än vad de i själva verket spelat och möjligen spelar. På samma sätt kändes också antydningarna om "ekumeniken", de tvärpolitiska mötesplatserna och samarbetet med Timbro, som om de i TV-programmet getts ett oproportionerligt stort inflytande, utan förankring i verkligheten.

Den största överdriften av de alla är dock programmets titel (och tes?) "Högerhoppet". Att det är åt höger vi rört och rör oss stämmer inte överens med min bild och känsla, snarare handlar det om att vi blivit ett stabilt liberalt parti, emellanåt mer liberala än det parti, som i sitt namn kallar sig liberalt. Ordet "hopp" i detta sammanhang ger åtminstone mig en bild och en känsla av att det är något fartfyllt, livligt och plötsligt. Högerhopp är allt annat, än hur jag upplevde arbetet dels med idéprogrammet, dels med det efterföljande sakpolitiska utvecklingsarbetet, under mina år på riksdags- och Europakansliet (1999-2002). I själva verket kändes det emellanåt lika segt och tungrott som att vända en Atlantångare, på samma gång som man uppskattade den inbyggda tröghet, som faktiskt finns i en folkrörelse och som framtvingar och stimulerar en livlig debatt och vässade argument.

Public service när det är som bäst?!
Annars njuter jag av helgledigheten och har tillbringat den med nära och kära, god mat, skogsarbete och mer regelrätt motion. Helg är också lika med radiohelg och mycket tid för att lyssna på diverse intressanta program och inslag. En söndag utan "Godmorgon, världen!" på P1 är otänkbar och tillhör undantagen i livet. Igår var det Thomas Nordegrens reportage om den amerikanska marinkårens övergrepp mot civila i Irak och massakern i Hadita den 19 november 2005 som var programmets höjdpunkt, även om inslaget i sig, om de vidrigheter som soldaterna gjorde sig skyldiga till, var fruktansvärt att lyssna på.

På väg hem från promenaden på banvallen i Ruskola idag, hörde jag (i P1) Föräldrarna om "Det andra barnet"- en historia från verkligheten, om hur en kvinna vid 36 års ålder på sin fars begravning fick reda på att hon hade en halvsyster. Programmet var otroligt intressant och man blir alltid lika förvånad när verkligheten överträffar dikten. Och som inte detta var nog, tipsade Sarita mig när hon kom förbi, om P3 Fronts program idag (som f ö gick samtidigt som Föräldrarna kl 11.03) om överrepresentationen av självmord bland unga renskötande manliga samer. Ett skrämmande, gripande, oroande och angeläget program. Public service när det är som bäst!

Våra kyrkliga ledare - några att känna stolthet över!
På väg till Pirttiniemi och senare stugan i Lahnasuando lyssnade vi igår delvis på söndagsgudstjänsten i P1. Det var tillika ärkebiskop KG Hammars sista offentliga predikan som ärkebiskop. Jag måste säga att jag är imponerad över dessa våra kyrkliga ledare. Hammars predikan lyckades fånga lyssnarens intresse, den var vacker, tänkvärd, poetisk och praktisk. Den inspirerade utan att komma med moraliska pekpinnar.

Tidigare i vår gjorde "vår" biskop Hans Stiglund en cool och häftig grej. Han skickade ett brev till alla invånare i stiftet som omfattar hela Norr- och Västerbotten. Han bad människor skriva brev till honom om deras innersta längtan. Jag har sparat brevet och har tänkt blogga om det tidigare. Under gårdagens predikan av KG Hammar kom jag plötsligt ihåg biskopsbrevet. Som en tvivlande agnostiker i Svenska kyrkan kan jag känna en stolthet över, att ha ledare och förkunnare som Hammar och Stiglund med ett annat, kanske lite mer otraditionellt tilltal och förhållningssätt.

Nationaldagsfirande och fäbodpremiär på veckans agenda
Imorgon ska jag fira att vår nationaldag blivit helg! Äntligen! Ljuva minnen från debatterna på CUF-stämmorna om denna fråga, gör att jag känner mig extremt manad att fira ordentligt! Det blir tipspromenad och kanske Korpen-aktiviteter i Jägmästarparken under eftermiddagen och på kvällen firandet i kyrkan med högtidstal av Gerda Antti. Men först... ännu ett styrelsemöte i Hanhivittikko Vänner ikväll. På torsdag den 8 juni kl 18.00 har vi traditionsenlig sommarpremiär på levande fäbod-verksamheten, med bl a ko- och fårsläpp på programmet. Måtte jag hinna hem i tid från tjänsteresan till Jokkmokk den dagen!

Mellan hägg och syrén eller Mellan Vårruset och Polcirkelmarschen

Tiden från det att häggen blommar tills syrénen börjar har ett så poetiskt namn. Fast för mig känns det också som att det här är tiden mellan Vårruset och Polcirkelmarschen. Vi var ett gäng kvinnor från Övertorneå kommun som var och vårrusade med drygt 5000 kvinnor till i Luleå i måndags. Det är alltid lika roligt att betänka, när man ser gång- och cykelvägen vid Varvet fullproppad av kvinnor i rörelse, på väg framåt, att det just då, just där är fler människor samlade, än som bor i hela vår kommun.

Och så har vi fått bekräftat det vi trott länge. Att SOU, Statens offentliga utredningar rätt och slätt är regeringens beställningsjobb. Ingen oväldig ämbetsmannatradition här inte. Nej då, idag talade oväntat jämställdhetsminister Jens Orback klartext i denna fråga. På frågor om vad regeringen ska göra för att åtgärda den låga andelen kvinnliga styrelseledamöter resp VD i de börsnoterade bolagen, svarade han "vi har beställt en utredning om kvotering", och oaktat vad man tycker i sakfrågan (nej, som liberal centerfeminist får jag ont i kroppen bara vid tanken på kvotering!) är hans ordval intressanta.

Nu hinner jag inte blogga mer just nu. Ska iväg på den samlade borgerligheten i Övertorneås kommuns gemensamma temamöte om framtidens äldreomsorg och Särkivaaragårdens vara eller inte vara. Måste bara med en bild belysa ohållbarheten i den nuvarande situationen på Särkivaaragården. Personalen försöker krångla in eller ut en duschsäng. Och att det är trångbott är vi väl alla överens om - oavsett om vi som Centerpartiet och jag vill se ett nybygge eller om man som den sittande majoriteten föredrar ett ombygge!

Vykort från Tornedalen

I söndags morse när jag körde till Svanstein och Vårexpo, frapperades jag av landskapets skönhet, när jag passerade Kuivakangas, Korva och Juoksengi. Färgerna så starka och så klara: de bruna åkrarna, de gröna ängarna, den mörkblå älven, bergen, som på håll, blånar, den ljusblå (men inte klara) himmel med vita moln. Det var Mors dag, söndagen den 25 maj, och på sina håll vajade den svenska blå-gula flaggan i vinden, och det var som om hela Tornedalen hyllade sina mödrar. Över nejden vilade en stillhet och värdighet, samtidigt som den prunkade av grönska; av nyutspruckna löv och frodigt gräs, och jag tänkte... kanske är det nu Tornedalen är som vackrast. Eller så är det kanske just nu vi längtat mest efter att återse grönskan, känna varma vindar och värmen av solen på blek hud.

Ikväll har kommunkretsens webmaster Sören Lejonclou och jag, filat och putsat på kretsens hemsidor. Resultatet ser ni här. Det är mycket att göra ett valår som detta.

Imorgon (31/5) försvarar jag Övertorneås ära i P3:s Morgonpasset. Övertorneå fick idag i Morgonpassets tävling eller programinslag "Sveriges tråkigaste stad" facklan från Malå! Om och hur jag lyckas som Övertorneås försvarsadvokat, vart jag skickade vidare facklan, och hur inslaget kommer att redigeras ihop och låta, kan ni precis som jag höra i morgon, någongång mellan kl 06.00 - 09.30 eller på webben efteråt.

Bra dag i Svanstein!

2006 års första dag av Vårexpo är avklarad med glans. Det har varit en fin och trevlig dag av kampanjande ute i Svanstein. Regnet föll inte förrän mässan stängt för dagen. Jag har haft förmånen att tillsammans med partivänner från när och fjärran (om man får räkna Stefan dit!) möta glada och positiva Vårexpo-besökare.

Efter lunchen lyssnade jag till Övertorneå Utveckling AB:s nye ordförande Håkan Ylinenpääs inledande ord på ett seminarium, och det blev också en i raden av angenäma upplevelser idag. Äntligen känns det som att ÖUAB är på rätt spår. Håkan gav sina personliga tankar om hur han skulle vilja se att ÖUAB arbetade framgent och det kändes som oerhört bra och i god samstämmighet med vår syn på näringslivsutvecklingsarbetet. Det fanns flera paralleller till vårt kommunala handlingsprogram och jag gillade särskilt att Håkan lyfte fram som utgångspunkt; arbetet med våra befintliga företag, i vart fall sålänge Trevia finns, och kan ta hand om nyföretagandet.

Överhuvudtaget kändes Håkans önskemål om ett mer fokuserat ÖUAB som efterlängtat, satsningar på besöksnäring, mer samarbete över gränsen med Finland med Haparanda/Torneå som förebild, som fler punkter vi kan ena oss kring och som vi lyft upp i kommunala handlingsprogrammet. Likaså var hans syn på skogen som resurs för såväl energibehov som förädlad råvara i övrigt som andra gemensamma nämnare när det kommer till vår syn på var kommunen har utvecklingspotential och naturliga (konkurrens)fördelar. Att han också bekymrade sig över vår placering på Svenskt Näringslivs rankinglista i år, är också något vi alla gemensamt måste arbeta med framgent. I tre år har vi klättrat på listan, för att i år tyvärr backa och det är en tråkig utveckling som måste brytas.

Norrbottens-Kurirens ledarskribent Bo Östman har idag uppmärksammat min kandidatur till KS-ordförandeposten och min utmaning av Arne. Tyvärr, har nog Östman drabbats av den, för sörlänningar vanligare förekommande åkomman, att döpa om mig... till Ylva?! Förmodligen är det mitt efternamn som spökar och ställer till det, men jag blir alltid lika full i skratt. Hur tänker de då? Ylva Lindivainio, eller vad?! (För att citera en famös stämmoordförande, som för några år se'n hade stora problem med ombudens namn. De minnesgoda drar sig till minnes Centerstämman i Jönköping när korrekt uttalade namn var mer undantag än regel, eller vad säger mån tro en annan av "de drabbade" Elin Sand, mer känd som Ilan Sadé?!)

En ny dag av VårExpo väntar oss imorgon söndag. Återstår att se om den blir lika givande som denna. Hur som haver, lär de hårt arbetande, men alltid lika trevliga och glada, ideella krafter som fixar VårExpot, och som snart tar över skidanläggningen Pullinki Ski, inspirera till nya krafttag. Bara att se de "in action" och att vara i Svanstein är en fröjd.

Övertorneå kommun är full av fantastiska människor och byar. Häromdagen fick jag vara med på Ruskola byasamfällighets grillfest i Onkijärvi och det var samma sak där. Idel glada leenden, gott humör och skratt, möten över generationerna, som gjorde att det fina regnet bara märktes för att vi blev blöta. Idag bjöd Tarmo Makslahti och Lasse Anttila från Polcirkellands Byaråd smakprov på Vårexpot, om vad det goda grannskapets dag kan innebära, när de firade Neighbours Day, en dag, en företeelse och ett firande som för mig tills idag var en nyhet.

Det är precis som Niklas Eskelinen från Pajala ofta konstaterar: det är alltid lika roligt att lära sig nå't nytt. Och det gjorde vi idag, precis som så många andra dagar.

Mona - inspiratören

Vännen Cecilia mejlar och skriver "så många frågor, så lite tid" och det sammanfattar verkligen läget. Mycket att göra på jobbet, mycket att göra på fritiden. Känslan av att sitta på insidan av en tvättmaskin med knappen inställd på centrifugering infinner sig. Man vill bara säga stopp, stanna och få tiden att gå lite långsammare, få jorden att snurra lite saktare. Men det går ju inte.

Och vännerna. Och de nära och kära, som man inte tar sig tid att prata med. I helgen döper Jenny och Mikael lilla Agnes, som föddes den 9 mars. Och Jennys pappa har jag inte hunnit ringa! Och närstående i min omgivning brottas med sjukdomar. Och så mycket vi måste hinna göra och fixa i partiet. Och till helgen är det VårExpo i Svanstein.

Mitt i allt detta träffade jag hur som helst en av mina kusiner idag. Det är alltid lika roligt att prata med Mona. Hon driver en inredningsbutik här i Övertorneå och var idag - precis som så ofta annars - full av idéer, visioner och förslag på vad som kan och borde göras. Inte minst nu när IKEA-racet går. Det har alltid funnits starka kvinnor i min mors släkt. Min mormor var en sådan, min mamma och hennes systrar är sådana och även kusinerna verkar vara av det rätta sega virket. Det kändes bara så inspirerande att träffa och prata med henne, och det var med lätta och glada steg jag gick hem i regnet. Hon utstrålade mycket energi och sprudlade och talade livligt om alla idéer hon får när hon är ute och springer vid Torneälven vid hennes hemmatrakter i Niskanpää och Kattilakoski.

Som den pollenallergiker jag är kan jag inte låta bli att njuta av regnet. Och egentligen spelar det ingen roll att det regnar, när solen skiner inombords. Men nu när många är lediga till helgen och vi ska kampanja utomhus på VårExpot hoppas jag förstås på bättre och finare väder.

Och nu hinner jag inte blogga mer idag. Nu ska vi åka till Kalix. Musiklinjen på folkhögskolan (vars styrelse jag f ö nyligen blivit invald till) har 25-årsjubileum och Göran och jag ska se deras show ikväll. Enligt mamma som åkt till Umba, Ryssland var den fantastiskt bra och det verkar Kurirens recensent också ha tyckt enligt dagens tidning.

Må så gott i helgen! Ta hand om er!

Nyss var han här

... men nu har han lämnat oss. Lennart Lindström. Vår partikamrat och gruppledare i Luleå och mycket, mycket annat. I lördags samlades ett stort antal centerpartister från hela länet till valkonferens i Luleå och där var han, Lennart. Pigg och glad som vanligt. Full av entusiasm och engagemang inför valet, som han såg fram emot och som han så aktivt arbetat med i partiet och med att samla den borgerliga alliansen i Luleå kommun. Från tidningen stirrar orden "plötsligt avliden" mot mig men hur många gånger jag än läser det, kan jag inte ta till mig det. Det känns så overkligt, så ofattbart, obegripligt.

Det är alltid en chock och tragedi när människor i sin krafts dagar plötsligt dör. Mina tankar går till Lennarts fru och familj.

Det Goda Livet - bara för vissa?!

Under den gångna veckan har Övertorneå kommun uppmärksammats i ett tråkigt och negativt sammanhang. Riksförbundet för sexuellt likaberättigade (RFSL) publicerade sin kommunundersökning och enligt rapporten som kartlägger situationen för homosexuella, bisexuella och transpersoner (hbt) i landets samtliga kommuner, är Övertorneå Sveriges minst hbt-vänliga kommun. Rapporten tittar på fem områden: skolan, kommunernas verksamhet och personal, hbt-samhällets infrastruktur, frekvensen brott med homofobiskt motiv samt allmänhetens attityd till homosexuella.

Och visst kan man med utgångspunkt i den lilla kommunens struktur och förutsättningar ifrågasätta hur vissa parametrar i undersökningen slår mot, och möjligen rentav, missgynnar just småkommuner. Ett uppmärksammat exempel har varit nöjesställen för hbt-personer. Vårt kommunalråd Arne Honkamaa (s) uttalade - inte utan poänger - att vi knappt har några nöjesställen överhuvudtaget.

Det viktigaste av allt med undersökningen i mina ögon, är att den ställer frågan om för vem eller vilka Det Goda Livet, som vi marknadsför Övertorneå kommun med, gäller, på sin spets. För min del är svaret ett glasklart "för alla". Utmaningen för oss i den lilla kommunen med det goda livet, ligger ju just i att tillåta var och en, att förverkliga sitt livsprojekt och sina drömmar i vår kommun. Det ska finnas utrymme och acceptans för alla och envar att leva sitt liv hos oss. Intill dess har vi inte den tolerans, ömsesidiga respekt för varandra och mångfald som ett modernt och attraktivt samhälle förutsätter, för att kunna växa och utvecklas.

Därför var det med sorg i hjärtat jag tog del av Sanna Barsks debattartikel i torsdagens Kuriren, som hon avslutar med de för oss tragiska och mardrömslika orden: "Jag skäms över min hemkommun." I artikeln argumenterar hon för den dubbelhet inför sin hemkommun hon känner: å ena sidan kan kan hon sakna sitt barndomshem, älska och för andra lyriskt berätta om midnattssolen, norrskenet, vårsolen, islossningen i älven, å andra sidan kan hon inte tänka sig att flytta tillbaka.

Sannas ord och känslor om sin hembygd fångar väl in de dilemman hbt-personer från Tornedalen eller andra landsbygdsområden ofta upplever och ger uttryck för. Många utflyttade (också heterosexuella kvinnor och män) från Tornedalen har också inte sällan samma inställning. Och det här duger inte. Inte för oss som vill se ett blomstrande Tornedalen som sjuder av kreativitet och entreprenörskap, inte för oss som vill att alla och en var ska kunna ta del av Det Goda Livet som finns här.

Då kanske det inte bara handlar om det självklara, Sanna skriver; "vi har samma existensberättigande som alla andra". Då handlar det också om att vi, för vår egen utvecklings, tillväxts och mentala infrastrukturs skull, också är beroende av att Sanna och alla andra kan tänka sig att stanna kvar eller flytta tillbaka och vill leva sina liv här med och hos oss.

Tornedalen har aldrig haft, och har än mindre nu, råd att avstå från eller medvetet skicka iväg bygdens döttrar och söner. Kan vi ändra på det genom att öka vår kunskap och vår medvetenhet om hbt-personer i skolan och andra kommunala verksamheter, är det det minsta vi kan göra.

Taggade och laddade!

Här är några i gänget som ska göra ett kanonval om 121 dagar!

Några av Centerpartiet Övertorneås aktiva medlemmar och förtroendevalda. Stående från vänster, Tomas Mörtberg, Eija Stenberg, Christer Nikka, Ylva Ylinenpää-Sannemalm, Sven-Erik Joona, Otto Modig, Pirkko Hannu,
Sittande från vänster Harry Grape, Linda Ylivainio, Ulf Hannu, Birger Wiippa, Östen Lejon, Agneta Karlsson (Kandidater till kommunfullmäktige i kursiverad stil)

Idag har vår riksdagskandidat Ulf Hannu och jag presenterat vårt kommunala handlingsprogram för den kommande mandatperioden på en pressträff. Det är inte utan stolthet vi kan konstatera att vi nu är redo att gå till val. Nu är den organisatoriska likväl som den politiska förnyelsen fullbordad. Nu kan vi gå ut och rakryggade möta medborgarna i en dialog om politiken i nästa mandatperiod.

I det kommunalpolitiska handlingsprogrammet finns våra visioner om Övertorneå kommun och mängder av intressanta politiska idéer och konkreta förslag. Det känns härligt att nu med detta i bagaget äntligen kunna bege sig ut och be väljarna om mandat för denna politik. Jag har tidigare här på bloggen motiverat min kandidatur till kommunalrådsposten. Efter gårdagens inspelning av SVT:s tornedalska magasin Kexi som handlade om varför det är så kvinnor i den tornedalska politiken, kan jag bara förtydliga mig och säga att det är hög tid för Tornedalen att få sitt första kvinnliga kommunalråd! Jag har nu på allvar rivstartat min personvals- och krysskampanj och kommer att jaga kryss ända in i kaklet.

Vill du ha ett ex av programmet? Mejla mig på linda.ylivainio@centerpartiet.se så lovar jag att så snart möjligt mejla tillbaka programmet.

Love is in the air!

Har precis kommit hem från ett besök hos min frisör i Pello. Inga älgar men desto fler renar var ute på vägen ikväll. Idag har varit en rolig och intensiv dag, som gått så snabbt. Den kunde inte ha fått en bättre början. I morse när jag åt frukost och läste tidningen såg jag att min gamla kompis från gymnasiet och universitetstiden i Umeå, Ann-Louise, förlovat sig med sin Johan i Paris! Grattis och hjärtliga lyckönskningar! Efter att ha mejlat med henne idag har jag förstått att det hela skedde än mer romantiskt, än vad bara Paris i sig signalerar. Kul!

Läser just nu Pär Wästbergs "En ung författares dagbok" och häpnar och förförs av språket, av boken, av hans tankar. 21 februari 1951 skriver han "Jag borde resa bort och jobba hårt med något som ej i likhet med orden behöver poleras och vaktas, tills allt går runt för mig. Längtar efter lidelser, omvälvningar. Jag lever rätt spännande och omväxlande, men det gäller att inse det." Han bara läser böcker hela tiden, läser om, refuserar böcker på Bonniers, skriver artiklar i Femtiotal, går på Dramaten och skriver brev, träffar Li och A-L.

Till helgen väntar valkonvent. Det blir roligt att tillsammans med partikamrater från hela länet ladda upp inför valet. Nordnytts förstanyhet i kvällens första nyhetssändning var att Mona Kumpula bytt parti och lämnat (s) till förmån för folkpartiet, efter att ha tröttnat på KS-ordförande Bengt Niskas "auktoritära stil och härskartekniker". Själv tror jag att Mona och jag är av den generationen, som vuxit upp med och tagit jämställdheten mellan män och kvinnor för given, i den meningen att vi förväntar oss att bli bemötta med respekt och tagna på allvar. Idag peppar Elin Eks alter ego Grynet, unga tjejer som möts av ojämställdheten i samhället, med budskapet "Ta ingen skit!". Det kanske var det Mona blev less på?

Mer mat, mindre prat?!

Studiebesök på Särkivaaragården

Efter arbetsdagens slut besökte jag Särkivaaragården, dess personal och de boende ett par timmar. För mig som inte kommer från kommunen, är inflyttad och därmed inte har haft anledning, att som släkt och vän besöka det särskilda boende, som nu står i centrum av debatten om ombyggnad eller nybygge, blev det ett mycket givande och intressant besök. Jag ville göra det för att själv få se de lokaler vi diskuterar, den inomhusmiljö vi kritiserar, på plats informera mig och lyssna på personalens tankar och synpunkter.

Från kvällens möte kommer jag bära med mig flera viktiga intryck. Två saker känns särskilt slående:
# 1 Oavsett om vi bygger nytt (vilket såväl Centerpartiet i Övertorneå som jag själv vill och kämpar för) eller bygger om, måste beslutet fattas så skyndsamt som möjligt. Miljön på dagens Särkivaaragård är inte tillfredsställande.
# 2 Att höja äldreomsorgspersonalens status och löner är ett måste. Ikväll träffade jag en kvinna, som arbetat där i tjugo år utan att ännu ha fast tjänst. Övertorneå kommun kommer troligen aldrig kunna konkurrera om arbetskraften med bara löner, bara arbetstider eller bara en god arbetsmiljö. Istället behövs såklart allt och lite till finnas, för att vi ska uppfattas som en attraktiv arbetsgivare som satsar på och utvecklar sin personal och därigenom förmår erbjuda vår åldrande befolkning en äldreomsorg med hög kvalitet.

Mer mat, mindre prat?!

I lördags var vi och åt thai-mat på Kaisus. Rena rama succén! Knökfullt när vi kom och när vi åt! Det var otroligt gott! Tack till de thailändska kvinnor som lagat den goda maten och tack till Kaisu för ett fint och uppskattat initiativ! Ibland tänker jag att det kanske är den sortens aktiviteter som gör större nytta för att internationalisera våra samhällen än allsköns välskrivna internationaliseringsstrategier och policies... Maud Olofsson brukar liksom Carl-Jan Granqvist ofta tala om måltidens betydelse och om måltiden som arena för det demokratiska samtalet. Mat förenar verkligen människor och skapar möten.

Veckans TV-tips - missa inte!

Igår kväll dök Hanna Sofie upp på TV. Tyvärr, såg jag bara slutsekunderna av programmet där jag satt och zappade innan Göran började kolla på ishockey. På lördag kväll kan alla vi som missade Världens fest - i Sverige. I renkalvens öga. se reprisen på SVT Kunskapskanalen kl 18.45. Hanna Sofie är inte bara ungdomskonsulent i Övertorneå kommun till vardags, utan även folkvald samepolitiker, som just nu tjänstgör på Sametingets plenum i Funäsdalen. I programmet från 2002 (?) ser vi henne, när hon jobbade som ungdomsledare på konfirmationslägret i Nikkaluokta.

Kaliber: Professorn som konsult?!

Gårdagens Kaliber (P1) handlade om högskolornas externfinansiering. Det var ett mycket tankeväckande program, om en känd och gammal problematik. Runtom på landets lärosäten tycks nu kraven på lärare och professorer att själva dra in sina forskningspengar öka. Det s k fakultetsanslaget, som staten fördelar till högskolorna, utgör en allt mindre del av universitetens forskningsfinansiering. Parallellt med detta ökar finansieringen från näringslivet vilket ibland leder till oönskade effekter, vilket Kaliber berättade om igårdagens program. Forskningsresultat som inte bekräftar redan intagna ståndpunkter/antaganden offentliggörs aldrig mm.

Programmet väcker som sagt många tankar, reflexioner och frågor om den fria forskningen. Nobelpristagen i medicin, Arvid Carlsson, påminde om forskningens natur. Att det inte alltid är den "planerade", genomsystematiserade forskningen som ger de största genombrotten. Att det istället kan vara betydligt mer slumpartade förhållanden, som stickspår, som prövas i botten av forskare som drivs av nyfikenhet och experimentlusta. När Karolinska institutets rektor Harriet Henriksson-Wallberg var ny (2004) hörde jag henne elegant formulera samma tankegångar i just P1. Och visst är det så.

Kruxet är bara hur man kan förena det bästa från två världar. Vi vill att svenska forskare ska ha externa nätverk, en nära samverkan med företag och andra finansiärer. Samtidigt vill vi inte att den svenska medicinska forskningen ska vara helt i händerna på den amerikanska militärbudgeten. När Högskoleverkets chef och universitetskansler Sigbrit Franke uttalade sig om Kalibers enkät och forskningens frihet, blev jag negativt överraskad när hon föreslog att man kanske borde ha en myndighet som skulle övervaka detta. (Hon tydliggjorde f ö att det inte är HSV:s uppgift att göra det.)

Är det så långt det har gått i det här landet, tänkte jag, att den naturliga lösningen på allehanda problem, är en egen "ombudsman", en egen myndighet?! Så stark är tilltron till en objektiv och opartisk ämbetsmannakultur på sina håll. När hon utvecklade sina tankar om behovet av kontinerlig analys och diskussion, veknade jag en smula. Kanske är det så att frågan om forskningens frihet inte bara kan och bör föras av engagerade politiker, forskarfinanasiärer och forskarsamhället m fl i en levande diskussion?! Kanske har hon rätt, kanske är det för otillräckligt? Anna Jakténs och Kalibers reportage inger verkligen farhågor.

Robbie Williams, here we come!

Så där ja! Nu har vi bokat biljetter med Norrlandståget till Göteborg den 1 juli. Sarita och jag lyckades få tag i två biljetter till Robbie Williams-konserten på det extra släpp, som var precis före påsk. Känslan av att vi är på väg och att det är på allvar, börjar så smått infinna sig! Det blir en höjdare att tillbringa min 31-årsdag på Robbie Williams-konsert. En bättre start på det tredje decenniet i sitt liv, är svår att föreställa sig.

Imorgon är det seriepremiär på fotbollens div V. Trots att jag tvivlat på Niklas självsäkra tips inför Övertorneå SK:s match mot Ullatti imorgon, måste jag nog börja tro honom. I dagens upplaga av världsbladet fanns nämligen en artikel där de tre tornedalska fotbollsklubbarnas lagledare spekulerade om årets serie och det verkade råda en förbluffande samstämmighet om att ÖSK nog kunde bli serietvåa (efter Gällivare/Malmbergets lag). Ja, jag har skrivit det förr här på bloggen och jag skriver det igen: egentligen är sport och jag, ingen lysande kombination. Mitt intresse är ... sporadiskt. Men imorgon håller vi tummarna för det internationella ÖSK och Niklas, Johan och grabbarna. Kör hårt!

Likaså hoppas vi förstås att Pello IF går en bra säsong till mötes. Kan inte vara lätt att få ihop laget till träning och tävling med spelarna utlokaliserade i Umeå, Uleåborg och Tammerfors! Med dessa rader riskerar jag reta upp kommunens alla fotbollsfans (och inte minst min kollega Johan - vilken av de kan ni locals lista ut!) genom att inte nämna Pol/Svanstein, som är det lag som spelar i den högsta serien. Förra säsongen innebar en nedflytt till div III, men vi får hoppas att det blir högst tillfälligt. Det som är spännande med det laget, är för en ovan sportkommentator, att de i vart fall verkar ha satsat på att förnya truppen och det kanske tyder på en långsiktigt ambition.

Själv kommer jag nog i ärlighetens namn mest att sakna damerna. Förra säsongen var jag på en fotbollsmatch och det var just när tjejerna lirade. I år har de skingrats för vinden; enligt min mycket initierade vän med råkoll på all idrott, har några stycken av de värvats till Haparanda, några har flyttat osv. Däremot är ett Flickor 18-lag på g, och det är ju så gott som något!

När vi åt middag hörde vi en debatt mellan justitieutskottets folkpartistiske ordförande Johan Pehrson och hans "andreman i utskottet" tillika opponent i det här fallet Britta Leijon (s) på Studio Ett i P1. Om detta har jag bloggat på vår riksdagsledamot i JuU:s, Johan Linanders blogg (som kommentar på hans inlägg "Ökad konkurrens för musik och film". Jag håller med Pehrson om att man borde kunna utöka skyddet för barn mot våld och övergrepp och tycker att det var ett intressant förslag.

Grattis Mona, Irene, Regina & Co & Tornedalsteatern!

Nu står det klart att Mona Mörtlunds drama "Regnblommorna är vackra i år/Vale tappaa sielu" med de tre skådespelarna Sari Oja, Irene Muskos och Regina Veräjä, i regi av Mervi Jaako, är en av de fyra föreställningar som "Sveriges nationalscen för det talade dramat" Kungliga Dramatiska Teatern - eller Dramaten som vi vanliga dödliga kallar den i dagligt tal- valt ut för sin Puls på Sverige-satsning med SVT!

Föreställningarna kommer att gästspela på Tornrummet i augusti-september (v 33-36) och som det tydligen heter "transmitteras" för TV. Den kommer att sändas i SVT under vintern och pjäserna kommer även publiceras i en pocketform (!). Jag kan inte låta bli att citera ur pressinbjudan "Dramaten tar genom detta projekt ansvar för sitt uppdrag som nationalscen och öppnar dörrarna för teaterproduktioner från hela landet". Hurra! Jippi! Äntligen! Det var inte en dag för sent!

Efter detta glädjeutbrott törs jag knappt erkänna att jag själv ännu inte sett pjäsen, trots att den hade urpremiär i Övertorneå kommun och senare spelats här en eller ett par gånger! På Tornedalsteaterns hemsida beskrivs pjäsen med raderna
"Ett drama om försoning – eller åtminstone ett försök till sådant…

Ett försök att förstå hur våra rötter och förflutna påverkar vårt handlande i nuet.

Och sanningen; ska den alltid sägas eller är lögnen ibland barmhärtigare?"

Icke desto mindre gillar jag kvinnorna bakom uppsättningen skarpt och hyllar därför detta erkännande av deras kulturgärning oreserverat och förbehållslöst. Mona Mörtlund är en av mina stora favoriter och tornedalsk huspoet, Irene och Regina, två härliga, skickliga och roliga kvinnor. Alla är de sådana kvinnor, vars frånvaro, skulle göra Tornedalen till en torftig bygd att leva i. De har alla förmåga att beskriva och förmedla sina bilder och intryck av denna bygd och detta folk. De roar och oroar, de får oss att skratta och gråta, de dröjer sig kvar när ridån gått ner, sista versen tystnat.

Idag blev jag mycket illa berörd, bedrövad och illamående. När jag körde hem från Luleå lyssnade jag på Daniel Rundqvists referat i P4 Extra från den hjärtskärande, upprörande och i grunden djupt tragiska "Bobby-rättegången" som pågår i Eksjö tingsrätt. Idag vittnade hans mamma, som står anklagad (och mordåtalad) för att tillsammans med sin sambo, ha plågat ihjäl sin tioårige son Bobby. Oavsett skuldfrågan är hela händelsen så fruktansvärd. Detaljerna och händelseförloppet är för mycket att ta in. Det är så svårt att förstå att sådan ondska kan finnas och hur en människa kan göra så mot ett försvarslöst barn. Än mindre sitt eget.

Jag avslutar ändå dagens inlägg med några verser ur en av Mona Mörtlunds dikter, tillägnat de fantastiska kvinnor som tar Tornedalsteatern och Tornedalen till Dramaten.
Dessa rader har funnits i mina tankar när jag varit ute i skogen och motionerat och trampat efter stigarna i kväll och i måndagskväll:
"Jag undrar ofta hur ni har det
ni som gick här före
och såg samma stigar samma vatten rinna
*******
Döda som ni alla
som gick samma stigar samma vatten följde
aldrig såg ni heller målet aldrig källan
bara denna sträcka denna by

och det var världen"

Det var världen då. Idag använder vi begrepp som "den globala byn". Så snabbt har perspektivet förändrats. På bara två generationer. Mellan mormor och mig.

Viva Europa! eller Ja, jag älskar livet!

Idag har jag firat Europadagen med tjänstledigt för politiskt uppdrag i Luleå. Vi har som jag skrev igår debatterat EU-frågor först på universitetet och nu ikväll på Ebeneser. Debatten fördes i förhållandevis resonerande tonläge och kom mycket att handla om EU:s framtid, den vilande konstitution, som är föremål för "tankepaus" efter att franska och holländska nej:en till förslaget, utvidgningen, vilka utmaningar den medför, om Norrbotten, Sverige och EU. Om vad som är europeisk identitet och om och när svenskarna i gemen kommer att betrakta sig som européer.

En rolig grej på EU-debatten på universitetet var att jag såg en f d kollega och medarbetare. Sven jobbade på Övertorneå kommun samtidigt som mig, och idag såg jag honom på håll i publiken, men tillfället medgav inte att vi kunde talas vid. Ikväll har jag istället mejlat honom och framför också här på bloggen mina bästa hälsningar :-)

Det var otroligt roligt att ge sig in i EU-debatten igen, efter valet till Europaparlamentet för två år sedan, har jag inte deltagit i någon sådan debatt som vi hade idag. Grädde på moset var förstås att få höra en av min stora P1-favoriter; Kjell-Albin Abrahamsson med sina reflexioner från hjärtat av det "nya" Europa. Efter att ha varit utrikeskorrespondent i Moskva, Wien m fl världsmetropoler, finns han sedan några år tillbaka i Warszava, Polen. Det var minst en lika stor fröjd att höra honom "live" idag, som hans krönikor, reportage och inslag i P1:s olika program.

Ibland klagar vi på att svenska journalister är dåliga på att bevaka, följa och rapportera EU-frågorna, men idag var nog ett lysande undantag. Alla var där, såväl på dagen som kvällen. Mellan debatterna hann jag till och med till Svea Laiti på Meän Raatio och dagens upplaga av Päiväntiima. Min finska och/eller meän kieli är naturligtvis långtifrån vad den borde vara, men jag försöker så gott jag kan. Säkert irriterar det en och annan att det blir en salig blandning, och säkert kan jag inte uttrycka mig lika väl på finska. Trots det känns det viktigt att våga, försöka, prata och samtidigt vara medveten om att det är just långtifrån så bra som det borde och som jag ville att det skulle vara.

Jag har skrivit det igår och jag skriver det igen. Missa inte för allt i världen Erika Rousus bloggande på Kuriren. Idag har Erika bloggat om sin längtan till studenten och alla aktiviteter de har på gång. Studentfirandet är ganska stort i Övertorneå och en fin årlig happening. Det är så mysigt att ta del av Erikas tankar och tänka tillbaka på hur det var när vi tog studenten. I mitt fall på Laestadiusskolan i Pajala i juni 1994. Den tiden i ens liv är så ljuvlig; man bara vet och känner hur man har hela livet framför en, hela världen ligger för ens fötter, och allt är möjligt. På samma gång kan den frihetskänslan och valfriheten paradoxalt nog också kännas en smula ångestfylld och ganska pressande. Vilka val ska jag göra? I vilken ände ska jag börja? Vad händer om...? Vad ska jag göra av mitt liv?

Nu ett decennium senare brottas man emellanåt med samma funderingar. Man är lättad över att det allvar man då vid studenten kände, inte är så i verkligheten. De där viktiga valen kommer ständigt, ibland är de lättare, ibland svårare att göra. Men man har en annan tillförsikt och livserfarenhet nu; man vet att det ordnar sig. På ett eller annat sätt fixar det sig. Och det underbara att man oftast alltid kan göra nya val, om de val man gjort plötsligt känns fel eller otillräckliga. Livet är fullt av möjligheter och nya chanser. Det är det som gör det så ljuvligt att leva. Svea frågade mig plötsligt i studion idag när intervjun var slut och hon skulle mixa på en låt med Björn Kjellman, "Älskar du livet, Linda?" Ett tvärsäkert "jajamän!" slank ur mig, men resten av dagen har jag bara gått och myst över den frågan. Det känns som politiker ovant att få en så'n fråga av en journalist, men jag är glad över att jag fick den. Det fick mig att stanna upp och tänka på, allt som gör livet värt att leva.

C - de enda som ifrågasätter (s)ystemet

Laddar som bäst upp inför morgondagens EU-debatter på firandet av Europadagen imorgon den 9 maj i Luleå. Tillsammans med två Europaparlamentariker och folkpartiets riksdagskvinna, alla från Norrbotten, ska vi under ledning av Kjell-Albin Abrahamsson, utveckla våra partiers olika syn på de EU-frågor som publiken på Luleå tekniska universitet och senare på Ebeneser kan tänkas ha.

Har varit ute och gått på Särkivaara och förundras av det sköna vädret, den vackra utsikten och tänker för mig själv att detta kanske är den bästa årstiden. Innan sommaren brustit ut i full blom, med ännu mera pollen och myggor. Snön har smält bort, skogen är torr och fin, fåglarna sjunger och kvittrar som om de aldrig ville sluta.

Läste en mycket intressant artikel i fredagens Dagens Industri. Maria Ludvigsson, författaren till en rapport om skillnaden mellan svensk och dansk arbetsmarknad, konstaterar det uppenbara om Centerpartiets förslag till undantag för LAS för unga upp till 26 år: '”Jag tycker att det var konstigt att centern inte fick med sig resten av alliansen. Det saknas motsättning i svensk demokrati. Om alla för en socialdemokrati light finns det inga alternativ att välja bland. Centern är de enda som ifrågasätter det rådande systemet." I couldn't agree less.

Allas vår skönsjungande Micke H har de senaste dagarna haft fullt upp med en viss uttagning. Vi håller tummarna så de vitnar. Det var dagens roliga nyhet. Dagens dåliga nyhet är att Övertorneå kommun för första gången på tre år backar på Svenskt Näringsliv ranking över företagsklimatet. Med 16 platser. En positiv trend har brutits och jag är bedrövad över det.

För första gången sedan Norrbottens-Kuriren körde igång veckans bloggare har en Övertorneå-bo fått förtroendet. Erika Rousu som nyligen varit med om en bilolycka, som jag bloggade om här "Måtte allt gå bra 19/3", är veckans skribent, så håll utkik efter Erikas bloggande på kuriren.com, om livet som 18-åring med studenten framför sig, rehabiliterande sig själv hemma i Övre Kuivakangas.

Sista kommunfullmäktige inför valet ägde rum i Hedenäset idag. Frågan om särskilt boende blev föga förvånande återremitterad. Ännu ett fattigdomsbevis från den sittande vänsterkoalitionen, ännu ett haveri i en viktig strukturfråga. Sönderfallet är totalt. Vad som än händer i höstens val, hoppas jag att vi får tydliga besked och mandat från väljarna, om vilka de vill anförtro ansvaret att sköta kommunen. Med en stabil, aktiv och samspelad majoritet kan vi driva igenom de ibland svåra beslut som måste fattas, för att i det långa loppet klara kommunens utveckling och framtid.

Maktmi(s)sbruket måste stoppas!

Dagen efter socialdemokratins frontalangrepp på Svenskt Näringsliv i första maj-talen runtom i landet, gav regeringen ännu ett varnande exempel på hur det egna regeringsinnehavet missbrukas. Den trogne arbetaren i den socialdemokratiska vingården, Anders Sundström, gavs i uppdrag att pröva "om de statliga bolagens medlemskap i Svenskt Näringsliv och aktuella arbetsgivar- eller branschorganisationer tillgodoser bolagens intressen på ett tillfredställande sätt".

När yttrande- och åsiktsfriheten vänds mot de egna intressena känner sig socialdemokratin hotad. Då skyr man inga medel för att utöva påtryckningar mot de som offentligt vågar yppa en avvikande uppfattning. Bara det här visar på följderna av ett obrutet och alltför långt maktinnehav där stat och parti vuxit samman. Bara det här visar så väl varför Sverige behöver ett maktskifte i höst!

Samtidigt ska vi komma ihåg att det här bara tyvärr är ännu ett i raden av många tydliga exempel på just ett alltför nära förhållande mellan socialdemokratin och staten. Det var ingen slump att de byggnadsarbetare i Nyköping, som för två år sedan vägrade åka till Stockholm och delta i fackföreningarnas demonstrationer för övergångsregler mot de nya EU-länderna, blev avstängda från a-kassan. Det är ingen slump att medarbetare på lokala arbetsförmedlingar i Norrbotten på offentliga möten hetsar mot och varnar för ett borgerligt maktskifte. Allt är i grund och botten olika uttryck för samma strävan; att till varje pris säkerställa ett fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav.

Valrörelse pågår! Live from Kuusamo

Solens varma strålar flödar här i Kuusamo, östra Finland. Tillsammans med ett gäng partikamrater har vi ägnat söndagsförmiddagen på konungens 60:e födelsedag, till att arbeta och förfina ett utkast till kommunalt handlingsprogram.

Medan socialdemokraterna och vänstern imorgon paraderar under röda fanor och tomma slagord, diskuterar vi politiska förslag som ökar företagsamheten och minskar arbetslösheten.

Igår morse plåtade vi ett glatt gäng kommunfullmäktige-kandidater, medlemmar och aktiva partiföreträdare i Kattilakoski. Bilden ska användas i en folder som småningom kommer alla medborgare i vår kommun till del.

Att lära känna varandra bättre, ha trevligt tillsammans och varva seriösa politiska diskussioner med lättsamma inslag, är en viktig framgångsfaktor i
bygget av ett vinnande lag.

Ett hav av möjligheter

Har precis totat ihop lite text till det kommunala handlingsprogram som vi håller på att ta fram. Imorgon kväll ska vi träffas i arbetsgruppen och gå igenom materialet och producera ett förslag, som vi kan jobba vidare med i helgen. Puh! Är så trött att ögonen blöder.

Det blev en lång dag idag med start i Kalix kl 05.30 imorse. Min kollega Jan och jag skulle hinna med 07.35- flyget imorse och jag delade upp min resa med övernattning hos mamma. Vi hade Hanhivittikko vänner-möte igårkväll så jag kom inte iväg från Övertorneå förrän framåt kl 22.

Eftersom Jan och jag jobbar i ett Barents-projekt är det inte att undra på, hur ofta vi pratar Barents och det som händer och sker i området. Senast i förrgår (24/4) skrev den norske utrikesministern Jonas Gahr Stöhre på SvD:s Brännpunkt om regionen. Det känns nästan generande och pinsamt när också en norsk (eller utländsk minister överhuvudtaget!) måste tala om för oss svenskar att det nu "är det dags att utvidga perspektivet och inleda ett nytt samarbetskapitel i de allra nordligaste områdena".

Vi är många som oroar oss för hur den svenska regeringen hanterar frågan om Barentsregionen. Det finns åtskilliga exempel på hur Sverige laggar efter, framför allt efter våra nordiska grannar, Norge och Finland men även andra, och hur Sverige tyvärr också i åtskilliga fall prioriterat ner frågan och sänkt ambitionsnivån. Det tycks som om man i Stockholm inte riktigt förstår frågans vidd och betydelse. Det är synd och det är vi norrbottningar som får betala priset i form av uteblivna utvecklingsmöjligheter!

Så därför alla Barents-vänner: snart är det återigen finländskt EU-ordförandeskap och frågan om den Nordliga dimensionen kommer att lyftas fram på agendan. Låt oss icke förtröttas i kampen och sprida ljus och upplysning om det hav av möjligheter som Barentsregionen representerar! Håll ut och keep up the good work!

Grüss Gott aus Bayern!

Shakin 'n' stirred hemma på Tallbacken igen, efter en veckas semester i München, Österrike och Scweiz och besök och samvaro med våra vänner. Nu är Jay bortgift och tituleras sedermera Jay Anna Harris-Theis. Det var ett vackert bröllop Jay & Fredrik ordnade i München i fredags. I strålande solsken kunde vi efter ceremonin på Standesamt på Mandlstrasse skåla för de nygifta i Engelska parken. Därefter fortsatte begivenheten med tårtkaffe, bussrundtur på "Jay & Fredrik hotspots" och till sist middagen och festen på Kaisergarten. Helgen var alldeles underbar och avkopplande och vi fick tid tillsammans med brudparet under lördagen och tidig söndagförmiddag innan vi påbörjade den långa hemresan.

Den stora överraskningen inträffade under torsdagseftermiddagen då Jays bror och hustru med 10 veckors bebis plötsligt dök upp. Joel & Cayce Harris är bosatta i Memphis och kunde på grund av hans lärarexamen egentligen inte delta i bröllopet. Det visade sig dock att dagen för examination blivit framflyttad och direkt när Cayce fick veta det, hade hon bokat biljetter till hela familjen. Vi satt på en liten kaffebar när Fredrik plötsligt dök upp med en barnvagn, som snart skulle visa sig innehålla lille Jaden, som Jay lustigt nog i uppståndelsen först inte kände igen; "whose baby is this, Fredrik?!" lyder de redan bevingade orden. Strax hoppade Cayce fram och Joel en stund senare och glädjen var total, för att inte tala om hur det blev senare när Jay & Joels föräldrar också en stund senare upptäckte vilka som anlänt. Helt underbart! Det kändes jättebra att Jays bror och familj kunde vara med på denna så viktiga dag.

Dessförinnan hade vi några fina dagar hos Anja & Georges i Chur, Schweiz. Deras yngsta son Thomas har blivit en stor och reslig man som utbildar sig till skogsskötare. Det var jätteroligt att återse Chur efter 14 år, se'n jag då var där ett par somrar och sommarjobbade. Resan till nästa anhalt Salzburg gick via Lofer och Uncken, två små fina sportorter i österrikiska alperna, där Göran och svenska juniorlandslaget i kanotslalom varit två år i rad och tränat och tävlat.

Tack alla kära vänner för er stora gästfrihet! Det var jätteroligt att få träffas igen på era hemmaplaner och få tid och tillfälle att umgås tillsammans med er.

Många funderingar om vad som kommer att hända med "utanförländerna" Schweiz och Norge, efter besöket där och samvaron med norska Anne, se'n 40 år boendes i Tyskland. Kostnadsnivån är påtagligt högre och den kris i välfärdsstaten som vi upplever i Sverige, tar sig samma uttryck i Schweiz och Norge, givet vissa viktiga skillnader i hur samhällena fungerar. Hur länge kommer invånarna att stå ut med högre levnadskostnader, hur länge kommer näringsliven att klara den globala konkurrensen?

Nu laddar vi för valet den 17 september och denna vecka har vi arbete med att ta fram manus och bild till den hushållsfolder, som ska ut med våra valsedlar småningom. Vi kommer också att jobba med det nya kommunalpolitiska handlingsprogrammet på såväl torsdagskväll som söndagförmiddag.

Dessutom har vi hela frågan om det framtida särskilda boendet i Övertorneå som KS-ledamöterna med Ulf och Harry i spetsen förtjänstfullt agerat i. Av flera skäl vill vi se ett nytt boende. Givet bl a den befolkningssammansättning vi har och det behov av kunnig, engagerad och motiverad arbetskraft som vi behöver och kommer att behöva inom äldreomsorgen framgent, är det viktigt att nu göra en så framtidssäker investering som möjligt. Men fler behöver göra sina röster hörda i denna så viktiga debatt, som snart klubbas, på kommunfullmäktige den 8 maj. Vad tycker personalen, fackföreningarna, vad tycker de äldre idag och vi som kommer att bli gamla så småningom? Vad tycker anhöriga? Alla är vi berörda och alla har vi ett ansvar för att nå en så ändamålsenlig lösning som möjligt.

Snälla kronprinsessan: gift Dig!

På resan till och från Luleå idag lyssnade jag förstås på radio och favoritprogrammen på P1, även om det på sedvanligt vis blev en hel del zappade mellan kanalerna och stationerna. Jag har med stort intresse följt röstsammanräkningen i det italienska valet och blev förundrad och betänksam när jag hela morgonen hörde Alice Petréns rapporter från Rom. Hon beskrev Italien som ett tudelat land och hela parlamentsvalet som en folkomröstning för och emot Berlusconi, och konkluderade hela inslaget med orden: och de största förlorna är det italienska folket.

"Varför?" "Hur?" "Hur menade hon egentligen", kom jag på mig själv att fundera. Folket har fått säga sitt i ett demokratiskt val. Att utfallet resulterar i ett svårmanövrerat politiskt läge är en sak. Men att säga att folket förlorat efter att de har utövat sin rösträtt, dessutom i en omfattning som inte Italien är bortskämd med, känns dock en smula magstarkt.

Nu är det inte ens en vecka tills Göran och jag åker iväg till Tyskland och Jay Annas bröllop med turer i Schweiz och Österrike. Jag längtar förfärligt till att komma iväg. Först och främst blir det roligt med lite semester, att få umgås på tu man hand, träffa vänner som vi inte annars ser eller umgås men så ofta, fira Jay och Fredrik, men också för att på plats upptäcka vad som är hett stoff i de respektive länderna.

Sist och slutligen för ikväll: Fylld av vårkänslor, hoppar den oblyge, men ack så hjälplöst oideologiske, monarkisten i mig fram. Åh, vad jag längtar efter kronprinsess-bröllop och kunglig bröllopsyra! När den dagen infinner sig är jag den förste att utbrista ett "Äntligen!". Efter bröllop och barndop i kungahusen i Norge, Danmark och Belgien, kan det väl snart bli vår tur! Eller hur?

La PrimaVera

Våren är i antågande konstaterade min favorit som ny premiärminister i det italienska parlamentsvalet, Romano Prodi, på sin hemsida för tre dagar sedan. I skrivande stund är det ännu ovisst om det blir ett maktskifte och röstsammanräkningen verkar tyda på ett mycket jämnt valresultat, med dött lopp mellan kandidaterna i olika regioner. Europa behöver Italien och Italien behöver Europa, med Romano Prodi får vi alla en trygg och pålitlig europé.

I Övertorneå är det aprilväder med snö och slask och även om våren är på gång, har vi en längre startsträcka än Rom. Skidans dag på Särkijärvi igår blev en blöt tillställning i det snöblandade regnet och det var inte utan att jag undrade om det inte blev säsongens sista skidtur. Ikväll hade Centerpartiet bjudit in till öppet möte i Juoksengi för att diskutera framtidens äldreomsorg och skola. Två viktiga och aktuella frågor, där viktiga avgöranden kommer att behöva fattas inom en snar framtid.

Den 8 maj ska kommunfullmäktige besluta om hur det särskilda boendet Särkivaaragården ska moderniseras. Valet står mellan den sittande majoritetens förord för en om- och tillbyggnad och vårt förslag om nybyggnation. Den nuvarande Särkivaaragården utgör inte en god arbetsmiljö för personalen, och erbjuder inte heller ett vare sig tids- eller ändamålsenligt boende för våra gamla. Något måste därför göras.

Vi välkomnar en öppen, bred och livlig debatt om vad medborgarna anser i denna fråga. Det kommer att bli en av våra största investeringar för överskådlig tid och därför är det angeläget att frågan ventileras så brett som möjligt. Behovet av goda kalkyler, underlag, genomlysta alternativ är stort för att få ett så välgrundat beslutsfattande som möjligt. Vad tycker du?

Därför vill jag bli kommunalråd i Övertorneå

Idag har vi presenterat vår kommunfullmäktigelista. Jag har fått förtroendet att toppa listan och därmed utgöra vår kommunalrådskandidat. Jag känner mig oerhört hedrad och stolt över att få förtroendet att leda vårt arbete och vårt gäng och kommer att göra allt vad jag kan för att tillsammans med mina partikamrater göra en bra valrörelse.

Att kandidera till kommunalrådsposten, sker utifrån många bevekelsegrunder. Jag är en bärare av de värderingar och visioner som Övertorneå kommun behöver idag och än mer i framtiden. Den vision om ett företagsamt, grönt, tryggt och öppet Övertorneå som vi står för, är vad Övertorneå behöver för att klara framtiden och välfärden. Min förhoppning är att få mandat att tillsammans med alla som lever och verkar här, se till att utveckla och förnya Övertorneå kommun.

Den lista vi går till val på är ett starkt och kraftfullt alternativ till den sittande vänsterkoalitionen. Våra kandidater och vårt lag är en skön blandning människor med avseende på olika erfarenheter och utgångspunkter i politiken. De är mammor och pappor till små och stora barn, de driver företag, de bor runtom i vår kommun, de har varit aktiva i politiken och/eller föreningslivet, de är unga och gamla. Vi förenas alla av vår vilja att göra Övertorneå till en ännu bättre kommun. Tillsammans har vi alla goda chanser att göra ett bra valresultat.

Att ta vara på sina mor- och farföräldrar

Imorgon 6 april är det två år sedan min mormor gick bort. Jag tänker ofta på henne. Tyvärr, kunde jag inte kommunicera med henne, under hennes sista levnadsår. Det var så mycket jag ville fråga henne om. Om hur det var då när hon var ung, eller vad hon tyckte och tänkte i olika frågor, om vilka minnen och upplevelser hon hade härifrån, eftersom morfar var född och uppvuxen här i Haapakylä i Övertorneå. Jag saknar henne så.

Igår hörde jag på radion två Luleå-tjejer berätta om sin resa till ett navajo-indianreservat och på frågan hur resan, intrycken och upplevelsen påverkar de i sin vardag, svarade en av tjejerna att hon hade fått lust att prata och umgås mer med sin mormor och farfar. De äldre i reservatet hade nämligen haft så mycket att berätta. Ibland blir vi för hemmablinda. Ibland är det nödvändigt som den samiske författaren Nils Aslak Valkeapää skrivit: "reser långt borta/för att vara nära".

Lyckliga ni, som har era äldre kvar. Ta vara på de och den tid ni har tillsammans!

Drygt fem månader kvar...

Imorgon torsdag offentliggör vi Centerpartiets lista till kommunfullmäktige. Nu flyttas tyngdpunkten i valrörelsen successivt från det interna och inre arbetet i partiet till det yttre och utåtriktade. Nu lägger vi kraften på att formulera politiken tillsammans med kommuninvånarna och kommunicera våra idéer och visioner, för att samla så stort stöd som möjligt för en ny politik och en ny majoritet. En politik för ett grönt, företagsamt, öppet och tryggt Övertorneå. Jag ser fram emot en spännande - och förhoppningsvis spänstig - valrörelse!

En lättnadens suck

... när jag hör att Umeå-polisen anser sig säkra på att de äntligen gripit den s k Haga-mannen! Under hela min studietid i Umeå var vi rädda för när han skulle slå till nästa gång. I dag åtta år, åtta våldtäktsoffer och oändligt lidande senare verkar nu polisen ha klarat upp brottet.
---
Ulf, vår nye kandidat Sven-Erik och jag deltog i Centerpartiets distriktsstämma i Luleå i helgen. Nu har vi listorna till landsting och riksdag på plats och det känns mycket bra att gå till val. Vi håller på er, Ulf & Åsa! Federley höll tal på konventet i fredags och frälsade massorna.
---
Tornedalsloppet från Vanhaniemi avklarades i söndags. 23 km. Nog kändes det i kroppen dagen efter. Men roligt var det! Fint väder, strålande solsken, vår i Tornedalen och folk hejande på olika platser utmed spåret! Härlig upplevelse! Nu är det bara att komma igen nästa år. Igår blev det lite skidåkning på Särkijärvi, eftersom vi tyvärr inte hann till byaloppet i Soukolojärvi.

Att avgå eller inte avgå...

Jag har med anledning av flodvågskatastrofskommissionens rapport tidigare debatterat för att utrikesminister Laila Freivalds ska avgå.

Efter kvällens avsnitt av SVT-produktionen - baserad på Hanne Vibeke Holsts bok - "Kronprinsessan", börjar jag nästan tycka att det bästa vore om Freivalds inte skulle avgå. För tänk om det skulle komma någon bättre i hennes ställe, som skulle öka socialdemokraternas popularitet? Freivalds börjar i själva verket bli en av borgerlighetens största tillgångar. Låt henne stövla på. Det är ju knappt sex månader kvar :-)

"Inget är klart, förrän allt är klart"

... det talesättet hörde vi till döddagar under Centerpartiets samarbete med socialdemokraterna i mitten av 1990-talet, från de nattmanglande förhandlarna med dåvarande partiordförande Olof Johansson i spetsen. Nu får jag själv anledning att använda den frasen, för att beteckna kvällens kretsårsmötes arbete med förslaget till kommunfullmäktigelista. På onsdag återupptar vi arbetet och hoppas då kunna fastställa den.

Emilia Andersson och Linnéa Fors, åk 3-elever från Gränsälvsgymnasiet här i Övertorneå besökte oss och berättade starkt och gripande om sitt möte med fattigdomen i Brasilien och deras arbete för fadderbarnet Jennifer. Linnéa och Emilia är två goda exempel på hur man i sin vardag med ganska små medel, konkret och med en egen insats kan bidra till en bättre värld med mindre fattigdom och elände. Det var intressant att höra hur den växande turismen inte bara för positiva sidor med sig utan även delvis försämrar läget för samhällets redan mest utsatta. Människor som lever i slumområden flyttas till andra slumområden eller fördrivs på gator, när myndigheterna vill ge plats och goda lägen för turisthotellen. Vi lämnade i höstas ett litet bidrag till flickorna så att de kunde förverkliga sitt projekt och det var fint att få denna återkoppling på sponsringen! Tack tjejer, och lycka till!

Måtte allt gå bra

Sent på fredagskvällen inträffade en olycka i centrala Övertorneå. Fyra ungdomar som åkte i en bil, åkte av vägen in i ett hus. Fortfarande vet vi inte hur läget är med de skadade. Förstämning och oro gör att tankarna på dessa vandrar fram och tillbaka. Vi tänker på dessa unga människor som precis har börjat sina liv och som har så mycket framför sig och deras anhöriga, och hoppas att det går bra.

Det är sådana händelser, som ställer hela livet på ända. På ett kort ögonblick kan allt förvandlas, allt förändras. Glädje och sorg, hopp och förtvivlan, mitt i livet, sida vid sida. Ofrånkomligt, smärtsamt.

Solen och vårvärmen har varit generösa mot oss i helgen. Igår var det invigning av en bro på skoterleden vid Kuurajoki utanför Jänkisjärvi. Det var en gemytlig tillställning, med pigga och glada Jänkis-bor och andra tillresta. Det var roligt att få åka skidor på myrarna i de trakterna, det tillhör minsann inte vanligheterna.

Idag laddade jag upp med skidåkning på Särkijärvi-spåret här i Övertorneå. I år har de dåliga isarna förhindrat att det traditionsenliga skidspåret mellan campingen och Ruskolabacken dragits. Istället har det blivit en 4 km slinga runt Särkijärvi. Det är skön och fin motionsåkning, och en befriande avlösning på de emellanåt tuffa backarna på Isovaara.

Vi har hunnit med att fira en 28-åring (Grattis tjejen!) också och nu pågår förberedelser inför kvällens spännande årsmöte och nomineringsstämma.

Nästa söndag äger Tornedalsloppet rum. Planen är att i år köra motionsklassens 23 km spår från Vanhaniemi.

Da'n för da'n före da'n...

Har kommit hem från Luleå för en timme sedan. Arbetsveckans sista dag bjöd på en trevlig och blandad kompott. Dagen började med frukostmöte med Övertorneå-företagare. Förutom dagens temaämnen kom förstås företagandets villkor upp till diskussion. Jag tänker ofta att våra befintliga företagare här är en särskilt tålig sort, för att tala växtspråk och klimatzoner för ett ögonblick. Med ett något perifert läge i vart fall till de strikt nationella marknadscentra, med ett extra konkurrensutsatt läge så här på gränsen, klarar många av de år efter år att prestera beundransvärda företagargärningar med bravur. Tänk, att de - trots allt, lyckas driva företag framgångsrikt och lönsamt.

Fortfarande anser många svenskar att talesättet "statens kaka är liten men säker" är giltigt och har en stor tilltro till det offentligas förmåga att skapa jobb. Själv är jag oerhört bekymrad över vänsterretorikens och politikens bristande grundläggande förståelse för hur tillväxt och välfärd skapas. I debatten verkar de inte förstå att välfärdsutrymmet skapas av den privata sektorn och att basen för välfärden och vår gemensamma sektor är tillväxten i det privata näringslivet. Politiker kan aldrig skapa jobb, i bästa fall bara skapa, stärka och utveckla goda förutsättningar. Jag är den förste att erkänna att det finns ett ömsesidigt beroende mellan det privata och det offentliga, men om vi politiker nonchalerar de privata företagens betydelse för att skapa tillväxt och arbetstillfällen och börjar tro oss själva för att vara de bästa jobbskaparna har vi slagit in på en farlig väg.

Att ständigt jobba med att försöka förbättra företagandets villkor i Övertorneå kommun, är den viktigaste frågan den kommande mandatperioden. Utan tillväxt i det privata näringslivet ökar vår sårbarhet och beroende av den statliga politiken och statens välvilja, medan det är ett allt mindre beroende vi behöver eftersträva för att försäkra oss om ett större eget handlingsutrymme.

I Luleå var jag på min arbetsplats på Kommunförbundet Norrbotten för möte med kollegor och chef. Efteråt hann jag träffa vår nye CUF-ombudsquinna Åsa Andersson. Åsa (vars föräldrar f ö har sina rötter i Mettäjärvi resp Ruskola i Övertorneå kommun, så'nt är viktigt för oss tornedalingar att ha koll på :-) ) kommer redan till veckan att besöka oss tillsammans med Hanna Isaksson, från CUF:s riksorganisation. Vi ska göra en kampanjturné på kommunens skolor och försöka värva nya CUF-medlemmar.

Jag får många frågor från olika håll och kanter nu om höstens val och min roll i det. I morse hörde jag det (s)ittande kommunalrådet Arne Honkamaa, diplomatiskt svara: "Ei se minusta riipuu", dvs "det är inte mig det beror på", på en fråga om han skulle kandidera igen. Jag blev full i skratt över att i val- och nomineringstider, blir vi alla muslimer; Inshallah, om Gud vill. Fast för oss i folkrörelsepartier som socialdemokraterna och Centerpartiet är Gud liktydigt med Partiet eller Rörelsen. Då räcker det inte bara med att vilja och att ha ambition. Vad Partiet och Rörelsen vill, är minst lika viktigt: att förtjäna sitt partis förtroende och tillit.

Ikväll är det da'n för da'n före da'n. Jag har tidigare i veckan bloggat om att vi på söndag har kretsårsmöte och nomineringsstämma. Då fastställer Centerpartiet i Övertorneå kommun sin lista till kommunfullmäktige. Den som lever får se.

Ha en trevlig helg, kära läsare! Innan kretsårsmötet och dess förberedelser ska jag hinna med skidåkning och födelsedagsuppvaktning. En helg med vila, motion och frisk luft, umgänge med nära och kära och lite god mat ovanpå det toppat med politiskt ideellt arbete på söndagkväll. This can be something!

Att skiljas från vännen sin, utan att fälla tårar?

En omtumlande dag lider mot sitt slut. Efter 3,5 år som projektledare på Övertorneå kommun, blev jag idag avtackad med vackra blommor, fina ord och uppskattade presenter av kollegor och arbetsgivare. För en person som mig, som har nära till sina känslor och såväl skratt som gråt, känns sådana ceremonier jobbiga. Trots att jag jobbar kvar i samma lokaler och träffar de flesta nästan dagligen, känns det ändå vemodigt att avsluta ett kapitel som vi gjorde idag.

Mina år i Övertorneå kommun har varit bland de bästa i mitt liv och jobbet - rena rama drömjobbet. Många fina minnen av människor jag haft förmånen att möta, händelser och små episoder har etsat sig fast i mitt hjärta och alla dessa intryck kommer jag att bära med mig resten av mitt liv. Samtidigt som man kan känna sig överväldigad av alla känslor som finns inombords, vill man så gärna förmedla den tacksamhet och glädje man känner, inför de människor som funnits där i glädje och sorg, i med - och motgångar.

De flesta bekymmer i ens eget liv framstår som futtiga i jämförelse med andra människors livsöden och emellanåt knepiga situationer. Just nu möter jag mycket vrede, upprördhet och frustration hos människor över den senaste vågen rapporter om de statliga bolagsdirektörernas pensionsuppgörelser. Många människor vittnar också med oro och förfäran om arbetsförmedlingarnas högre krav på de arbetssökande. De ger uttryck för en blind tillämpning, som ibland okänsligt och utan att ta hänsyn till helhetsbilden för den arbetssökande, kan slå slint och skapa tragiska människoöden. Östra Norrbotten har länge dragits med en svår arbetsmarknadssituation och det är långtifrån enkelt vare sig för de arbetssökande eller arbetsförmedlingarna att klara sin uppgift.

De flesta av de jag mött anser att denna nya hårdare regeltillämpning till stor del, beror på regeringens ambition att hyfsa arbetslöshetsstatistiken inför valet. Cyniskt kan tyckas, men jag är benägen att instämma i analysen. Regeringens plusjobb-satsning ifrågasätter jag också på samma grunder. Vad händer med plusjobben när de två åren är över? Men när regeringens 4 %-mål ska uppnås, verkar ändamålen helga medlen.

Forum för levande historia och Brottsförebyggande rådet lade idag fram en skrämmande rapport. Var tjugonde svensk är antisemitisk och många är öppet fientliga till såväl judar som muslimer och vill förvägra dessa grupper religionsfrihet och rösträtt. Avogheten tar sig många uttryck i allt ifrån öppen diskriminering, till främlingsfientlighet och avståndstagande.

Paradoxalt nog verkar parallellt med en allt öppnare värld där de ömsesidiga och gränsöverskridande beroendena av varandra ständigt ökar i betydelse och blir allt tydligare i vår vardag, motsatta strömningar leva ett eget liv. Strömningar där idéer och ideal om "vi" och "dom", om att allt var bättre förr, om att detta "vi" är mer överlägsna, mer upplysta än andra, frodas.

Utan eldsjälar stannar Sverige! Och världen!

Efter en dryg månads uppehåll på bloggen är jag tillbaka med nya krafter. Årsmötessäsongen går på högvarv, som alla som är ideellt engagerade, är medvetna om och mer eller mindre uppslukade av. Ikväll hade det lokala hushållningssällskapet årsmöte i Emmastugan i Soukolojärvi och jag var inbjuden för att berätta om de senaste årens s k "Levande fäbod"-verksamhet på Hanhinvittikko - Norrbottens första - och hittills enda kulturreservat - som ligger i Övertorneå kommun, 9 km nordväst om Övertorneå tätort. Just nu håller vi på att bilda föreningen Hanhinvittikkos vänner, för att kunna driva verksamheten vidare.

På söndagkväll håller vår kommunkrets årsmöte tillika nomineringsstämma. Det känns av två skäl extra spännande och roligt i år. För det första är det mitt första verksamhetsår som kretsordförande och för det andra, ska vi fastställa vår lista till kommunfullmäktige. Jag hoppas på ett stort deltagande från våra medlemmars sida till detta viktiga uppladdningsmöte inför den alltmer intensiva fas av den valrörelse som vi redan befinner oss i.

Idag förrättades invigningen av Norrbottens största vindkraftspark i Aapua i nordvästra delen av Övertorneå kommun. Det är en rolig och historisk tilldragelse och utan tvekan, ett viktigt bidrag till Övertorneås ekokommun-profil. Framförallt är det en stor dag för invånarna i Aapua och omkringliggande byar och alla anhängare av lokal utveckling. Vindkraftparken är ett lysande exempel på Aapua-bornas tro på sin bygds framtid och vilja till positiv utveckling. Snurrorna på Etu-Aapua utgör en symbol för kraften hos individer som Gunnar Scott och andra Aapua-bor som i åratals envist kämpat för sin sak, och som också hittat och lyckats engagera entreprenörer. Idag kunde resultatet av deras drömmar, hårda arbete och många miljoner hedras och firas.

Den initiativkraft och framåtanda som visats hos Aapua-borna finns glädjande nog också på andra håll i Övertorneå kommun. Sedan en tid tillbaka har några Svansteins-bor med Ahti Vähäkangas i spetsen dragit igång en bolagsbildningsprocess, för att köpa slalomanläggningen Pullinki Ski strax norr om byn. Ett starkt lokalt ägande baserat på ett brett engagemang ger utomordentligt goda förutsättningar, för att framgångsrikt bedriva och utveckla, en i grunden fantastisk, anläggning och övrig vintersportpotential i området.

Det finns gott om eldsjälar och mycken lokal utvecklingskraft i Norrbotten och inte minst i Övertorneå kommun. Förstår vi hur mycket fattigare vi alla vore, utan dessa personers tro på sin egen kraft, förmåga och vilja att skapa sig en fortsatt framtid i vår bygd?!