Högerhoppet?! eller att inte känna igen sig..?

Högerhoppet?! eller att inte känna igen sig..?

Det var med stort intresse jag såg fram emot gårdagens program om Centerpartiet i Dokument Inifråns granskning av riksdagspartierna inför valet.

Jag funderar fortfarande på hur programmet egentligen blev och hur jag uppfattade det. På nå't sätt känns det smått fantastiskt att de under hela programmet, 60 minuter, nogsamt lyckades undvika att tala med chefsarkitekterna tillika tänkarna bakom vårt idéprogram Idéer som spelar roll.
Enligt min uppfattning var det just det programmet och den process som föregick det, som var startskottet för den ideologiska renodling, som sedan dess konsekvent och tydligt ägt rum och ännu pågår. Andreas Carlgren och vår nuvarande partisekretare Jöran Hägglund passerade revy på bilderna i programmet, men kom aldrig till tals. Inte heller tänkaren och partistrategen Henrik Sjöholm, som spelat en nyckelroll i bygget, att samla upp idémässigt tankegods och formulera det i ett modernt sammanhang synliggjordes. Lika lite som vår nuvarande gruppledare i riksdagen Åsa Torstensson.

Istället var det figurer i utkanten som Staffan Svensson, som bidrog med sina minnen. Eller Anders Ljunggrens välkända missnöje över den nuvarande positioneringen och partiets idémässiga utveckling sedan Olof Johanssons avgång. Varför tilläts Ljunggren "oemotsagd" säga att han inte längre känner igen sig i partiet, varför räckte det med att han i luddiga ordalag som svar på följdfrågan hänvisade till att "det torde vara upppenbart"?!

Däremot är det bara att gratulera och lyfta på hatten för CUF och framför allt Federleys personliga mediala förmåga. Det känns nämligen som att CUF tillskrevs en långt större roll och betydelse för partiets ideologiska utveckling, än vad de i själva verket spelat och möjligen spelar. På samma sätt kändes också antydningarna om "ekumeniken", de tvärpolitiska mötesplatserna och samarbetet med Timbro, som om de i TV-programmet getts ett oproportionerligt stort inflytande, utan förankring i verkligheten.

Den största överdriften av de alla är dock programmets titel (och tes?) "Högerhoppet". Att det är åt höger vi rört och rör oss stämmer inte överens med min bild och känsla, snarare handlar det om att vi blivit ett stabilt liberalt parti, emellanåt mer liberala än det parti, som i sitt namn kallar sig liberalt. Ordet "hopp" i detta sammanhang ger åtminstone mig en bild och en känsla av att det är något fartfyllt, livligt och plötsligt. Högerhopp är allt annat, än hur jag upplevde arbetet dels med idéprogrammet, dels med det efterföljande sakpolitiska utvecklingsarbetet, under mina år på riksdags- och Europakansliet (1999-2002). I själva verket kändes det emellanåt lika segt och tungrott som att vända en Atlantångare, på samma gång som man uppskattade den inbyggda tröghet, som faktiskt finns i en folkrörelse och som framtvingar och stimulerar en livlig debatt och vässade argument.

Public service när det är som bäst?!
Annars njuter jag av helgledigheten och har tillbringat den med nära och kära, god mat, skogsarbete och mer regelrätt motion. Helg är också lika med radiohelg och mycket tid för att lyssna på diverse intressanta program och inslag. En söndag utan "Godmorgon, världen!" på P1 är otänkbar och tillhör undantagen i livet. Igår var det Thomas Nordegrens reportage om den amerikanska marinkårens övergrepp mot civila i Irak och massakern i Hadita den 19 november 2005 som var programmets höjdpunkt, även om inslaget i sig, om de vidrigheter som soldaterna gjorde sig skyldiga till, var fruktansvärt att lyssna på.

På väg hem från promenaden på banvallen i Ruskola idag, hörde jag (i P1) Föräldrarna om "Det andra barnet"- en historia från verkligheten, om hur en kvinna vid 36 års ålder på sin fars begravning fick reda på att hon hade en halvsyster. Programmet var otroligt intressant och man blir alltid lika förvånad när verkligheten överträffar dikten. Och som inte detta var nog, tipsade Sarita mig när hon kom förbi, om P3 Fronts program idag (som f ö gick samtidigt som Föräldrarna kl 11.03) om överrepresentationen av självmord bland unga renskötande manliga samer. Ett skrämmande, gripande, oroande och angeläget program. Public service när det är som bäst!

Våra kyrkliga ledare - några att känna stolthet över!
På väg till Pirttiniemi och senare stugan i Lahnasuando lyssnade vi igår delvis på söndagsgudstjänsten i P1. Det var tillika ärkebiskop KG Hammars sista offentliga predikan som ärkebiskop. Jag måste säga att jag är imponerad över dessa våra kyrkliga ledare. Hammars predikan lyckades fånga lyssnarens intresse, den var vacker, tänkvärd, poetisk och praktisk. Den inspirerade utan att komma med moraliska pekpinnar.

Tidigare i vår gjorde "vår" biskop Hans Stiglund en cool och häftig grej. Han skickade ett brev till alla invånare i stiftet som omfattar hela Norr- och Västerbotten. Han bad människor skriva brev till honom om deras innersta längtan. Jag har sparat brevet och har tänkt blogga om det tidigare. Under gårdagens predikan av KG Hammar kom jag plötsligt ihåg biskopsbrevet. Som en tvivlande agnostiker i Svenska kyrkan kan jag känna en stolthet över, att ha ledare och förkunnare som Hammar och Stiglund med ett annat, kanske lite mer otraditionellt tilltal och förhållningssätt.

Nationaldagsfirande och fäbodpremiär på veckans agenda
Imorgon ska jag fira att vår nationaldag blivit helg! Äntligen! Ljuva minnen från debatterna på CUF-stämmorna om denna fråga, gör att jag känner mig extremt manad att fira ordentligt! Det blir tipspromenad och kanske Korpen-aktiviteter i Jägmästarparken under eftermiddagen och på kvällen firandet i kyrkan med högtidstal av Gerda Antti. Men först... ännu ett styrelsemöte i Hanhivittikko Vänner ikväll. På torsdag den 8 juni kl 18.00 har vi traditionsenlig sommarpremiär på levande fäbod-verksamheten, med bl a ko- och fårsläpp på programmet. Måtte jag hinna hem i tid från tjänsteresan till Jokkmokk den dagen!

Mellan hägg och syrén eller Mellan Vårruset och Polcirkelmarschen

Tiden från det att häggen blommar tills syrénen börjar har ett så poetiskt namn. Fast för mig känns det också som att det här är tiden mellan Vårruset och Polcirkelmarschen. Vi var ett gäng kvinnor från Övertorneå kommun som var och vårrusade med drygt 5000 kvinnor till i Luleå i måndags. Det är alltid lika roligt att betänka, när man ser gång- och cykelvägen vid Varvet fullproppad av kvinnor i rörelse, på väg framåt, att det just då, just där är fler människor samlade, än som bor i hela vår kommun.

Och så har vi fått bekräftat det vi trott länge. Att SOU, Statens offentliga utredningar rätt och slätt är regeringens beställningsjobb. Ingen oväldig ämbetsmannatradition här inte. Nej då, idag talade oväntat jämställdhetsminister Jens Orback klartext i denna fråga. På frågor om vad regeringen ska göra för att åtgärda den låga andelen kvinnliga styrelseledamöter resp VD i de börsnoterade bolagen, svarade han "vi har beställt en utredning om kvotering", och oaktat vad man tycker i sakfrågan (nej, som liberal centerfeminist får jag ont i kroppen bara vid tanken på kvotering!) är hans ordval intressanta.

Nu hinner jag inte blogga mer just nu. Ska iväg på den samlade borgerligheten i Övertorneås kommuns gemensamma temamöte om framtidens äldreomsorg och Särkivaaragårdens vara eller inte vara. Måste bara med en bild belysa ohållbarheten i den nuvarande situationen på Särkivaaragården. Personalen försöker krångla in eller ut en duschsäng. Och att det är trångbott är vi väl alla överens om - oavsett om vi som Centerpartiet och jag vill se ett nybygge eller om man som den sittande majoriteten föredrar ett ombygge!

Vykort från Tornedalen

I söndags morse när jag körde till Svanstein och Vårexpo, frapperades jag av landskapets skönhet, när jag passerade Kuivakangas, Korva och Juoksengi. Färgerna så starka och så klara: de bruna åkrarna, de gröna ängarna, den mörkblå älven, bergen, som på håll, blånar, den ljusblå (men inte klara) himmel med vita moln. Det var Mors dag, söndagen den 25 maj, och på sina håll vajade den svenska blå-gula flaggan i vinden, och det var som om hela Tornedalen hyllade sina mödrar. Över nejden vilade en stillhet och värdighet, samtidigt som den prunkade av grönska; av nyutspruckna löv och frodigt gräs, och jag tänkte... kanske är det nu Tornedalen är som vackrast. Eller så är det kanske just nu vi längtat mest efter att återse grönskan, känna varma vindar och värmen av solen på blek hud.

Ikväll har kommunkretsens webmaster Sören Lejonclou och jag, filat och putsat på kretsens hemsidor. Resultatet ser ni här. Det är mycket att göra ett valår som detta.

Imorgon (31/5) försvarar jag Övertorneås ära i P3:s Morgonpasset. Övertorneå fick idag i Morgonpassets tävling eller programinslag "Sveriges tråkigaste stad" facklan från Malå! Om och hur jag lyckas som Övertorneås försvarsadvokat, vart jag skickade vidare facklan, och hur inslaget kommer att redigeras ihop och låta, kan ni precis som jag höra i morgon, någongång mellan kl 06.00 - 09.30 eller på webben efteråt.

Bra dag i Svanstein!

2006 års första dag av Vårexpo är avklarad med glans. Det har varit en fin och trevlig dag av kampanjande ute i Svanstein. Regnet föll inte förrän mässan stängt för dagen. Jag har haft förmånen att tillsammans med partivänner från när och fjärran (om man får räkna Stefan dit!) möta glada och positiva Vårexpo-besökare.

Efter lunchen lyssnade jag till Övertorneå Utveckling AB:s nye ordförande Håkan Ylinenpääs inledande ord på ett seminarium, och det blev också en i raden av angenäma upplevelser idag. Äntligen känns det som att ÖUAB är på rätt spår. Håkan gav sina personliga tankar om hur han skulle vilja se att ÖUAB arbetade framgent och det kändes som oerhört bra och i god samstämmighet med vår syn på näringslivsutvecklingsarbetet. Det fanns flera paralleller till vårt kommunala handlingsprogram och jag gillade särskilt att Håkan lyfte fram som utgångspunkt; arbetet med våra befintliga företag, i vart fall sålänge Trevia finns, och kan ta hand om nyföretagandet.

Överhuvudtaget kändes Håkans önskemål om ett mer fokuserat ÖUAB som efterlängtat, satsningar på besöksnäring, mer samarbete över gränsen med Finland med Haparanda/Torneå som förebild, som fler punkter vi kan ena oss kring och som vi lyft upp i kommunala handlingsprogrammet. Likaså var hans syn på skogen som resurs för såväl energibehov som förädlad råvara i övrigt som andra gemensamma nämnare när det kommer till vår syn på var kommunen har utvecklingspotential och naturliga (konkurrens)fördelar. Att han också bekymrade sig över vår placering på Svenskt Näringslivs rankinglista i år, är också något vi alla gemensamt måste arbeta med framgent. I tre år har vi klättrat på listan, för att i år tyvärr backa och det är en tråkig utveckling som måste brytas.

Norrbottens-Kurirens ledarskribent Bo Östman har idag uppmärksammat min kandidatur till KS-ordförandeposten och min utmaning av Arne. Tyvärr, har nog Östman drabbats av den, för sörlänningar vanligare förekommande åkomman, att döpa om mig... till Ylva?! Förmodligen är det mitt efternamn som spökar och ställer till det, men jag blir alltid lika full i skratt. Hur tänker de då? Ylva Lindivainio, eller vad?! (För att citera en famös stämmoordförande, som för några år se'n hade stora problem med ombudens namn. De minnesgoda drar sig till minnes Centerstämman i Jönköping när korrekt uttalade namn var mer undantag än regel, eller vad säger mån tro en annan av "de drabbade" Elin Sand, mer känd som Ilan Sadé?!)

En ny dag av VårExpo väntar oss imorgon söndag. Återstår att se om den blir lika givande som denna. Hur som haver, lär de hårt arbetande, men alltid lika trevliga och glada, ideella krafter som fixar VårExpot, och som snart tar över skidanläggningen Pullinki Ski, inspirera till nya krafttag. Bara att se de "in action" och att vara i Svanstein är en fröjd.

Övertorneå kommun är full av fantastiska människor och byar. Häromdagen fick jag vara med på Ruskola byasamfällighets grillfest i Onkijärvi och det var samma sak där. Idel glada leenden, gott humör och skratt, möten över generationerna, som gjorde att det fina regnet bara märktes för att vi blev blöta. Idag bjöd Tarmo Makslahti och Lasse Anttila från Polcirkellands Byaråd smakprov på Vårexpot, om vad det goda grannskapets dag kan innebära, när de firade Neighbours Day, en dag, en företeelse och ett firande som för mig tills idag var en nyhet.

Det är precis som Niklas Eskelinen från Pajala ofta konstaterar: det är alltid lika roligt att lära sig nå't nytt. Och det gjorde vi idag, precis som så många andra dagar.

Mona - inspiratören

Vännen Cecilia mejlar och skriver "så många frågor, så lite tid" och det sammanfattar verkligen läget. Mycket att göra på jobbet, mycket att göra på fritiden. Känslan av att sitta på insidan av en tvättmaskin med knappen inställd på centrifugering infinner sig. Man vill bara säga stopp, stanna och få tiden att gå lite långsammare, få jorden att snurra lite saktare. Men det går ju inte.

Och vännerna. Och de nära och kära, som man inte tar sig tid att prata med. I helgen döper Jenny och Mikael lilla Agnes, som föddes den 9 mars. Och Jennys pappa har jag inte hunnit ringa! Och närstående i min omgivning brottas med sjukdomar. Och så mycket vi måste hinna göra och fixa i partiet. Och till helgen är det VårExpo i Svanstein.

Mitt i allt detta träffade jag hur som helst en av mina kusiner idag. Det är alltid lika roligt att prata med Mona. Hon driver en inredningsbutik här i Övertorneå och var idag - precis som så ofta annars - full av idéer, visioner och förslag på vad som kan och borde göras. Inte minst nu när IKEA-racet går. Det har alltid funnits starka kvinnor i min mors släkt. Min mormor var en sådan, min mamma och hennes systrar är sådana och även kusinerna verkar vara av det rätta sega virket. Det kändes bara så inspirerande att träffa och prata med henne, och det var med lätta och glada steg jag gick hem i regnet. Hon utstrålade mycket energi och sprudlade och talade livligt om alla idéer hon får när hon är ute och springer vid Torneälven vid hennes hemmatrakter i Niskanpää och Kattilakoski.

Som den pollenallergiker jag är kan jag inte låta bli att njuta av regnet. Och egentligen spelar det ingen roll att det regnar, när solen skiner inombords. Men nu när många är lediga till helgen och vi ska kampanja utomhus på VårExpot hoppas jag förstås på bättre och finare väder.

Och nu hinner jag inte blogga mer idag. Nu ska vi åka till Kalix. Musiklinjen på folkhögskolan (vars styrelse jag f ö nyligen blivit invald till) har 25-årsjubileum och Göran och jag ska se deras show ikväll. Enligt mamma som åkt till Umba, Ryssland var den fantastiskt bra och det verkar Kurirens recensent också ha tyckt enligt dagens tidning.

Må så gott i helgen! Ta hand om er!

Nyss var han här

... men nu har han lämnat oss. Lennart Lindström. Vår partikamrat och gruppledare i Luleå och mycket, mycket annat. I lördags samlades ett stort antal centerpartister från hela länet till valkonferens i Luleå och där var han, Lennart. Pigg och glad som vanligt. Full av entusiasm och engagemang inför valet, som han såg fram emot och som han så aktivt arbetat med i partiet och med att samla den borgerliga alliansen i Luleå kommun. Från tidningen stirrar orden "plötsligt avliden" mot mig men hur många gånger jag än läser det, kan jag inte ta till mig det. Det känns så overkligt, så ofattbart, obegripligt.

Det är alltid en chock och tragedi när människor i sin krafts dagar plötsligt dör. Mina tankar går till Lennarts fru och familj.

Det Goda Livet - bara för vissa?!

Under den gångna veckan har Övertorneå kommun uppmärksammats i ett tråkigt och negativt sammanhang. Riksförbundet för sexuellt likaberättigade (RFSL) publicerade sin kommunundersökning och enligt rapporten som kartlägger situationen för homosexuella, bisexuella och transpersoner (hbt) i landets samtliga kommuner, är Övertorneå Sveriges minst hbt-vänliga kommun. Rapporten tittar på fem områden: skolan, kommunernas verksamhet och personal, hbt-samhällets infrastruktur, frekvensen brott med homofobiskt motiv samt allmänhetens attityd till homosexuella.

Och visst kan man med utgångspunkt i den lilla kommunens struktur och förutsättningar ifrågasätta hur vissa parametrar i undersökningen slår mot, och möjligen rentav, missgynnar just småkommuner. Ett uppmärksammat exempel har varit nöjesställen för hbt-personer. Vårt kommunalråd Arne Honkamaa (s) uttalade - inte utan poänger - att vi knappt har några nöjesställen överhuvudtaget.

Det viktigaste av allt med undersökningen i mina ögon, är att den ställer frågan om för vem eller vilka Det Goda Livet, som vi marknadsför Övertorneå kommun med, gäller, på sin spets. För min del är svaret ett glasklart "för alla". Utmaningen för oss i den lilla kommunen med det goda livet, ligger ju just i att tillåta var och en, att förverkliga sitt livsprojekt och sina drömmar i vår kommun. Det ska finnas utrymme och acceptans för alla och envar att leva sitt liv hos oss. Intill dess har vi inte den tolerans, ömsesidiga respekt för varandra och mångfald som ett modernt och attraktivt samhälle förutsätter, för att kunna växa och utvecklas.

Därför var det med sorg i hjärtat jag tog del av Sanna Barsks debattartikel i torsdagens Kuriren, som hon avslutar med de för oss tragiska och mardrömslika orden: "Jag skäms över min hemkommun." I artikeln argumenterar hon för den dubbelhet inför sin hemkommun hon känner: å ena sidan kan kan hon sakna sitt barndomshem, älska och för andra lyriskt berätta om midnattssolen, norrskenet, vårsolen, islossningen i älven, å andra sidan kan hon inte tänka sig att flytta tillbaka.

Sannas ord och känslor om sin hembygd fångar väl in de dilemman hbt-personer från Tornedalen eller andra landsbygdsområden ofta upplever och ger uttryck för. Många utflyttade (också heterosexuella kvinnor och män) från Tornedalen har också inte sällan samma inställning. Och det här duger inte. Inte för oss som vill se ett blomstrande Tornedalen som sjuder av kreativitet och entreprenörskap, inte för oss som vill att alla och en var ska kunna ta del av Det Goda Livet som finns här.

Då kanske det inte bara handlar om det självklara, Sanna skriver; "vi har samma existensberättigande som alla andra". Då handlar det också om att vi, för vår egen utvecklings, tillväxts och mentala infrastrukturs skull, också är beroende av att Sanna och alla andra kan tänka sig att stanna kvar eller flytta tillbaka och vill leva sina liv här med och hos oss.

Tornedalen har aldrig haft, och har än mindre nu, råd att avstå från eller medvetet skicka iväg bygdens döttrar och söner. Kan vi ändra på det genom att öka vår kunskap och vår medvetenhet om hbt-personer i skolan och andra kommunala verksamheter, är det det minsta vi kan göra.

Taggade och laddade!

Här är några i gänget som ska göra ett kanonval om 121 dagar!

Några av Centerpartiet Övertorneås aktiva medlemmar och förtroendevalda. Stående från vänster, Tomas Mörtberg, Eija Stenberg, Christer Nikka, Ylva Ylinenpää-Sannemalm, Sven-Erik Joona, Otto Modig, Pirkko Hannu,
Sittande från vänster Harry Grape, Linda Ylivainio, Ulf Hannu, Birger Wiippa, Östen Lejon, Agneta Karlsson (Kandidater till kommunfullmäktige i kursiverad stil)

Idag har vår riksdagskandidat Ulf Hannu och jag presenterat vårt kommunala handlingsprogram för den kommande mandatperioden på en pressträff. Det är inte utan stolthet vi kan konstatera att vi nu är redo att gå till val. Nu är den organisatoriska likväl som den politiska förnyelsen fullbordad. Nu kan vi gå ut och rakryggade möta medborgarna i en dialog om politiken i nästa mandatperiod.

I det kommunalpolitiska handlingsprogrammet finns våra visioner om Övertorneå kommun och mängder av intressanta politiska idéer och konkreta förslag. Det känns härligt att nu med detta i bagaget äntligen kunna bege sig ut och be väljarna om mandat för denna politik. Jag har tidigare här på bloggen motiverat min kandidatur till kommunalrådsposten. Efter gårdagens inspelning av SVT:s tornedalska magasin Kexi som handlade om varför det är så kvinnor i den tornedalska politiken, kan jag bara förtydliga mig och säga att det är hög tid för Tornedalen att få sitt första kvinnliga kommunalråd! Jag har nu på allvar rivstartat min personvals- och krysskampanj och kommer att jaga kryss ända in i kaklet.

Vill du ha ett ex av programmet? Mejla mig på linda.ylivainio@centerpartiet.se så lovar jag att så snart möjligt mejla tillbaka programmet.

Love is in the air!

Har precis kommit hem från ett besök hos min frisör i Pello. Inga älgar men desto fler renar var ute på vägen ikväll. Idag har varit en rolig och intensiv dag, som gått så snabbt. Den kunde inte ha fått en bättre början. I morse när jag åt frukost och läste tidningen såg jag att min gamla kompis från gymnasiet och universitetstiden i Umeå, Ann-Louise, förlovat sig med sin Johan i Paris! Grattis och hjärtliga lyckönskningar! Efter att ha mejlat med henne idag har jag förstått att det hela skedde än mer romantiskt, än vad bara Paris i sig signalerar. Kul!

Läser just nu Pär Wästbergs "En ung författares dagbok" och häpnar och förförs av språket, av boken, av hans tankar. 21 februari 1951 skriver han "Jag borde resa bort och jobba hårt med något som ej i likhet med orden behöver poleras och vaktas, tills allt går runt för mig. Längtar efter lidelser, omvälvningar. Jag lever rätt spännande och omväxlande, men det gäller att inse det." Han bara läser böcker hela tiden, läser om, refuserar böcker på Bonniers, skriver artiklar i Femtiotal, går på Dramaten och skriver brev, träffar Li och A-L.

Till helgen väntar valkonvent. Det blir roligt att tillsammans med partikamrater från hela länet ladda upp inför valet. Nordnytts förstanyhet i kvällens första nyhetssändning var att Mona Kumpula bytt parti och lämnat (s) till förmån för folkpartiet, efter att ha tröttnat på KS-ordförande Bengt Niskas "auktoritära stil och härskartekniker". Själv tror jag att Mona och jag är av den generationen, som vuxit upp med och tagit jämställdheten mellan män och kvinnor för given, i den meningen att vi förväntar oss att bli bemötta med respekt och tagna på allvar. Idag peppar Elin Eks alter ego Grynet, unga tjejer som möts av ojämställdheten i samhället, med budskapet "Ta ingen skit!". Det kanske var det Mona blev less på?

Mer mat, mindre prat?!

Studiebesök på Särkivaaragården

Efter arbetsdagens slut besökte jag Särkivaaragården, dess personal och de boende ett par timmar. För mig som inte kommer från kommunen, är inflyttad och därmed inte har haft anledning, att som släkt och vän besöka det särskilda boende, som nu står i centrum av debatten om ombyggnad eller nybygge, blev det ett mycket givande och intressant besök. Jag ville göra det för att själv få se de lokaler vi diskuterar, den inomhusmiljö vi kritiserar, på plats informera mig och lyssna på personalens tankar och synpunkter.

Från kvällens möte kommer jag bära med mig flera viktiga intryck. Två saker känns särskilt slående:
# 1 Oavsett om vi bygger nytt (vilket såväl Centerpartiet i Övertorneå som jag själv vill och kämpar för) eller bygger om, måste beslutet fattas så skyndsamt som möjligt. Miljön på dagens Särkivaaragård är inte tillfredsställande.
# 2 Att höja äldreomsorgspersonalens status och löner är ett måste. Ikväll träffade jag en kvinna, som arbetat där i tjugo år utan att ännu ha fast tjänst. Övertorneå kommun kommer troligen aldrig kunna konkurrera om arbetskraften med bara löner, bara arbetstider eller bara en god arbetsmiljö. Istället behövs såklart allt och lite till finnas, för att vi ska uppfattas som en attraktiv arbetsgivare som satsar på och utvecklar sin personal och därigenom förmår erbjuda vår åldrande befolkning en äldreomsorg med hög kvalitet.

Mer mat, mindre prat?!

I lördags var vi och åt thai-mat på Kaisus. Rena rama succén! Knökfullt när vi kom och när vi åt! Det var otroligt gott! Tack till de thailändska kvinnor som lagat den goda maten och tack till Kaisu för ett fint och uppskattat initiativ! Ibland tänker jag att det kanske är den sortens aktiviteter som gör större nytta för att internationalisera våra samhällen än allsköns välskrivna internationaliseringsstrategier och policies... Maud Olofsson brukar liksom Carl-Jan Granqvist ofta tala om måltidens betydelse och om måltiden som arena för det demokratiska samtalet. Mat förenar verkligen människor och skapar möten.

Veckans TV-tips - missa inte!

Igår kväll dök Hanna Sofie upp på TV. Tyvärr, såg jag bara slutsekunderna av programmet där jag satt och zappade innan Göran började kolla på ishockey. På lördag kväll kan alla vi som missade Världens fest - i Sverige. I renkalvens öga. se reprisen på SVT Kunskapskanalen kl 18.45. Hanna Sofie är inte bara ungdomskonsulent i Övertorneå kommun till vardags, utan även folkvald samepolitiker, som just nu tjänstgör på Sametingets plenum i Funäsdalen. I programmet från 2002 (?) ser vi henne, när hon jobbade som ungdomsledare på konfirmationslägret i Nikkaluokta.

Kaliber: Professorn som konsult?!

Gårdagens Kaliber (P1) handlade om högskolornas externfinansiering. Det var ett mycket tankeväckande program, om en känd och gammal problematik. Runtom på landets lärosäten tycks nu kraven på lärare och professorer att själva dra in sina forskningspengar öka. Det s k fakultetsanslaget, som staten fördelar till högskolorna, utgör en allt mindre del av universitetens forskningsfinansiering. Parallellt med detta ökar finansieringen från näringslivet vilket ibland leder till oönskade effekter, vilket Kaliber berättade om igårdagens program. Forskningsresultat som inte bekräftar redan intagna ståndpunkter/antaganden offentliggörs aldrig mm.

Programmet väcker som sagt många tankar, reflexioner och frågor om den fria forskningen. Nobelpristagen i medicin, Arvid Carlsson, påminde om forskningens natur. Att det inte alltid är den "planerade", genomsystematiserade forskningen som ger de största genombrotten. Att det istället kan vara betydligt mer slumpartade förhållanden, som stickspår, som prövas i botten av forskare som drivs av nyfikenhet och experimentlusta. När Karolinska institutets rektor Harriet Henriksson-Wallberg var ny (2004) hörde jag henne elegant formulera samma tankegångar i just P1. Och visst är det så.

Kruxet är bara hur man kan förena det bästa från två världar. Vi vill att svenska forskare ska ha externa nätverk, en nära samverkan med företag och andra finansiärer. Samtidigt vill vi inte att den svenska medicinska forskningen ska vara helt i händerna på den amerikanska militärbudgeten. När Högskoleverkets chef och universitetskansler Sigbrit Franke uttalade sig om Kalibers enkät och forskningens frihet, blev jag negativt överraskad när hon föreslog att man kanske borde ha en myndighet som skulle övervaka detta. (Hon tydliggjorde f ö att det inte är HSV:s uppgift att göra det.)

Är det så långt det har gått i det här landet, tänkte jag, att den naturliga lösningen på allehanda problem, är en egen "ombudsman", en egen myndighet?! Så stark är tilltron till en objektiv och opartisk ämbetsmannakultur på sina håll. När hon utvecklade sina tankar om behovet av kontinerlig analys och diskussion, veknade jag en smula. Kanske är det så att frågan om forskningens frihet inte bara kan och bör föras av engagerade politiker, forskarfinanasiärer och forskarsamhället m fl i en levande diskussion?! Kanske har hon rätt, kanske är det för otillräckligt? Anna Jakténs och Kalibers reportage inger verkligen farhågor.

Robbie Williams, here we come!

Så där ja! Nu har vi bokat biljetter med Norrlandståget till Göteborg den 1 juli. Sarita och jag lyckades få tag i två biljetter till Robbie Williams-konserten på det extra släpp, som var precis före påsk. Känslan av att vi är på väg och att det är på allvar, börjar så smått infinna sig! Det blir en höjdare att tillbringa min 31-årsdag på Robbie Williams-konsert. En bättre start på det tredje decenniet i sitt liv, är svår att föreställa sig.

Imorgon är det seriepremiär på fotbollens div V. Trots att jag tvivlat på Niklas självsäkra tips inför Övertorneå SK:s match mot Ullatti imorgon, måste jag nog börja tro honom. I dagens upplaga av världsbladet fanns nämligen en artikel där de tre tornedalska fotbollsklubbarnas lagledare spekulerade om årets serie och det verkade råda en förbluffande samstämmighet om att ÖSK nog kunde bli serietvåa (efter Gällivare/Malmbergets lag). Ja, jag har skrivit det förr här på bloggen och jag skriver det igen: egentligen är sport och jag, ingen lysande kombination. Mitt intresse är ... sporadiskt. Men imorgon håller vi tummarna för det internationella ÖSK och Niklas, Johan och grabbarna. Kör hårt!

Likaså hoppas vi förstås att Pello IF går en bra säsong till mötes. Kan inte vara lätt att få ihop laget till träning och tävling med spelarna utlokaliserade i Umeå, Uleåborg och Tammerfors! Med dessa rader riskerar jag reta upp kommunens alla fotbollsfans (och inte minst min kollega Johan - vilken av de kan ni locals lista ut!) genom att inte nämna Pol/Svanstein, som är det lag som spelar i den högsta serien. Förra säsongen innebar en nedflytt till div III, men vi får hoppas att det blir högst tillfälligt. Det som är spännande med det laget, är för en ovan sportkommentator, att de i vart fall verkar ha satsat på att förnya truppen och det kanske tyder på en långsiktigt ambition.

Själv kommer jag nog i ärlighetens namn mest att sakna damerna. Förra säsongen var jag på en fotbollsmatch och det var just när tjejerna lirade. I år har de skingrats för vinden; enligt min mycket initierade vän med råkoll på all idrott, har några stycken av de värvats till Haparanda, några har flyttat osv. Däremot är ett Flickor 18-lag på g, och det är ju så gott som något!

När vi åt middag hörde vi en debatt mellan justitieutskottets folkpartistiske ordförande Johan Pehrson och hans "andreman i utskottet" tillika opponent i det här fallet Britta Leijon (s) på Studio Ett i P1. Om detta har jag bloggat på vår riksdagsledamot i JuU:s, Johan Linanders blogg (som kommentar på hans inlägg "Ökad konkurrens för musik och film". Jag håller med Pehrson om att man borde kunna utöka skyddet för barn mot våld och övergrepp och tycker att det var ett intressant förslag.

Grattis Mona, Irene, Regina & Co & Tornedalsteatern!

Nu står det klart att Mona Mörtlunds drama "Regnblommorna är vackra i år/Vale tappaa sielu" med de tre skådespelarna Sari Oja, Irene Muskos och Regina Veräjä, i regi av Mervi Jaako, är en av de fyra föreställningar som "Sveriges nationalscen för det talade dramat" Kungliga Dramatiska Teatern - eller Dramaten som vi vanliga dödliga kallar den i dagligt tal- valt ut för sin Puls på Sverige-satsning med SVT!

Föreställningarna kommer att gästspela på Tornrummet i augusti-september (v 33-36) och som det tydligen heter "transmitteras" för TV. Den kommer att sändas i SVT under vintern och pjäserna kommer även publiceras i en pocketform (!). Jag kan inte låta bli att citera ur pressinbjudan "Dramaten tar genom detta projekt ansvar för sitt uppdrag som nationalscen och öppnar dörrarna för teaterproduktioner från hela landet". Hurra! Jippi! Äntligen! Det var inte en dag för sent!

Efter detta glädjeutbrott törs jag knappt erkänna att jag själv ännu inte sett pjäsen, trots att den hade urpremiär i Övertorneå kommun och senare spelats här en eller ett par gånger! På Tornedalsteaterns hemsida beskrivs pjäsen med raderna
"Ett drama om försoning – eller åtminstone ett försök till sådant…

Ett försök att förstå hur våra rötter och förflutna påverkar vårt handlande i nuet.

Och sanningen; ska den alltid sägas eller är lögnen ibland barmhärtigare?"

Icke desto mindre gillar jag kvinnorna bakom uppsättningen skarpt och hyllar därför detta erkännande av deras kulturgärning oreserverat och förbehållslöst. Mona Mörtlund är en av mina stora favoriter och tornedalsk huspoet, Irene och Regina, två härliga, skickliga och roliga kvinnor. Alla är de sådana kvinnor, vars frånvaro, skulle göra Tornedalen till en torftig bygd att leva i. De har alla förmåga att beskriva och förmedla sina bilder och intryck av denna bygd och detta folk. De roar och oroar, de får oss att skratta och gråta, de dröjer sig kvar när ridån gått ner, sista versen tystnat.

Idag blev jag mycket illa berörd, bedrövad och illamående. När jag körde hem från Luleå lyssnade jag på Daniel Rundqvists referat i P4 Extra från den hjärtskärande, upprörande och i grunden djupt tragiska "Bobby-rättegången" som pågår i Eksjö tingsrätt. Idag vittnade hans mamma, som står anklagad (och mordåtalad) för att tillsammans med sin sambo, ha plågat ihjäl sin tioårige son Bobby. Oavsett skuldfrågan är hela händelsen så fruktansvärd. Detaljerna och händelseförloppet är för mycket att ta in. Det är så svårt att förstå att sådan ondska kan finnas och hur en människa kan göra så mot ett försvarslöst barn. Än mindre sitt eget.

Jag avslutar ändå dagens inlägg med några verser ur en av Mona Mörtlunds dikter, tillägnat de fantastiska kvinnor som tar Tornedalsteatern och Tornedalen till Dramaten.
Dessa rader har funnits i mina tankar när jag varit ute i skogen och motionerat och trampat efter stigarna i kväll och i måndagskväll:
"Jag undrar ofta hur ni har det
ni som gick här före
och såg samma stigar samma vatten rinna
*******
Döda som ni alla
som gick samma stigar samma vatten följde
aldrig såg ni heller målet aldrig källan
bara denna sträcka denna by

och det var världen"

Det var världen då. Idag använder vi begrepp som "den globala byn". Så snabbt har perspektivet förändrats. På bara två generationer. Mellan mormor och mig.

Viva Europa! eller Ja, jag älskar livet!

Idag har jag firat Europadagen med tjänstledigt för politiskt uppdrag i Luleå. Vi har som jag skrev igår debatterat EU-frågor först på universitetet och nu ikväll på Ebeneser. Debatten fördes i förhållandevis resonerande tonläge och kom mycket att handla om EU:s framtid, den vilande konstitution, som är föremål för "tankepaus" efter att franska och holländska nej:en till förslaget, utvidgningen, vilka utmaningar den medför, om Norrbotten, Sverige och EU. Om vad som är europeisk identitet och om och när svenskarna i gemen kommer att betrakta sig som européer.

En rolig grej på EU-debatten på universitetet var att jag såg en f d kollega och medarbetare. Sven jobbade på Övertorneå kommun samtidigt som mig, och idag såg jag honom på håll i publiken, men tillfället medgav inte att vi kunde talas vid. Ikväll har jag istället mejlat honom och framför också här på bloggen mina bästa hälsningar :-)

Det var otroligt roligt att ge sig in i EU-debatten igen, efter valet till Europaparlamentet för två år sedan, har jag inte deltagit i någon sådan debatt som vi hade idag. Grädde på moset var förstås att få höra en av min stora P1-favoriter; Kjell-Albin Abrahamsson med sina reflexioner från hjärtat av det "nya" Europa. Efter att ha varit utrikeskorrespondent i Moskva, Wien m fl världsmetropoler, finns han sedan några år tillbaka i Warszava, Polen. Det var minst en lika stor fröjd att höra honom "live" idag, som hans krönikor, reportage och inslag i P1:s olika program.

Ibland klagar vi på att svenska journalister är dåliga på att bevaka, följa och rapportera EU-frågorna, men idag var nog ett lysande undantag. Alla var där, såväl på dagen som kvällen. Mellan debatterna hann jag till och med till Svea Laiti på Meän Raatio och dagens upplaga av Päiväntiima. Min finska och/eller meän kieli är naturligtvis långtifrån vad den borde vara, men jag försöker så gott jag kan. Säkert irriterar det en och annan att det blir en salig blandning, och säkert kan jag inte uttrycka mig lika väl på finska. Trots det känns det viktigt att våga, försöka, prata och samtidigt vara medveten om att det är just långtifrån så bra som det borde och som jag ville att det skulle vara.

Jag har skrivit det igår och jag skriver det igen. Missa inte för allt i världen Erika Rousus bloggande på Kuriren. Idag har Erika bloggat om sin längtan till studenten och alla aktiviteter de har på gång. Studentfirandet är ganska stort i Övertorneå och en fin årlig happening. Det är så mysigt att ta del av Erikas tankar och tänka tillbaka på hur det var när vi tog studenten. I mitt fall på Laestadiusskolan i Pajala i juni 1994. Den tiden i ens liv är så ljuvlig; man bara vet och känner hur man har hela livet framför en, hela världen ligger för ens fötter, och allt är möjligt. På samma gång kan den frihetskänslan och valfriheten paradoxalt nog också kännas en smula ångestfylld och ganska pressande. Vilka val ska jag göra? I vilken ände ska jag börja? Vad händer om...? Vad ska jag göra av mitt liv?

Nu ett decennium senare brottas man emellanåt med samma funderingar. Man är lättad över att det allvar man då vid studenten kände, inte är så i verkligheten. De där viktiga valen kommer ständigt, ibland är de lättare, ibland svårare att göra. Men man har en annan tillförsikt och livserfarenhet nu; man vet att det ordnar sig. På ett eller annat sätt fixar det sig. Och det underbara att man oftast alltid kan göra nya val, om de val man gjort plötsligt känns fel eller otillräckliga. Livet är fullt av möjligheter och nya chanser. Det är det som gör det så ljuvligt att leva. Svea frågade mig plötsligt i studion idag när intervjun var slut och hon skulle mixa på en låt med Björn Kjellman, "Älskar du livet, Linda?" Ett tvärsäkert "jajamän!" slank ur mig, men resten av dagen har jag bara gått och myst över den frågan. Det känns som politiker ovant att få en så'n fråga av en journalist, men jag är glad över att jag fick den. Det fick mig att stanna upp och tänka på, allt som gör livet värt att leva.

C - de enda som ifrågasätter (s)ystemet

Laddar som bäst upp inför morgondagens EU-debatter på firandet av Europadagen imorgon den 9 maj i Luleå. Tillsammans med två Europaparlamentariker och folkpartiets riksdagskvinna, alla från Norrbotten, ska vi under ledning av Kjell-Albin Abrahamsson, utveckla våra partiers olika syn på de EU-frågor som publiken på Luleå tekniska universitet och senare på Ebeneser kan tänkas ha.

Har varit ute och gått på Särkivaara och förundras av det sköna vädret, den vackra utsikten och tänker för mig själv att detta kanske är den bästa årstiden. Innan sommaren brustit ut i full blom, med ännu mera pollen och myggor. Snön har smält bort, skogen är torr och fin, fåglarna sjunger och kvittrar som om de aldrig ville sluta.

Läste en mycket intressant artikel i fredagens Dagens Industri. Maria Ludvigsson, författaren till en rapport om skillnaden mellan svensk och dansk arbetsmarknad, konstaterar det uppenbara om Centerpartiets förslag till undantag för LAS för unga upp till 26 år: '”Jag tycker att det var konstigt att centern inte fick med sig resten av alliansen. Det saknas motsättning i svensk demokrati. Om alla för en socialdemokrati light finns det inga alternativ att välja bland. Centern är de enda som ifrågasätter det rådande systemet." I couldn't agree less.

Allas vår skönsjungande Micke H har de senaste dagarna haft fullt upp med en viss uttagning. Vi håller tummarna så de vitnar. Det var dagens roliga nyhet. Dagens dåliga nyhet är att Övertorneå kommun för första gången på tre år backar på Svenskt Näringsliv ranking över företagsklimatet. Med 16 platser. En positiv trend har brutits och jag är bedrövad över det.

För första gången sedan Norrbottens-Kuriren körde igång veckans bloggare har en Övertorneå-bo fått förtroendet. Erika Rousu som nyligen varit med om en bilolycka, som jag bloggade om här "Måtte allt gå bra 19/3", är veckans skribent, så håll utkik efter Erikas bloggande på kuriren.com, om livet som 18-åring med studenten framför sig, rehabiliterande sig själv hemma i Övre Kuivakangas.

Sista kommunfullmäktige inför valet ägde rum i Hedenäset idag. Frågan om särskilt boende blev föga förvånande återremitterad. Ännu ett fattigdomsbevis från den sittande vänsterkoalitionen, ännu ett haveri i en viktig strukturfråga. Sönderfallet är totalt. Vad som än händer i höstens val, hoppas jag att vi får tydliga besked och mandat från väljarna, om vilka de vill anförtro ansvaret att sköta kommunen. Med en stabil, aktiv och samspelad majoritet kan vi driva igenom de ibland svåra beslut som måste fattas, för att i det långa loppet klara kommunens utveckling och framtid.

Maktmi(s)sbruket måste stoppas!

Dagen efter socialdemokratins frontalangrepp på Svenskt Näringsliv i första maj-talen runtom i landet, gav regeringen ännu ett varnande exempel på hur det egna regeringsinnehavet missbrukas. Den trogne arbetaren i den socialdemokratiska vingården, Anders Sundström, gavs i uppdrag att pröva "om de statliga bolagens medlemskap i Svenskt Näringsliv och aktuella arbetsgivar- eller branschorganisationer tillgodoser bolagens intressen på ett tillfredställande sätt".

När yttrande- och åsiktsfriheten vänds mot de egna intressena känner sig socialdemokratin hotad. Då skyr man inga medel för att utöva påtryckningar mot de som offentligt vågar yppa en avvikande uppfattning. Bara det här visar på följderna av ett obrutet och alltför långt maktinnehav där stat och parti vuxit samman. Bara det här visar så väl varför Sverige behöver ett maktskifte i höst!

Samtidigt ska vi komma ihåg att det här bara tyvärr är ännu ett i raden av många tydliga exempel på just ett alltför nära förhållande mellan socialdemokratin och staten. Det var ingen slump att de byggnadsarbetare i Nyköping, som för två år sedan vägrade åka till Stockholm och delta i fackföreningarnas demonstrationer för övergångsregler mot de nya EU-länderna, blev avstängda från a-kassan. Det är ingen slump att medarbetare på lokala arbetsförmedlingar i Norrbotten på offentliga möten hetsar mot och varnar för ett borgerligt maktskifte. Allt är i grund och botten olika uttryck för samma strävan; att till varje pris säkerställa ett fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav.

Valrörelse pågår! Live from Kuusamo

Solens varma strålar flödar här i Kuusamo, östra Finland. Tillsammans med ett gäng partikamrater har vi ägnat söndagsförmiddagen på konungens 60:e födelsedag, till att arbeta och förfina ett utkast till kommunalt handlingsprogram.

Medan socialdemokraterna och vänstern imorgon paraderar under röda fanor och tomma slagord, diskuterar vi politiska förslag som ökar företagsamheten och minskar arbetslösheten.

Igår morse plåtade vi ett glatt gäng kommunfullmäktige-kandidater, medlemmar och aktiva partiföreträdare i Kattilakoski. Bilden ska användas i en folder som småningom kommer alla medborgare i vår kommun till del.

Att lära känna varandra bättre, ha trevligt tillsammans och varva seriösa politiska diskussioner med lättsamma inslag, är en viktig framgångsfaktor i
bygget av ett vinnande lag.

Ett hav av möjligheter

Har precis totat ihop lite text till det kommunala handlingsprogram som vi håller på att ta fram. Imorgon kväll ska vi träffas i arbetsgruppen och gå igenom materialet och producera ett förslag, som vi kan jobba vidare med i helgen. Puh! Är så trött att ögonen blöder.

Det blev en lång dag idag med start i Kalix kl 05.30 imorse. Min kollega Jan och jag skulle hinna med 07.35- flyget imorse och jag delade upp min resa med övernattning hos mamma. Vi hade Hanhivittikko vänner-möte igårkväll så jag kom inte iväg från Övertorneå förrän framåt kl 22.

Eftersom Jan och jag jobbar i ett Barents-projekt är det inte att undra på, hur ofta vi pratar Barents och det som händer och sker i området. Senast i förrgår (24/4) skrev den norske utrikesministern Jonas Gahr Stöhre på SvD:s Brännpunkt om regionen. Det känns nästan generande och pinsamt när också en norsk (eller utländsk minister överhuvudtaget!) måste tala om för oss svenskar att det nu "är det dags att utvidga perspektivet och inleda ett nytt samarbetskapitel i de allra nordligaste områdena".

Vi är många som oroar oss för hur den svenska regeringen hanterar frågan om Barentsregionen. Det finns åtskilliga exempel på hur Sverige laggar efter, framför allt efter våra nordiska grannar, Norge och Finland men även andra, och hur Sverige tyvärr också i åtskilliga fall prioriterat ner frågan och sänkt ambitionsnivån. Det tycks som om man i Stockholm inte riktigt förstår frågans vidd och betydelse. Det är synd och det är vi norrbottningar som får betala priset i form av uteblivna utvecklingsmöjligheter!

Så därför alla Barents-vänner: snart är det återigen finländskt EU-ordförandeskap och frågan om den Nordliga dimensionen kommer att lyftas fram på agendan. Låt oss icke förtröttas i kampen och sprida ljus och upplysning om det hav av möjligheter som Barentsregionen representerar! Håll ut och keep up the good work!

Grüss Gott aus Bayern!

Shakin 'n' stirred hemma på Tallbacken igen, efter en veckas semester i München, Österrike och Scweiz och besök och samvaro med våra vänner. Nu är Jay bortgift och tituleras sedermera Jay Anna Harris-Theis. Det var ett vackert bröllop Jay & Fredrik ordnade i München i fredags. I strålande solsken kunde vi efter ceremonin på Standesamt på Mandlstrasse skåla för de nygifta i Engelska parken. Därefter fortsatte begivenheten med tårtkaffe, bussrundtur på "Jay & Fredrik hotspots" och till sist middagen och festen på Kaisergarten. Helgen var alldeles underbar och avkopplande och vi fick tid tillsammans med brudparet under lördagen och tidig söndagförmiddag innan vi påbörjade den långa hemresan.

Den stora överraskningen inträffade under torsdagseftermiddagen då Jays bror och hustru med 10 veckors bebis plötsligt dök upp. Joel & Cayce Harris är bosatta i Memphis och kunde på grund av hans lärarexamen egentligen inte delta i bröllopet. Det visade sig dock att dagen för examination blivit framflyttad och direkt när Cayce fick veta det, hade hon bokat biljetter till hela familjen. Vi satt på en liten kaffebar när Fredrik plötsligt dök upp med en barnvagn, som snart skulle visa sig innehålla lille Jaden, som Jay lustigt nog i uppståndelsen först inte kände igen; "whose baby is this, Fredrik?!" lyder de redan bevingade orden. Strax hoppade Cayce fram och Joel en stund senare och glädjen var total, för att inte tala om hur det blev senare när Jay & Joels föräldrar också en stund senare upptäckte vilka som anlänt. Helt underbart! Det kändes jättebra att Jays bror och familj kunde vara med på denna så viktiga dag.

Dessförinnan hade vi några fina dagar hos Anja & Georges i Chur, Schweiz. Deras yngsta son Thomas har blivit en stor och reslig man som utbildar sig till skogsskötare. Det var jätteroligt att återse Chur efter 14 år, se'n jag då var där ett par somrar och sommarjobbade. Resan till nästa anhalt Salzburg gick via Lofer och Uncken, två små fina sportorter i österrikiska alperna, där Göran och svenska juniorlandslaget i kanotslalom varit två år i rad och tränat och tävlat.

Tack alla kära vänner för er stora gästfrihet! Det var jätteroligt att få träffas igen på era hemmaplaner och få tid och tillfälle att umgås tillsammans med er.

Många funderingar om vad som kommer att hända med "utanförländerna" Schweiz och Norge, efter besöket där och samvaron med norska Anne, se'n 40 år boendes i Tyskland. Kostnadsnivån är påtagligt högre och den kris i välfärdsstaten som vi upplever i Sverige, tar sig samma uttryck i Schweiz och Norge, givet vissa viktiga skillnader i hur samhällena fungerar. Hur länge kommer invånarna att stå ut med högre levnadskostnader, hur länge kommer näringsliven att klara den globala konkurrensen?

Nu laddar vi för valet den 17 september och denna vecka har vi arbete med att ta fram manus och bild till den hushållsfolder, som ska ut med våra valsedlar småningom. Vi kommer också att jobba med det nya kommunalpolitiska handlingsprogrammet på såväl torsdagskväll som söndagförmiddag.

Dessutom har vi hela frågan om det framtida särskilda boendet i Övertorneå som KS-ledamöterna med Ulf och Harry i spetsen förtjänstfullt agerat i. Av flera skäl vill vi se ett nytt boende. Givet bl a den befolkningssammansättning vi har och det behov av kunnig, engagerad och motiverad arbetskraft som vi behöver och kommer att behöva inom äldreomsorgen framgent, är det viktigt att nu göra en så framtidssäker investering som möjligt. Men fler behöver göra sina röster hörda i denna så viktiga debatt, som snart klubbas, på kommunfullmäktige den 8 maj. Vad tycker personalen, fackföreningarna, vad tycker de äldre idag och vi som kommer att bli gamla så småningom? Vad tycker anhöriga? Alla är vi berörda och alla har vi ett ansvar för att nå en så ändamålsenlig lösning som möjligt.

Snälla kronprinsessan: gift Dig!

På resan till och från Luleå idag lyssnade jag förstås på radio och favoritprogrammen på P1, även om det på sedvanligt vis blev en hel del zappade mellan kanalerna och stationerna. Jag har med stort intresse följt röstsammanräkningen i det italienska valet och blev förundrad och betänksam när jag hela morgonen hörde Alice Petréns rapporter från Rom. Hon beskrev Italien som ett tudelat land och hela parlamentsvalet som en folkomröstning för och emot Berlusconi, och konkluderade hela inslaget med orden: och de största förlorna är det italienska folket.

"Varför?" "Hur?" "Hur menade hon egentligen", kom jag på mig själv att fundera. Folket har fått säga sitt i ett demokratiskt val. Att utfallet resulterar i ett svårmanövrerat politiskt läge är en sak. Men att säga att folket förlorat efter att de har utövat sin rösträtt, dessutom i en omfattning som inte Italien är bortskämd med, känns dock en smula magstarkt.

Nu är det inte ens en vecka tills Göran och jag åker iväg till Tyskland och Jay Annas bröllop med turer i Schweiz och Österrike. Jag längtar förfärligt till att komma iväg. Först och främst blir det roligt med lite semester, att få umgås på tu man hand, träffa vänner som vi inte annars ser eller umgås men så ofta, fira Jay och Fredrik, men också för att på plats upptäcka vad som är hett stoff i de respektive länderna.

Sist och slutligen för ikväll: Fylld av vårkänslor, hoppar den oblyge, men ack så hjälplöst oideologiske, monarkisten i mig fram. Åh, vad jag längtar efter kronprinsess-bröllop och kunglig bröllopsyra! När den dagen infinner sig är jag den förste att utbrista ett "Äntligen!". Efter bröllop och barndop i kungahusen i Norge, Danmark och Belgien, kan det väl snart bli vår tur! Eller hur?

La PrimaVera

Våren är i antågande konstaterade min favorit som ny premiärminister i det italienska parlamentsvalet, Romano Prodi, på sin hemsida för tre dagar sedan. I skrivande stund är det ännu ovisst om det blir ett maktskifte och röstsammanräkningen verkar tyda på ett mycket jämnt valresultat, med dött lopp mellan kandidaterna i olika regioner. Europa behöver Italien och Italien behöver Europa, med Romano Prodi får vi alla en trygg och pålitlig europé.

I Övertorneå är det aprilväder med snö och slask och även om våren är på gång, har vi en längre startsträcka än Rom. Skidans dag på Särkijärvi igår blev en blöt tillställning i det snöblandade regnet och det var inte utan att jag undrade om det inte blev säsongens sista skidtur. Ikväll hade Centerpartiet bjudit in till öppet möte i Juoksengi för att diskutera framtidens äldreomsorg och skola. Två viktiga och aktuella frågor, där viktiga avgöranden kommer att behöva fattas inom en snar framtid.

Den 8 maj ska kommunfullmäktige besluta om hur det särskilda boendet Särkivaaragården ska moderniseras. Valet står mellan den sittande majoritetens förord för en om- och tillbyggnad och vårt förslag om nybyggnation. Den nuvarande Särkivaaragården utgör inte en god arbetsmiljö för personalen, och erbjuder inte heller ett vare sig tids- eller ändamålsenligt boende för våra gamla. Något måste därför göras.

Vi välkomnar en öppen, bred och livlig debatt om vad medborgarna anser i denna fråga. Det kommer att bli en av våra största investeringar för överskådlig tid och därför är det angeläget att frågan ventileras så brett som möjligt. Behovet av goda kalkyler, underlag, genomlysta alternativ är stort för att få ett så välgrundat beslutsfattande som möjligt. Vad tycker du?

Därför vill jag bli kommunalråd i Övertorneå

Idag har vi presenterat vår kommunfullmäktigelista. Jag har fått förtroendet att toppa listan och därmed utgöra vår kommunalrådskandidat. Jag känner mig oerhört hedrad och stolt över att få förtroendet att leda vårt arbete och vårt gäng och kommer att göra allt vad jag kan för att tillsammans med mina partikamrater göra en bra valrörelse.

Att kandidera till kommunalrådsposten, sker utifrån många bevekelsegrunder. Jag är en bärare av de värderingar och visioner som Övertorneå kommun behöver idag och än mer i framtiden. Den vision om ett företagsamt, grönt, tryggt och öppet Övertorneå som vi står för, är vad Övertorneå behöver för att klara framtiden och välfärden. Min förhoppning är att få mandat att tillsammans med alla som lever och verkar här, se till att utveckla och förnya Övertorneå kommun.

Den lista vi går till val på är ett starkt och kraftfullt alternativ till den sittande vänsterkoalitionen. Våra kandidater och vårt lag är en skön blandning människor med avseende på olika erfarenheter och utgångspunkter i politiken. De är mammor och pappor till små och stora barn, de driver företag, de bor runtom i vår kommun, de har varit aktiva i politiken och/eller föreningslivet, de är unga och gamla. Vi förenas alla av vår vilja att göra Övertorneå till en ännu bättre kommun. Tillsammans har vi alla goda chanser att göra ett bra valresultat.

Att ta vara på sina mor- och farföräldrar

Imorgon 6 april är det två år sedan min mormor gick bort. Jag tänker ofta på henne. Tyvärr, kunde jag inte kommunicera med henne, under hennes sista levnadsår. Det var så mycket jag ville fråga henne om. Om hur det var då när hon var ung, eller vad hon tyckte och tänkte i olika frågor, om vilka minnen och upplevelser hon hade härifrån, eftersom morfar var född och uppvuxen här i Haapakylä i Övertorneå. Jag saknar henne så.

Igår hörde jag på radion två Luleå-tjejer berätta om sin resa till ett navajo-indianreservat och på frågan hur resan, intrycken och upplevelsen påverkar de i sin vardag, svarade en av tjejerna att hon hade fått lust att prata och umgås mer med sin mormor och farfar. De äldre i reservatet hade nämligen haft så mycket att berätta. Ibland blir vi för hemmablinda. Ibland är det nödvändigt som den samiske författaren Nils Aslak Valkeapää skrivit: "reser långt borta/för att vara nära".

Lyckliga ni, som har era äldre kvar. Ta vara på de och den tid ni har tillsammans!

Drygt fem månader kvar...

Imorgon torsdag offentliggör vi Centerpartiets lista till kommunfullmäktige. Nu flyttas tyngdpunkten i valrörelsen successivt från det interna och inre arbetet i partiet till det yttre och utåtriktade. Nu lägger vi kraften på att formulera politiken tillsammans med kommuninvånarna och kommunicera våra idéer och visioner, för att samla så stort stöd som möjligt för en ny politik och en ny majoritet. En politik för ett grönt, företagsamt, öppet och tryggt Övertorneå. Jag ser fram emot en spännande - och förhoppningsvis spänstig - valrörelse!

En lättnadens suck

... när jag hör att Umeå-polisen anser sig säkra på att de äntligen gripit den s k Haga-mannen! Under hela min studietid i Umeå var vi rädda för när han skulle slå till nästa gång. I dag åtta år, åtta våldtäktsoffer och oändligt lidande senare verkar nu polisen ha klarat upp brottet.
---
Ulf, vår nye kandidat Sven-Erik och jag deltog i Centerpartiets distriktsstämma i Luleå i helgen. Nu har vi listorna till landsting och riksdag på plats och det känns mycket bra att gå till val. Vi håller på er, Ulf & Åsa! Federley höll tal på konventet i fredags och frälsade massorna.
---
Tornedalsloppet från Vanhaniemi avklarades i söndags. 23 km. Nog kändes det i kroppen dagen efter. Men roligt var det! Fint väder, strålande solsken, vår i Tornedalen och folk hejande på olika platser utmed spåret! Härlig upplevelse! Nu är det bara att komma igen nästa år. Igår blev det lite skidåkning på Särkijärvi, eftersom vi tyvärr inte hann till byaloppet i Soukolojärvi.

Att avgå eller inte avgå...

Jag har med anledning av flodvågskatastrofskommissionens rapport tidigare debatterat för att utrikesminister Laila Freivalds ska avgå.

Efter kvällens avsnitt av SVT-produktionen - baserad på Hanne Vibeke Holsts bok - "Kronprinsessan", börjar jag nästan tycka att det bästa vore om Freivalds inte skulle avgå. För tänk om det skulle komma någon bättre i hennes ställe, som skulle öka socialdemokraternas popularitet? Freivalds börjar i själva verket bli en av borgerlighetens största tillgångar. Låt henne stövla på. Det är ju knappt sex månader kvar :-)

"Inget är klart, förrän allt är klart"

... det talesättet hörde vi till döddagar under Centerpartiets samarbete med socialdemokraterna i mitten av 1990-talet, från de nattmanglande förhandlarna med dåvarande partiordförande Olof Johansson i spetsen. Nu får jag själv anledning att använda den frasen, för att beteckna kvällens kretsårsmötes arbete med förslaget till kommunfullmäktigelista. På onsdag återupptar vi arbetet och hoppas då kunna fastställa den.

Emilia Andersson och Linnéa Fors, åk 3-elever från Gränsälvsgymnasiet här i Övertorneå besökte oss och berättade starkt och gripande om sitt möte med fattigdomen i Brasilien och deras arbete för fadderbarnet Jennifer. Linnéa och Emilia är två goda exempel på hur man i sin vardag med ganska små medel, konkret och med en egen insats kan bidra till en bättre värld med mindre fattigdom och elände. Det var intressant att höra hur den växande turismen inte bara för positiva sidor med sig utan även delvis försämrar läget för samhällets redan mest utsatta. Människor som lever i slumområden flyttas till andra slumområden eller fördrivs på gator, när myndigheterna vill ge plats och goda lägen för turisthotellen. Vi lämnade i höstas ett litet bidrag till flickorna så att de kunde förverkliga sitt projekt och det var fint att få denna återkoppling på sponsringen! Tack tjejer, och lycka till!

Måtte allt gå bra

Sent på fredagskvällen inträffade en olycka i centrala Övertorneå. Fyra ungdomar som åkte i en bil, åkte av vägen in i ett hus. Fortfarande vet vi inte hur läget är med de skadade. Förstämning och oro gör att tankarna på dessa vandrar fram och tillbaka. Vi tänker på dessa unga människor som precis har börjat sina liv och som har så mycket framför sig och deras anhöriga, och hoppas att det går bra.

Det är sådana händelser, som ställer hela livet på ända. På ett kort ögonblick kan allt förvandlas, allt förändras. Glädje och sorg, hopp och förtvivlan, mitt i livet, sida vid sida. Ofrånkomligt, smärtsamt.

Solen och vårvärmen har varit generösa mot oss i helgen. Igår var det invigning av en bro på skoterleden vid Kuurajoki utanför Jänkisjärvi. Det var en gemytlig tillställning, med pigga och glada Jänkis-bor och andra tillresta. Det var roligt att få åka skidor på myrarna i de trakterna, det tillhör minsann inte vanligheterna.

Idag laddade jag upp med skidåkning på Särkijärvi-spåret här i Övertorneå. I år har de dåliga isarna förhindrat att det traditionsenliga skidspåret mellan campingen och Ruskolabacken dragits. Istället har det blivit en 4 km slinga runt Särkijärvi. Det är skön och fin motionsåkning, och en befriande avlösning på de emellanåt tuffa backarna på Isovaara.

Vi har hunnit med att fira en 28-åring (Grattis tjejen!) också och nu pågår förberedelser inför kvällens spännande årsmöte och nomineringsstämma.

Nästa söndag äger Tornedalsloppet rum. Planen är att i år köra motionsklassens 23 km spår från Vanhaniemi.

Da'n för da'n före da'n...

Har kommit hem från Luleå för en timme sedan. Arbetsveckans sista dag bjöd på en trevlig och blandad kompott. Dagen började med frukostmöte med Övertorneå-företagare. Förutom dagens temaämnen kom förstås företagandets villkor upp till diskussion. Jag tänker ofta att våra befintliga företagare här är en särskilt tålig sort, för att tala växtspråk och klimatzoner för ett ögonblick. Med ett något perifert läge i vart fall till de strikt nationella marknadscentra, med ett extra konkurrensutsatt läge så här på gränsen, klarar många av de år efter år att prestera beundransvärda företagargärningar med bravur. Tänk, att de - trots allt, lyckas driva företag framgångsrikt och lönsamt.

Fortfarande anser många svenskar att talesättet "statens kaka är liten men säker" är giltigt och har en stor tilltro till det offentligas förmåga att skapa jobb. Själv är jag oerhört bekymrad över vänsterretorikens och politikens bristande grundläggande förståelse för hur tillväxt och välfärd skapas. I debatten verkar de inte förstå att välfärdsutrymmet skapas av den privata sektorn och att basen för välfärden och vår gemensamma sektor är tillväxten i det privata näringslivet. Politiker kan aldrig skapa jobb, i bästa fall bara skapa, stärka och utveckla goda förutsättningar. Jag är den förste att erkänna att det finns ett ömsesidigt beroende mellan det privata och det offentliga, men om vi politiker nonchalerar de privata företagens betydelse för att skapa tillväxt och arbetstillfällen och börjar tro oss själva för att vara de bästa jobbskaparna har vi slagit in på en farlig väg.

Att ständigt jobba med att försöka förbättra företagandets villkor i Övertorneå kommun, är den viktigaste frågan den kommande mandatperioden. Utan tillväxt i det privata näringslivet ökar vår sårbarhet och beroende av den statliga politiken och statens välvilja, medan det är ett allt mindre beroende vi behöver eftersträva för att försäkra oss om ett större eget handlingsutrymme.

I Luleå var jag på min arbetsplats på Kommunförbundet Norrbotten för möte med kollegor och chef. Efteråt hann jag träffa vår nye CUF-ombudsquinna Åsa Andersson. Åsa (vars föräldrar f ö har sina rötter i Mettäjärvi resp Ruskola i Övertorneå kommun, så'nt är viktigt för oss tornedalingar att ha koll på :-) ) kommer redan till veckan att besöka oss tillsammans med Hanna Isaksson, från CUF:s riksorganisation. Vi ska göra en kampanjturné på kommunens skolor och försöka värva nya CUF-medlemmar.

Jag får många frågor från olika håll och kanter nu om höstens val och min roll i det. I morse hörde jag det (s)ittande kommunalrådet Arne Honkamaa, diplomatiskt svara: "Ei se minusta riipuu", dvs "det är inte mig det beror på", på en fråga om han skulle kandidera igen. Jag blev full i skratt över att i val- och nomineringstider, blir vi alla muslimer; Inshallah, om Gud vill. Fast för oss i folkrörelsepartier som socialdemokraterna och Centerpartiet är Gud liktydigt med Partiet eller Rörelsen. Då räcker det inte bara med att vilja och att ha ambition. Vad Partiet och Rörelsen vill, är minst lika viktigt: att förtjäna sitt partis förtroende och tillit.

Ikväll är det da'n för da'n före da'n. Jag har tidigare i veckan bloggat om att vi på söndag har kretsårsmöte och nomineringsstämma. Då fastställer Centerpartiet i Övertorneå kommun sin lista till kommunfullmäktige. Den som lever får se.

Ha en trevlig helg, kära läsare! Innan kretsårsmötet och dess förberedelser ska jag hinna med skidåkning och födelsedagsuppvaktning. En helg med vila, motion och frisk luft, umgänge med nära och kära och lite god mat ovanpå det toppat med politiskt ideellt arbete på söndagkväll. This can be something!

Att skiljas från vännen sin, utan att fälla tårar?

En omtumlande dag lider mot sitt slut. Efter 3,5 år som projektledare på Övertorneå kommun, blev jag idag avtackad med vackra blommor, fina ord och uppskattade presenter av kollegor och arbetsgivare. För en person som mig, som har nära till sina känslor och såväl skratt som gråt, känns sådana ceremonier jobbiga. Trots att jag jobbar kvar i samma lokaler och träffar de flesta nästan dagligen, känns det ändå vemodigt att avsluta ett kapitel som vi gjorde idag.

Mina år i Övertorneå kommun har varit bland de bästa i mitt liv och jobbet - rena rama drömjobbet. Många fina minnen av människor jag haft förmånen att möta, händelser och små episoder har etsat sig fast i mitt hjärta och alla dessa intryck kommer jag att bära med mig resten av mitt liv. Samtidigt som man kan känna sig överväldigad av alla känslor som finns inombords, vill man så gärna förmedla den tacksamhet och glädje man känner, inför de människor som funnits där i glädje och sorg, i med - och motgångar.

De flesta bekymmer i ens eget liv framstår som futtiga i jämförelse med andra människors livsöden och emellanåt knepiga situationer. Just nu möter jag mycket vrede, upprördhet och frustration hos människor över den senaste vågen rapporter om de statliga bolagsdirektörernas pensionsuppgörelser. Många människor vittnar också med oro och förfäran om arbetsförmedlingarnas högre krav på de arbetssökande. De ger uttryck för en blind tillämpning, som ibland okänsligt och utan att ta hänsyn till helhetsbilden för den arbetssökande, kan slå slint och skapa tragiska människoöden. Östra Norrbotten har länge dragits med en svår arbetsmarknadssituation och det är långtifrån enkelt vare sig för de arbetssökande eller arbetsförmedlingarna att klara sin uppgift.

De flesta av de jag mött anser att denna nya hårdare regeltillämpning till stor del, beror på regeringens ambition att hyfsa arbetslöshetsstatistiken inför valet. Cyniskt kan tyckas, men jag är benägen att instämma i analysen. Regeringens plusjobb-satsning ifrågasätter jag också på samma grunder. Vad händer med plusjobben när de två åren är över? Men när regeringens 4 %-mål ska uppnås, verkar ändamålen helga medlen.

Forum för levande historia och Brottsförebyggande rådet lade idag fram en skrämmande rapport. Var tjugonde svensk är antisemitisk och många är öppet fientliga till såväl judar som muslimer och vill förvägra dessa grupper religionsfrihet och rösträtt. Avogheten tar sig många uttryck i allt ifrån öppen diskriminering, till främlingsfientlighet och avståndstagande.

Paradoxalt nog verkar parallellt med en allt öppnare värld där de ömsesidiga och gränsöverskridande beroendena av varandra ständigt ökar i betydelse och blir allt tydligare i vår vardag, motsatta strömningar leva ett eget liv. Strömningar där idéer och ideal om "vi" och "dom", om att allt var bättre förr, om att detta "vi" är mer överlägsna, mer upplysta än andra, frodas.

Utan eldsjälar stannar Sverige! Och världen!

Efter en dryg månads uppehåll på bloggen är jag tillbaka med nya krafter. Årsmötessäsongen går på högvarv, som alla som är ideellt engagerade, är medvetna om och mer eller mindre uppslukade av. Ikväll hade det lokala hushållningssällskapet årsmöte i Emmastugan i Soukolojärvi och jag var inbjuden för att berätta om de senaste årens s k "Levande fäbod"-verksamhet på Hanhinvittikko - Norrbottens första - och hittills enda kulturreservat - som ligger i Övertorneå kommun, 9 km nordväst om Övertorneå tätort. Just nu håller vi på att bilda föreningen Hanhinvittikkos vänner, för att kunna driva verksamheten vidare.

På söndagkväll håller vår kommunkrets årsmöte tillika nomineringsstämma. Det känns av två skäl extra spännande och roligt i år. För det första är det mitt första verksamhetsår som kretsordförande och för det andra, ska vi fastställa vår lista till kommunfullmäktige. Jag hoppas på ett stort deltagande från våra medlemmars sida till detta viktiga uppladdningsmöte inför den alltmer intensiva fas av den valrörelse som vi redan befinner oss i.

Idag förrättades invigningen av Norrbottens största vindkraftspark i Aapua i nordvästra delen av Övertorneå kommun. Det är en rolig och historisk tilldragelse och utan tvekan, ett viktigt bidrag till Övertorneås ekokommun-profil. Framförallt är det en stor dag för invånarna i Aapua och omkringliggande byar och alla anhängare av lokal utveckling. Vindkraftparken är ett lysande exempel på Aapua-bornas tro på sin bygds framtid och vilja till positiv utveckling. Snurrorna på Etu-Aapua utgör en symbol för kraften hos individer som Gunnar Scott och andra Aapua-bor som i åratals envist kämpat för sin sak, och som också hittat och lyckats engagera entreprenörer. Idag kunde resultatet av deras drömmar, hårda arbete och många miljoner hedras och firas.

Den initiativkraft och framåtanda som visats hos Aapua-borna finns glädjande nog också på andra håll i Övertorneå kommun. Sedan en tid tillbaka har några Svansteins-bor med Ahti Vähäkangas i spetsen dragit igång en bolagsbildningsprocess, för att köpa slalomanläggningen Pullinki Ski strax norr om byn. Ett starkt lokalt ägande baserat på ett brett engagemang ger utomordentligt goda förutsättningar, för att framgångsrikt bedriva och utveckla, en i grunden fantastisk, anläggning och övrig vintersportpotential i området.

Det finns gott om eldsjälar och mycken lokal utvecklingskraft i Norrbotten och inte minst i Övertorneå kommun. Förstår vi hur mycket fattigare vi alla vore, utan dessa personers tro på sin egen kraft, förmåga och vilja att skapa sig en fortsatt framtid i vår bygd?!

Drömmen om en bättre värld

Idag gästade jag Övertorneå LRF-avdelnings årsmöte. Vice länsförbundsordföranden Nils-Olov Lindfors var inbjuden och talade sig varm för länets möjligheter när det gäller att producera hållbar energi i olika former i framtiden, bl a biobränslen. Lindfors såg en mycket ljus framtid för energiproduktionen i Norrbotten och menade att Norrbotten med växande skogar kan spela en viktig roll i det globala klimatarbetet. När skogen växer och biomassan ökar binds koldioxid upp och s k kolsänkor bildas. I ett system med handel med utsläppsrätter blir sådana kolsänkor viktiga handelsvaror.

Nu på kvällskvisten har jag suttit i Hedenäset, tillsammans med ett par partikamrater som länge varit vårt parti troget, och planerat en medlemsresa senare i vår. Nu är vi i startgroparna med att ta fram ett nytt kommunalt handlingsprogram för Övertorneå den kommande mandatperioden och på medlemsresan skulle vi få tid och tillfälle att se över och finslipa programmet.

Annars är förstås det allt överskuggande just nu händelseutvecklingen i karikatyrkrisen. Idag har oförsonliga tongångar hörts från den danska inrikesministern. Jag kan inte undgå att känna en sorg över hur allt blivit här i världen efter 11 september 2001. I chocken över förödelsen av Twin towers och terrorattentaten mot USA kändes det trots allt som att hela världen samlade sig och solidariserade sig med USA mot terrorismen, som när som helst, kan slå till var som helst, mot vem som helst. Rätt hanterat hade USA ett gyllene läge att visa på ett ödmjukt ledarskap, handskas varsamt med stödet och skapa global samling.

Istället hetsade president Bush mot terroristerna, införde en hårdför och repressiv politik och utpekade ett antal länder som ondskans axelmakter. Självklart rättfärdigas inte terroristers handlingar, självklart tycker jag inte att Västvärlden nu får vad vi förtjänar. Samtidigt kan jag inte annat än känna sorg över att världen inte lyckades bättre i det läge och vakuum som uppstod.

Jag har som 30-åring fått uppleva fantastiska, dramatiska och omvälvande skeenden som förändrat historien. Jag kommer ännu ihåg hur jag vaknade den där natten kl 03.00 och lyssnade på radio när Öst- och Västtyskland förenades. Jag minns att jag satt där yrvaken i sängde och ryste när jag hörde folkets jubel och fick gåshud. Hemma i sängen i Teurajärvi. Jag och min generation har fått uppleva Warszawa-paktens kollaps, förenandet av öst och väst, apartheidregimens fall i Sydafrika. Det har varit en tid av förhoppningar och återkommande små bekräftelser om att allt är möjligt. Jag vill inte tro att den tiden är över. Jag vill leva i tron om att min generation kommer att lämna över en bättre värld till Peter, Isak och deras kompisar och så småningom deras barn, än den värld vi föddes till. Åtminstone är det skäl nog för att jobba politiskt och försöka dra sitt lilla strå till stacken!

Hem, ljuva hem!

Har precis kommit tillbaka till Övertorneå efter en ny dag på resande fot. Idag hade vi möte i Brottsoffermyndighetens nämnd i Umeå och det blev en lång dag och tidig morgon. Nästan hela förra veckan var jag på turné i mitt arbete som projektledare på Kommunförbundet Norrbotten. Vi hade delegationer från Apatity och Kirovsk på besök i framför allt deras vänortskommuner Boden och Gällivare, men hann även med en del andra nedslag under veckan. Det blir ganska intensivt, när man är ute med en grupp från morgon till kväll.

Det känns skönt att vara hemma igen och slippa vara ute på vintervägarna med mörkerkörning. Det finns mycket att blogga om just nu: Maud Olofssons förslag att slopa LAS för unga upp till 26 år (som jag f ö debatterade i P4 Radio Norrbotten i fredags), men kanske framför allt karikatyrkrisen och dess allt mer skrämmande konsekvenser. När jag har kört hem under kvällen har jag givetvis följt nyhetsrapporteringen i radion och den senaste händelseutvecklingen ger vid handen att det nu uppstått oroligheter i Iran. Det väcker många tankar och känslor. Vad är det som händer och sker? Var ska detta sluta? Yttrandefrihet och pressfrihet å ena sidan, respekt för mångfald och religionsfrihet å andra. Hade vi publicerat liknande bilder av judar? Varför är det okej att skämta och förstärka fördomar och uppfattningar om just muslimer? Inte vet jag. Men en sak är säker: detta kommer jag att fortsätta fundera på den närmaste tiden! God natt!

Förberedelser pågår!

Senare ikväll ska jag till Hedenäset och Hietaniemis c-avdelnings årsmöte. Det blir ännu ett viktigt tillfälle att i samspråk med lokala partikamrater, tänka över frågor och strategier inför valet den 17 september. Vi har ett mycket gott utgångsläge och det är oerhört stimulerande att nu arbeta med att ta fram ett nytt kommunalt handlingsprogram för den kommande mandatperioden. I programmet ska vi precisera vår vision för Övertorneå, våra prioriteringar och inriktningar för att i valet söka största möjliga stöd och mandat för den politiken.

I helgen deltog jag tillsammans med Ulf Hannu i Centerpartiets länskonferens. Det är en årlig mötesplats där centerpartister runtom i länet träffas och diskuterar gemensamma frågor och informerar varandra om läget ute i kommunerna. Ett valår som detta är det extra intressant att få en inblick i de andra kommunkretsarans förberedelser. Riksdagsledamoten Håkan Larsson höll på fredagskvällen ett anförande om politiken för Norra Sverige och berörde flera intressanta förslag.

Centerpartiet går nu fram som enda parti med förslaget om differentierade arbetsgivaravgifter. I Norge håller man precis på - efter godkännande från EES-domstolen - att återinföra denna åtgärd som visat sig såväl effektiv som träffsäker, när det gäller att stärka tillväxtförutsättningarna i områden som ligger långt från marknaden och har ett glest befolkningsunderlag.

En av de största poängerna med ett borgerligt maktskifte på nationell nivå efter höstens val gäller just den regionala utvecklingspolitiken. För att hela landet ska kunna bidra till tillväxten måste företagsklimatet förbättras på en rad punkter. För att fler ska kunna få jobb måste det bli enklare och billigare för företagen att anställa.

Nästa vecka har den lokala LRF-avdelningen årsmöte. Det blir intressant och spännande att få se och höra hur, den i vår kommun, viktiga, jord- och skogsbruksnäringen ser framtiden an. Vilka utmaningar ser de runt hörnet? Vilka möjligheter och förutsättningar behöver de för att kunna utvecklas positivt?

Härnäst denna vecka väntar för min egen del flera dagar runtom i vårt vackra vinterskrudade län. I mitt jobb på Kommunförbundet Norrbotten tar vi denna vecka emot två delegationer från Apatity resp Kirovsk från Murmansk län, Ryssland. De ska besöka sina svenska och norrbottniska vänortskommuner och ett spänstigt program med bl a företagare med Rysslands-affärer står för dörren. Men först som sagt, Hedenäset. Then we take Berlin... nej, men Boden!

Det tänks och det skrivs...

... och hur ska man som heltidsarbetande fritidspolitiker ha en chans att hinna med? Frågan inställer sig med jämna mellanrum, när man med näsan knappt ovan vattenytan i nyhetsflödet på sin höjd bara hinner snappa eller notera allt som susar förbi en. Allt man borde eller skulle vilja sätta sig in i, läsa igenom. Allt man skulle vilja hinna tänka igenom för att bilda sig en egen uppfattning. Men icke!

Idag kom en rapport jag hunnit börja längta efter, men som jag ännu inte hunnit läsa eller ens ladda ner. Den borgerliga arbetsgruppens rapport om utrikes- och säkerhetspolitiken. Det blir spännande läsning.

Minst lika spännande läsning blir Sören Ekströms och Jakt- och fiskerättsutredningens slutbetänkande "Jakt och fiske i samverkan". Knappt var utredningens presskonferens avslutad innan Jägareförbundet sågat betänkandet och föreslår att allt kastas i papperskorgen. Själv förbehåller jag mig rätten att studera förslagen och bilda mig en egen uppfattning. Ambitionen att så långt möjligt hitta lokala lösningar och samråd mellan berörda (markägare, samer, jägare etc) känns lovvärd. Fortsättning följer!

Och imorgon onsdag 18/1 är det partiledardebatt i riksdagen. Missa inte valårets första partiledardebatt! Följ den på Sveriges Radio P1 kl 09.00 eller se Maud & Co live på SVT2 med start samma tid.

Halonen vs Niinistö

Det blev en andra valomgång i det finska presidentvalet, men tyvärr gick inte min favoritkandidat Matti Vanhanen vidare. Tråkigt men likväl en god investering för partiet inför nästa års finska riksdagsval. Vanhanen har befäst sin ställning och kampanjmaskineriet i partiet har smorts.

När Tarja Halonen fick elaka frågor om resultatet var en motreaktion riktad mot ev övermod i hennes kampanj - där kampanjledaren tidigare i förra veckan gått ut och vädjat till de "erkänt sparsamma finländska kvinnorna" att rösta igenom Halonen i en första valomgång, för att på så sätt spara sjuttio miljoner av finska statens skattemedel enligt en egen beräkning (!), svarade hon att det nog gällde att vara ödmjuk, men att ödmjukheten inte skulle bära hela vägen, och att situationen även påkallar skinn på näsan. Nu dröjer det två veckor innan vi får den spännande upplösningen på den finska presidentvalsdramatiken!

Nej, nu när Idrottsgalan börjat, har väl Sverige stannat. Imorgon kan ni inte läsa här om rätt person fick rätt pris. Idrottskommentarer är inte riktigt min grej. När vi nyligen planerade partimöten och aktiviteter innevarande vår, påpekade mina kära partivänner när vinter-OS äger rum och vikten av att förlägga vår verksamhet till andra tider. Frågan inställer sig: är det bra eller dåligt med vinter-OS och fotbolls-VM ett valår? Spelar det roll överhuvudtaget för de politiska diskussionerna med stora publikfriande idrottsevenemang? Tja, inte vet jag. Vad tror ni?

Hyvä Suomi!

Just nu pågår rösträkning i första omgången av det finska presidentvalet. Vallokalerna har stängt kl 20 finsk tid och de första rapporterna börjar komma. Tarja Halonen har ett betydande försprång i förhållande till de närmaste motkandidaterna, samlingspartiets Sauli Niinistö och Centerpartiets tillika statsministern Matti Vanhanen. Om det blir en andra omgång blir det spännande att se vem av herrarna som drar det längsta strået. I opinionsmätningarna har Niinistö legat före, men i röstsammanräkningen verkar Vanhanen knappa in. Själv hoppas jag att det blir Vanhanen som vinner kampen om andra platsen.

Veckan har inneburit vardag och arbete. Nu börjar allt rulla på. Idag har det varit en vacker vinterdag med ett ljus som återvänder allt tidigare och ger oss nya krafter. Det var en enkel match att köra en extra runda på Isovaaras 5 km-spår, en härlig dag för skidåkning med frisk luft och bara några grader kallt. Den senaste veckans blidväder har tinat bort snön, som tidigare fick träden att nästan bångna under tyngden av all snö, och snön har sjunkit och packats ihop till gagn och glädje för bl a skoteråkarna. Däremot ser isarna farliga ut i år. Igår, när tre av mina närmaste vänner bjöd på ett personligt och fint firande av min 30-årsdag för ett halvt år sedan, åkte vi upp till Svanstein utmed Torneälven och såg hur öppet vattnet i älven är, långa sträckor. Snön på älven genomborras av vakar och råkar; isen förrädisk och farlig.

I Chile är det också presidentval idag. Socialistpartiets Michelle Bachelet ser i ett historiskt val ut, att bli republikens första kvinnliga president. Igår kväll hann jag ikapp Tv4:s storsatsning "Commander-in-chief" med Geena Davis, i rollen som Amerikas första kvinnliga president Mackenzie Allen. Serien är bra, men precis som en nära vän konstaterade, är det typiskt och symptomatiskt att enda gången en kvinna kan bli president är, när den ordinarie mannen dör.

Under den gångna veckan har den kristdemokratiske riksdagsmannen Erling Wälivaara återigen varit i blåsväder för sina homofobiska åsikter och jämförelser mellan homosexuella som kleptomaner och pyromaner. Han har tvingats avge halvhjärtade ursäkter, men vi som följt hans gärningar och retorik under en lång följd av år, vet att han står för en biblisk bokstavstro enligt egen tolkning, när det gäller synen på bl a homosexualitet. Själv debatterade jag redan 1998 i NSD mot hans ståndpunkt om homosexualitet som "en levnadsform som inte för samhället framåt".

Idag har den största årliga tummelplatsen för försvars- och säkerhetspolitiskt intresserade öppnats. Folk- och försvars årskonferens i Sälen är ett måste och något jag verkligen saknar sedan min tid på riksdagskansliet. Alla är där, intressanta föredragningar av intressanta personer på löpande band och god stämning. Försvarsberedningen har överlämnat ett betänkande där de föreslår att en krisenhet inrättas, med befogenheter att vidta åtgärder när en kris drabbar landet eller nationens intressen. Debatten om den svensk-ryska militära samövningen Operation Snöflingan som äger rum i Norrbotten med start imorgon har också dragit igång. Sverige anklagas för legitimera Rysslands krig i Tjetjenien, genom att träna tillsammans med ryska förband som genomfört "terrorismbekämpningsaktioner" i Tjetjenien.

Jag tycker ständigt att Sverige har mycket att lära av Finland. Mycket att inspireras av och följa. Men lika illa och/eller schabloniserad som mediebilden av Norrland understundom är, är bilden av och intresset för Finland. Ännu en sak man gör bättre i Finland än i Sverige är den spänstiga utrikes- och säkerhetspolitiska debatt som förts under presidentvalskampanjen. Finlands Rysslandspolitik och förhållningssätt till Nato har öppet och livligt diskuterats, vilket inte minst Svenska folkpartiets kandidat Henrik Lax framgångsrikt bidragit till. Självfallet gör det republikanska styrelseskicket det naturligt att fokusera de frågor där presidenten har en viktig roll, som i te x just utrikespolitiken, men som smyg-monarkist vill jag inte på denna punkt följa det finska exemplet. Icke desto mindre är det intressant att fundera på hur vi i vår svenska politiska debatt kan levandegöra frågorna om Sveriges röst i världen och de utrikes- och säkerhetspolitiska vägvalen vi står inför i såväl det korta som långa perspektivet.

Girlpower på basketplanen

Kl 10.00 i förmiddags gjorde Övertorneå IF:s tjejer upp om guldet i Basket-DM för flickor B mot flickorna från Råneå. Övertorneå-tjejerna bärgade hem guldet med en betryggande seger. Det är häftigt att se hur våra korta tjejer - med undantag av Sanna som sticker upp - med kämpaglöd, allvar och humor i blandad kompott faktiskt håller de betydligt längre motståndarna stången. Snabbhet tycks kompensera längd och min gamla misstro och fördom att basket är en sport, där de långa är särskilt gynnade, kom på skam. Jag älskar när jag blir av med mina fördomar eller när de i vart fall får sig en kraftig törn!

Jag har de senaste åren noterat skillnaderna i förhållningssätt och framtoning mellan våra och andras ungdomar. Precis som vanligt taggadde Råneå-tjejerna högljutt upp sig inför matchen, medan våra mer stillsamt, samlade ihop sig. Men väl ute på plan, tog våra flickor plats, klev fram och gjorde skillnad. Mycket skrik för litet ull, lyder ett hederligt gammalt svenskt uttryck. Det gäller att erinra sig det också i politiken, speciellt om man som jag är lite ivrig av sig.

Jag har de senaste 3,5 åren haft den stora förmånen att arbeta nära, med och för vårt kommunalråd Arne Honkamaa (s). Han har imponerat på mig och i mina ögon vunnit i längden med sin ödmjukhet. Ödmjukhet är en dygd, som inte ska förväxlas med otydlighet eller undfallenhet. Ibland kan vi tornedalingar vara väl så ödmjuka, och med Laestadius hoppandes på den ena axeln och Luther på den andra, har budskapet att inte förhäva sig getts oss med modersmjölken. Men ibland är det faktiskt nödvändigt att våga ta för sig och våga ta plats. Tricket är att hitta balansen!

Finns det mätningar eller undersökningar om föreningstäthet? Jag vet att en faktor som föreningstäthet har betydelse för en orts förmåga att skapa utveckling och förnyelse. Föreningstäthet och den ideella sektorn är viktiga komponenter i det, den amerikanske statsvetaren och numera Harvard-professorn Robert D. Putnam kallat för "socialt kapital" (Putnam drar i artikeln Bowling alone: America's declining social capital en parallell mellan socialt kapital till fysiskt kapital eller humankapital, där verktyg och träning ökar den individuella produktiviteten, och menar att det sociala kapitalet har samma utmärkande drag som den sociala organiseringen: som nätverk, normer och socialt förtroende som möjliggör samordning och samarbete till ömsesidig nytta.) Det vore roligt att veta hur hög föreningstätheten i Övertorneå är i jämförelse med motsvarande glesbygdskommuner. Min gissning och känsla är att vi skulle ligga bra till också på en sådan lista.

Alla ideella föreningar som finns i vår kommun är fantastiskt viktiga i vår kommuns utveckling. Det arbete människorna i dessa föreningar lägger ner ovärderligt. Utan de skulle vi vara en , i andlig mening, fattig kommun. Det är tack vare dessa vardagshjältar, vi vanliga dödliga Övertorneå-bor kan välja mellan en lång rad olika fritidsintressen över hela skalan från kultur, idrott och nöjen. Vi har ca 15- 20 olika former av idrottsutövande och Övertorneå kommun stöttar dessa aktiviteter med i princip fria lokaler. Visst, kan man alltid tycka att det borde göras mer eller ännu bättre, men nog har vi en bra grund att stå på inför framtiden. Drivkraften att utveckla, förmågan att tänka nytt och annorlunda, att ha visioner och ambitioner med vad man vill uträtta ytterligare, är en nödvändig motor för att man inte ska lägga sig till ro, bara förvalta, stagnera och stelna.

Oförglömliga ögonblick vid älven

Idag fick skidorna stå. Istället blev det en vinterpromenad i Ruskola längs utmed Torneälven. Kölden bet i kinderna och det var så tyst att det enda som hördes var knarret av snön under skorna. Det har för andra dagen i rad legat ett kölddis över nejden, som skapat ett märkligt ljus. Det är så fint i all sin enkelhet att gå där och se de vackra gårdsställena och passera förbi hus som tillhör anrika gamla Ruskola-släkter. Där har Bucht, Martin, Jaako, Mörtberg, Noppa och alla andra bott i generationer. Där vid Torneälven har de levt sina liv. Där har de fött sina barn, haft sina djur och slagit höet på ängarna. Jag tänker ofta på det Mandis Tervahauta formulerat, vackert uttryckt i orden: "Inte kan väl de ha levat förgäves?" Precis så tänker och känner jag ofta med vårt liv i Tornedalen. Alla stigar som trampats, all möda som lagts ner. Inte kan det ha varit förgäves.

Igår avverkade Göran och jag ännu en 5 km skidrunda på Isovaara. Det är ljuvligt att komma ut på skidorna, njuta av naturen och den friska luften. Tankarna skingras, skallen rensas och allt blir lite klarare, lite mer kreativt. Plötsligt får man nya idéer, förmår se frågor ur andra, mer oförutsägbara vinklar och perspektiv. Man får voima ja sisu, (kraft - och det som på svenska kanske bäst kan översättas med det så mesiga ordet "framåtanda"...) Söndagen den 26 mars kommer Tornedalsloppet att äga rum. Om jag bara hinner träna och åka nog mycket, vore det en riktig utmaning att ställa upp i motionärsklassen. Vårdagarna vid den tiden brukar vara ljuvliga, soliga och varma och loppet går genom vacker terräng som är rolig att åka på.

En nyhet för i år är att loppet ingår som en av fyra deltävlingar i FIS Nordic Marathon Cup, och jag hoppas att många tar chansen att gästa Tornedalen och köra loppet. Det är så roligt att arrangörerna får cred för allt arbete och engagemang de lägger ner varje år och utnämningen till deltävling i denna FIS-Cup känns som ett erkännande av deras mångåriga ideella ansträngningar.

Att ta en promenad i vinterkylan, att sätta sig i bastun efter en skidtur och ta riktigt med löylyä (ånga) är för mig en lisa för själen. Det är upplevelser som för mig personligen nästan känns andliga eller åtminstone meditativa och återhämtande.

När jag gick utmed älven idag vände mina tankar åter till de där vackra orden Bengt Pohjanen skriver i boken (eller "fotoballaden" som den kallas av sina upphovsmän) Meän maa (Vårat land): När du kommer skall jag visa dig, älven, stillheten och Gud.

De orden beskriver så väl Tornedalen. Och våra älvar - våra nationalälvar. De orden känns också högst sanna och levande för mig, när jag i verkligheten eller i tankarna färdas längs Torneälven. Som den där natten i somras, när den 2 juli hade övergått till att bli den tredje, och jag hade 30-årsfest nere vid campingen. Vi samlades vid stranden för att se hur några våghalsade vänner tog sig ett dopp, himlen var alldeles skär och det låg ett lätt dis på andra sidan stranden. Natten och ögonblickbilden var magisk och oförglömlig.

En annan gång. En kanottur, en annan sommar på samma älv. Ungefär vid Finlandsbron. Vi var på väg hemåt vid 23-tiden en kväll i sen juli, efter att ha paddlat långt och badat vid en av de många sanddynerna som uppstår när vattnet blir lågt i älven. Att med undantag av ljudet från paddeltaget som bryter vattenytan, närmast ljudlöst glida fram i natten med midnattssolen på himlen över älven där den är som bredast mellan våra broderländer, är ytterligare ett minne gömt i mitt hjärta.

Varje vår när jag skidrar på älven tänker jag på vilken glädje, kraft och liv den skänker oss året om. På sommaren kan vi bada i den, paddla på den och färdas med båt på den. På vintern glider vi fram på den vita snön med skidor eller skoter och möter vårens efterlängtade första varma solstrålar. Vi stannar till i nå'n driva, vid ett lä vid videbuskarna, rullar ut liggunderlaget och njuter tysta av en kopp rykande varm choklad.

Vänner, villainbrott och vilsen Goudin

Första veckan på det nya året fick en omtumlande start. Igår blev våra goda vänner utsatta för ett villainbrott. Deras son låg intet ont anandes och sov i huset och vaknade till glas som krossades och ljudet av någon gåendes på det krossade glaset. Denna kränkning ägde rum strax efter kl 11.00 igår förmiddag - mitt på blanka da'n - mitt i centrala Övertorneå. Tack och lov skadades inte husets unge man och tack och lov kunde gärningsmannen gripas bara tre timmar senare, men händelsen är otäck och oroande. Vi blir så vana och kanske bortskämda? med att vara förskonade från den brottslighet som nästan är vardagsmat i andra orter och städer. Lilla Övertorneå är en lugn och trygg, för att inte säga rentav idyllisk, ort, och när någon oväntat drabbas av eller utsätts för brott eller olycka så blir vi alla rädda och chockade.

Jag hann till min stora glädje träffa min gamla kompis Sven Tornberg igår kväll. Han är i dagarna på väg tillbaka till Kinna och Västra Götaland, efter att ha tillbringat och firat jul- och nyårshelgerna med nära och kära i och kring Vojakkala. Sven och jag har lärt känna varandra genom partiet och han har känt mig i halva mitt liv. Vi har avlöst varandra i Norrbottens CUF och också jobbat ihop i olika sammanhang. Under vår tid på riksdagskansliet var vi 2/3 av "tornedalsmaffian" tillsammans med Magnus Haara, med rötterna i Kärrbäck, numera en av Tornedalens många ambassadörer i Skåne. Det var roligt att prata gamla minnen med Sven och och spekulera i partiets läge just nu och framgent. Sist vi hade ett nära samarbete var våren 2004 då han ledde min personvalskampanj till Europaparlamentsvalet.

När man kör bil ofta och mycket som jag gör har man gott om tid att lyssna på radio och jag är svårartat radioberoende. På vägen till Vojakkala igår kväll kom jag in i ett program på favoritkanalen P1, som handlade om konstnärskap, kreativitet och genialitet med utgångspunkt i kompositören och det musikaliska underbarnet Wolfgang Amadeus Mozarts livsgärning. Programmet var ett i raden av många underbara P1-program, med rum för eftertanke och personligt tilltal.

Jag funderar ofta som ung politiker på politiker-rollen, vad som krävs för att bli politiker, vara det och emellanåt - vad som krävs för att stå ut med vad det innebär ibland. Hur kommer framtidens politiker att vara och fungera? Vilka kommer att vilja vara framtidens politiker? är ett par andra frågeställningar jag ofta i tankarna återkommer till. Vad händer med alla oss som kanske inte äger förmågan att kläcka och stapla käcka och klatschiga välformulerade one-liners på varandra? Vad händer med personer med förhållningssätt och/eller personlighetsdrag, som bygger på eftertanke och reflexion, kanske helt enkelt ett mer resonerande eller nyanserat tilltal? Kommer det att finnas utrymme för den sortens politiker? Hur slår de igenom mediabruset, där kravet på dig som politiker är att på 15 sekunder förpacka och framföra ditt budskap?

Vilka egenskaper kommer att känneteckna framtidens politiker? Är det de snygga, framgångsrika, vältaliga, som kommer att vinna folkets förtroende? Blir det viktiga med förpackningen än innehållet? Och vill folk ha politiker som är skickliga megafoner, snarare än engagerade människor som gör, tror på idéer och formulerar visioner och drömmer tillsammans med andra engagerade?

För att återgå till radiospåret. Vår lokala P4-station, f ö Sveriges mest lyssnade, har en intressant serie om de tre norrbottniska Europaparlamentarikerna. Hittills har jag hört reportagen om Helen Goudin (jl) och Anna Ibrisagic (m). Skillnaden i ingångsvärden, förutsättningar och ambitioner är slående och milsvida. Medan Goudin klagar på hur parlamentet fungerar och uttrycker oro för att "brysselifieras", talar Ibrisagic insiktsfullt om den reella påverkan på politiken en parlamentariker faktiskt kan utöva, beroende på om denne skaffat sig förståelsen för hur det fungerar, vikten av arbetssätt, kontakter och nätverk, vikten att prioritera mellan att å ena sidan vara på de viktiga mötena i Bryssel och Strasbourg å andra sidan vara hemma i valkretsen Sverige och möta människor. Ibrisagic talar öppet om hur vissa parlamentariker försöker missbruka sin plattform i parlamentet, genom att försöka pådyvla andra en politik som de själva vill ha, oavsett om det handlar om en cirkus- eller abortpolitik för hela EU.

Nej, efter 1,5 år i parlamentet vore det välgörande om Goudin kunde redovisa vilken nytta hon gjort för länet eller landet. Att under valrörelsen med svepande argument plädera för att de etablerade partierna tappat bort den lilla människans perspektiv, och i nästa sekund när hon själv är vald, vara den förste att utnyttja skattebetalarna för att ta ner sin egen familj på en studieresa till Bryssel, visar åtminstone i mina ögon med vilket uppsåt Goudin gått till val på.

Feminismens backlash II ?!

För att fullfölja resonemanget huruvida 2005 var ett år av bakslag för feminismen. Nej, jag tror inte att 2005 var ett så genommörkt år i feminismens historia. Åtminstone föredrar jag att lyfta blickarna utanför vårt lands gränser och se genombrott och uppmuntrande tilldragelser.

För att bara påminna om två häftiga händelser under det gångna året: Angela Merkel blev Tysklands första kvinnliga förbundskansler. Afrika har också fått sin första kvinnliga president i Ellen Johnson-Sirleaf i Liberia.

Idag har jag påtat ihop min hemsida. Det blir en bra början och jag får ägna mig åt att i mån av tid försöka utveckla och uppdatera såväl den som bloggen framgent.

Det känns hur som helst härligt att nu vara på rätt sida om valåret. Nu jäklar! Nu kör vi så det ryker?! Eller hur?