Tack & grattis Juoksengi!

Har precis tagit del av de fantastiska nyheterna att de entreprenöriella Juoksengi-borna nu sett till sitt eget bästa och gjort upp med Styrman för att få gatubelysningen tänd i sin by. Alla superlativer känns ordvitsiga men det går inte att låta bli att jubla med Juoksengi och tycka att de är strålande och lysande. Och just glädja sig över dessa ljushuvuden som istället för att sitta och uggla i mörker, som resten av kommunen gör, förutom när S inte är ute och fackeltågsmarscherar mot sig själva förstås, ser till att saker och ting blir gjorda och tänder lyset.

Att metoden att betala för de tjänster man konsumerar är ett bra sätt, är ingen nyhet i Övertorneå kommun. Det var precis den insikten som banade väg för den uppgörelse jag förhandlade fram med Mikael Styrman för snart 3 år sedan och som träffades mellan Övertorneå kommun och Ekfors Kraft. Vägbelysningen tändes efter ett 2,5 års mörker. Övertorneåborna fick ha tänt under Övertorneå-Alliansens styre och en paus från mörkret i två år innan S gjorde om samma misstag (!) som 6 år tidigare: att ge katten i att göra rätt för sig!

Jag har tidigare här på bloggen uttryckt min frustration över att majoriteten och S istället för att lösa problemen gjort politik av de. Det var att ta enkla poäng. Men sedan dess har frågan jag ställde till min efterträdare Roland Kemppainen på förra KF 8/11 vilat tungt: hur länge ska S den här gången hålla befolkningen i mörker? Juoksengi har visat vägen. Följ nu efter! För allas vår skull. Och ju förr desto bättre!

Egen politisk verksamhet. Äntligen!

Läser handlingar och förbereder mig inför morgondagens kommunfullmäktigesammanträde i Övertorneå och kvällens partimöte. Känner mig grymt taggad och inspirerad över att få inneha det finaste uppdrag man kan ha: folkvald. Så kul att få vara fritidspolitiker, läsa budget, övriga KF-ärenden och snart träffa kompisarna och höra hur de funderat och funderar!

Hittar bland papprena en liten vers som SKL publicerat i en skrift:

Politik
Detta uttryck för människors förväntningar
Deras motstridiga intressen
Deras bekymmer och oro för framtiden
Politiker
Dessa av somliga smått föraktade varelser
Flitiga som bin strävar de
Med små och stora problem
I människans gemenskap

Syna dem i sömmarna
Men förneka inte den roll
Som dom på ditt uppdrag måste spela

Ur diktsamlingen Noteringar av Svante Lundkvist (1982)

Bojkotta tram(s)et! - Ett desperat (s)kott i mörkret

Medborgare i Övertorneå kommun: Bojkotta fackeltågstram(s)et! Döm om min förvåning när jag i senaste utgåvan av Övertorneå-Nytt ser Socialdemokraternas helsidesannons om att de ikväll inbjuder till fackeltågsmarsch "en gemensam protest mot mörkret"?! Jag var tvungen att nu under förmiddagen kontakta kommunalrådet för att fråga vad de sysslar med och dessvärre bekräftade han att detta är på riktigt.

Socialdemokraterna i Övertorneå är skamlösa i denna infekterade fråga. Efter att ha hållit befolkningen i mörker 2,5 år mellan hösten 2006 - dec 2008, hade de mage att när jag förhandlat fram en förlikning, i KS rösta emot uppgörelsen. Det verkar som att många inte tänkt på det: att om Socialdemokraterna haft majoritet där och då, hade befolkningen hållits i konstant mörker i fem år. Nu hade medborgarna i den här kommunen vägbelysning i alla fall 2,5 år innan mörkret återigen lade sig som en död hand och våt filt över bygden.

Och vad gör Socialdemokraterna nu? Jo, istället för att lösa problemet (betala notan till Mikael Styrman) ordnar de protestmarscher mot bl a sig själva och sitt klantiga och passiva agerande?!
Visst, S har en historisk tradition och vana att genom sina 1:a maj-tåg oftast peka på sig själva, men det räcker väl med en symbolisk dag per år?

Jag och majoriteten i KS gjorde upp med Styrman förra gången därför att centrala myndigheter i Sverige i åratals visat sig vara papperstigrar. De har aldrig kunnat komma till skott. De har aldrig värnat oskyldiga medborgare och tredje parts-intressen. Oavsett regering har ansvarig myndighet Energimarknadsinspektionen stått handfallna och/eller agerat på ett sådant sätt som på intet sätt i vart fall hittills hjälpt oss som bor här.

Varför är då lösningen att betala till Styrman?
Jo, därför att han är den rättmätige mottagaren av pengarna enligt det av mig och av KS godkända förlikningsavtalet.

Om någon annan anser sig ha bättre rätt till de pengarna (läs, konkursförvaltaren) får han i en ev framtida konkurs rikta de anspråken mot det ev konkursboet. Det är inte Övertorneå kommuns problem.

Tvångsförvaltaren saknar laglig rätt att göra anspråk på dessa medel. Mig veterligen har han heller inte ens försökt göra det. Hans uppdrag omfattar bara förvaltningen av den elektriska anläggningen. Belysningsnätet är inte en koncessionspliktig verksamhet.

Socialdemokraterna hyste inga betänkligheter när det gällde att ha synpunkter på den dåvarande majoritetens och mitt agerande i Ekfors-soppan. De visste minsann hur man borde göra.

Jag sade det i september 2009: det räcker nu! Nyt se piissa! Jag är trött och less på att vara snäll, storsint och diplomatisk. Jag är trött på en splittrad och passiv socialdemokrati som hellre kampanjar än gör nytta och gör skillnad. Jag är trött på en socialdemokrati som aldrig tittar i backspegeln, som inte är ödmjuk, som inte lär av vunna erfarenheter.

Allt har sin tid. Och nu är det tid att tala klarspråk:
Socialdemokraterna har makten i sin hand att få vägbelysningen tänd. Om de vill. Men just nu väljer de att göra politik och spekatakel av detta, istället för att lösa problemet.

Jag och många med mig skulle tycka att det vore bra om den styrande majoriteten, till skillnad från de arroganta och oansvariga nationella myndigheterna, först och främst satte sina egna medborgares intressen främst.


Att driva kampanj mot och göra politik mot Ekfors, Mikael Styrman och/eller regeringen kan man göra en annan dag, om man nu är så sugen på det. Det löser i vart fall inte det akuta problemet att vi har kolsvart här. Det löste heller aldrig problemen, trots att man kämpade mot byråkratins kvarnar från ledande S-håll under 1980-talet och under senare delen av 2000-talet.

Vad tjänade alla skrivelser till riksdag, regering och myndigheter till? S har ju prövat det. I tjugo, trettio år har de bekämpat bolaget. Trots det har de inte lyckats krossa bolaget. Ännu.

Jag har aldrig påstått att Ekfors kraft och/eller Mikael Styrman aldrig gjort fel och alltid rätt. Jag har nämligen aldrig sett det som min uppgift som kommunpolitiker att driva kampanj mot ortens lokala elbolag eller att vara domare i matchen mellan bolaget/Styrman och nationella myndigheter.

Jag har fokuserat på medborgarnas behov och önskemål och löst problem. Det var därför jag en gång engagerade mig politiskt. Det är därför jag fortfarande tycker att bland det finaste som finns är att tjäna medborgarna och bära deras förtroende.

Att lämna kommunpolitiken i Övertorneå och Norrbotten är en icke-fråga

För 4 veckor sedan fick jag det stora förtroendet av centerstämman i Åre att bli invald i Centerpartiets partistyrelse. Jag kände mig oerhört glad, hedrad, tacksam och stolt över det fina förtroendet och taggad inför uppgiften att få ta plats i vår nya partiledare Annie Lööfs till stora delar förnyade partistyrelse. Gratulationer från Sösdala och Fågelsång i söder till Erkheikki och Gällivare i norr mötte mig.

8 dagar senare, den 3 oktober var det därför med tungt hjärta jag skrev och skickade in min avsägelse till partistyrelsen. Det fanns stora förväntningar, det fanns ett starkt stöd och det fanns förutsättningar att, efter mitt vikariat som tf kanslichef på vårt riksdagskansli, ta plats och bidra till att göra skillnad i partistyrelsen.

Men livet kom emellan. För tre dagar tidigare ringde just vår nya partiledare när jag sprang omkring på Stockholms Central och skulle boxa in mitt bagage inför fredagseftermiddagens hemresa. Tjänstvilligt undrade jag vad jag kunde göra för henne. När hon lite småskrattande förklarade att hon snarare hade något hon ville fråga mig om, höll jag på att svimma. Jag fick gåshud på hela kroppen, kände mig svimfärdig och babblade på om att jag var så glad att jag höll på att svimma på fläcken, men att jag behövde smälta och ta in frågan hemma i lugn och ro, hinna sova, basta och prata med Göran. Hon hade full förståelse för det och vi lovade att återkomma.

Rörd till tårar av lycka kunde jag inte vänta tills jag kom hem. Jag ringde min sambo och min mamma och berättade vad som hade hänt. Under helgen försökte jag fundera på vad som krävs och om jag och vi kan skapa förutsättningar för mig att axla den krävande rollen som näringsministerns stabschef.

Eftersom jag under förra mandatperioden hade förmånen att under 1,5 år (febr 2007 - sept 2008) verka som en av förre centerledarens och näringsministern Maud Olofssons politiskt sakkunniga ansåg jag mig ha en god uppfattning om vad jobbet som stabschef skulle innebära. En föreställning som byggts på av min vänskap med Frank Nilsson, som jobbade som Mauds stabschef efter valet och fram till hennes avgång för en månad sedan.

Jag kom fram till att jag kunde tacka ja om jag ändrade vissa förhållanden i mitt liv. Jag måste frigöra mer tid, kraft och fokus på jobbet. Eftersom jag måste vara på plats på departementet måndag - fredag, var en självklar insikt att avsäga mig en hel del förtroendeuppdrag inom och utanför politiken i Övertorneå, Norrbotten och Sverige. Därför avsade jag mig bl a PS-platsen, ledamotskapet i KS och KS au i Övertorneå kommun, Kommunförbundet Norrbottens styrelse och ordförandeskapet i besöksnäringens regionala destinationsutvecklingsorganisation Heart of Lapland ek för. Sedan den 3 oktober arbetar jag nu som näringsministerns stabschef.

Efter samråd med en av mina närmaste och käraste partikamrater i Övertorneå och politiska bollplank, centerräven Ulf Hannu, bestämde jag mig för att sitta kvar i kommunfullmäktige i Övertorneå och meddela partiet, att jag, trots de andra avsägelserna, gärna fortsätter som gruppledare för vår KF-grupp, om KF-gruppen anser att det är lämpligt.

Jag hade nästan bestämt mig för att sitta kvar i KF, innan samtalet med Ulf. I grund och botten är jag väldigt hedrad över att vara Sveriges näst mest kryssade kommunpolitiker, Övertorneås mest kryssade kommunpolitiker och vårt partis gruppledare här. Det är ett stort och för mig oerhört betydelsefullt förtroende som medborgarna i Övertorneå visat mig och som jag tänker förvalta, leva upp till och inte svika, bara för att mina arbetsförhållanden förändrats.

Till saken hör är att jag dessutom sedan i maj återigen känner mig, mer taggad än på mycket länge (dvs 7 månader), att verka som politiker i opposition i Övertorneå under denna mandatperiod. Jag är mycket taggad att under mandatperioden aktivt arbeta för att öka Centerpartiets väljarstöd i Övertorneå kommun och i valet 2014 återta vår gamla position som Norrbottens starkaste centerfäste (också i kommunfullmäktige och inte bara i landstings- och riksdagsvalet). Målet är att återvinna medborgarnas förtroende och frånta den djupt splittrade och passiva socialdemokratin makten. Om det blir jag som för tredje valet i rad får förmånen att toppa listan och vara vår kommunalrådskandidat är en senare fråga men framförallt av underordnad betydelse.

Om S och deras vänsterstyre med V och ÖFA någon gång började tro sin egen retorik och kampanj med personförföljelseinslag, som de med stor ihärdighet och också med stor framgång drev vid förra höstens val, att den dåvarande Övertorneå-Alliansen bara var en enmansshow med despoten Linda vid rodret, kommer de bli besvikna.

Jag kommer fortsätta att arbeta för att fler ska få upp ögonen för att Övertorneå-Alliansen och Centerpartiet är så mycket mer och står för mycket annat för Övertorneå kommun viktigt och värdefullt, än vad enbart en tre äpplen hög, förvisso målmedveten, handlingskraftig och politiskt skolad ung kvinna, under all vaken tid i 1,5 år kan förmedla, genomföra och symbolisera.

Därför är det inte aktuellt att vare sig lämna Övre Kuivakangas, Övertorneå eller kommunpolitiken i Övertorneå och Norrbotten. Till mångas lättnad och tillfredsställelse. Och andras frustration och besvikelse.

Förtroende är inget man har eller får, det är något man förtjänar. Förtroende är till för att förvaltas, gång på gång erövras och levas upp till. Jag kan inte vänta tills förtroendet för kommunpolitikerna i Övertorneå snart ska prövas igen.

Jag kommer här på min egen blogg återkomma om varför jag är så besjälad av att fortsätta med kommunpolitiken i Övertorneå. Jag kommer att återkomma om varför Övertorneå kommun förtjänar en bättre kommunledning. Jag kommer att återkomma om varför det är så viktigt att Centerpartiets stöd i nästa val stärks och att Centerpartiet gör comeback som det parti som bär KS-ordförandeskapet precis som under Harry Grapes tid och min (alltför korta) tid.

Jag kan redan nu säga att det enligt mig handlar om vem som är bäst skickad att ta kommunen i en mer konstruktiv riktning, där kommunledningen aktivt arbetar för att stärka företagsklimatet och bygdens attraktionskraft. Det kommer att handla om vem som presenterar den mest trovärdiga överlevnadsstrategin för Övertorneå kommun. Om vem som har förmåga att kombinera erfarenhet och kompetens med drivkraft och engagemang och ena de positiva krafterna i kommunerna och ta kommunen framåt. Mindre än så är inte uppgiften.

Juholtyra - Nu skärper vi oss alla. Äntligen!

Har sedan socialdemokratiska valberedningen presenterade förslaget till nytt ledarteam för partiet, gått omkring och bara myst, när jag inte varit skärrad och orolig över jordskalvet, tsunamin och kärnkraftshaveriet i Japan. Myst och njutit och fortsätter att göra så över all mediarapportering om ordförandekandidaten Håkan Juholt. Myst med en nöjd men skräckblandad förtjusning.

Firma Juholt/Svärd
Juholt är den ende av de kandidater som diskuterats för partiledarposten som jag har träffat personligen. Han är lätt att tycka om och gilla, som säkert alla som sett presskonferensen från i veckan förstått. I vart fall tyckte jag om honom från första stund, vilket var vid något tillfälle under hösten 1999 när jag som ny utrikes- och förvarspolitisk handläggare på Centerpartiets riksdagskansli (mitt första riktiga jobb efter examen) var den tjänsteman som bistod partiledning, riksdagsgrupp och vår försvarsförhandlare Anders Svärd i att hantera Försvarsbeslutet 2000 mellan S och C.

Lika sedelärande och plågsamt som det var för mig att tillsammans med Svärd åka omkring på flottiljer och förband och bli utskälld av arga och oförstående officerare och kommunpolitiker, lika plågsamt var det för ett stort antal riksdagsledamöter från S och C att i riksdagen aktivt besluta att lägga ner sina hemregementen; Dalaregementet, F10 i Ängelholm, I21 Sollefteå, NB5 Östersund etc.

Centerpartiet hade ingen ledamot från Norrbotten då, men för mig som norrbottning, uppvuxen med Försvarsmaktens stora betydelse i länet och i Tornedalen var det en sorg att halveringen av försvaret också innebar slutet för Lv7 i Luleå, Ing3 och S3 i Boden och I22 Lapplandsjägarna i Kiruna. På gott och ont var dock omstruktureringsarbetet så långt gånget att när väl jag ärvde Magnus Wallerås mantel på den tjänsten var "dödslistan" i princip klar; i vart fall var prioriteringen av stridskrafterna och principerna för insatsförsvaret så fastställda att arbetet med att noga pröva varje militär enhet återstod.

Verkställa halvering av försvaret - danande för karaktären?!
Det var en oerhört intensiv tid; en massiv opinionsbildning med starka känslor (blod, svett och tårar i insändarspalter, mejl och på möten var ingen ovanlighet), mediatryck, mejlbombning mot enskilda riksdagsledamöter där arga medarbetare inom Försvarsmakten krävde svar på mycket detaljerade frågor. Inte konstigt alls: när allt skulle skäras ned, ställdes förband mot förband, flottilj mot flottilj, kustartelleri mot kustartelleri, man mot man, kvinna mot kvinna. Det var uppslitande men extremt lärorika erfarenheter och gjorde såklart starkt intryck på mig som 24-, 25-åring.

Och där Anders Svärd fanns, fanns Håkan Juholt. De var ett osannolikt radarpar och en stark motor i det nödvändiga förändringsarbetet av försvaret eller ominriktningen (som den kom att kallas). Försvarsminister Björn von Sydow och hans politiska stab var ytterst ansvarig för prop:en, men mycket fotarbete gjordes inte bara i riksdag, utan också ute på fältet, på tidningarnas debattsidor och i resp riksdagsgrupp av duon Juholt/Svärd.

De hade lärt känna och uppskatta varandra genom sitt gemensamma intresse för försvars- och säkerhetspolitik i såväl försvarsutskottet som i försvarsberedningen (den tidens strategiska partiöverskridande gemensamma forum för omvärldsspaning och analys, som under denna duos kanske mest dynamiska tid leddes först av Lars Danielsson (innan han blev statssekreterare).

Därför fick jag förmånen att lära känna honom som den han var då. Innan tiden som bitr partisekreterare, innan tiden som försvarsutskottets ordf eller nu: tiden som partiledarkandidat.(Och i avsnittet av radiodokumentären Riksdagen 100 dagar "Politikens pris och förlorarnas vägval" som sändes 16/1 i år där han porträtterades var det bästa att han var sig så lik, så oskadad av ett långt liv i politiken.)

Därför är Juholt så rätt just nu!
Han är smart, snabbtänkt, strategisk, karismatisk, rolig, charmig, slagfärdig och välformulerad. Egentligen har han egenskaper, medfödda och inlärda, som gjort att när man tittar i bakspegeln känner man eller inser man, att han är en så'n som de facto (säkert inte medvetet) hela sitt (politiska) liv tränat på att bli partiledare. Han är en perfekt kandidat just nu. Utifrån så många olika aspekter.

Många inom Centerpartiet, borgerligheten, S och vänsterkanten blir förvånade över min uppenbara faiblesse för Håkan Juholt. Särskilt som den kommer till uttryck här och på Facebook efter att jag offentligt kommit ut ur Kent-garderoben (Kent Ögren, landstingsråd (s) Norrbotten). Jag är ju inte känd som den störste sossekramaren av oss alla.

Och trots mina år med bl a Anders Svärd och Håkan Juholt kommer jag nog aldrig att bli det heller. Däremot har de herrarna närmast överbevisat mig som (då ännu mycket mer borgerlig) centertjej poängen med och den bästa sidan av vad två, till kultur och logik liknande, partier, gemensamt kan åstadkomma till gagn för sakfrågor och för landet, när man väl vill eller måste ta sig i kragen.

Min tid som sossecenterhatare
Under mina år som aktiv i Centerpartiets Högskoleförbund (1998-2002) stod inte sådana som Olof Johansson, Anders Svärd, Per-Ola Eriksson, Agne Hansson och Anders Ljunggren högt i kurs. Just på grund av sitt samarbete med S. Jag var absolut inget undantag, snarare högst representativ CHF:are. Misstron var nog ömsesidig. I deras ögon var vi nog ohängda nyliberaler och jobbiga pains in the ass, som i tidningar krävde Johanssons avgång, stöttade Daléus kandidatur, på centerstämmor argumenterade för ordvalet "borgerlig" i beskrivningen av Centerpartiet etc.

Därför har det funnits en tröskel eller ett avstånd att överbrygga mellan dessa samarbetscenterpartister och sådana som mig. Det har varit lättare och mer fyllt av respekt med vissa än med andra. Ingen nämnd, ingen glömd.

Gubbe - äldre man eller taskig attityd?!
På kuppen lärde jag mig att älska gubbar; att respektera gubbar, att jobba med gubbar. Gubbar i ordets bildliga betydelse, en 60+ man. Idag har ordet gubbe för mig också en delvis annan betydelse. Idag är ordet gubbe för mig ibland inte bara en älskvärd gubbe, utan även en attityd eller förhållningssätt som såväl män som kvinnor oavsett ålder kan inta eller utöva.

Att vara en gubbe i ordets sämsta betydelse är bl a att se ner på de som är yngre eller annorlunda bara just för att de är det. Att inte visa andra respekt och hänsyn för att de finns och alla människor har lika rätt och värde, utan visa respekt och hänsyn utifrån den status gubben uppfattat att den andre har.

Usch, det finns för många sådana neggo-gubbar. I Tornedalen, Norrbotten, Sverige och världen. Är det något jag skulle vilja beteckna det år som pågår 2010/11 så är det just Gubbens år. Folket har talat. Och det ska vara en Gubbe i år. Det är det som går hem, som är gångbart och efterfrågat. (Synd för oss andra. Vi får vänta. Stå på tillväxt, som det brukar heta.) Men denna utvikning är för viktig för att redas ut här. Den förtjänar ett eget blogginlägg längre fram.

Därför behöver vi alla Juholt!
Tillbaka till Juholt. Det blir så bra om S-kongressen väljer honom! För då får socialdemokratin äntligen en partiledare med förmåga att använda det av kongressen givna mandatet. En tydlig, vass och rolig debattör som utmanar oss på den borgerliga kanten och erbjuder gott tuggmotstånd. Vi borgare får helt enkelt äntligen en värdig motståndare.

Det blir sport och inrikespolitiken kanske uppstår. Det vi sett i inrikespolitik på nationell nivå sedan valet i höstas har vi kunnat ha och mista. Vad har hänt? Förutom Sahlins och S Golgatavandring?

Ja, vi i C har tack och lov fått en nyttig och intressant, delvis plågsam eftervalsanalys och startskott för ett nytt idéprogramarbete; för oss livsviktiga processer som rör förnyelsen och vitaliseringen av vårt inre liv men som just nu främst intresserar oss partister (och inte resten av det politiska Sverige riktigt än.)

Ok, hissa inte. Men låt bli att dissa Juholt! Ge karln en chans!
Därför blir jag irriterad på de borgerliga debattörer som nu dissar Juholt och rekommenderar M att andas ut. Jag tycker att de drar fel och förhastade slutsatser. Juholt kommer att vara eller bli livsfarlig för många av oss. Jag tror att de som dissar Juholt underskattar honom rejält och ödesdigert.

Och lika irriterad som jag blir på de som nu dissar Juholt såväl inom hans eget parti (som t ex Lennart Holmlund, Umeås KS-ordförande och starke man, apropå gubbar) som utanför, blir jag glad över de som med respekt och ödmjukhet talar om Juholts kvalifikationer. Åsa Lindeborg, Niklas Ekdahl för att nämna två jag hört på idag i mitt favvoprogram Godmorgon, världen!

(Oh, vad jag hoppas att Holmlund nu gör slag i saken och omsätter sitt verbala hot. I onsdagens kvart i fem-eko hotade? lovade! Holmlund att 'om Juholt blir partiledare ska jag ta mig fan gå ur partiet'! Yes! Just do it! Lämna Lennart! En sossegubbe med taskig attityd i svensk politik mindre. Yihaa! Det här har all potential att bli en positiv och snabb Juholt-effekt.)

Därför behöver vi alla Juholt II - så vi i Alliansen börjar skärpa oss
Borgerligheten och Alliansen behöver Juholt. För att skärpa sig. För det vore inte en dag för sent. Ärligt talat vad håller på att hända med Alliansen? Hur snabb är halveringstiden på en regering? Börjar resan utför så snart man blivit varm i kläderna eller vad är det för fel på regeringen och de där ingående partierna?! Hur snabbt kan man överge sina ideal för att bli det man en gång valdes till att ersätta? Hur snabbt kan man sluta driva utveckling och förnyelse och sakta, lite i sänder, börja stelna i formerna och fokusera på att förvalta?

Jämställdhetsproblem i skolan. Sabuni: tillsätt en statlig myndighet! Moderaterna går oförtjänt bra i valet. Vad gör man med regeringen? Istället för att frivilligt avstå ministerposter till oss småpartier, för när man är stor måste man vara snäll, utvidgar man regeringen och inrättar de facto juniorministrar (och det är inget fel på Ullenhag, Norman, Olsson eller Sabuni som personer eller politiker)?! Vad hände med våra ambitioner att spara på statsförvaltningen och de politiska staberna?

Eller tillkortakommandena inom sjukförsäkringen som är så plågsamt uppenbara, så oönskade och så onödiga för främst alla enskilda drabbade men också för Alliansen och inte minst oss socialliberaler - varför inte göra undantag med sjukdomsgrupper? Varför inte göra ett snabbspår och justera kursen? Färdriktningen är rätt och bra, men tillämpningen ute på fältet funkar inte som det var tänkt. Varför vänta med att ändra och låta folk fortsätta att falla mellan stolarna under tiden ? Vi gräsrötter har ingen lust att ta debatten om det rätta i att tvinga cancersjuka jobba och försvara det nuvarande systemet. Och därför gör vi det inte heller.

Eller Bildts tystnad och hela EU:s senfärdighet om förtryckarregimerna i Nordafrika? Det är helt uppenbart att EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) fortfarande inte fungerar som det var tänkt. De stora länderna fortsätter att springa omkring och uttala sig i tid och otid och kortsluter GUSP:en och hela eurosamarbetet med fransk-tyska uppgörelser. På bekostnad av EU:s folkliga förankring och legitimitet. Allt som skulle kunna underbygga EU som idé och fredsprojekt undergrävs av gammalt stormaktstänk, medan småländerna framstår som tysta, blyga, tafatta, förvånade partners som blivit nobbade på dansgolvet.

Alliansen måste börja leverera förnyelse och utveckling igen
Bara ett par triviala exempel på varför Alliansen måste kamma sig och börja leverera igen. Det finns betydligt fler och allvarligare exempel och problem. T ex frånvaron av visioner och politiska idéer som fortsätter förnyelsen av Sverige. Frånvaron av politisk vilja att göra viktiga reformer för att öka rörligheten på arbetsmarknaden.

Men allt är såklart inte hopplöst. Det händer bra saker i Alliansen - före Juholt också. Uppgörelsen med Miljöpartiet på migrationspolitikens område är fantastisk.

Utveckla istället för avveckla vårdcentralen!

Onödigt roligt att sitta i opposition
Att året, med undantag för affären om min ansökan om avgångsersättning som dock till slut landade på fötterna, börjat onödigt roligt för oss i oppositionen torde ingen uppmärksam ha undgått.

Majoriteten har öppnat starkt efter maktskiftet med bisarra och grundlagskränkande idéer och tankar om munkavle, skrattretande idé om tiggarräd hos borgerliga regeringen efter ett all time high och rekordresultat i de kommunala räkenskaperna och de försämringar av företagsklimatet de klubbat igenom (slopandet av utmaningsrätten) och tvekan inför konkurrensutsättning (kommer entreprenadiseringen av Särkivaaragården att fullföljas?) och senast kommunalrådets bekännelse att hans manlighet sitter i rosa fåtöljer. Eller svarta?

Att det skulle bli så här roligt och underhållande att sitta i opposition var inget jag hade förväntat mig, men det är ju alltid positivt när ens förväntningar rentav överträffas.

Utveckla, istället för att avveckla vårdcentralen!

Igår kväll ägde så det viktiga mötet om närsjukvårdsdialogen rum på Folkets Hus. Landstinget är ute på turné för att prata närsjukvård med oss länsbor och många ledamöter (såväl ordinarie som ersättare) i landstingsstyrelsen gästade oss under gårdagen. Det är ett utmärkt initiativ att åka in i länet och lyssna på medborgarnas oro, farhågor, erfarenheter, frågor, förslag och synpunkter. Kanske rentav demokrati när det är som bäst; att i ett tidigt skede presentera underlag och resonera, inhämta synpunkter och föra vidare processen?

Under eftermiddagen hade vi (kommunledningarna i Haparanda, Pajala, Överkalix och Övertorneå - i Övertorneås fall hade kommunalrådet, liksom jag gjorde förra året, bjudit in KS au och socialchefen) möjlighet att diskutera med landstingsstyrelsen och dess projektledare Caj Skoglund. Där tog vi upp bl a de starka behov av obs-platser, mammografibussverksamhet på plats, varmvattenbassäng, frågetecken kring ambulanstransporter och arbetet med psykisk ohälsa och självmordsprevention som vi och våra medborgare erfar och uppfattar.

På kvällsmötet deltog 58 personer inklusive landstingsfolket och jag och de andra närvarande kommunpolitikerna gladde oss över den stora uppslutningen av kommuninvånare. Det var mer välbesökt än motsvarande möten i Luleå och Piteå och visar att vi till dels i vart fall lyckades med mobiliseringen. En intressant iakttagelse var att mötena var kliniskt rena på medarbetare verksamma vid Övertorneå vårdcentral. Kan det verkligen vara en slump? Är verkligen alla medarbetare så trygga, bekväma och informerade om framtidens hälso- och sjukvård i Övertorneå, att ingen är minsta nyfiken på vad vare sig arbetsgivaren eller kunderna tycker och tänker?

Frågan om vem som stängde varmvattenbassängen i Övertorneå i förtid förra hösten dök tack och lov upp. Kent Ögren försökte sig på en fuling genom att hävda att det var kommunen (därmed: under vår och min ledning) som stängde bassängen ett halvår före uppsägningen. Så var inte fallet vilket jag och en av bassängbrukarna bestred igår kväll.

Jag bekänner: jag gillar Kent.

Jag har länge övervägt att komma ur Kent-garderoben. Jag gillar nämligen Kent Ögren och jag blir som politikerkollega mellan varven bedrövad över hur långt hatet och politikerföraktet mot honom går och hur vissa medborgare säger och skriver vad som helst om Kent. Och vad är det då jag gillar med Kent Ögren?

Jag förstår att det här kommer som en chockerande nyhet för en del. Andra borde inte vara förvånade. De som känner mig vet att jag är en krass person, jag gillar krasst. Krasst är bra. Jag uppskattar intellektuell och allmän hederlighet. Jag gillar folk som säger att en spade är en spade. Som Leif G W Persson. Eller som står för den de är. Som Kent.

På nå't sätt står han för att han är en bad boy och en buffel. Han verkar rätt road över det och gillar att nyttja det. På gårdagens offentliga kvällsmöte med 50-talet Övertorneå-bor, tvekade han t ex inte en sekund inför att provocera oss genom att säga "Finns Övertorneå kvar som egen kommun år 2020?" eller senare ge oss tjuvnyp om att gruvsatsningen också går oss förbi (underförstått: i likhet med en del annat).

Så trots att han försökte med en fuling men misslyckades kan jag ändå inte låta bli att fortsätta gilla Kent. För att han är som han är. Inget seglande under falsk flagg där inte.

Överkompensation? Nej,tack!

När Övertorneå kommuns säkert juridiskt riktiga tolkning och tillämpning av det s k PBF-avtalet och 2003 års KF-beslut om fribeloppet, som ska undantas från samordning (avräkning) med ev andra inkomster, nu står klar för mig vad beträffar min ansökan om avgångsersättning har jag skriftligen undanbett mig all ev avgångsersättning över 80% av det arvode jag hade som kommunalråd.

Jag sökte avgångsersättning för att klara övergången från heltidsuppdrag till annan försörjning med sikte på ev perioder av arbetslöshet under detta år jag enligt avtalet är berättigad till sådan - inte för att toppa lönen från annan arbetsgivare med nästan lika mycket från Övertorneå kommun.

Effekterna av den gällande ordningen är i mina ögon orimliga, oanständiga och oförsvarliga. Därför tänker jag vare sig göra anspråk på sådan ersättning eller ta emot den. Jag tänker också försöka ändra regelverket. Så här kan vi inte ha det.

Och alla som oavsett anledning och/eller motiv spyr galla över att jag varit så "sniken" att jag gjort anspråk på avgångsersättningen, kan jag bara trösta med, att om jag hade varit så intresserad av att lata mig på skattebetalarnas bekostnad som ni tror eller försöker ge sken av, hade jag knappast tagit ett 6 v jobb i Arjeplog.

Jag står för min ansökan och mitt beslut att begära en nominell samordning/avräkning så att den ev avgångsersättning jag får från Övertorneå kommun, aldrig vid något tillfälle överstiger 80% av arvodet.

Mina belackare får fortsätta att hyckla och tycka att det är ok att tillämpa avtalet när manliga äldre socialdemokrater får politikerpension, men "sniket" när unga kvinnliga centerpartister begär att relevant del av samma avtal tillämpas.