En skön h(älg) till ända

Igår (18/5) klockan 20.31 tittade den här älgen förvånat upp, troligen omedveten om att den var upphovet till uppståndelsen. Den hade minuten innnan stått och betat på Härmäs gård i Nedre Kuivakangas bara några meter från en ursinnigt skällande hund...

En ny dag med nya bekymmer. Idag har vi möte i kommunstyrelsens arbetsutskott, en dagordning med sedvanlig blandad kompott. Information och dragningar i olika aktuella ärenden etc. En av de viktigare frågorna är delårsrapporten och budgetuppföljningsarbetet. Vi vet att sötebrödsdagarna i Övertorneå kommun är över, och nu gäller det att få ökat genomslag för det ekonomistyrningsarbete vi i kommunstyrelsen leder. Där är uppföljningssystemet ett viktigt verktyg och hjälpmedel för såväl tjänstemännen som oss politiker, att ha och hålla koll på hur det artar sig.

Mitt hemliga vapen

Ibland får jag frågan "hur orkar du?". Ikväll har jag avslöjat ett av mina tricks på Kuriren-bloggen.

Benchlearning - att lära av de bästa!

Har jag bloggat om på dagens inlägg på min Kuriren-blogg (se länk till höger).

Idag var jag i Arvidsjaur och på bilden till vänster står min partisyster, en av de många duktiga c-Kristinor/Christinor vi har i vårt län - Kristina Bäckström. På sin arbetsplats på Arméns jägarbataljon (f d K4)framför en vacker målning av den samiske konstnären Lars Pirak.

Senare under dagen hann vi också med ett besök på flygplatsen. En av 37 kommunala flygplatser i vårt land, som förefaller vara synnerligen effektiv. Där informerade flygplatschefen Ralf Lundberg, styrelseordförande Tom Lundberg och styrelseledamoten Ulla-Britt Andersson om flygplatsen. På bilden till höger, i hangaren där flygutbildningen nu huserar, syns Ralf längst till vänster, vår gruppledare i Arvidsjaur Sven-Olov Granlund, Kristina, Tom och KS-ordförande Jerry Johansson.

Slutsatser om Övertorneås utnämning Norrbottens sämsta företagsklimat

har jag dragit på Kurirenbloggen ikväll.

Bloggen flyttar hemifrån?

Imorgon (12/5) lanserar Norrbottens-Kuriren en ambitiös satsning på lokala bloggar. När jag fick frågan om jag ville medverka tackade jag omedelbart ja. Den här bloggen har ju, som ni kära frekventa läsare märkt, somnat in emellanåt, men att testa bloggen i ett nytt format och nytt sammanhang kändes så spännande och stimulerande att det närmast kändes som en oemotståndlig utmaning. Så därför kommer ni nog framgent se mig skriva mest på den bloggen och jag länkar därför i högerspalten dithän.

Huruvida bloggen för alltid flyttar hemifrån eller gästspelar på Kuriren en kortare eller längre tid återstår att se. Lokal blogg-satsningen är ett tidsbegränsat projekt från Kurirens sida och kan således ev komma att avvecklas vid årsskiftet. Det får väl de då vunna erfarenheterna avgöra. Därför är det för tidigt att ta farväl av "blogging ylivainio", om det någonsin skulle vara ett alternativ... Även utflugna tonåringar blir ju emellanåt av olika skäl mambos igen, så det är nog säkrast att hålla alla dörrar öppna :-)

Det enda smolket i bägaren med Kuriren-bloggen är att jag inte hann upprepa 2005 års utrop: Tornedalens första bloggande politiker:-) Jag är förvisso först ut på banan av mina bloggande gruppledarkollegor i Övertorneå, men först ut i Tornedalskommunerna var Timo Vilgats (06:47 - åh, jag blir alltid så avundsjuk på de som inte behöver sova!) och därefter Sven-Erik Bucht (10:26). Ständigt dessa män.

Islossning - men inte i regionfrågan

Igår när frågan behandlades av landstingsfullmäktige, blev den återremitterad av en minoritet bestående av Folkpartiet, Moderaterna och Norrbottens sjukvårdsparti. Den linje som vårt parti tillsammans med Kristdemokraterna, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet företräder har, enligt våra meningsmotståndare, ringa stöd bland norrbottningarna.

Försöker följa debatten i Norrbotten om regionfrågan, men får inte riktigt ihop bilden. Jag har svårt att såväl förstå debatten som förhålla

mig till den. Ett skäl till det är att de argument som minoriteten och vissa medborgare utanför de politiska partierna framför, skjuter vid sidan av målet.

Den delen av debatten vittnar om en stark underström av känslor, farhågor och argument som inte direkt rör själva sakfrågan. Det handlar om en skepsis och misstro gentemot landstingsrådet Kent Ögren (s), det handlar om rädsla för centraliseringar och koncentration och nu senast - om skattehöjningar! Kent Ögren hade nämligen på s-distriktets kongress tidigare i vår pläderat för en höjning av landstingsskatten med 1 kr, om regionbildningen skulle bli verklighet, för att den nya regionen inte ska underfinansieras och generera besvärande underskott.

Intressant, är det minsta och mest diplomatiska man kan säga... Svårtolkat och motsägelsefullt -precis som när man ska försöka förstå rysk politik.

Sjukvårdspartiet och Moderaterna har tidigare i veckan publicerat en opinionsundersökning de köpt (!) om norrbottningarnas syn på regionfrågan (eller "storregion Norrland" som det numera kallas i länspressen och Radio Norrbotten - vår populära P4-kanal), där 88 % av norrbottningarna uppger sig vara emot bildandet av en region.

Jag kan som så ofta inte låta bli att reflektera över vilken syn vi politiker har på vår egen roll. Politik är ju att vilja, som Palme så kort och koncist formulerade det på sin tid. I uppdraget att vara förtroendevald, folkvald, ligger ett stort mått av opinionsbildning och ledarskap. Att ta initiativ, att se möjligheter, att pröva nya tankar, testa nya grepp givet de förändringar vi upplever, erfar och kan iaktta i såväl omvärld som invärld. Det i sin tur förutsätter givetvis god "markkontakt", nära dialog med medborgarna, lyhördhet och respekt för medborgarnas tankar, känslor, funderingar, farhågor och åsikter.

Ofta är det kortsiktigt populärt att följa mittfåran och strömlinjen, men när det förhållningssättet blir det allena saliggörande och enda legitima, är det fara å färde. I ett öppet, levande och demokratiskt samhälle måste man kunna bryta åsikter med ömsesidig respekt för varandras synpunkter, föra ett intellektuellt åsiktsutbyte. Det måste vara tillåtet att bilda opinion för såväl en majoritets- som en minoritetsuppfattning.

För att bara ta några exempel på var vi är och hade varit idag om och när norrbottningarna fått bestämma:
- vi hade inte varit med i EU - trots att vårt län historiskt och för närvarande rent krasst tillhör de ekonomiska vinnarna på medlemskapet, även om det är av underordnad betydelse
- vi har inte euron som valuta - trots att mer än var tredje småföretagare i Norrbotten idag använder euron

Och huruvida man tycker att detta är och hade varit en önskvärd utveckling är ju upp till var och en att själv bedöma. Min poäng är bara att vi politiker aldrig kan ducka för vår opinionsbildande roll. Och med all respekt, men hur lätt är det att engagera folk på bredden när det gäller konstitutionella frågor som samhällets organisering, som legat fast ända sedan Axel Oxenstiernas dagar?! Det är som damen i Halland i TV:ns enkät sade - en anekdot Stefan Tornberg, alltid berättar om när han talar regionfrågan - "det vore väl förfärligt synd om Halland skulle försvinna. Här som är så fint!" Och så verkar många norrbottningar också känna och argumentera: som om frågan vore om Norrbotten skulle bort från jordens yta. Att vi erkänner att det är en komplex fråga som kräver en uthållig och tålmodig opinionsbildning, är dock ingen förevändning, för att inte ens försöka övertyga medborgarna.

Nej, visst har jag och alla andra regionförespråkare en uppförsbacke och all anledning att vara självkritiska - i mitt fall för att jag inte mäktat med att i större omfattning ta mitt opionsbildande ansvar och argumentera för varför jag är så övertygad om regionmodellens företräden. Vi får väl komma igen, lägga i en högre växel. Alternativet kan aldrig - av omtanke om länet - vara att dra slutsatsen att det är bättre att kasta handskarna på hyllan, ge upp regiondrömmen och därmed permanenta ordningen där Norrbotten och norrlandslänen så uppenbart ständigt laggar efter, där vi kommer på efterkälken i det nationella och europeiska utvecklingsarbetet, där staten genom sin förlängda arm fortsätter att uppifrån förvalta och ta hand om oss, i stället för att våra medborgare tillsammans med oss förtroendevalda gemensamt lägger fast våra prioriteringar och äntligen börjar ta eget ansvar för vår utveckling och framtid. Där medborgarna kan avkräva ansvar av oss förtroendevalda, som borde vara bättre skickade att leda arbetet för regional utveckling och tillväxt, än statens välmenande män och kvinnor.

En bra dag i Hedenäset!

Huruvida dagens kommunfullmäktige skedde i laga ordning eller inte visar sig säkert inom sinom tid. Oaktat detta behandlade och diskuterade vi ett antal intressanta ärenden.

Före dagens möte hann vi i Centerpartiets fullmäktigegrupp dock med ett par mycket intressanta och spännande företagsbesök och en snabb titt på den omdiskuterade simhallen i Hedenäset. De företag vi hann besöka idag var Betulafog och Hedenäsets närvärme AB, vart och ett på sitt sätt unikt som alla företag är. Betulafog som varit igång i 16 år, sysselsätter just nu nio medarbetare och gör fina och spännande produkter och möbler i olika träslag och går en ljus framtid till mötes.
Lika spännande att se var Hedenäsets närvärme och den 2 MW-panna som sedan snart en månad varit igång. Pannan tuggade flis men kan också ta sig an rörflen och verkade fungera bra till belåtenhet för några av de ägare och initiativtagare som deltog i dagens besök (Br Mansikka, Ulf Hannu och Ulf Zackariasson).

Att mäkta med bloggen, har det varit si och så med, som ni, kära läsare säkert märkt. Men som jag sade i valborgsmässoaftons (30/4) vårtal på Koivumaa fäbod; en ny vår, ett nytt år, nästan ett nytt liv. Nya friska tag och nya chanser. Utan att avslöja för mycket kommer bloggen inom kort att genomgå en stor förändring. Men mer om det inom kort!

Knape rules - live from SKL:s kongress Västerås

Sveriges kommuner och landsting kongressar i Västerås. Så från gårdagens budgetfullmäktige hemma i Övertorneå, till ett par dagar som kongressombud.

SKL:s ordförande Anders Knape (m) fick de kraftigaste applåderna i sitt inledningstal, när han kritiserade den inställning hans partisekreterare Per Schlingmann allt oftare på senare tid luftat i regionfrågan; nämligen att ingenting får hända. Knape menade att det är en självklarhet, att processer av det slag som den regionaliseringsvåg som nu sveper över landet är exempel på, alltid måste växa fram underifrån. Och pekade på det orimliga i att samtidigt som man bejakar det, hävda att "ingenting får ske".

Och regionfrågan är väl den största snackisen så här långt i kongresslokalernas environger. I vårt parti är jag och mina kollegor irriterade och ilskna över Schlingmanns utspel. Nu återstår att se vad och hur statsminister Reinfeldt kommer att uttala i sitt tal här på eftermiddagen: Fortsättning följer!

Höstrusk, budgetberedning och Rolands återkomst!

När regnet klistrar sig fast på fönsterrutorna och vinden river loss de sista höstlöven, känns det härligt att sitta inomhus och kura i yllesockarna. Hösten är också en härlig årstid med vackra färger och klar luft. I senaste numret av Coops tidning Mersmak citeras Albert Camus vackra ord: "Hösten är en andra vår, då varje löv är en blomma" bland recepten och bilderna av mustiga, läckra höstgrytor.

I vår kommunala värld är hösten budgettider. I november ska kommunfullmäktige ta nästa års budget och fastställa skattesatsen. Den här veckan har vi haft förberedande övningar i form av ett par dagars budgetberedning. Vi har diskuterat hur vi ska prioritera mellan kostnader och intäkter på såväl drifts- som investeringssidan. Föga förvånande överstiger önskemålen och ambitionerna de ekonomiska resurserna. Till och med i vår lilla ekonomiskt välmående kommun.

Frågan är om det faktum att vi historiskt sett haft en exceptionellt god ekonomi nu börjar bli ett problem? Vi ser att den kommunala kostymen är för stor, hur verksamheters kostnader överstiger dess intäkter och en varierande beredskap och handlingskraft att undvika underskott. Att detta dessutom sker i verksamheter där antalet brukare minskar är desto mer anmärkningsvärt men tyvärr en oavbruten trend. Det måste vi som politiker ta ansvar för och sätta stopp för.

Detta har dessvärre skapat en tro hos såväl våra medarbetare som våra kommuninvånare att "det finns pengar". Att vi kan fortsätta att underlåta fatta strukturella beslut för att vi kortsiktigt har god ekonomi. Det är en mycket farlig inslagen väg vi är inne på och jag kommer att göra allt jag kan för att öka medvetenheten och förmå oss att rätta mun efter matsäck.

En riktigt rolig nyhet den gångna veckan var företagaren Roland Niskas comeback till oss i sin hemkommun. Nu är det offentligt att han startar bageriverksamhet och knäckebrödstillverkning i delar av lokaler i f d mejeriet i Hedenäset och gärna ser fastigheten utvecklas till ett slags företagshotell för livsmedelstillverkning och förädling. En vision så god som någon och högst realistisk, eftersom vi glädjande nog har många entreprenörer i den småskaliga livsmedelsframställningen och säkert fler som kan lockas ta steget till att starta företag i den branschen med tanke på våra gynnsamma förutsättningar när det gäller tillgången på rena och sunda råvaror. Att vi - som livsmedelsföretaget Polarica brukar säga - bor mitt i Skafferiet.

I nöden prövas vännen

I dagens (22/9) NK kan läsarna ta del av kommunstyrelsens beslut på vårt extra möte igår, att föreslå kommunfullmäktige på onsdag kväll att sälja Allégården och den mark, vid Pullinki vi tidigare förvärvat, till Robert Blomberg. Konkursförvaltare Rolf Stiller säljer samtidigt Pullinki-anläggningen till Blomberg.

Kan nu alla vi som våndats över och tvingats hantera också detta ärende i över ett års tid, nu andas ut och nöjt konstatera "slutet gott, allting gott"? Nej, det kan vi inte göra. Det enda vi - under förutsättning att kf på onsdag kväll, stöttar vårt beslut - kan göra är att lägga den här affären bakom oss just nu och använda den tid som frigörs, till mer angelägna och konstruktiva frågor och utvecklingsarbete.

Det intressanta är vilka lärdomar, erfarenheter och slutsatser vi kan dra av dessa händelser. Jag har som ny kommunpolitiker lärt mig massor. Det verkar därtill som att en del av mina mer erfarna kollegor, vår kommunchef och personal i övrigt också lärt sig nya saker och vunnit viktiga insikter. Om hur en kommun ska uppträda och bete sig. Och hur man inte ska göra. Om vikten av att ta gemensamma krafttag över partigränserna för att lösa problem, även när man själv inte varit med och skapat de. Om hur man ibland måste ha is i magen, våga känna tilltro - när det gungar rejält under fötterna och man till slut inte vet vad man ska tro eller anse sig veta. Om att besinna sig.

Framför allt är Pullinki och hälsohems-historien en historia om hopp och framtidstro i Övertorneå kommun. Ordspråket "i nöden prövas vännen" har testats fullt ut och i botten genom denna affär. När kloka och erfarna kommunpolitiker som bl a min partibroder Ulf Hannu - som jag känner den största beundran och respekt inför av så många skäl - på kommunfullmäktige i juli förra året valde att inte medverka till den affär, vi alla nu senare tvingats hantera, aktivt väljer att vara konstruktiv och bidra i ett läge där han med lätthet istället kunnat sitta på läktaren, peka finger mot oss andra och sucka "vad var det jag sade" är det stort. Och han är inte den enda.

Som jag bloggat tidigare hade även jag varit en av de som hoppat i galen tunna - om jag hade suttit i kf förra mandatperioden. Jag hade - trots de betänkligheter och bekymmer Hannu m fl från början såg komma runt hörnet - i naiv välvilja medverkat till att snabbt trixa igenom affären för att på så lösa boliner, ge det gänget en chans. Den som är utan skuld, kan kasta första stenen.

Vid årsskiftet när jag fick inträda i ks avhandlades på första mötet två surdegar som vi sedan dess sitter fast med. Det ena var Pullinki/hälsohemmet, det andra Ekfors Kraft-problematiken, som numera känns som en evig och hopplös följetong. Jag har varit med [argumenterat för och fattat beslut] om att anlita egna advokater, att söka Pullinki-anläggningen i konkurs (bara för att i nästa skede inse att vi förlorat äganderätten över anläggningen) och sedan utbjuda hälsohemmet till försäljning. Det har aldrig varit enkelt, det har alltid varit svårt och komplicerat, stundom smärtsamt.

Men att ha gjort denna resa med kamraterna i KS och våra tjänstemän och se hur vi vid viktiga tillfällen förvisso suckat och knorrat och ondat upp oss, för att återigen spotta i nävarna, ta oss själva i kragen, höja blicken, våga, vilja och göra - när vi hade kunnat tveka, vela, fega ur. Den resan är värd mycket. Den kan och får inte vara förgäves. Den kan vi lära av.

Jag tror på lärande arbetssätt och förhållningssätt. Jag tror att man kan - och vi som politiker och förtroendevalda med ansvar för skattebetalarnas pengar - måste försöka lära av våra misstag och erfarenheter. Vi har inte råd att göra annat. Därför är den journalistiska drivkraften som vi emellanåt kan iaktta att hitta syndbockar, klippa folk i hälsenorna för att sedan jaga ner de med drev, hämmande för politiken och de tjänstemän, vars gemensamma uppdrag är att tjäna medborgarna och deras intressen efter bästa förmåga.

Jag har svårt att förstå varför människor fruktar och ogillar saklig och konstruktiv kritik. Jag har svårt att förstå varför de som utsätts för den kritiken, så ofta tenderar att bli defensiva och väljer 'en dåres försvarstal', istället för att tiga och lyssna, ta till sig och ta fasta på den del i kritiken som är berättigad och som i grunden - när den som framför kritiken har ett gott och ärligt uppsåt - är en hjälp och vägledning i att förbättra. Kanske reagerar vi så för att vi är människor. Varken mer eller mindre. Vi känner oss trängda och orättvist behandlade eller anklagade.

Jag återkommer ständigt till detta. Vi som förtroendevalda och fritidspolitiker är bara människor av kött och blod. Vi är inga supermänniskor eller robotar, vi har inga superkrafter. Vi har fel och brister som alla andra och därför säger och gör vi ibland fel och begår misstag. Samma sak är det med våra tjänstemän, som förvisso är anställda och avlönade för sina meriter, sin förtjänst och skicklighet. Det är väl inte hela världen att det blir fel. Men - när man vet och ser att det blir fel - då välja att se mellan fingrarna och låtsas som att det regnar, istället för att ta tag i det, åtgärda och förbättra och lära av det. Då är det hela världen. Då har man inte ett lärande arbets- och förhållningssätt. Då har man en slapp ledarstil som legitimerar en osund kultur. Och vi människor är människor bland annat just tack vare vår förmåga att göra egna, fria val.

Om jag skulle vara med på extra kommunfullmäktige (vilket jag tyvärr är förhindrad att delta i) på onsdag kväll skulle jag argumentera och rösta för försäljningen till Blomberg.

Förvirring i den högre skolan?

Idag har mina 34 kamrater och jag i kommunfullmäktige ägnat större delen av dagen åt förberedelser inför och sedan själva sammanträdet i kommunfullmäktige. Dagens paradnummer var frågan om huruvida Övertorneå kommun skulle uppta ett långfristigt lån om högst 42 miljoner kr för finansiering av om- och tillbyggnad av det särskilda boendet i Övertorneå tätort, Särkivaaragården. Jag har i kommunstyrelsens arbetsutskott som i kommunstyrelsen konsekvent röstat emot det lånet och argumenterat för nödvändigheten av ett omtag i frågan, då verkligenheten hunnit ikapp majoriteten.

En huvudpunkt i min och mina allierades argumentation har varit att förutsättningarna för det beslut om om- och tillbyggnad som fullmäktige fattade förra hösten (oktober och november 2006) förändrats i grunden, i och med de anbud som inkom i juli månad i år, som sprängde kalkylen fullständigt. Vi i oppositionen har hela tiden drivit att det särskila boendet ska ske i form av en nybyggnation. Sakskälen för detta har varit välkända i flera års tid och vi har vid varje tillfälle, pekat på nödvändigheten av en sådan investering för de boendes, personalens, anhörigas och skattebetalarnas skull. Sossar och majoritet har hävdat att en nybyggnation blir för kostsam och att de önskemål och behov som finns väl kan tillgodoses genom en om- och tillbyggnad.

Det var därför relevant, menar jag, att nu ifrågasätta om man uppnår de mål vi alla förefaller vara överens om, när det ekonomiska gapet mellan medlen (om- och tillbyggnad resp nybygge) för att uppnå målet, så kraftigt minskat. Är det fortfarande väl motiverat att satsa så mycket pengar på en om- och tillbyggnad, när kostnaden till ett nybygge relativt sett minskat?

Så vad händer idag? Majoriteten kallar - som vanligt - till fullmäktige, men för att rädda livslängden på sommarens anbud, tidigareläggs mötet en vecka. På mötet har vi att ta ställning till majoritetens förslag att låna upp 42 mkr. Under mötet lägger vi från oppositionens och Harry Kempainens (s) sida fram de utestående frågetecken och betänkligheter vi känner inför majoritetens förslag. Vi vädjar till majoriteten att ompröva sitt ställningstagande, ta sitt förnuft till fånga och tillsammans med oss göra ett omtag i frågan.

Kommunalrådet Arne Honkamaa (s) begär vid två tillfällen att mötet ajourneras. Dessutom föreslår han fullmäktige att bordlägga frågan, vilket innebär att frågan vilandeförklaras för att i "samma skick" återupptas för handläggning något senare. Efter fyra timmars debatt gick vi så äntligen till beslut. Trodde en del av oss. Däribland jag som ville att vi skulle avgöra frågan idag och inte förhala frågan. Men då röstar majoriteten igenom en bordläggning av sitt eget förslag. Kommunchefen delar vid pågående sammanträde ut en kallelse till extra kommunfullmäktige. Den här rockaden kommer alltså inte som någon överraskning, utan är förberedd av majoriteten.

Ska vi nybygge-fans jubla och applådera nu? För att majoriteten besinnar sig och tar en tankepaus. Eller är dessa tvära kast bara ett utslag av att man saknar en tydlig politisk agenda, tydligt ledarskap och handlingskraft? Hur som helst avslöjar dagens händelser två saker. För det första vet man inte hur man kallar till ett behörigt möte. Dagens ärende och handlingar var inte fullständigt - tidigare beslut och protokoll delades ut först på sittande möte, vilket innebär ett överklagningsbart formfel. För det andra vet man inte i majoriteten om, hur och när man ska avgöra en så viktig fråga som finansieringen av ett särskilt boende.

Det är i bästa fall intressant. Just nu känns det mest i ögonfallande och som en anmärkningsvärd hantering av kommunala beslut och dess finansering. Det röjer återigen vad som sker eller inte sker, i kulisserna bakom den styrande majoriteten. Synd för oss och kommuninvånarna bara att det är tre år till nästa val. Dagar som denna känns det som en alltför lång och för kommunen plågsam tid av "vänta och se" och laissez-faire ("låt gå")-mentalitet.

Fa(s)cinerande

När det ska spelas in film i Norrbotten, ser jag gärna att våra vackra vyer i Övertorneå har en chans att vara med. Eller om en filmskapare från Övertorneå kommun vill göra en film vill jag att den ska ha chans att prövas för det offentliga stöd som finns tillgängligt i Norrbotten på jämlika villkor med andra filmskapare. Och när nu regeringen tillsatt en bredbandsutredning för att undersöka vad som krävs och hur den sista utbyggnaden av bredband till små orter och landsbygd kan finansieras, känns det viktigt att Övertorneå kommun är med som en bland andra norrbottenskommuner. Vi var den första kommunen i länet med avgiftsfri kollektivtrafik, tack vare vårt tidiga miljöengagemang och gynnsamma ortsstruktur kan en stor del av våra invånare nyttja gratisbussarna. Detta är inte möjligt med mindre än att kommunen träffar avtal med Länstrafiken.

Dessa tre - bland andra strategiskt viktiga frågor i Norrbotten - hanteras av de länsgemensamma och kommunägda bolagen Filmpool Nord, IT Norrbotten och Länstrafiken i Norrbotten AB. Det är i dessa tre bolag den politi(s)ka majoriteten för resp huvudman föreslagit och/eller tagit ställning för försämringar i bolagsordningar och konsortialavtal. På punkt efter punkt försöker man minska den politiska oppositionens, ibland även allmänhetens och medias insyn i och inflytande över resp insyn i bolagen. Man föreslår att nomineringskommitténs sammansättning ska minska till tre, men i praktiken, två, personer. Huvudmännen föreslår på fullaste allvar (!) att nomineringskommittén ska bestå av kommunstyrelsens ordförande i Luleå kommun (f n Karl Petersen), Kommunförbundet Norrbottens ordförande (f n Karl Petersen) samt landstingsstyrelsens ordförande (f n Kent Ögren).

Se'n har de mage att i berörda paragrafer om nomineringskommitténs arbete och styrelsens sammansättning (t ex i förslaget till ny § 6 i bolagsordningen för Länstrafiken) påstå att "styrelsen ska sättas samman med hänsyn till bolagets verksamhet och utvecklingsskede. Styrelsen ska präglas av mångsidighet och bredd avseende ledamöternas kompetens, erfarenhet och bakgrund i övrigt. Utöver den kompetens som krävs med hänsyn till verksamheten ska bolagets behov av generell politisk kompetens och erfarenhet tillgodoses."

Ska man skratta eller gråta? Menar de på fullaste allvar att de två personer som "innehar funktionerna som Kommunförbundet Norrbotten och landstingsstyrelsens ordförande" - som det handlar om för Länstrafiken - är bäst skickade på att utse en sådan styrelse?
Kent och Kalle. Två manliga sossar bosatta i Luleå. De kan allt och alla i hela länet. Wow! Vilka powergrabbar!

Och så ska vi kommuner i vår delägarroll behandla de här skämten till bolagsordningar i våra resp kommuner. Efter en lång och utdragen debatt på KS förra måndagen, till och med efter ajournering, för att våra lokala sossar och ledare för majoriteten, ska hinna prata ihop sig -eftersom man uppenbarligen inte använt tiden före mötet till bl a det - röstar de mot sin egen övertygelse (!) för de liggande förslagen. Fa(s)cinerande!

Jag hade yrkat avslag, eftersom jag antar att det enda sätt en kommun kan förhålla sig till dokument av den här typen, är just genom bifall eller avslag. Det har ju varit en förhandling där Arne flaggat upp våra synpunkter och betänkligheter, och de signalerna förefaller inte huvudmännen ta till sig. Hur ska vi då markera och manifestera vårt missnöje och våra högljudda protester mot maktkoncentrationen, strypt insyn, minskad öppenhet?! En av (s) KS-ledamöter kallade själv förslaget för en " demokratisk svacka" och alla höll med oss i kritiken. Men att rösta med oss mot förslaget, för att värna vår lilla kommuns inflytande i dessa viktiga bolag, det mäktade man alltså inte med. Det är fa(s)cinerande!

Det här är andra gången på de snart nio månader jag hittills varit kommunpolitiker, som våra lokala sossar röstar mot sin egen övertygelse. Jag är så förundrad och fascinerad över varför de gör det. Varje gång det händer är det så intressant att veta varför de inte kan följa sin övertygelse och gå på vår linje. Varför de känner sig tvungna att rösta emot det de själva anser, tror, tycker, vill och står för. Snälla, berätta!

Mycket verkstad, lite snack

säger mycket träffande folkpartiet liberalernas nye partiledare Jan Björklund, för att beteckna regeringens arbete och utåtriktade kommunikation. Jag har alltid gillat talesättet i originalformat "mycket snack, lite verkstad" skarpt och nu gillar jag även Björklunds omvända ordning skarpt. Det omvända talesättet betecknar inte bara glappet mellan allt den här regeringen gör, hela tiden försöker att göra och leverera utan även vårt partis och min egen insats i Övertorneås kommunalpolitik.

Vi har så fullt upp att på varje sammanträde i KS och KS au driva våra frågor - eftersom ingen annan tycks göra det och/eller ha en politisk agenda att genomföra den nuvarande mandatperioden - att vi inte hinner eller orkar kommunicera utåt allt vi gör. Den aggregerade mängden av alla våra inspel, förslag, idéer och frågor den här mandatperioden når bara den som orkar traggla igenom ändlösa kommunala protokoll. Och vem gör det? Allvarligt?

Således har jag inte hunnit rapportera måndagens framsteg i KS (3/9):

-vår kamp mot landstingets och Kommunförbundet Norrbottens försök att inskränka insynen, demokratin och mångfalden i de viktiga länsgemensamma bolagen IT Norrbotten, Filmpool Nord och Länstrafiken i Norrbotten AB slogs tillfälligt tillbaka av majoriteten. Mer om detta i separat bloggpost. För det är ännu en fa(s)cinerande historia.

- vårt förslag (i form Ulf Hannus yrkande) att finansiellt matcha det, som vårt privata näringsliv ev lägger in som andelar i den behövliga flyglinjen Kemi - Arlanda.
Kommunen har alltsedan dåvarande kommun?finans?minister Per Nuders besök i Happis för hundra år sedan, drivit gemensam sak och lobbning med Haparanda kommun om vikten och värdet av en direkt flyglinje mellan finska Kemi och Arlanda.

- vårt förslag - som ett direkt resultat av mötet med byborna i Juoksengi för snart ett par veckor sedan - att tillsätta en konsekvensanalysgrupp bestående av företrädare från barn- och utbildningsnämndens beredningsgrupp, kommunstyrelsen och företrädare från föräldragruppen i Övertorneå, Juoksengi, Svanstein och Pello i syfte att kvalitetssäkra beslutsunderlag för kommande beslut rörande skolstrukturen i norra kommundelen

Dessutom bland annat intressant som utspelade sig...
- fick vi mycket bra och intressant information om vårt mottagande av flyktingar resp ensamkommande asylbarn av integrationshandläggaren på länsstyrelsen Torsten Fors resp vår egen flyktingsamordnare Thomas Norberg.
Jag kommer att ta upp frågan till diskussion i vårt parti om ökat flyktingmottagande givet de hittillsvarande goda erfarenheterna. Övertorneå har alltsedan andra världskriget visat hjälpsökande medmänniskor vad tornedalsk gästfrihet och vanlig solidaritet innebär. Detta goda arv vill jag att vi ska ta vara på och ge dagens skyddssökande människor en fristad och en smak av vårt goda liv. Klarar vi deras behov i form av praktikplatser, språkundervisning, arbetstillfällen, smidig förskole-, barnomsorg- och skolintroduktion och sociala situation i övrigt, har vi lagt en god grund för att dessa människor aktivt ska välja att stanna hos oss och därmed öka antalet som bidrar inte bara till ökad mångfald - vilket i sig är en jättepoäng i dagens globaliserade värld - utan även till ökad tillväxt och välstånd i kommunen.

Ironiskt och pinsamt nog (som ledare för oppositionens största parti) måste jag erkänna att jag saknade kommunalrådet Arne Honkamaa (s) på mötet. Han och hans fru var på semester och det var säkert bara välförtjänt och bra. Men hans vänner på den sidan kanten är liksom lite vilsna i pannkakan utan Arnes trygga hand om ordförandeklubban. Jag kan inte utveckla detta desto närmre och förstår om det låter konstigt eller vagt, men det här är mer ett uttryck för att det verkligen märktes att Arne inte var där. Och som en del av er vet, gillar jag inte när sossarna offentligt diskuterar hans ev avgång, eftersom det riskerar underminera hans position och ledarskap. Den diskussionen stod på högkant veckan innan Arnes semester och jag antar att jag på mötet slogs av att "det är så här det skulle vara om Arne verkligen skulle avgå i förtid". Huga!

Arne - don't leave us. Yet. Vänta tills nästa val. Då kan mina kompisar och jag ta över stafettpinnen. Försåvitt inte den bräckliga majoriteten spricker dessförinnan. Vi är redo att ta över showen imorgon. Just let us know.

En del utanför det s k politiska etablissemanget förvånar sig över att vi som i debatterna i allmänhet kan ryka ihop som hund och katt, pratar med varandra och till och med gillar varandra och till och med säger och står för det offentligt. Som mitt gillande av Arne Honkamaa. Jag gillar honom skarpt. Som person och man. Som gruppledare för s. Och jag tycker att han som kommunalråd har vissa kvaliteter i sitt ledarskap (ödmjuk, tålmodig, långsiktig, hyfsat envis, snäll, konsensussökande).

Precis som jag i flera avseenden kan gilla och beundra Mikael Styrman - för att ta en annan offentlig, kontroversiell och ständigt aktuell person i vårt lilla lokalsamhälle. Men inte gilla mycket av det Styrman gör som elbolagsdirektör för Ekfors kraft.

Sådan är jag. Antagligen för att jag är en vid det här laget skolad politiker. Jag gick med i Centerpartiets ungdomsförbund som 13-åring hösten och valåret 1988 och lärde mig tidigt av legendariska förebilder som Per-Gunnar Sundström (f d oppositionslandstingsråd och f d kommunalråd Arjeplog) att alltid skilja på sak och person. Det är det jag har så problem med att mina kamrater i Övertorneå-politiken inte respekterar eller bryr sig om.

Nu senast har min s k alliansbroder Ulf Zackariasson (nsjv) i Haparanda-Bladet 5/9 och Norrbottens-Kuriren angripit mina arbetsresor till och från jobbet i Stockholm. Före valet ansåg sossarna det skäligt att diskutera min tidigare tjänsteutövning som projektledare för Expedition Övertorneå - det lokala strategiska visions- och utvecklingsprojekt jag hade förmånen att som kommunal tjänsteman leda 2002-06. I vintras var det dags för sossar och majoritet att offentligt anklaga och misstänkliggöra min sambo för att springa mina ärenden, när han i sin roll som medborgare ifrågasatte en politiker som uppträtt olämpligt offentligt.

För varje gång detta händer undrar jag vad de ska komma dragandes med till nästa val. Om jag har förmånen att få kandidera då och har förmånen att återigen få försöka utmana sossarna om det kommunala ledarskapet. Kommer de ha kvar några ord då? Kommer det finnas något mer kvar av min person att granska och syna i sömmarna? Och framför allt, kommer människor som aldrig varit politiker att vilja bli det, när det är så här man blir behandlad?

Dagens 5 bästa

Dagens 5 bästa händelser utan inbördes rangordning:

1. Åsas revansch.
Tji fick DN:s ledarredaktion efter dagens tarvliga och låga kommentar. Miljardpaket till sossarnas underfinansierade infrastrukturplaner i budgeten om tre veckor

2. Calmar Stadshotell.
Personalen. Deras service och bemötande. Älskade Kalmar-bor. Bastun. Kära Bastuakademi, belöna detta etablissemang. De kan bastu. Oavsett om de följer era riktlinjer.

3. Eskils och Åsas tal.
Alla som funderat på klokskapen i val av c-departement måste ha blivit åtminstone temporärt nöjda när Eskil och Åsa idag fick chansen att inledningstala på miljö och hållbarhetsprogrammet. De levererar fett, som vi säger på nyspråk.

4. Grymma brudar. Stämmogeneralen Karin och bussiga Berit!
Snacka om girlpower. Vad hade man annat kunnat vänta sig?! För oss som känner Karin Pettersson och Berit Snapp hade vi förväntat oss tidernas bästa centerstämma. Väl på plats är det för bra för att vara sant. Otroligt!

5. Återväxten är tryggad.
Vilken fröjd att som åhörare och kommitté-alltiallo få en chans att i lugn och ro sitta och lyssna på debatten på Jobb och företagande-programmet! Vilken debattiver, vilka debattörer! CUF:s och Centerstudenters nuvarande och tidigare ordföranden och stämmoombud har på något sätt satt nivån och fostrat nya generationer skickliga, välformulerade och retoriska ombud. Nu när man har "betalt" för att hålla sig till partistyrelsens och kommitténs förslag till stämman, är man småorolig över dessa demagoger och folkförförare. Till och med miljöministern var imponerad som ju själv är en talare av Guds nåde.

Imorgon bär det av hemåt. Jag missar tyvärr en alldeles, alldeles underbar kväll på Kalmar slott. Men jag får komma hem. Till Kuiva, Göran, våra katter, skogen och älven. Borta bra men hemma bäst :-)

Live från Centerstämman i Kalmar

Jag skrev ett långt blogginlägg - ja, jag vet, jag är för mångordig, men... - jag publicerade det på Departementet. Det blev lite långt från Övertorneå. Men ni som vill följa med mig på Centerstämma i kan kika där.

Bara så ni vet. Varför jag inte svarar i privata mobiltelefonen. Eller inte ringer upp. Jag hinner inte. Vi jobbar på dagen, kvällen och bloggar på natten, innan vi somnar :-)

Ses snart här. Tills dess, allt gott.

Tack för ett bra möte!

Hemkommen för en dryg halv timme sedan, ska jag packa väskan och köra vidare. Imorgon kl 06.35 flyger jag via Arlanda till Östersund för att ta mig till morgondagens uppdrag i Gäddede (där vi - lokala och regionala aktörer samt företrädare för de nationella regeringarna i Sverige och Norge), ska prata kommunal samverkan över riksgränsen).

Vill bara passa på att tacka de som kom till kvällens skolmöte i Juoksengi ikväll för ett bra och konstruktivt möte. Det känns som att viktiga infallsvinklar och aspekter kom fram i ljuset som Eija, jag och vi andra måste gå vidare med. Jag vågar mig inte på att sammanfatta kvällens diskussion, förutom att med tacksamhet notera, att vi nu har föräldrarna i Juoksengis stöd för att driva förslaget om att tillsätta en gemensam grupp med BUN-beredningen, tjänstemän och företrädare för resp byaskola för att utarbeta en konsekvensanalys där de olika alternativen redovisas och prövas. Jag hoppas att man i Svanstein och Pello ser lika positivt på att medverka i ett sådant sammanhang.

Bland mycket klokt tänkt och sagt på mötet ikväll, dröjer sig Ahti Aasas ord om den ovissa framtiden kvar. Han har alldeles rätt. Det enda vi vet om framtiden är att vi inte vet. Och precis som han förtjänstfullt lyfte fram: vem av oss tornedalingar hade för fem år sedan trott att vi skulle ha ett IKEA-varuhus i södra grannkommunen och goda förutsättningar för järnmalmsbrytning i Kaunisvaara i den norra grannkommunen?!

Jag har en massa hemläxor att göra efter kvällens möte. Ett uppdrag jag ska försöka fixa nästa vecka på vår centerstämma i Kalmar, är att prata med partikamraterna i Rättvik och Mora, om hur de lyckades säkra överlevnaden för de små byaskolorna.

Till aktionsgruppen för bevarandet av skolan i Juoksengi

som svar på er debattartikel i NK (24/8).

Jag läser er artikel. Och så läser jag den igen. Men det står ingenstans att ni riktar och vänder er till det socialdemokratiska partiet i Övertorneå kommun.

Istället drar ni orsakssamband mellan å ena sidan sossarnas inre liv och vad som utspelat sig och förevarit på deras möten, å andra sidan "barn-och utbildningsnämndens" beslut och "Övertorneå kommun", "kommunpolitikerna". Av påståendet att en folkvald politiker gått på sin egen linje trots majoriteten i sitt politiska parti, drar ni slutsatsen att "tron på demokratin i denna kommun [faller] som brickorna i ett dominospel" och ifrågasätter värdet av att rösta i våra allmänna val "när det ändå verkar vara en diktatorisk beslutsordning".

Det sättet att resonera gör mig "mörkrädd", för att låna ett ord en av er skrev i ett mejl till mig. Vilken demokratisyn företräder ni själva i Aktionsgruppen och hur korrekt och sakligt, speglar ni beslutsprocessen i vår kommun?

Det gör att jag funderar på klokskapen i mitt förslag på Centerpartiets kommunkretsmöte 12/8, att hålla ett offentligt partimöte inför vårt partis ställningstagande i frågan om norra kommundelens skolstruktur till Juoksengi.

Eftersom våra c-ledamöter i barn- och utbildningsnämnden tagit ställning för det liggande förslaget;

• att lägga ner F6 i Juoksengi och Pello


• flytta samman all F6-verksamhet i befintliga lokaler i Svansteins skola


• att ha förskoleverksamhet i Juoksengi resp Pello


• att låta högstadieeeleverna i norra skolområdet välja mellan 7-9 i Svanstein resp Övertorneå

och jag lutar åt att göra detsamma, tyckte jag, i anständighetens namn, att vi i vårt partis fortsatta process, först borde besöka den by som är mest drabbad av förslaget. För att öga mot öga möta kommuninvånarna, förklara bakgrunden och förslaget, motivera vårt preliminära ställningstagande och inte minst lyssna på berörda elever, föräldrar, bybor och allmänhet i Övertorneå kommun innan vi slutgiltigt tar ställning.

Vi kommer till Juoksengi på söndag för att lyssna på era synpunkter, känslor, kritik och invändningar mot detta förslag, dess alternativ och effekter. Vi gör det som första, men förhoppningsvis inte enda, parti. Men efter att ha läst er debattartikel undrar jag om det är någon vits att komma till er för att samtala och lyssna på er?

För ni verkar mest upptagna och intresserade av att diskutera med socialdemokraterna i Övertorneå kommun. Fine. De är största parti i kommunen och i sittande majoritet. Barn- och utbildningsnämndens främste företrädare är socialdemokrat. Och försök gärna prata med sossarna och påverka dem, men skär fortsättningsvis för allas vår skull, inte hela kommunen, inte alla kommunpolitiker, hela demokratin över samma kam.

Ni argumenterar [i artikeln] för att folk ska sluta rösta, för att sossarna i den här kommunen, inte gör som ni vill i den här frågan. Är det, det, ni menar med demokrati

Och låt mig förklara varför:

Ni blandar, enligt mitt synsätt, ihop demokrati med socialdemokrati - och det verkar vara något annat.

Låt mig därför inledningsvis och upplysningsvis - för ni verkar i stridens hetta - totalt glömt bort och/eller förträngt följande fakta:

• Det finns sju partier i Övertorneå kommunfullmäktige.

Övertorneå kommun är alltså - tack och lov - ingen enpartikommun. Centerpartiet är näst största parti och jobbar hårt för att i nästa val växa ännu mer. Och fortsätter sossarna att ägna sig åt interna stridigheter - inför öppen ridå (!) - istället för att styra och leda den här kommunen med oss som vill, värnar och tar ansvar för kommunens bästa, minskar sannolikt risken ytterligare att kommunen skulle bli en s-märkt enpartikommun.

• Av dessa - finns sex partier representerade med ordinarie ledamöter i barn- och utbildningsnämnden (BUN).

Av BUN:s protokoll framgår att endast en (Åsa Alanentalo, kd) av alla på sammanträdet tjänstgörande ledamöter inte stöder förslaget.

Slutsats: Skolstrukturen i norra kommundelen är inte en fråga något parti avgör ensamt. Bakom det liggande förslaget råder en nästan total politisk enighet.

Vidare...

• BUN:s förslag är ingen blixt från en klar himmel

BUN har - givet de ekonomiska ramar kommunfullmäktige anvisat (Budgetbeslut Kf 06-11-13 - enhälligt. Dvs inga reservationer av kf-ledamöter bosatta i Juoksengi, Pello, Svanstein eller Luppio eller Övre Kuivakangas - för den delen heller) - att hantera sina frågor.

BUN:s ordförande har på den årliga s k ekonomikonferensen, vars syfte är att "få en samlad bedömning av kommunens ekonomiska förutsättningar för de kommande åren", för den församlade skaran (KS au däribland undertecknad, nämndsordföranden, förvaltningschefer/verksamhetsansvariga) tydligt redovisat vad som var på gång i frågan om skolstrukturen. (Frågan är således ingalunda en ny, "plötslig" diskussionsfråga, utan tvärtom en väl känd sådan, givet den befolkningssammansättning och befolkningsutveckling Övertorneå kommun tyvärr befinner sig i.)

Jag välkomnade där och då - givet det mandat vårt parti fick av väljarna i höstens val för vårt kommunala handlingsprogram och den ekonomiska politik vi där för fram - Vedestigs och BUN:s handlingskraft och ambition att föra dialog med berörda bybor inför ett ställningstagande.

• Inte råd dra beslutet i långbänk

För att ta ställning och vidta åtgärder måste vi göra. Nu. Ju längre vi väntar desto mer äter lokalkostnaderna upp den samlade skolbudgeten. Och det sker på bekostnad av kvalitet för eleverna med undervisning och övrigt stöd. Och att inte göra något och dra frågan i långbänk, menar jag är en oansvarig hållning. Kan vi, av moraliska skäl, verkligen från kommunens totala budget ständigt skjuta mer och mer pengar till barn- och utbildningsverksamheten när antalet barn ständigt sjunker? Medan gruppen äldre och sk äldre äldre ständigt ökar? När de två befolkningsgruppernas kurvor korsar varandra i helt fel riktning? Jag kan i alla fall inte försvara den prioriteringen av våra skattemedel.

Att vi före ett samlat ställningstagande ska göra en konsekvensanalys där olika aspekter och argument för och emot de olika handlingsalternativen ges en allsidig belysning är en självklarhet. Däremot är det en styrka och en fördel om den grupp som utarbetar en sådan konsekvensanalys inte bara består av kommunala skolpolitiker och tjänstemän utan även av föräldrar från resp berörd by, så de misstankar och invändningar som finns blir sakligt utredda.

• Vad är demokrati?!

Jag blir dock apropå demokrati- och människosyn bekymrad när jag läser slutklämmen på debattartikeln: "Är det verkligen en sund tanke att lägga ner en skola i norra kommunens största ännu levande by?"

Vad står den värderingen för, vad andas och signalerar den? Har alla i den här kommunen, som det står i FN:s konvention om mänskliga rättigheter, lika rätt och värde? Gäller det alla och alltid, eller bara några och ibland? Att en by i kraft av sitt invånarantal, ska diktera hur kommunal verksamhet ska bedrivas?

Vad säger det om hur Aktionsgruppen betraktar, alla oss andra som råkar bo någon annanstans i vår fina kommun än just i Juoksengi? Är vi andra klassens medborgare med B-rättigheter?

Jag och många med mig har stor förståelse och full respekt för att bybor kämpar just för sin skola. Eller för att föräldrar kämpar just för sina barn.

Men för de av oss som valt att ta steget till att bli och vara kommunpolitiker, är inte uppgiften att i första hand tillgodose en specifik bys behov och önskemål? Vi måste efter bästa förmåga försöka väga ihop och försöka bedöma vad som är de flesta barns bästa och vad som mest gagnar kommunen i sin helhet och på lång sikt. Och det är där vi kan landa i olika slutsatser, trots att vi kanske delar samma analys.

Mötet börjar kl 19.00 i Polcirkelhuset. Och det är öppet för alla kommuninvånare.

Snyggt jobbat, Kemppainen (Not!)

Jag är född 1975 och tillhör definitionsmässigt, vad som emellanåt i debatten, brukar kallas för den "ironiska generationen". Vår jargong är ironisk, och när vi emellanåt säger en sak, menar vi precis det motsatta. I skriven text är det svårt att uppfatta ironi, att läsa det underförstådda utan röstens tonläge och det sätt på vilket man verbalt säger en sak.

Men "snyggt jobbat, Kemppainen" var precis det första jag spontant tänkte och kände, när jag såg hans uttalande i Norrbottens-Kuriren tidigare i veckan (21/8). Roland Kemppainen är ordförande i socialdemokratiska arbetarekommunen i Övertorneå. Det uppseendeväckande med hans kommentar i NK är att han offentligt diskuterar huruvida och när i så fall vårt sittande kommunalråd ämnar kasta in handduken.

Ett sällan skådat exempel på att aktivt göra en person till s k lame duck. Som f d ordförande för Centerpartiets motsvarighet till arbetarekommunen, är jag särskilt förtrollad över att en så trogen arbetare i den socialdemokratiska vinträdgården som Roland Kemppainen - säger det inte om en oppositionspolitiker. Utan en partikamrat, sitt eget kommunalråd(!).

Det finns säkert de som är skadeglada över krisen och sönderfallet i s. Jag har lätt att hålla mig för att le i mjugg. För insatsen är hög. Det är tre år kvar till nästa val. Det här är det sista Övertorneå kommun behöver just nu. Ett aktivt underminerande av kommunalrådet. Inte manövrerat av en stygg opposition, utan ifrågasatt av sina egna. Frågan är vad som känns värst.

Leve Nationalälvarna!

Idag den 18 augusti är det Nationalälvens dag. Precis som förra året åkte jag till Svanstein för att se forsbåtarna med facklorna. Det var så fint och stämningsfullt förra året och så även i år. (Tyvärr, har jag glömt usb-kabeln till mobilen i Stockholm, så jag kan inte här och nu, visa lite bilder som jag tog där, men det får jag ta igen till veckan!) Att stå vid Torneälvens strand, en ljum kväll i augusti, när det skymmer och sjunga Tornedalssången är en mäktig, nästan övermäktig, känsla. En högtidsstund. Nästan svårt att sätta ord på det man upplever inombords, i alla fall om man som jag, är en känslomänniska. Det är så stort.

Tidigare idag var min lokala partisyster Eija och jag i Luleå dit distriktsstyrelsen (där Eija är ersättare) hade kallat oss gruppledare för en gemensam överläggning om Regionfrågan och Ansvarskommittén. Det var ett mycket bra initiativ av distriktsstyrelsen, hög närvaro, bra och konstruktiva diskussioner och mänger av one-liners! Dagens favorit stod Ulf Ottosson från Arjeplog för, apropå att Axel Oxenstierna - i princip - är mannen bakom dagens länsindelning:
"1634 var kontaktvägarna sämre". Inte långt efter kom Börje Wiss, Kiruna med kommentaren "det går inte att föda barn via internet" om ansvaret för hälso- och sjukvården, centraliseringen av statlig och offentlig service och 24-timmarsmyndighet m.m. (Förhoppningsvis blir det lite bilder från det mötet också nästa vecka)

Dagens antiklimax var dock handlingarna till måndagens KS au! Föredragningslistan är så kort att man undrar om vi bor och är verksamma på samma planet. Som om vi levde i Utopia och allt är fullbordat, omhändertaget. Men mer om detta till veckan.

Riv upp beslutet om Särkivaaragården!

Verkligheten har hunnit ikapp socialdemokraterna och majoriteten. Nu behövs ett omtag i frågan om framtida särskilt boende i Övertorneå.

Kommunstyrelsen beslutade den 16 juli att bevilja starttillstånd för om- och tillbyggnad av Särkivaaragårdens äldreboende i Övertorneå under förutsättning att kommunfullmäktige beslutar att restfinansiera investeringen.

Nu när kostnadskalkylerna spruckit och kostnaderna för om- och tillbyggnaden av Särkivaaragården blir ca 47% dyrare än beräknat, är det ett nytt läge. Beslutsfattare
och medborgare måste ställa sig frågan om det verkligen är rimligt att satsa minst 44
- istället för de beräknade 30 - miljoner kr i en om- och tillbyggnad av en gammal byggnad
med de osäkerheter det innebär, istället för att satsa på ett nybygge.

Före valet 2006 fördes en livlig diskussion om hur behovet av framtida särskilt boende i
Övertorneå skulle mötas. Vi i oppositionen anklagades för ekonomiskt lättsinne när vi av
kvalitetsmässiga skäl för boende och personal argumenterade för ett nybygge, men nu visar det sig - på grund av byggkonjunkturen i Norrbotten - att gapet mellan ett nybygge och ett om- och tillbyggnad minskar.

När kostnaderna rör sig i en riktning mot vad ett nybygge skulle kosta och förutsättningarna
därmed så radikalt förändrats, måste vi ha det politiska modet och klokskapen att ifrågasätta
fattade beslut. Våra argument om omsorgen av våra äldre, boende och anställda är lika giltiga
idag som för ett år sedan, men konjunkturläget gör frågan om omprövning av ställningstagandet nödvändigt.

Jag uppmanar därför medborgarna att bilda opinion i frågan så kommunfullmäktige den 24 september inte skjuter till restfinansieringen för om- och tillbyggnaden av Särkivaaragården och därmed fullföljer ett projekt, vars bevekelsegrunder förändrats i grunden.