... när jag hör att Umeå-polisen anser sig säkra på att de äntligen gripit den s k Haga-mannen! Under hela min studietid i Umeå var vi rädda för när han skulle slå till nästa gång. I dag åtta år, åtta våldtäktsoffer och oändligt lidande senare verkar nu polisen ha klarat upp brottet.
---
Ulf, vår nye kandidat Sven-Erik och jag deltog i Centerpartiets distriktsstämma i Luleå i helgen. Nu har vi listorna till landsting och riksdag på plats och det känns mycket bra att gå till val. Vi håller på er, Ulf & Åsa! Federley höll tal på konventet i fredags och frälsade massorna.
---
Tornedalsloppet från Vanhaniemi avklarades i söndags. 23 km. Nog kändes det i kroppen dagen efter. Men roligt var det! Fint väder, strålande solsken, vår i Tornedalen och folk hejande på olika platser utmed spåret! Härlig upplevelse! Nu är det bara att komma igen nästa år. Igår blev det lite skidåkning på Särkijärvi, eftersom vi tyvärr inte hann till byaloppet i Soukolojärvi.
onsdag, mars 29, 2006
måndag, mars 20, 2006
Att avgå eller inte avgå...
Jag har med anledning av flodvågskatastrofskommissionens rapport tidigare debatterat för att utrikesminister Laila Freivalds ska avgå.
Efter kvällens avsnitt av SVT-produktionen - baserad på Hanne Vibeke Holsts bok - "Kronprinsessan", börjar jag nästan tycka att det bästa vore om Freivalds inte skulle avgå. För tänk om det skulle komma någon bättre i hennes ställe, som skulle öka socialdemokraternas popularitet? Freivalds börjar i själva verket bli en av borgerlighetens största tillgångar. Låt henne stövla på. Det är ju knappt sex månader kvar :-)
Efter kvällens avsnitt av SVT-produktionen - baserad på Hanne Vibeke Holsts bok - "Kronprinsessan", börjar jag nästan tycka att det bästa vore om Freivalds inte skulle avgå. För tänk om det skulle komma någon bättre i hennes ställe, som skulle öka socialdemokraternas popularitet? Freivalds börjar i själva verket bli en av borgerlighetens största tillgångar. Låt henne stövla på. Det är ju knappt sex månader kvar :-)
söndag, mars 19, 2006
"Inget är klart, förrän allt är klart"
... det talesättet hörde vi till döddagar under Centerpartiets samarbete med socialdemokraterna i mitten av 1990-talet, från de nattmanglande förhandlarna med dåvarande partiordförande Olof Johansson i spetsen. Nu får jag själv anledning att använda den frasen, för att beteckna kvällens kretsårsmötes arbete med förslaget till kommunfullmäktigelista. På onsdag återupptar vi arbetet och hoppas då kunna fastställa den.
Emilia Andersson och Linnéa Fors, åk 3-elever från Gränsälvsgymnasiet här i Övertorneå besökte oss och berättade starkt och gripande om sitt möte med fattigdomen i Brasilien och deras arbete för fadderbarnet Jennifer. Linnéa och Emilia är två goda exempel på hur man i sin vardag med ganska små medel, konkret och med en egen insats kan bidra till en bättre värld med mindre fattigdom och elände. Det var intressant att höra hur den växande turismen inte bara för positiva sidor med sig utan även delvis försämrar läget för samhällets redan mest utsatta. Människor som lever i slumområden flyttas till andra slumområden eller fördrivs på gator, när myndigheterna vill ge plats och goda lägen för turisthotellen. Vi lämnade i höstas ett litet bidrag till flickorna så att de kunde förverkliga sitt projekt och det var fint att få denna återkoppling på sponsringen! Tack tjejer, och lycka till!
Emilia Andersson och Linnéa Fors, åk 3-elever från Gränsälvsgymnasiet här i Övertorneå besökte oss och berättade starkt och gripande om sitt möte med fattigdomen i Brasilien och deras arbete för fadderbarnet Jennifer. Linnéa och Emilia är två goda exempel på hur man i sin vardag med ganska små medel, konkret och med en egen insats kan bidra till en bättre värld med mindre fattigdom och elände. Det var intressant att höra hur den växande turismen inte bara för positiva sidor med sig utan även delvis försämrar läget för samhällets redan mest utsatta. Människor som lever i slumområden flyttas till andra slumområden eller fördrivs på gator, när myndigheterna vill ge plats och goda lägen för turisthotellen. Vi lämnade i höstas ett litet bidrag till flickorna så att de kunde förverkliga sitt projekt och det var fint att få denna återkoppling på sponsringen! Tack tjejer, och lycka till!
Måtte allt gå bra
Sent på fredagskvällen inträffade en olycka i centrala Övertorneå. Fyra ungdomar som åkte i en bil, åkte av vägen in i ett hus. Fortfarande vet vi inte hur läget är med de skadade. Förstämning och oro gör att tankarna på dessa vandrar fram och tillbaka. Vi tänker på dessa unga människor som precis har börjat sina liv och som har så mycket framför sig och deras anhöriga, och hoppas att det går bra.
Det är sådana händelser, som ställer hela livet på ända. På ett kort ögonblick kan allt förvandlas, allt förändras. Glädje och sorg, hopp och förtvivlan, mitt i livet, sida vid sida. Ofrånkomligt, smärtsamt.
Solen och vårvärmen har varit generösa mot oss i helgen. Igår var det invigning av en bro på skoterleden vid Kuurajoki utanför Jänkisjärvi. Det var en gemytlig tillställning, med pigga och glada Jänkis-bor och andra tillresta. Det var roligt att få åka skidor på myrarna i de trakterna, det tillhör minsann inte vanligheterna.
Idag laddade jag upp med skidåkning på Särkijärvi-spåret här i Övertorneå. I år har de dåliga isarna förhindrat att det traditionsenliga skidspåret mellan campingen och Ruskolabacken dragits. Istället har det blivit en 4 km slinga runt Särkijärvi. Det är skön och fin motionsåkning, och en befriande avlösning på de emellanåt tuffa backarna på Isovaara.
Vi har hunnit med att fira en 28-åring (Grattis tjejen!) också och nu pågår förberedelser inför kvällens spännande årsmöte och nomineringsstämma.
Nästa söndag äger Tornedalsloppet rum. Planen är att i år köra motionsklassens 23 km spår från Vanhaniemi.
Det är sådana händelser, som ställer hela livet på ända. På ett kort ögonblick kan allt förvandlas, allt förändras. Glädje och sorg, hopp och förtvivlan, mitt i livet, sida vid sida. Ofrånkomligt, smärtsamt.
Solen och vårvärmen har varit generösa mot oss i helgen. Igår var det invigning av en bro på skoterleden vid Kuurajoki utanför Jänkisjärvi. Det var en gemytlig tillställning, med pigga och glada Jänkis-bor och andra tillresta. Det var roligt att få åka skidor på myrarna i de trakterna, det tillhör minsann inte vanligheterna.
Idag laddade jag upp med skidåkning på Särkijärvi-spåret här i Övertorneå. I år har de dåliga isarna förhindrat att det traditionsenliga skidspåret mellan campingen och Ruskolabacken dragits. Istället har det blivit en 4 km slinga runt Särkijärvi. Det är skön och fin motionsåkning, och en befriande avlösning på de emellanåt tuffa backarna på Isovaara.
Vi har hunnit med att fira en 28-åring (Grattis tjejen!) också och nu pågår förberedelser inför kvällens spännande årsmöte och nomineringsstämma.
Nästa söndag äger Tornedalsloppet rum. Planen är att i år köra motionsklassens 23 km spår från Vanhaniemi.
fredag, mars 17, 2006
Da'n för da'n före da'n...
Har kommit hem från Luleå för en timme sedan. Arbetsveckans sista dag bjöd på en trevlig och blandad kompott. Dagen började med frukostmöte med Övertorneå-företagare. Förutom dagens temaämnen kom förstås företagandets villkor upp till diskussion. Jag tänker ofta att våra befintliga företagare här är en särskilt tålig sort, för att tala växtspråk och klimatzoner för ett ögonblick. Med ett något perifert läge i vart fall till de strikt nationella marknadscentra, med ett extra konkurrensutsatt läge så här på gränsen, klarar många av de år efter år att prestera beundransvärda företagargärningar med bravur. Tänk, att de - trots allt, lyckas driva företag framgångsrikt och lönsamt.
Fortfarande anser många svenskar att talesättet "statens kaka är liten men säker" är giltigt och har en stor tilltro till det offentligas förmåga att skapa jobb. Själv är jag oerhört bekymrad över vänsterretorikens och politikens bristande grundläggande förståelse för hur tillväxt och välfärd skapas. I debatten verkar de inte förstå att välfärdsutrymmet skapas av den privata sektorn och att basen för välfärden och vår gemensamma sektor är tillväxten i det privata näringslivet. Politiker kan aldrig skapa jobb, i bästa fall bara skapa, stärka och utveckla goda förutsättningar. Jag är den förste att erkänna att det finns ett ömsesidigt beroende mellan det privata och det offentliga, men om vi politiker nonchalerar de privata företagens betydelse för att skapa tillväxt och arbetstillfällen och börjar tro oss själva för att vara de bästa jobbskaparna har vi slagit in på en farlig väg.
Att ständigt jobba med att försöka förbättra företagandets villkor i Övertorneå kommun, är den viktigaste frågan den kommande mandatperioden. Utan tillväxt i det privata näringslivet ökar vår sårbarhet och beroende av den statliga politiken och statens välvilja, medan det är ett allt mindre beroende vi behöver eftersträva för att försäkra oss om ett större eget handlingsutrymme.
I Luleå var jag på min arbetsplats på Kommunförbundet Norrbotten för möte med kollegor och chef. Efteråt hann jag träffa vår nye CUF-ombudsquinna Åsa Andersson. Åsa (vars föräldrar f ö har sina rötter i Mettäjärvi resp Ruskola i Övertorneå kommun, så'nt är viktigt för oss tornedalingar att ha koll på :-) ) kommer redan till veckan att besöka oss tillsammans med Hanna Isaksson, från CUF:s riksorganisation. Vi ska göra en kampanjturné på kommunens skolor och försöka värva nya CUF-medlemmar.
Jag får många frågor från olika håll och kanter nu om höstens val och min roll i det. I morse hörde jag det (s)ittande kommunalrådet Arne Honkamaa, diplomatiskt svara: "Ei se minusta riipuu", dvs "det är inte mig det beror på", på en fråga om han skulle kandidera igen. Jag blev full i skratt över att i val- och nomineringstider, blir vi alla muslimer; Inshallah, om Gud vill. Fast för oss i folkrörelsepartier som socialdemokraterna och Centerpartiet är Gud liktydigt med Partiet eller Rörelsen. Då räcker det inte bara med att vilja och att ha ambition. Vad Partiet och Rörelsen vill, är minst lika viktigt: att förtjäna sitt partis förtroende och tillit.
Ikväll är det da'n för da'n före da'n. Jag har tidigare i veckan bloggat om att vi på söndag har kretsårsmöte och nomineringsstämma. Då fastställer Centerpartiet i Övertorneå kommun sin lista till kommunfullmäktige. Den som lever får se.
Ha en trevlig helg, kära läsare! Innan kretsårsmötet och dess förberedelser ska jag hinna med skidåkning och födelsedagsuppvaktning. En helg med vila, motion och frisk luft, umgänge med nära och kära och lite god mat ovanpå det toppat med politiskt ideellt arbete på söndagkväll. This can be something!
Fortfarande anser många svenskar att talesättet "statens kaka är liten men säker" är giltigt och har en stor tilltro till det offentligas förmåga att skapa jobb. Själv är jag oerhört bekymrad över vänsterretorikens och politikens bristande grundläggande förståelse för hur tillväxt och välfärd skapas. I debatten verkar de inte förstå att välfärdsutrymmet skapas av den privata sektorn och att basen för välfärden och vår gemensamma sektor är tillväxten i det privata näringslivet. Politiker kan aldrig skapa jobb, i bästa fall bara skapa, stärka och utveckla goda förutsättningar. Jag är den förste att erkänna att det finns ett ömsesidigt beroende mellan det privata och det offentliga, men om vi politiker nonchalerar de privata företagens betydelse för att skapa tillväxt och arbetstillfällen och börjar tro oss själva för att vara de bästa jobbskaparna har vi slagit in på en farlig väg.
Att ständigt jobba med att försöka förbättra företagandets villkor i Övertorneå kommun, är den viktigaste frågan den kommande mandatperioden. Utan tillväxt i det privata näringslivet ökar vår sårbarhet och beroende av den statliga politiken och statens välvilja, medan det är ett allt mindre beroende vi behöver eftersträva för att försäkra oss om ett större eget handlingsutrymme.
I Luleå var jag på min arbetsplats på Kommunförbundet Norrbotten för möte med kollegor och chef. Efteråt hann jag träffa vår nye CUF-ombudsquinna Åsa Andersson. Åsa (vars föräldrar f ö har sina rötter i Mettäjärvi resp Ruskola i Övertorneå kommun, så'nt är viktigt för oss tornedalingar att ha koll på :-) ) kommer redan till veckan att besöka oss tillsammans med Hanna Isaksson, från CUF:s riksorganisation. Vi ska göra en kampanjturné på kommunens skolor och försöka värva nya CUF-medlemmar.
Jag får många frågor från olika håll och kanter nu om höstens val och min roll i det. I morse hörde jag det (s)ittande kommunalrådet Arne Honkamaa, diplomatiskt svara: "Ei se minusta riipuu", dvs "det är inte mig det beror på", på en fråga om han skulle kandidera igen. Jag blev full i skratt över att i val- och nomineringstider, blir vi alla muslimer; Inshallah, om Gud vill. Fast för oss i folkrörelsepartier som socialdemokraterna och Centerpartiet är Gud liktydigt med Partiet eller Rörelsen. Då räcker det inte bara med att vilja och att ha ambition. Vad Partiet och Rörelsen vill, är minst lika viktigt: att förtjäna sitt partis förtroende och tillit.
Ikväll är det da'n för da'n före da'n. Jag har tidigare i veckan bloggat om att vi på söndag har kretsårsmöte och nomineringsstämma. Då fastställer Centerpartiet i Övertorneå kommun sin lista till kommunfullmäktige. Den som lever får se.
Ha en trevlig helg, kära läsare! Innan kretsårsmötet och dess förberedelser ska jag hinna med skidåkning och födelsedagsuppvaktning. En helg med vila, motion och frisk luft, umgänge med nära och kära och lite god mat ovanpå det toppat med politiskt ideellt arbete på söndagkväll. This can be something!
tisdag, mars 14, 2006
Att skiljas från vännen sin, utan att fälla tårar?
En omtumlande dag lider mot sitt slut. Efter 3,5 år som projektledare på Övertorneå kommun, blev jag idag avtackad med vackra blommor, fina ord och uppskattade presenter av kollegor och arbetsgivare. För en person som mig, som har nära till sina känslor och såväl skratt som gråt, känns sådana ceremonier jobbiga. Trots att jag jobbar kvar i samma lokaler och träffar de flesta nästan dagligen, känns det ändå vemodigt att avsluta ett kapitel som vi gjorde idag.
Mina år i Övertorneå kommun har varit bland de bästa i mitt liv och jobbet - rena rama drömjobbet. Många fina minnen av människor jag haft förmånen att möta, händelser och små episoder har etsat sig fast i mitt hjärta och alla dessa intryck kommer jag att bära med mig resten av mitt liv. Samtidigt som man kan känna sig överväldigad av alla känslor som finns inombords, vill man så gärna förmedla den tacksamhet och glädje man känner, inför de människor som funnits där i glädje och sorg, i med - och motgångar.
De flesta bekymmer i ens eget liv framstår som futtiga i jämförelse med andra människors livsöden och emellanåt knepiga situationer. Just nu möter jag mycket vrede, upprördhet och frustration hos människor över den senaste vågen rapporter om de statliga bolagsdirektörernas pensionsuppgörelser. Många människor vittnar också med oro och förfäran om arbetsförmedlingarnas högre krav på de arbetssökande. De ger uttryck för en blind tillämpning, som ibland okänsligt och utan att ta hänsyn till helhetsbilden för den arbetssökande, kan slå slint och skapa tragiska människoöden. Östra Norrbotten har länge dragits med en svår arbetsmarknadssituation och det är långtifrån enkelt vare sig för de arbetssökande eller arbetsförmedlingarna att klara sin uppgift.
De flesta av de jag mött anser att denna nya hårdare regeltillämpning till stor del, beror på regeringens ambition att hyfsa arbetslöshetsstatistiken inför valet. Cyniskt kan tyckas, men jag är benägen att instämma i analysen. Regeringens plusjobb-satsning ifrågasätter jag också på samma grunder. Vad händer med plusjobben när de två åren är över? Men när regeringens 4 %-mål ska uppnås, verkar ändamålen helga medlen.
Forum för levande historia och Brottsförebyggande rådet lade idag fram en skrämmande rapport. Var tjugonde svensk är antisemitisk och många är öppet fientliga till såväl judar som muslimer och vill förvägra dessa grupper religionsfrihet och rösträtt. Avogheten tar sig många uttryck i allt ifrån öppen diskriminering, till främlingsfientlighet och avståndstagande.
Paradoxalt nog verkar parallellt med en allt öppnare värld där de ömsesidiga och gränsöverskridande beroendena av varandra ständigt ökar i betydelse och blir allt tydligare i vår vardag, motsatta strömningar leva ett eget liv. Strömningar där idéer och ideal om "vi" och "dom", om att allt var bättre förr, om att detta "vi" är mer överlägsna, mer upplysta än andra, frodas.
Mina år i Övertorneå kommun har varit bland de bästa i mitt liv och jobbet - rena rama drömjobbet. Många fina minnen av människor jag haft förmånen att möta, händelser och små episoder har etsat sig fast i mitt hjärta och alla dessa intryck kommer jag att bära med mig resten av mitt liv. Samtidigt som man kan känna sig överväldigad av alla känslor som finns inombords, vill man så gärna förmedla den tacksamhet och glädje man känner, inför de människor som funnits där i glädje och sorg, i med - och motgångar.
De flesta bekymmer i ens eget liv framstår som futtiga i jämförelse med andra människors livsöden och emellanåt knepiga situationer. Just nu möter jag mycket vrede, upprördhet och frustration hos människor över den senaste vågen rapporter om de statliga bolagsdirektörernas pensionsuppgörelser. Många människor vittnar också med oro och förfäran om arbetsförmedlingarnas högre krav på de arbetssökande. De ger uttryck för en blind tillämpning, som ibland okänsligt och utan att ta hänsyn till helhetsbilden för den arbetssökande, kan slå slint och skapa tragiska människoöden. Östra Norrbotten har länge dragits med en svår arbetsmarknadssituation och det är långtifrån enkelt vare sig för de arbetssökande eller arbetsförmedlingarna att klara sin uppgift.
De flesta av de jag mött anser att denna nya hårdare regeltillämpning till stor del, beror på regeringens ambition att hyfsa arbetslöshetsstatistiken inför valet. Cyniskt kan tyckas, men jag är benägen att instämma i analysen. Regeringens plusjobb-satsning ifrågasätter jag också på samma grunder. Vad händer med plusjobben när de två åren är över? Men när regeringens 4 %-mål ska uppnås, verkar ändamålen helga medlen.
Forum för levande historia och Brottsförebyggande rådet lade idag fram en skrämmande rapport. Var tjugonde svensk är antisemitisk och många är öppet fientliga till såväl judar som muslimer och vill förvägra dessa grupper religionsfrihet och rösträtt. Avogheten tar sig många uttryck i allt ifrån öppen diskriminering, till främlingsfientlighet och avståndstagande.
Paradoxalt nog verkar parallellt med en allt öppnare värld där de ömsesidiga och gränsöverskridande beroendena av varandra ständigt ökar i betydelse och blir allt tydligare i vår vardag, motsatta strömningar leva ett eget liv. Strömningar där idéer och ideal om "vi" och "dom", om att allt var bättre förr, om att detta "vi" är mer överlägsna, mer upplysta än andra, frodas.
måndag, mars 13, 2006
Utan eldsjälar stannar Sverige! Och världen!
Efter en dryg månads uppehåll på bloggen är jag tillbaka med nya krafter. Årsmötessäsongen går på högvarv, som alla som är ideellt engagerade, är medvetna om och mer eller mindre uppslukade av. Ikväll hade det lokala hushållningssällskapet årsmöte i Emmastugan i Soukolojärvi och jag var inbjuden för att berätta om de senaste årens s k "Levande fäbod"-verksamhet på Hanhinvittikko - Norrbottens första - och hittills enda kulturreservat - som ligger i Övertorneå kommun, 9 km nordväst om Övertorneå tätort. Just nu håller vi på att bilda föreningen Hanhinvittikkos vänner, för att kunna driva verksamheten vidare.
På söndagkväll håller vår kommunkrets årsmöte tillika nomineringsstämma. Det känns av två skäl extra spännande och roligt i år. För det första är det mitt första verksamhetsår som kretsordförande och för det andra, ska vi fastställa vår lista till kommunfullmäktige. Jag hoppas på ett stort deltagande från våra medlemmars sida till detta viktiga uppladdningsmöte inför den alltmer intensiva fas av den valrörelse som vi redan befinner oss i.
Idag förrättades invigningen av Norrbottens största vindkraftspark i Aapua i nordvästra delen av Övertorneå kommun. Det är en rolig och historisk tilldragelse och utan tvekan, ett viktigt bidrag till Övertorneås ekokommun-profil. Framförallt är det en stor dag för invånarna i Aapua och omkringliggande byar och alla anhängare av lokal utveckling. Vindkraftparken är ett lysande exempel på Aapua-bornas tro på sin bygds framtid och vilja till positiv utveckling. Snurrorna på Etu-Aapua utgör en symbol för kraften hos individer som Gunnar Scott och andra Aapua-bor som i åratals envist kämpat för sin sak, och som också hittat och lyckats engagera entreprenörer. Idag kunde resultatet av deras drömmar, hårda arbete och många miljoner hedras och firas.
Den initiativkraft och framåtanda som visats hos Aapua-borna finns glädjande nog också på andra håll i Övertorneå kommun. Sedan en tid tillbaka har några Svansteins-bor med Ahti Vähäkangas i spetsen dragit igång en bolagsbildningsprocess, för att köpa slalomanläggningen Pullinki Ski strax norr om byn. Ett starkt lokalt ägande baserat på ett brett engagemang ger utomordentligt goda förutsättningar, för att framgångsrikt bedriva och utveckla, en i grunden fantastisk, anläggning och övrig vintersportpotential i området.
Det finns gott om eldsjälar och mycken lokal utvecklingskraft i Norrbotten och inte minst i Övertorneå kommun. Förstår vi hur mycket fattigare vi alla vore, utan dessa personers tro på sin egen kraft, förmåga och vilja att skapa sig en fortsatt framtid i vår bygd?!
På söndagkväll håller vår kommunkrets årsmöte tillika nomineringsstämma. Det känns av två skäl extra spännande och roligt i år. För det första är det mitt första verksamhetsår som kretsordförande och för det andra, ska vi fastställa vår lista till kommunfullmäktige. Jag hoppas på ett stort deltagande från våra medlemmars sida till detta viktiga uppladdningsmöte inför den alltmer intensiva fas av den valrörelse som vi redan befinner oss i.
Idag förrättades invigningen av Norrbottens största vindkraftspark i Aapua i nordvästra delen av Övertorneå kommun. Det är en rolig och historisk tilldragelse och utan tvekan, ett viktigt bidrag till Övertorneås ekokommun-profil. Framförallt är det en stor dag för invånarna i Aapua och omkringliggande byar och alla anhängare av lokal utveckling. Vindkraftparken är ett lysande exempel på Aapua-bornas tro på sin bygds framtid och vilja till positiv utveckling. Snurrorna på Etu-Aapua utgör en symbol för kraften hos individer som Gunnar Scott och andra Aapua-bor som i åratals envist kämpat för sin sak, och som också hittat och lyckats engagera entreprenörer. Idag kunde resultatet av deras drömmar, hårda arbete och många miljoner hedras och firas.
Den initiativkraft och framåtanda som visats hos Aapua-borna finns glädjande nog också på andra håll i Övertorneå kommun. Sedan en tid tillbaka har några Svansteins-bor med Ahti Vähäkangas i spetsen dragit igång en bolagsbildningsprocess, för att köpa slalomanläggningen Pullinki Ski strax norr om byn. Ett starkt lokalt ägande baserat på ett brett engagemang ger utomordentligt goda förutsättningar, för att framgångsrikt bedriva och utveckla, en i grunden fantastisk, anläggning och övrig vintersportpotential i området.
Det finns gott om eldsjälar och mycken lokal utvecklingskraft i Norrbotten och inte minst i Övertorneå kommun. Förstår vi hur mycket fattigare vi alla vore, utan dessa personers tro på sin egen kraft, förmåga och vilja att skapa sig en fortsatt framtid i vår bygd?!
onsdag, februari 08, 2006
Drömmen om en bättre värld
Idag gästade jag Övertorneå LRF-avdelnings årsmöte. Vice länsförbundsordföranden Nils-Olov Lindfors var inbjuden och talade sig varm för länets möjligheter när det gäller att producera hållbar energi i olika former i framtiden, bl a biobränslen. Lindfors såg en mycket ljus framtid för energiproduktionen i Norrbotten och menade att Norrbotten med växande skogar kan spela en viktig roll i det globala klimatarbetet. När skogen växer och biomassan ökar binds koldioxid upp och s k kolsänkor bildas. I ett system med handel med utsläppsrätter blir sådana kolsänkor viktiga handelsvaror.
Nu på kvällskvisten har jag suttit i Hedenäset, tillsammans med ett par partikamrater som länge varit vårt parti troget, och planerat en medlemsresa senare i vår. Nu är vi i startgroparna med att ta fram ett nytt kommunalt handlingsprogram för Övertorneå den kommande mandatperioden och på medlemsresan skulle vi få tid och tillfälle att se över och finslipa programmet.
Annars är förstås det allt överskuggande just nu händelseutvecklingen i karikatyrkrisen. Idag har oförsonliga tongångar hörts från den danska inrikesministern. Jag kan inte undgå att känna en sorg över hur allt blivit här i världen efter 11 september 2001. I chocken över förödelsen av Twin towers och terrorattentaten mot USA kändes det trots allt som att hela världen samlade sig och solidariserade sig med USA mot terrorismen, som när som helst, kan slå till var som helst, mot vem som helst. Rätt hanterat hade USA ett gyllene läge att visa på ett ödmjukt ledarskap, handskas varsamt med stödet och skapa global samling.
Istället hetsade president Bush mot terroristerna, införde en hårdför och repressiv politik och utpekade ett antal länder som ondskans axelmakter. Självklart rättfärdigas inte terroristers handlingar, självklart tycker jag inte att Västvärlden nu får vad vi förtjänar. Samtidigt kan jag inte annat än känna sorg över att världen inte lyckades bättre i det läge och vakuum som uppstod.
Jag har som 30-åring fått uppleva fantastiska, dramatiska och omvälvande skeenden som förändrat historien. Jag kommer ännu ihåg hur jag vaknade den där natten kl 03.00 och lyssnade på radio när Öst- och Västtyskland förenades. Jag minns att jag satt där yrvaken i sängde och ryste när jag hörde folkets jubel och fick gåshud. Hemma i sängen i Teurajärvi. Jag och min generation har fått uppleva Warszawa-paktens kollaps, förenandet av öst och väst, apartheidregimens fall i Sydafrika. Det har varit en tid av förhoppningar och återkommande små bekräftelser om att allt är möjligt. Jag vill inte tro att den tiden är över. Jag vill leva i tron om att min generation kommer att lämna över en bättre värld till Peter, Isak och deras kompisar och så småningom deras barn, än den värld vi föddes till. Åtminstone är det skäl nog för att jobba politiskt och försöka dra sitt lilla strå till stacken!
Nu på kvällskvisten har jag suttit i Hedenäset, tillsammans med ett par partikamrater som länge varit vårt parti troget, och planerat en medlemsresa senare i vår. Nu är vi i startgroparna med att ta fram ett nytt kommunalt handlingsprogram för Övertorneå den kommande mandatperioden och på medlemsresan skulle vi få tid och tillfälle att se över och finslipa programmet.
Annars är förstås det allt överskuggande just nu händelseutvecklingen i karikatyrkrisen. Idag har oförsonliga tongångar hörts från den danska inrikesministern. Jag kan inte undgå att känna en sorg över hur allt blivit här i världen efter 11 september 2001. I chocken över förödelsen av Twin towers och terrorattentaten mot USA kändes det trots allt som att hela världen samlade sig och solidariserade sig med USA mot terrorismen, som när som helst, kan slå till var som helst, mot vem som helst. Rätt hanterat hade USA ett gyllene läge att visa på ett ödmjukt ledarskap, handskas varsamt med stödet och skapa global samling.
Istället hetsade president Bush mot terroristerna, införde en hårdför och repressiv politik och utpekade ett antal länder som ondskans axelmakter. Självklart rättfärdigas inte terroristers handlingar, självklart tycker jag inte att Västvärlden nu får vad vi förtjänar. Samtidigt kan jag inte annat än känna sorg över att världen inte lyckades bättre i det läge och vakuum som uppstod.
Jag har som 30-åring fått uppleva fantastiska, dramatiska och omvälvande skeenden som förändrat historien. Jag kommer ännu ihåg hur jag vaknade den där natten kl 03.00 och lyssnade på radio när Öst- och Västtyskland förenades. Jag minns att jag satt där yrvaken i sängde och ryste när jag hörde folkets jubel och fick gåshud. Hemma i sängen i Teurajärvi. Jag och min generation har fått uppleva Warszawa-paktens kollaps, förenandet av öst och väst, apartheidregimens fall i Sydafrika. Det har varit en tid av förhoppningar och återkommande små bekräftelser om att allt är möjligt. Jag vill inte tro att den tiden är över. Jag vill leva i tron om att min generation kommer att lämna över en bättre värld till Peter, Isak och deras kompisar och så småningom deras barn, än den värld vi föddes till. Åtminstone är det skäl nog för att jobba politiskt och försöka dra sitt lilla strå till stacken!
måndag, februari 06, 2006
Hem, ljuva hem!
Har precis kommit tillbaka till Övertorneå efter en ny dag på resande fot. Idag hade vi möte i Brottsoffermyndighetens nämnd i Umeå och det blev en lång dag och tidig morgon. Nästan hela förra veckan var jag på turné i mitt arbete som projektledare på Kommunförbundet Norrbotten. Vi hade delegationer från Apatity och Kirovsk på besök i framför allt deras vänortskommuner Boden och Gällivare, men hann även med en del andra nedslag under veckan. Det blir ganska intensivt, när man är ute med en grupp från morgon till kväll.
Det känns skönt att vara hemma igen och slippa vara ute på vintervägarna med mörkerkörning. Det finns mycket att blogga om just nu: Maud Olofssons förslag att slopa LAS för unga upp till 26 år (som jag f ö debatterade i P4 Radio Norrbotten i fredags), men kanske framför allt karikatyrkrisen och dess allt mer skrämmande konsekvenser. När jag har kört hem under kvällen har jag givetvis följt nyhetsrapporteringen i radion och den senaste händelseutvecklingen ger vid handen att det nu uppstått oroligheter i Iran. Det väcker många tankar och känslor. Vad är det som händer och sker? Var ska detta sluta? Yttrandefrihet och pressfrihet å ena sidan, respekt för mångfald och religionsfrihet å andra. Hade vi publicerat liknande bilder av judar? Varför är det okej att skämta och förstärka fördomar och uppfattningar om just muslimer? Inte vet jag. Men en sak är säker: detta kommer jag att fortsätta fundera på den närmaste tiden! God natt!
Det känns skönt att vara hemma igen och slippa vara ute på vintervägarna med mörkerkörning. Det finns mycket att blogga om just nu: Maud Olofssons förslag att slopa LAS för unga upp till 26 år (som jag f ö debatterade i P4 Radio Norrbotten i fredags), men kanske framför allt karikatyrkrisen och dess allt mer skrämmande konsekvenser. När jag har kört hem under kvällen har jag givetvis följt nyhetsrapporteringen i radion och den senaste händelseutvecklingen ger vid handen att det nu uppstått oroligheter i Iran. Det väcker många tankar och känslor. Vad är det som händer och sker? Var ska detta sluta? Yttrandefrihet och pressfrihet å ena sidan, respekt för mångfald och religionsfrihet å andra. Hade vi publicerat liknande bilder av judar? Varför är det okej att skämta och förstärka fördomar och uppfattningar om just muslimer? Inte vet jag. Men en sak är säker: detta kommer jag att fortsätta fundera på den närmaste tiden! God natt!
måndag, januari 30, 2006
Förberedelser pågår!
Senare ikväll ska jag till Hedenäset och Hietaniemis c-avdelnings årsmöte. Det blir ännu ett viktigt tillfälle att i samspråk med lokala partikamrater, tänka över frågor och strategier inför valet den 17 september. Vi har ett mycket gott utgångsläge och det är oerhört stimulerande att nu arbeta med att ta fram ett nytt kommunalt handlingsprogram för den kommande mandatperioden. I programmet ska vi precisera vår vision för Övertorneå, våra prioriteringar och inriktningar för att i valet söka största möjliga stöd och mandat för den politiken.
I helgen deltog jag tillsammans med Ulf Hannu i Centerpartiets länskonferens. Det är en årlig mötesplats där centerpartister runtom i länet träffas och diskuterar gemensamma frågor och informerar varandra om läget ute i kommunerna. Ett valår som detta är det extra intressant att få en inblick i de andra kommunkretsarans förberedelser. Riksdagsledamoten Håkan Larsson höll på fredagskvällen ett anförande om politiken för Norra Sverige och berörde flera intressanta förslag.
Centerpartiet går nu fram som enda parti med förslaget om differentierade arbetsgivaravgifter. I Norge håller man precis på - efter godkännande från EES-domstolen - att återinföra denna åtgärd som visat sig såväl effektiv som träffsäker, när det gäller att stärka tillväxtförutsättningarna i områden som ligger långt från marknaden och har ett glest befolkningsunderlag.
En av de största poängerna med ett borgerligt maktskifte på nationell nivå efter höstens val gäller just den regionala utvecklingspolitiken. För att hela landet ska kunna bidra till tillväxten måste företagsklimatet förbättras på en rad punkter. För att fler ska kunna få jobb måste det bli enklare och billigare för företagen att anställa.
Nästa vecka har den lokala LRF-avdelningen årsmöte. Det blir intressant och spännande att få se och höra hur, den i vår kommun, viktiga, jord- och skogsbruksnäringen ser framtiden an. Vilka utmaningar ser de runt hörnet? Vilka möjligheter och förutsättningar behöver de för att kunna utvecklas positivt?
Härnäst denna vecka väntar för min egen del flera dagar runtom i vårt vackra vinterskrudade län. I mitt jobb på Kommunförbundet Norrbotten tar vi denna vecka emot två delegationer från Apatity resp Kirovsk från Murmansk län, Ryssland. De ska besöka sina svenska och norrbottniska vänortskommuner och ett spänstigt program med bl a företagare med Rysslands-affärer står för dörren. Men först som sagt, Hedenäset. Then we take Berlin... nej, men Boden!
I helgen deltog jag tillsammans med Ulf Hannu i Centerpartiets länskonferens. Det är en årlig mötesplats där centerpartister runtom i länet träffas och diskuterar gemensamma frågor och informerar varandra om läget ute i kommunerna. Ett valår som detta är det extra intressant att få en inblick i de andra kommunkretsarans förberedelser. Riksdagsledamoten Håkan Larsson höll på fredagskvällen ett anförande om politiken för Norra Sverige och berörde flera intressanta förslag.
Centerpartiet går nu fram som enda parti med förslaget om differentierade arbetsgivaravgifter. I Norge håller man precis på - efter godkännande från EES-domstolen - att återinföra denna åtgärd som visat sig såväl effektiv som träffsäker, när det gäller att stärka tillväxtförutsättningarna i områden som ligger långt från marknaden och har ett glest befolkningsunderlag.
En av de största poängerna med ett borgerligt maktskifte på nationell nivå efter höstens val gäller just den regionala utvecklingspolitiken. För att hela landet ska kunna bidra till tillväxten måste företagsklimatet förbättras på en rad punkter. För att fler ska kunna få jobb måste det bli enklare och billigare för företagen att anställa.
Nästa vecka har den lokala LRF-avdelningen årsmöte. Det blir intressant och spännande att få se och höra hur, den i vår kommun, viktiga, jord- och skogsbruksnäringen ser framtiden an. Vilka utmaningar ser de runt hörnet? Vilka möjligheter och förutsättningar behöver de för att kunna utvecklas positivt?
Härnäst denna vecka väntar för min egen del flera dagar runtom i vårt vackra vinterskrudade län. I mitt jobb på Kommunförbundet Norrbotten tar vi denna vecka emot två delegationer från Apatity resp Kirovsk från Murmansk län, Ryssland. De ska besöka sina svenska och norrbottniska vänortskommuner och ett spänstigt program med bl a företagare med Rysslands-affärer står för dörren. Men först som sagt, Hedenäset. Then we take Berlin... nej, men Boden!
tisdag, januari 17, 2006
Det tänks och det skrivs...
... och hur ska man som heltidsarbetande fritidspolitiker ha en chans att hinna med? Frågan inställer sig med jämna mellanrum, när man med näsan knappt ovan vattenytan i nyhetsflödet på sin höjd bara hinner snappa eller notera allt som susar förbi en. Allt man borde eller skulle vilja sätta sig in i, läsa igenom. Allt man skulle vilja hinna tänka igenom för att bilda sig en egen uppfattning. Men icke!
Idag kom en rapport jag hunnit börja längta efter, men som jag ännu inte hunnit läsa eller ens ladda ner. Den borgerliga arbetsgruppens rapport om utrikes- och säkerhetspolitiken. Det blir spännande läsning.
Minst lika spännande läsning blir Sören Ekströms och Jakt- och fiskerättsutredningens slutbetänkande "Jakt och fiske i samverkan". Knappt var utredningens presskonferens avslutad innan Jägareförbundet sågat betänkandet och föreslår att allt kastas i papperskorgen. Själv förbehåller jag mig rätten att studera förslagen och bilda mig en egen uppfattning. Ambitionen att så långt möjligt hitta lokala lösningar och samråd mellan berörda (markägare, samer, jägare etc) känns lovvärd. Fortsättning följer!
Och imorgon onsdag 18/1 är det partiledardebatt i riksdagen. Missa inte valårets första partiledardebatt! Följ den på Sveriges Radio P1 kl 09.00 eller se Maud & Co live på SVT2 med start samma tid.
Idag kom en rapport jag hunnit börja längta efter, men som jag ännu inte hunnit läsa eller ens ladda ner. Den borgerliga arbetsgruppens rapport om utrikes- och säkerhetspolitiken. Det blir spännande läsning.
Minst lika spännande läsning blir Sören Ekströms och Jakt- och fiskerättsutredningens slutbetänkande "Jakt och fiske i samverkan". Knappt var utredningens presskonferens avslutad innan Jägareförbundet sågat betänkandet och föreslår att allt kastas i papperskorgen. Själv förbehåller jag mig rätten att studera förslagen och bilda mig en egen uppfattning. Ambitionen att så långt möjligt hitta lokala lösningar och samråd mellan berörda (markägare, samer, jägare etc) känns lovvärd. Fortsättning följer!
Och imorgon onsdag 18/1 är det partiledardebatt i riksdagen. Missa inte valårets första partiledardebatt! Följ den på Sveriges Radio P1 kl 09.00 eller se Maud & Co live på SVT2 med start samma tid.
måndag, januari 16, 2006
Halonen vs Niinistö
Det blev en andra valomgång i det finska presidentvalet, men tyvärr gick inte min favoritkandidat Matti Vanhanen vidare. Tråkigt men likväl en god investering för partiet inför nästa års finska riksdagsval. Vanhanen har befäst sin ställning och kampanjmaskineriet i partiet har smorts.
När Tarja Halonen fick elaka frågor om resultatet var en motreaktion riktad mot ev övermod i hennes kampanj - där kampanjledaren tidigare i förra veckan gått ut och vädjat till de "erkänt sparsamma finländska kvinnorna" att rösta igenom Halonen i en första valomgång, för att på så sätt spara sjuttio miljoner av finska statens skattemedel enligt en egen beräkning (!), svarade hon att det nog gällde att vara ödmjuk, men att ödmjukheten inte skulle bära hela vägen, och att situationen även påkallar skinn på näsan. Nu dröjer det två veckor innan vi får den spännande upplösningen på den finska presidentvalsdramatiken!
Nej, nu när Idrottsgalan börjat, har väl Sverige stannat. Imorgon kan ni inte läsa här om rätt person fick rätt pris. Idrottskommentarer är inte riktigt min grej. När vi nyligen planerade partimöten och aktiviteter innevarande vår, påpekade mina kära partivänner när vinter-OS äger rum och vikten av att förlägga vår verksamhet till andra tider. Frågan inställer sig: är det bra eller dåligt med vinter-OS och fotbolls-VM ett valår? Spelar det roll överhuvudtaget för de politiska diskussionerna med stora publikfriande idrottsevenemang? Tja, inte vet jag. Vad tror ni?
När Tarja Halonen fick elaka frågor om resultatet var en motreaktion riktad mot ev övermod i hennes kampanj - där kampanjledaren tidigare i förra veckan gått ut och vädjat till de "erkänt sparsamma finländska kvinnorna" att rösta igenom Halonen i en första valomgång, för att på så sätt spara sjuttio miljoner av finska statens skattemedel enligt en egen beräkning (!), svarade hon att det nog gällde att vara ödmjuk, men att ödmjukheten inte skulle bära hela vägen, och att situationen även påkallar skinn på näsan. Nu dröjer det två veckor innan vi får den spännande upplösningen på den finska presidentvalsdramatiken!
Nej, nu när Idrottsgalan börjat, har väl Sverige stannat. Imorgon kan ni inte läsa här om rätt person fick rätt pris. Idrottskommentarer är inte riktigt min grej. När vi nyligen planerade partimöten och aktiviteter innevarande vår, påpekade mina kära partivänner när vinter-OS äger rum och vikten av att förlägga vår verksamhet till andra tider. Frågan inställer sig: är det bra eller dåligt med vinter-OS och fotbolls-VM ett valår? Spelar det roll överhuvudtaget för de politiska diskussionerna med stora publikfriande idrottsevenemang? Tja, inte vet jag. Vad tror ni?
söndag, januari 15, 2006
Hyvä Suomi!
Just nu pågår rösträkning i första omgången av det finska presidentvalet. Vallokalerna har stängt kl 20 finsk tid och de första rapporterna börjar komma. Tarja Halonen har ett betydande försprång i förhållande till de närmaste motkandidaterna, samlingspartiets Sauli Niinistö och Centerpartiets tillika statsministern Matti Vanhanen. Om det blir en andra omgång blir det spännande att se vem av herrarna som drar det längsta strået. I opinionsmätningarna har Niinistö legat före, men i röstsammanräkningen verkar Vanhanen knappa in. Själv hoppas jag att det blir Vanhanen som vinner kampen om andra platsen.
Veckan har inneburit vardag och arbete. Nu börjar allt rulla på. Idag har det varit en vacker vinterdag med ett ljus som återvänder allt tidigare och ger oss nya krafter. Det var en enkel match att köra en extra runda på Isovaaras 5 km-spår, en härlig dag för skidåkning med frisk luft och bara några grader kallt. Den senaste veckans blidväder har tinat bort snön, som tidigare fick träden att nästan bångna under tyngden av all snö, och snön har sjunkit och packats ihop till gagn och glädje för bl a skoteråkarna. Däremot ser isarna farliga ut i år. Igår, när tre av mina närmaste vänner bjöd på ett personligt och fint firande av min 30-årsdag för ett halvt år sedan, åkte vi upp till Svanstein utmed Torneälven och såg hur öppet vattnet i älven är, långa sträckor. Snön på älven genomborras av vakar och råkar; isen förrädisk och farlig.
I Chile är det också presidentval idag. Socialistpartiets Michelle Bachelet ser i ett historiskt val ut, att bli republikens första kvinnliga president. Igår kväll hann jag ikapp Tv4:s storsatsning "Commander-in-chief" med Geena Davis, i rollen som Amerikas första kvinnliga president Mackenzie Allen. Serien är bra, men precis som en nära vän konstaterade, är det typiskt och symptomatiskt att enda gången en kvinna kan bli president är, när den ordinarie mannen dör.
Under den gångna veckan har den kristdemokratiske riksdagsmannen Erling Wälivaara återigen varit i blåsväder för sina homofobiska åsikter och jämförelser mellan homosexuella som kleptomaner och pyromaner. Han har tvingats avge halvhjärtade ursäkter, men vi som följt hans gärningar och retorik under en lång följd av år, vet att han står för en biblisk bokstavstro enligt egen tolkning, när det gäller synen på bl a homosexualitet. Själv debatterade jag redan 1998 i NSD mot hans ståndpunkt om homosexualitet som "en levnadsform som inte för samhället framåt".
Idag har den största årliga tummelplatsen för försvars- och säkerhetspolitiskt intresserade öppnats. Folk- och försvars årskonferens i Sälen är ett måste och något jag verkligen saknar sedan min tid på riksdagskansliet. Alla är där, intressanta föredragningar av intressanta personer på löpande band och god stämning. Försvarsberedningen har överlämnat ett betänkande där de föreslår att en krisenhet inrättas, med befogenheter att vidta åtgärder när en kris drabbar landet eller nationens intressen. Debatten om den svensk-ryska militära samövningen Operation Snöflingan som äger rum i Norrbotten med start imorgon har också dragit igång. Sverige anklagas för legitimera Rysslands krig i Tjetjenien, genom att träna tillsammans med ryska förband som genomfört "terrorismbekämpningsaktioner" i Tjetjenien.
Jag tycker ständigt att Sverige har mycket att lära av Finland. Mycket att inspireras av och följa. Men lika illa och/eller schabloniserad som mediebilden av Norrland understundom är, är bilden av och intresset för Finland. Ännu en sak man gör bättre i Finland än i Sverige är den spänstiga utrikes- och säkerhetspolitiska debatt som förts under presidentvalskampanjen. Finlands Rysslandspolitik och förhållningssätt till Nato har öppet och livligt diskuterats, vilket inte minst Svenska folkpartiets kandidat Henrik Lax framgångsrikt bidragit till. Självfallet gör det republikanska styrelseskicket det naturligt att fokusera de frågor där presidenten har en viktig roll, som i te x just utrikespolitiken, men som smyg-monarkist vill jag inte på denna punkt följa det finska exemplet. Icke desto mindre är det intressant att fundera på hur vi i vår svenska politiska debatt kan levandegöra frågorna om Sveriges röst i världen och de utrikes- och säkerhetspolitiska vägvalen vi står inför i såväl det korta som långa perspektivet.
Veckan har inneburit vardag och arbete. Nu börjar allt rulla på. Idag har det varit en vacker vinterdag med ett ljus som återvänder allt tidigare och ger oss nya krafter. Det var en enkel match att köra en extra runda på Isovaaras 5 km-spår, en härlig dag för skidåkning med frisk luft och bara några grader kallt. Den senaste veckans blidväder har tinat bort snön, som tidigare fick träden att nästan bångna under tyngden av all snö, och snön har sjunkit och packats ihop till gagn och glädje för bl a skoteråkarna. Däremot ser isarna farliga ut i år. Igår, när tre av mina närmaste vänner bjöd på ett personligt och fint firande av min 30-årsdag för ett halvt år sedan, åkte vi upp till Svanstein utmed Torneälven och såg hur öppet vattnet i älven är, långa sträckor. Snön på älven genomborras av vakar och råkar; isen förrädisk och farlig.
I Chile är det också presidentval idag. Socialistpartiets Michelle Bachelet ser i ett historiskt val ut, att bli republikens första kvinnliga president. Igår kväll hann jag ikapp Tv4:s storsatsning "Commander-in-chief" med Geena Davis, i rollen som Amerikas första kvinnliga president Mackenzie Allen. Serien är bra, men precis som en nära vän konstaterade, är det typiskt och symptomatiskt att enda gången en kvinna kan bli president är, när den ordinarie mannen dör.
Under den gångna veckan har den kristdemokratiske riksdagsmannen Erling Wälivaara återigen varit i blåsväder för sina homofobiska åsikter och jämförelser mellan homosexuella som kleptomaner och pyromaner. Han har tvingats avge halvhjärtade ursäkter, men vi som följt hans gärningar och retorik under en lång följd av år, vet att han står för en biblisk bokstavstro enligt egen tolkning, när det gäller synen på bl a homosexualitet. Själv debatterade jag redan 1998 i NSD mot hans ståndpunkt om homosexualitet som "en levnadsform som inte för samhället framåt".
Idag har den största årliga tummelplatsen för försvars- och säkerhetspolitiskt intresserade öppnats. Folk- och försvars årskonferens i Sälen är ett måste och något jag verkligen saknar sedan min tid på riksdagskansliet. Alla är där, intressanta föredragningar av intressanta personer på löpande band och god stämning. Försvarsberedningen har överlämnat ett betänkande där de föreslår att en krisenhet inrättas, med befogenheter att vidta åtgärder när en kris drabbar landet eller nationens intressen. Debatten om den svensk-ryska militära samövningen Operation Snöflingan som äger rum i Norrbotten med start imorgon har också dragit igång. Sverige anklagas för legitimera Rysslands krig i Tjetjenien, genom att träna tillsammans med ryska förband som genomfört "terrorismbekämpningsaktioner" i Tjetjenien.
Jag tycker ständigt att Sverige har mycket att lära av Finland. Mycket att inspireras av och följa. Men lika illa och/eller schabloniserad som mediebilden av Norrland understundom är, är bilden av och intresset för Finland. Ännu en sak man gör bättre i Finland än i Sverige är den spänstiga utrikes- och säkerhetspolitiska debatt som förts under presidentvalskampanjen. Finlands Rysslandspolitik och förhållningssätt till Nato har öppet och livligt diskuterats, vilket inte minst Svenska folkpartiets kandidat Henrik Lax framgångsrikt bidragit till. Självfallet gör det republikanska styrelseskicket det naturligt att fokusera de frågor där presidenten har en viktig roll, som i te x just utrikespolitiken, men som smyg-monarkist vill jag inte på denna punkt följa det finska exemplet. Icke desto mindre är det intressant att fundera på hur vi i vår svenska politiska debatt kan levandegöra frågorna om Sveriges röst i världen och de utrikes- och säkerhetspolitiska vägvalen vi står inför i såväl det korta som långa perspektivet.
söndag, januari 08, 2006
Girlpower på basketplanen
Kl 10.00 i förmiddags gjorde Övertorneå IF:s tjejer upp om guldet i Basket-DM för flickor B mot flickorna från Råneå. Övertorneå-tjejerna bärgade hem guldet med en betryggande seger. Det är häftigt att se hur våra korta tjejer - med undantag av Sanna som sticker upp - med kämpaglöd, allvar och humor i blandad kompott faktiskt håller de betydligt längre motståndarna stången. Snabbhet tycks kompensera längd och min gamla misstro och fördom att basket är en sport, där de långa är särskilt gynnade, kom på skam. Jag älskar när jag blir av med mina fördomar eller när de i vart fall får sig en kraftig törn!
Jag har de senaste åren noterat skillnaderna i förhållningssätt och framtoning mellan våra och andras ungdomar. Precis som vanligt taggadde Råneå-tjejerna högljutt upp sig inför matchen, medan våra mer stillsamt, samlade ihop sig. Men väl ute på plan, tog våra flickor plats, klev fram och gjorde skillnad. Mycket skrik för litet ull, lyder ett hederligt gammalt svenskt uttryck. Det gäller att erinra sig det också i politiken, speciellt om man som jag är lite ivrig av sig.
Jag har de senaste 3,5 åren haft den stora förmånen att arbeta nära, med och för vårt kommunalråd Arne Honkamaa (s). Han har imponerat på mig och i mina ögon vunnit i längden med sin ödmjukhet. Ödmjukhet är en dygd, som inte ska förväxlas med otydlighet eller undfallenhet. Ibland kan vi tornedalingar vara väl så ödmjuka, och med Laestadius hoppandes på den ena axeln och Luther på den andra, har budskapet att inte förhäva sig getts oss med modersmjölken. Men ibland är det faktiskt nödvändigt att våga ta för sig och våga ta plats. Tricket är att hitta balansen!
Finns det mätningar eller undersökningar om föreningstäthet? Jag vet att en faktor som föreningstäthet har betydelse för en orts förmåga att skapa utveckling och förnyelse. Föreningstäthet och den ideella sektorn är viktiga komponenter i det, den amerikanske statsvetaren och numera Harvard-professorn Robert D. Putnam kallat för "socialt kapital" (Putnam drar i artikeln Bowling alone: America's declining social capital en parallell mellan socialt kapital till fysiskt kapital eller humankapital, där verktyg och träning ökar den individuella produktiviteten, och menar att det sociala kapitalet har samma utmärkande drag som den sociala organiseringen: som nätverk, normer och socialt förtroende som möjliggör samordning och samarbete till ömsesidig nytta.) Det vore roligt att veta hur hög föreningstätheten i Övertorneå är i jämförelse med motsvarande glesbygdskommuner. Min gissning och känsla är att vi skulle ligga bra till också på en sådan lista.
Alla ideella föreningar som finns i vår kommun är fantastiskt viktiga i vår kommuns utveckling. Det arbete människorna i dessa föreningar lägger ner ovärderligt. Utan de skulle vi vara en , i andlig mening, fattig kommun. Det är tack vare dessa vardagshjältar, vi vanliga dödliga Övertorneå-bor kan välja mellan en lång rad olika fritidsintressen över hela skalan från kultur, idrott och nöjen. Vi har ca 15- 20 olika former av idrottsutövande och Övertorneå kommun stöttar dessa aktiviteter med i princip fria lokaler. Visst, kan man alltid tycka att det borde göras mer eller ännu bättre, men nog har vi en bra grund att stå på inför framtiden. Drivkraften att utveckla, förmågan att tänka nytt och annorlunda, att ha visioner och ambitioner med vad man vill uträtta ytterligare, är en nödvändig motor för att man inte ska lägga sig till ro, bara förvalta, stagnera och stelna.
Jag har de senaste åren noterat skillnaderna i förhållningssätt och framtoning mellan våra och andras ungdomar. Precis som vanligt taggadde Råneå-tjejerna högljutt upp sig inför matchen, medan våra mer stillsamt, samlade ihop sig. Men väl ute på plan, tog våra flickor plats, klev fram och gjorde skillnad. Mycket skrik för litet ull, lyder ett hederligt gammalt svenskt uttryck. Det gäller att erinra sig det också i politiken, speciellt om man som jag är lite ivrig av sig.
Jag har de senaste 3,5 åren haft den stora förmånen att arbeta nära, med och för vårt kommunalråd Arne Honkamaa (s). Han har imponerat på mig och i mina ögon vunnit i längden med sin ödmjukhet. Ödmjukhet är en dygd, som inte ska förväxlas med otydlighet eller undfallenhet. Ibland kan vi tornedalingar vara väl så ödmjuka, och med Laestadius hoppandes på den ena axeln och Luther på den andra, har budskapet att inte förhäva sig getts oss med modersmjölken. Men ibland är det faktiskt nödvändigt att våga ta för sig och våga ta plats. Tricket är att hitta balansen!
Finns det mätningar eller undersökningar om föreningstäthet? Jag vet att en faktor som föreningstäthet har betydelse för en orts förmåga att skapa utveckling och förnyelse. Föreningstäthet och den ideella sektorn är viktiga komponenter i det, den amerikanske statsvetaren och numera Harvard-professorn Robert D. Putnam kallat för "socialt kapital" (Putnam drar i artikeln Bowling alone: America's declining social capital en parallell mellan socialt kapital till fysiskt kapital eller humankapital, där verktyg och träning ökar den individuella produktiviteten, och menar att det sociala kapitalet har samma utmärkande drag som den sociala organiseringen: som nätverk, normer och socialt förtroende som möjliggör samordning och samarbete till ömsesidig nytta.) Det vore roligt att veta hur hög föreningstätheten i Övertorneå är i jämförelse med motsvarande glesbygdskommuner. Min gissning och känsla är att vi skulle ligga bra till också på en sådan lista.
Alla ideella föreningar som finns i vår kommun är fantastiskt viktiga i vår kommuns utveckling. Det arbete människorna i dessa föreningar lägger ner ovärderligt. Utan de skulle vi vara en , i andlig mening, fattig kommun. Det är tack vare dessa vardagshjältar, vi vanliga dödliga Övertorneå-bor kan välja mellan en lång rad olika fritidsintressen över hela skalan från kultur, idrott och nöjen. Vi har ca 15- 20 olika former av idrottsutövande och Övertorneå kommun stöttar dessa aktiviteter med i princip fria lokaler. Visst, kan man alltid tycka att det borde göras mer eller ännu bättre, men nog har vi en bra grund att stå på inför framtiden. Drivkraften att utveckla, förmågan att tänka nytt och annorlunda, att ha visioner och ambitioner med vad man vill uträtta ytterligare, är en nödvändig motor för att man inte ska lägga sig till ro, bara förvalta, stagnera och stelna.
lördag, januari 07, 2006
Oförglömliga ögonblick vid älven
Idag fick skidorna stå. Istället blev det en vinterpromenad i Ruskola längs utmed Torneälven. Kölden bet i kinderna och det var så tyst att det enda som hördes var knarret av snön under skorna. Det har för andra dagen i rad legat ett kölddis över nejden, som skapat ett märkligt ljus. Det är så fint i all sin enkelhet att gå där och se de vackra gårdsställena och passera förbi hus som tillhör anrika gamla Ruskola-släkter. Där har Bucht, Martin, Jaako, Mörtberg, Noppa och alla andra bott i generationer. Där vid Torneälven har de levt sina liv. Där har de fött sina barn, haft sina djur och slagit höet på ängarna. Jag tänker ofta på det Mandis Tervahauta formulerat, vackert uttryckt i orden: "Inte kan väl de ha levat förgäves?" Precis så tänker och känner jag ofta med vårt liv i Tornedalen. Alla stigar som trampats, all möda som lagts ner. Inte kan det ha varit förgäves.
Igår avverkade Göran och jag ännu en 5 km skidrunda på Isovaara. Det är ljuvligt att komma ut på skidorna, njuta av naturen och den friska luften. Tankarna skingras, skallen rensas och allt blir lite klarare, lite mer kreativt. Plötsligt får man nya idéer, förmår se frågor ur andra, mer oförutsägbara vinklar och perspektiv. Man får voima ja sisu, (kraft - och det som på svenska kanske bäst kan översättas med det så mesiga ordet "framåtanda"...) Söndagen den 26 mars kommer Tornedalsloppet att äga rum. Om jag bara hinner träna och åka nog mycket, vore det en riktig utmaning att ställa upp i motionärsklassen. Vårdagarna vid den tiden brukar vara ljuvliga, soliga och varma och loppet går genom vacker terräng som är rolig att åka på.
En nyhet för i år är att loppet ingår som en av fyra deltävlingar i FIS Nordic Marathon Cup, och jag hoppas att många tar chansen att gästa Tornedalen och köra loppet. Det är så roligt att arrangörerna får cred för allt arbete och engagemang de lägger ner varje år och utnämningen till deltävling i denna FIS-Cup känns som ett erkännande av deras mångåriga ideella ansträngningar.
Att ta en promenad i vinterkylan, att sätta sig i bastun efter en skidtur och ta riktigt med löylyä (ånga) är för mig en lisa för själen. Det är upplevelser som för mig personligen nästan känns andliga eller åtminstone meditativa och återhämtande.
När jag gick utmed älven idag vände mina tankar åter till de där vackra orden Bengt Pohjanen skriver i boken (eller "fotoballaden" som den kallas av sina upphovsmän) Meän maa (Vårat land): När du kommer skall jag visa dig, älven, stillheten och Gud.
De orden beskriver så väl Tornedalen. Och våra älvar - våra nationalälvar. De orden känns också högst sanna och levande för mig, när jag i verkligheten eller i tankarna färdas längs Torneälven. Som den där natten i somras, när den 2 juli hade övergått till att bli den tredje, och jag hade 30-årsfest nere vid campingen. Vi samlades vid stranden för att se hur några våghalsade vänner tog sig ett dopp, himlen var alldeles skär och det låg ett lätt dis på andra sidan stranden. Natten och ögonblickbilden var magisk och oförglömlig.
En annan gång. En kanottur, en annan sommar på samma älv. Ungefär vid Finlandsbron. Vi var på väg hemåt vid 23-tiden en kväll i sen juli, efter att ha paddlat långt och badat vid en av de många sanddynerna som uppstår när vattnet blir lågt i älven. Att med undantag av ljudet från paddeltaget som bryter vattenytan, närmast ljudlöst glida fram i natten med midnattssolen på himlen över älven där den är som bredast mellan våra broderländer, är ytterligare ett minne gömt i mitt hjärta.
Varje vår när jag skidrar på älven tänker jag på vilken glädje, kraft och liv den skänker oss året om. På sommaren kan vi bada i den, paddla på den och färdas med båt på den. På vintern glider vi fram på den vita snön med skidor eller skoter och möter vårens efterlängtade första varma solstrålar. Vi stannar till i nå'n driva, vid ett lä vid videbuskarna, rullar ut liggunderlaget och njuter tysta av en kopp rykande varm choklad.
Igår avverkade Göran och jag ännu en 5 km skidrunda på Isovaara. Det är ljuvligt att komma ut på skidorna, njuta av naturen och den friska luften. Tankarna skingras, skallen rensas och allt blir lite klarare, lite mer kreativt. Plötsligt får man nya idéer, förmår se frågor ur andra, mer oförutsägbara vinklar och perspektiv. Man får voima ja sisu, (kraft - och det som på svenska kanske bäst kan översättas med det så mesiga ordet "framåtanda"...) Söndagen den 26 mars kommer Tornedalsloppet att äga rum. Om jag bara hinner träna och åka nog mycket, vore det en riktig utmaning att ställa upp i motionärsklassen. Vårdagarna vid den tiden brukar vara ljuvliga, soliga och varma och loppet går genom vacker terräng som är rolig att åka på.
En nyhet för i år är att loppet ingår som en av fyra deltävlingar i FIS Nordic Marathon Cup, och jag hoppas att många tar chansen att gästa Tornedalen och köra loppet. Det är så roligt att arrangörerna får cred för allt arbete och engagemang de lägger ner varje år och utnämningen till deltävling i denna FIS-Cup känns som ett erkännande av deras mångåriga ideella ansträngningar.
Att ta en promenad i vinterkylan, att sätta sig i bastun efter en skidtur och ta riktigt med löylyä (ånga) är för mig en lisa för själen. Det är upplevelser som för mig personligen nästan känns andliga eller åtminstone meditativa och återhämtande.
När jag gick utmed älven idag vände mina tankar åter till de där vackra orden Bengt Pohjanen skriver i boken (eller "fotoballaden" som den kallas av sina upphovsmän) Meän maa (Vårat land): När du kommer skall jag visa dig, älven, stillheten och Gud.
De orden beskriver så väl Tornedalen. Och våra älvar - våra nationalälvar. De orden känns också högst sanna och levande för mig, när jag i verkligheten eller i tankarna färdas längs Torneälven. Som den där natten i somras, när den 2 juli hade övergått till att bli den tredje, och jag hade 30-årsfest nere vid campingen. Vi samlades vid stranden för att se hur några våghalsade vänner tog sig ett dopp, himlen var alldeles skär och det låg ett lätt dis på andra sidan stranden. Natten och ögonblickbilden var magisk och oförglömlig.
En annan gång. En kanottur, en annan sommar på samma älv. Ungefär vid Finlandsbron. Vi var på väg hemåt vid 23-tiden en kväll i sen juli, efter att ha paddlat långt och badat vid en av de många sanddynerna som uppstår när vattnet blir lågt i älven. Att med undantag av ljudet från paddeltaget som bryter vattenytan, närmast ljudlöst glida fram i natten med midnattssolen på himlen över älven där den är som bredast mellan våra broderländer, är ytterligare ett minne gömt i mitt hjärta.
Varje vår när jag skidrar på älven tänker jag på vilken glädje, kraft och liv den skänker oss året om. På sommaren kan vi bada i den, paddla på den och färdas med båt på den. På vintern glider vi fram på den vita snön med skidor eller skoter och möter vårens efterlängtade första varma solstrålar. Vi stannar till i nå'n driva, vid ett lä vid videbuskarna, rullar ut liggunderlaget och njuter tysta av en kopp rykande varm choklad.
tisdag, januari 03, 2006
Vänner, villainbrott och vilsen Goudin
Första veckan på det nya året fick en omtumlande start. Igår blev våra goda vänner utsatta för ett villainbrott. Deras son låg intet ont anandes och sov i huset och vaknade till glas som krossades och ljudet av någon gåendes på det krossade glaset. Denna kränkning ägde rum strax efter kl 11.00 igår förmiddag - mitt på blanka da'n - mitt i centrala Övertorneå. Tack och lov skadades inte husets unge man och tack och lov kunde gärningsmannen gripas bara tre timmar senare, men händelsen är otäck och oroande. Vi blir så vana och kanske bortskämda? med att vara förskonade från den brottslighet som nästan är vardagsmat i andra orter och städer. Lilla Övertorneå är en lugn och trygg, för att inte säga rentav idyllisk, ort, och när någon oväntat drabbas av eller utsätts för brott eller olycka så blir vi alla rädda och chockade.
Jag hann till min stora glädje träffa min gamla kompis Sven Tornberg igår kväll. Han är i dagarna på väg tillbaka till Kinna och Västra Götaland, efter att ha tillbringat och firat jul- och nyårshelgerna med nära och kära i och kring Vojakkala. Sven och jag har lärt känna varandra genom partiet och han har känt mig i halva mitt liv. Vi har avlöst varandra i Norrbottens CUF och också jobbat ihop i olika sammanhang. Under vår tid på riksdagskansliet var vi 2/3 av "tornedalsmaffian" tillsammans med Magnus Haara, med rötterna i Kärrbäck, numera en av Tornedalens många ambassadörer i Skåne. Det var roligt att prata gamla minnen med Sven och och spekulera i partiets läge just nu och framgent. Sist vi hade ett nära samarbete var våren 2004 då han ledde min personvalskampanj till Europaparlamentsvalet.
När man kör bil ofta och mycket som jag gör har man gott om tid att lyssna på radio och jag är svårartat radioberoende. På vägen till Vojakkala igår kväll kom jag in i ett program på favoritkanalen P1, som handlade om konstnärskap, kreativitet och genialitet med utgångspunkt i kompositören och det musikaliska underbarnet Wolfgang Amadeus Mozarts livsgärning. Programmet var ett i raden av många underbara P1-program, med rum för eftertanke och personligt tilltal.
Jag funderar ofta som ung politiker på politiker-rollen, vad som krävs för att bli politiker, vara det och emellanåt - vad som krävs för att stå ut med vad det innebär ibland. Hur kommer framtidens politiker att vara och fungera? Vilka kommer att vilja vara framtidens politiker? är ett par andra frågeställningar jag ofta i tankarna återkommer till. Vad händer med alla oss som kanske inte äger förmågan att kläcka och stapla käcka och klatschiga välformulerade one-liners på varandra? Vad händer med personer med förhållningssätt och/eller personlighetsdrag, som bygger på eftertanke och reflexion, kanske helt enkelt ett mer resonerande eller nyanserat tilltal? Kommer det att finnas utrymme för den sortens politiker? Hur slår de igenom mediabruset, där kravet på dig som politiker är att på 15 sekunder förpacka och framföra ditt budskap?
Vilka egenskaper kommer att känneteckna framtidens politiker? Är det de snygga, framgångsrika, vältaliga, som kommer att vinna folkets förtroende? Blir det viktiga med förpackningen än innehållet? Och vill folk ha politiker som är skickliga megafoner, snarare än engagerade människor som gör, tror på idéer och formulerar visioner och drömmer tillsammans med andra engagerade?
För att återgå till radiospåret. Vår lokala P4-station, f ö Sveriges mest lyssnade, har en intressant serie om de tre norrbottniska Europaparlamentarikerna. Hittills har jag hört reportagen om Helen Goudin (jl) och Anna Ibrisagic (m). Skillnaden i ingångsvärden, förutsättningar och ambitioner är slående och milsvida. Medan Goudin klagar på hur parlamentet fungerar och uttrycker oro för att "brysselifieras", talar Ibrisagic insiktsfullt om den reella påverkan på politiken en parlamentariker faktiskt kan utöva, beroende på om denne skaffat sig förståelsen för hur det fungerar, vikten av arbetssätt, kontakter och nätverk, vikten att prioritera mellan att å ena sidan vara på de viktiga mötena i Bryssel och Strasbourg å andra sidan vara hemma i valkretsen Sverige och möta människor. Ibrisagic talar öppet om hur vissa parlamentariker försöker missbruka sin plattform i parlamentet, genom att försöka pådyvla andra en politik som de själva vill ha, oavsett om det handlar om en cirkus- eller abortpolitik för hela EU.
Nej, efter 1,5 år i parlamentet vore det välgörande om Goudin kunde redovisa vilken nytta hon gjort för länet eller landet. Att under valrörelsen med svepande argument plädera för att de etablerade partierna tappat bort den lilla människans perspektiv, och i nästa sekund när hon själv är vald, vara den förste att utnyttja skattebetalarna för att ta ner sin egen familj på en studieresa till Bryssel, visar åtminstone i mina ögon med vilket uppsåt Goudin gått till val på.
Jag hann till min stora glädje träffa min gamla kompis Sven Tornberg igår kväll. Han är i dagarna på väg tillbaka till Kinna och Västra Götaland, efter att ha tillbringat och firat jul- och nyårshelgerna med nära och kära i och kring Vojakkala. Sven och jag har lärt känna varandra genom partiet och han har känt mig i halva mitt liv. Vi har avlöst varandra i Norrbottens CUF och också jobbat ihop i olika sammanhang. Under vår tid på riksdagskansliet var vi 2/3 av "tornedalsmaffian" tillsammans med Magnus Haara, med rötterna i Kärrbäck, numera en av Tornedalens många ambassadörer i Skåne. Det var roligt att prata gamla minnen med Sven och och spekulera i partiets läge just nu och framgent. Sist vi hade ett nära samarbete var våren 2004 då han ledde min personvalskampanj till Europaparlamentsvalet.
När man kör bil ofta och mycket som jag gör har man gott om tid att lyssna på radio och jag är svårartat radioberoende. På vägen till Vojakkala igår kväll kom jag in i ett program på favoritkanalen P1, som handlade om konstnärskap, kreativitet och genialitet med utgångspunkt i kompositören och det musikaliska underbarnet Wolfgang Amadeus Mozarts livsgärning. Programmet var ett i raden av många underbara P1-program, med rum för eftertanke och personligt tilltal.
Jag funderar ofta som ung politiker på politiker-rollen, vad som krävs för att bli politiker, vara det och emellanåt - vad som krävs för att stå ut med vad det innebär ibland. Hur kommer framtidens politiker att vara och fungera? Vilka kommer att vilja vara framtidens politiker? är ett par andra frågeställningar jag ofta i tankarna återkommer till. Vad händer med alla oss som kanske inte äger förmågan att kläcka och stapla käcka och klatschiga välformulerade one-liners på varandra? Vad händer med personer med förhållningssätt och/eller personlighetsdrag, som bygger på eftertanke och reflexion, kanske helt enkelt ett mer resonerande eller nyanserat tilltal? Kommer det att finnas utrymme för den sortens politiker? Hur slår de igenom mediabruset, där kravet på dig som politiker är att på 15 sekunder förpacka och framföra ditt budskap?
Vilka egenskaper kommer att känneteckna framtidens politiker? Är det de snygga, framgångsrika, vältaliga, som kommer att vinna folkets förtroende? Blir det viktiga med förpackningen än innehållet? Och vill folk ha politiker som är skickliga megafoner, snarare än engagerade människor som gör, tror på idéer och formulerar visioner och drömmer tillsammans med andra engagerade?
För att återgå till radiospåret. Vår lokala P4-station, f ö Sveriges mest lyssnade, har en intressant serie om de tre norrbottniska Europaparlamentarikerna. Hittills har jag hört reportagen om Helen Goudin (jl) och Anna Ibrisagic (m). Skillnaden i ingångsvärden, förutsättningar och ambitioner är slående och milsvida. Medan Goudin klagar på hur parlamentet fungerar och uttrycker oro för att "brysselifieras", talar Ibrisagic insiktsfullt om den reella påverkan på politiken en parlamentariker faktiskt kan utöva, beroende på om denne skaffat sig förståelsen för hur det fungerar, vikten av arbetssätt, kontakter och nätverk, vikten att prioritera mellan att å ena sidan vara på de viktiga mötena i Bryssel och Strasbourg å andra sidan vara hemma i valkretsen Sverige och möta människor. Ibrisagic talar öppet om hur vissa parlamentariker försöker missbruka sin plattform i parlamentet, genom att försöka pådyvla andra en politik som de själva vill ha, oavsett om det handlar om en cirkus- eller abortpolitik för hela EU.
Nej, efter 1,5 år i parlamentet vore det välgörande om Goudin kunde redovisa vilken nytta hon gjort för länet eller landet. Att under valrörelsen med svepande argument plädera för att de etablerade partierna tappat bort den lilla människans perspektiv, och i nästa sekund när hon själv är vald, vara den förste att utnyttja skattebetalarna för att ta ner sin egen familj på en studieresa till Bryssel, visar åtminstone i mina ögon med vilket uppsåt Goudin gått till val på.
söndag, januari 01, 2006
Feminismens backlash II ?!
För att fullfölja resonemanget huruvida 2005 var ett år av bakslag för feminismen. Nej, jag tror inte att 2005 var ett så genommörkt år i feminismens historia. Åtminstone föredrar jag att lyfta blickarna utanför vårt lands gränser och se genombrott och uppmuntrande tilldragelser.
För att bara påminna om två häftiga händelser under det gångna året: Angela Merkel blev Tysklands första kvinnliga förbundskansler. Afrika har också fått sin första kvinnliga president i Ellen Johnson-Sirleaf i Liberia.
Idag har jag påtat ihop min hemsida. Det blir en bra början och jag får ägna mig åt att i mån av tid försöka utveckla och uppdatera såväl den som bloggen framgent.
Det känns hur som helst härligt att nu vara på rätt sida om valåret. Nu jäklar! Nu kör vi så det ryker?! Eller hur?
lördag, december 31, 2005
2005 - feminismens backlash I?!
2005 verkar sluta på ett betydligt mer ljust, positivt och lovande sätt, än på det sätt det inleddes. Sent igår kväll pratade jag med min kära texanska väninna och soulsister Jay Anna. Jag hade missat hennes mejl om att hon och Fredrik har förlovat sig, och ämnar fullborda äktenskapet till sommaren! Så nu väntar bröllop i München och Texas i maj eller juni! Jag är så glad för hennes skull och det var härligt att prata med henne och hennes far, Mr. Harris. De hade ett pre-New Years party i trettiogradersvärme och förvånades över att den för oss och årstiden varma, nyårsnatten med bara -10 grader.
Den gångna veckan har vi matats med säckar som knyts ihop och summeringar av året i radio, TV och tidningar. En fråga som jag brottats med under senare delen av hösten är påståendet att 2005 var ett år av feministiska bakslag och motgångar. Jag är inte beredd att skriva under på det. Visst, har SVT-dokumentären "Könskriget" och de interna maktkamperna i Fi påverkat debatten. Men tokfeminister likväl som extremister och fundamentalister har det alltid funnits. I och utanför politiken och i såväl de etablerade som nya partierna. Faran med generaliseringar gör sig återigen påmind. Bara för att vissa kvinnor har en viss människosyn, delar inte alla vi andra samma uppfattningar. I vart fall inte bara på den omständigheten att vi tillhör samma grupp, om man nu tror att kvinnor kan och bör sorteras ihop till en grupp. Lika lite som alla män är kvinnomisshandlare, alla norrbottningar slöfockar som inte vill göra rätt för sig eller alla utlänningar kriminella.
Om vi inte står upp för de värden och begrepp vi tror på, kämpar för att ge de rätt innehåll, vinner de, som utmanar och hånar oss och våra åsikter. Därmed inte sagt att Lars Ohly hade kunnat göra sig av med sin kommuniststämpel när Muren föll. Därför är det viktigt att vid ceremonier samla sig kring den svenska flaggan, inte låta nazisterna ta ifrån oss den. Därför är det viktigt att kalla sig feminist, om man erkänner kvinnors underordnade ställning i samhället och har ambitioner att förändra det förhållandet och skapa en jämställdhet mellan könen. Åtminstone tills vi alla blir humanister! Den dagen blir allt etiketterande och alla -ismer och -ister överspelade.
Tyvärr, har vi en bit kvar dit. Till sist... läste jag i dagens utgåva av Norrbottens-Kuriren att den jag röstat på, till titeln Årets Norrbottning också mycket välförtjänt fick utmärkelsen. Sven-Erik Bucht, kommunalråd (s) i Haparanda. Mannen som ledde gänget som fick IKEA att etablera världens nordligaste varuhus till Haparanda-Torneå och som därigenom gav hela Tornedalen ny framtidstro. En av få politiker i länet med statsmannaliknande hållning. En ledare som är öppen, nyfiken och engagerad och ödmjukt bjuder in andra, bjuder på sig själv och delar med sig. Vi behöver fler politiker av Sven-Eriks kaliber i det här länet. Jag vill själv vara en av de.
Så gott slut och gott nytt år! Tack för året som varit och låt oss med tillförsikt hoppas på ett nytt spännande år! Ta hand om er och ha det gott!
Den gångna veckan har vi matats med säckar som knyts ihop och summeringar av året i radio, TV och tidningar. En fråga som jag brottats med under senare delen av hösten är påståendet att 2005 var ett år av feministiska bakslag och motgångar. Jag är inte beredd att skriva under på det. Visst, har SVT-dokumentären "Könskriget" och de interna maktkamperna i Fi påverkat debatten. Men tokfeminister likväl som extremister och fundamentalister har det alltid funnits. I och utanför politiken och i såväl de etablerade som nya partierna. Faran med generaliseringar gör sig återigen påmind. Bara för att vissa kvinnor har en viss människosyn, delar inte alla vi andra samma uppfattningar. I vart fall inte bara på den omständigheten att vi tillhör samma grupp, om man nu tror att kvinnor kan och bör sorteras ihop till en grupp. Lika lite som alla män är kvinnomisshandlare, alla norrbottningar slöfockar som inte vill göra rätt för sig eller alla utlänningar kriminella.
Om vi inte står upp för de värden och begrepp vi tror på, kämpar för att ge de rätt innehåll, vinner de, som utmanar och hånar oss och våra åsikter. Därmed inte sagt att Lars Ohly hade kunnat göra sig av med sin kommuniststämpel när Muren föll. Därför är det viktigt att vid ceremonier samla sig kring den svenska flaggan, inte låta nazisterna ta ifrån oss den. Därför är det viktigt att kalla sig feminist, om man erkänner kvinnors underordnade ställning i samhället och har ambitioner att förändra det förhållandet och skapa en jämställdhet mellan könen. Åtminstone tills vi alla blir humanister! Den dagen blir allt etiketterande och alla -ismer och -ister överspelade.
Tyvärr, har vi en bit kvar dit. Till sist... läste jag i dagens utgåva av Norrbottens-Kuriren att den jag röstat på, till titeln Årets Norrbottning också mycket välförtjänt fick utmärkelsen. Sven-Erik Bucht, kommunalråd (s) i Haparanda. Mannen som ledde gänget som fick IKEA att etablera världens nordligaste varuhus till Haparanda-Torneå och som därigenom gav hela Tornedalen ny framtidstro. En av få politiker i länet med statsmannaliknande hållning. En ledare som är öppen, nyfiken och engagerad och ödmjukt bjuder in andra, bjuder på sig själv och delar med sig. Vi behöver fler politiker av Sven-Eriks kaliber i det här länet. Jag vill själv vara en av de.
Så gott slut och gott nytt år! Tack för året som varit och låt oss med tillförsikt hoppas på ett nytt spännande år! Ta hand om er och ha det gott!
lördag, december 24, 2005
God Jul!
Den senaste veckans julförberedelser och avslutning på jobbet har gjort att jag inte prioriterat bloggandet. Det har icke desto mindre kliat i bloggfingrarna. Nyhetsströmmen denna vecka med det ojämställda arbetslivet och skandalerna på Migrationsverket har fått mig och många andra att återigen fundera vart mänskligheten - eller i vart fall den svenska delen av den - egentligen är på väg.
Mest upprörd har jag blivit över champagne- och tårtfirandet på Migrationsverket, efter genomförda avvisningar av asylsökande flyktingar. Människosynen, hur den månne ser ut?, är skrämmande. Samtidigt blir vi i det borgerliga lägret återigen påminda om behovet och utmaningen för oss [borgerligheten] att lyckas med, att såväl bygga som genomföra en ny humanistisk, värdig och klok integrationspolitik. Den flykting- och integrationspolitiska situationen i Sverige idag, är en tickande bomb och en av borgerlighetens viktigaste utmaningar. Otäckt bara med folkpartiets fortsatta fiskande i grumligt vatten...
Idag är det julafton. Hela min familj har för första gången samlats här hos mig och Göran, Skrållan och kattungarna. Julfriden sänker sig över oss liksom snön. Maten är under kontroll och jag längtar till att få sätta tänderna i de olika sillarna. Lax- och färskostterrinen blir spännande att pröva. Tyvärr, mäktade jag inte med att laga en efterlängtad rätt från vårt östra grannland till julbordet, lanttulaattikko, kålrotslåda, som är en höjdare. Jag intalar mig att årets lanttulaattikko-fiasko beror på att jag ännu inte funnit det optimala receptet.
Andra dåliga samveten är att årets julkort brann inne! Hjälp! Och alla dessa nära och kära, där ute, som är det viktigaste jag har. Jag tänker på er, var än ni är i vår fantastiska värld, från Austin till Örnsköldsvik. Sköt om er och ha en fin och fröjdefull jul!
Mest upprörd har jag blivit över champagne- och tårtfirandet på Migrationsverket, efter genomförda avvisningar av asylsökande flyktingar. Människosynen, hur den månne ser ut?, är skrämmande. Samtidigt blir vi i det borgerliga lägret återigen påminda om behovet och utmaningen för oss [borgerligheten] att lyckas med, att såväl bygga som genomföra en ny humanistisk, värdig och klok integrationspolitik. Den flykting- och integrationspolitiska situationen i Sverige idag, är en tickande bomb och en av borgerlighetens viktigaste utmaningar. Otäckt bara med folkpartiets fortsatta fiskande i grumligt vatten...
Idag är det julafton. Hela min familj har för första gången samlats här hos mig och Göran, Skrållan och kattungarna. Julfriden sänker sig över oss liksom snön. Maten är under kontroll och jag längtar till att få sätta tänderna i de olika sillarna. Lax- och färskostterrinen blir spännande att pröva. Tyvärr, mäktade jag inte med att laga en efterlängtad rätt från vårt östra grannland till julbordet, lanttulaattikko, kålrotslåda, som är en höjdare. Jag intalar mig att årets lanttulaattikko-fiasko beror på att jag ännu inte funnit det optimala receptet.
Andra dåliga samveten är att årets julkort brann inne! Hjälp! Och alla dessa nära och kära, där ute, som är det viktigaste jag har. Jag tänker på er, var än ni är i vår fantastiska värld, från Austin till Örnsköldsvik. Sköt om er och ha en fin och fröjdefull jul!
torsdag, december 15, 2005
Äntligen på gång!
Ikväll hade vi premiär på Centerpartiet Övertorneås byaturné i Armasjärvi. Därmed gick startskottet för vårt arbete att staka ut ett nytt kommunalt handlingsprogram för den kommande mandatperioden 2006-2010. Det känns härligt att komma igång på allvar med tänket kring vad vi vill uträtta i Övertorneå kommun, och vilken politik vi ska söka stöd hos väljarna för.
Tidigare i eftermiddags deltog vår gruppledare Harry Grape, vår partibroder Sören Lejonclou och jag i ett seminarium om konsekvenserna för Övertorneås del till följd av IKEA:s etablering i Haparanda nästa höst. Vi har tidigare i höst efterlyst ett sådant "stormöte" i en av våra lokala annonstidningar och dagens övning lockade drygt 30-talet åhörare.
Övertorneå har - tack vare IKEA:s etablering - ett bättre läge än på många år. Chefen på Arbetsförmedlingen Övertorneå Per-Anders Ruona, berättade om att de nu erfar ett stort intresse från utflyttade personer med rötterna i vår kommun att flytta tillbaka hem till Tornedalen. Nu är det bara vår fantasi som sätter gränser för hur vi kan ta vara på detta guldläge. Jag lär återkomma till detta kära ämne på bloggen längre fram.
Nu är det viktigt att smida medan järnet är varmt och förbereda oss för den kommande utvecklingen. Infarterna från väg 99 till Övertorneå tätort måste snyggas upp och vara attraktiva, pendlingsmöjligheterna till Haparanda ses över. Att kommunen nu förbereder en detaljplan för södra kommundelen är en annan positiv och viktig åtgärd. På skolsidan är det viktigt att vi fångar upp det intresse för service, handel och besöksnäring som många ungdomar efterfrågar. Tack vare det goda och nära samarbetet med Utbildning Nord torde det inte vara några oöverkomliga svårigheter att åstadkomma sådana inriktningar, åtminstone på gymnasial nivå.
Mer förvånande var ALMI-direktören Gösta Åströms slutsatser om och inställning till företagandet i Norrlands? Norrbottens? inland. Åström hävdade att företagen inte efterfrågar nationellt riskkapital, eftersom man inte prioriterar externt ägarkapital. Vidare framhärdade Åström i att pengar inte är problemet för tillväxten i orter som Övertorneå, utan snarare bristen på entreprenörer och goda idéer. Det är ingen bild jag känner igen efter 3,5 år i Övertorneå. Tvärtom känns den inställningen provocerande.
Att Åström i den efterföljande debatten om detta, hänvisade till att han och Övertorneå Utveckling AB:s vd skulle reda ut den frågan i bastun, visade än en gång hur kvinnor icke göra sig besvär i det offentliga rummet...
Imorgon kväll ska vi för första gången äta julbord tillsammans med våra finska partikamrater från Keskusta (finska Centerpartiet) i grannkommunerna Pello och Ylitornio. Det blir trevligt att få lära känna varandra och förhoppningvis får vi tillfälle att spåna på såväl nuvarande som framtida angelägna samarbetsprojekt.
För varje dag som går blir jag en allt större finlandsvän. Finlands sak är vår! När ska det storsvenska samhället få upp ögonen för utvecklingen i Finland?! När det gäller att se till att hela landet lever, att skapa tillväxt,företagande och innovationer ligger Finland långt före oss. Med finsk sisu och beslutsamhet, svensk eftertänksamhet och förankring är vi gemensamt ett oslagbart team!
Tidigare i eftermiddags deltog vår gruppledare Harry Grape, vår partibroder Sören Lejonclou och jag i ett seminarium om konsekvenserna för Övertorneås del till följd av IKEA:s etablering i Haparanda nästa höst. Vi har tidigare i höst efterlyst ett sådant "stormöte" i en av våra lokala annonstidningar och dagens övning lockade drygt 30-talet åhörare.
Övertorneå har - tack vare IKEA:s etablering - ett bättre läge än på många år. Chefen på Arbetsförmedlingen Övertorneå Per-Anders Ruona, berättade om att de nu erfar ett stort intresse från utflyttade personer med rötterna i vår kommun att flytta tillbaka hem till Tornedalen. Nu är det bara vår fantasi som sätter gränser för hur vi kan ta vara på detta guldläge. Jag lär återkomma till detta kära ämne på bloggen längre fram.
Nu är det viktigt att smida medan järnet är varmt och förbereda oss för den kommande utvecklingen. Infarterna från väg 99 till Övertorneå tätort måste snyggas upp och vara attraktiva, pendlingsmöjligheterna till Haparanda ses över. Att kommunen nu förbereder en detaljplan för södra kommundelen är en annan positiv och viktig åtgärd. På skolsidan är det viktigt att vi fångar upp det intresse för service, handel och besöksnäring som många ungdomar efterfrågar. Tack vare det goda och nära samarbetet med Utbildning Nord torde det inte vara några oöverkomliga svårigheter att åstadkomma sådana inriktningar, åtminstone på gymnasial nivå.
Mer förvånande var ALMI-direktören Gösta Åströms slutsatser om och inställning till företagandet i Norrlands? Norrbottens? inland. Åström hävdade att företagen inte efterfrågar nationellt riskkapital, eftersom man inte prioriterar externt ägarkapital. Vidare framhärdade Åström i att pengar inte är problemet för tillväxten i orter som Övertorneå, utan snarare bristen på entreprenörer och goda idéer. Det är ingen bild jag känner igen efter 3,5 år i Övertorneå. Tvärtom känns den inställningen provocerande.
Att Åström i den efterföljande debatten om detta, hänvisade till att han och Övertorneå Utveckling AB:s vd skulle reda ut den frågan i bastun, visade än en gång hur kvinnor icke göra sig besvär i det offentliga rummet...
Imorgon kväll ska vi för första gången äta julbord tillsammans med våra finska partikamrater från Keskusta (finska Centerpartiet) i grannkommunerna Pello och Ylitornio. Det blir trevligt att få lära känna varandra och förhoppningvis får vi tillfälle att spåna på såväl nuvarande som framtida angelägna samarbetsprojekt.
För varje dag som går blir jag en allt större finlandsvän. Finlands sak är vår! När ska det storsvenska samhället få upp ögonen för utvecklingen i Finland?! När det gäller att se till att hela landet lever, att skapa tillväxt,företagande och innovationer ligger Finland långt före oss. Med finsk sisu och beslutsamhet, svensk eftertänksamhet och förankring är vi gemensamt ett oslagbart team!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)