Bra vibrationer!

Vad kan få mig att citera en gammal schlangerdänga av Kicki Danielsson förutom ett glatt och utvilat sinnelag?! Jo, idag har jag nämligen äntligen kunnat skicka mejl till Stefan Tornbergs välförtjänta och nya e-postadress; "@riksdagen.se"! Stefan har nu tagit plats i riksdagen och återbördat Centerpartiet i Norrbotten där vi hör hemma - i Sveriges riksdag, efter tolv långa och hårda år utan "egen" riksdagsledamot.

Av gammal vana funderade jag först på vilken av hans gamla adresser jag skulle mejla honom på, innan insikten och glädjen över, att han sedan igår formellt nu är på plats och därmed kan ta sin nya adress i bruk, kom över mig med full styrka. Att jag dessutom hade ett kärt ärende att kontakta honom i gjorde inte saken sämre! Jag har preliminärbokat honom för en aktivitet i mitten av december, som vi förhoppningsvis kommer att ha tillsammans med våra finska partivänner från Pello och Ylitornio. Vi hoppas att vår begivenhet ska krönas med besök från våra lappländska/norrbottniska - och inte minst tornedalska ! - riksdagsmän.

Hösten i Tornedalen - är som vanligt - vacker och njutningsfull. Att landa i oktober, ännu kunna skönja färgprakten från grönt till gult och rött, brunt och svart i alla dess nyanser, att på morgonen andas in den friska och klara luften är en ynnest. Jag har alltid så svårt att bestämma mig för vilken årstid jag gillar alla bäst, och som den tråkige lagom-mellanmjölks-svensk jag är, ser jag förtjänster och poänger i samtliga årstider.

Den här hösten är - som alla valår - en speciell tid. I övermorgon får vi äntligen se Sveriges nya regering. Det ska bli kolossalt spännade och roligt att se hur den ska se ut. Att se om förhoppningar och förväntningar slår in eller går om intet, att se högoddsare och lågoddsare i en salig röra. Det är med stor förväntan och med stora förhoppningar jag kommer att avvakta fredagen.

Hur det än blir, blir det bra. Den borne pessimisten behöver nog inte heller frukta något, det kan ju knappast bli sämre! Ingen statsminister före Göran Persson har förbrukat så många minister som han. Se'n får han säga vad han vill om politisk stabilitet i andra länder. Hans drivkraft att försäkra sig om att ministrarnas makt utgår från honom och ingen annan, har varit avgörande för den rasande takt, i vilken ministrarna kommit och gått.

Äntligen på väg hem!

Efter en sanslös återresa som startade kl 21 i Ayia Napa igår, är mamma och jag nu på Arlanda för att snart gå ombord en SAS-flight till Luleå.

Rutan i cockpit i det plan vi skulle åka hem med igårkväll hade gått sönder och lagningen av den ledde till att vi bussades runt på Cypern kors och tvärs mellan kl 21 och 02.45. Så i natt har vi åkt buss, sovit (de som kunde!) 1,5 h på Hilton i Nicosia och därefter landat på Arlanda kl 08.30. Min första flygbiljett på inrikesanslutningen till Luleå brann inne kl 08.10. Därefter brann den Fly Nordic-biljett jag köpt för 08.40-flighten inne. Fritidsresors lösning var att vi skulle ta betala över femhundra kronor i ombokningsavgifter för att kl 15.30 idag komma iväg till Luleå. Då gick vi till SAS som med humana och förstående medarbetare gjorde det möjligt för oss att åka nu kl 11 till rimligt pris. Helt hysteriskt! När vi landade på Arlanda hade vi ca 20 min på oss att hinna till 08.40 flighten. Då kunde inte gaten öppnas (!) från pir F och vi kunde således inte gå av planet! När det börjar strula och rackla har det en otrolig förmåga att fortsätta så. Trött som tokar och övertygade om "aldrig mer Fritidsresor" återvänder vi nu till Norrbotten. Gud vad härligt att återse Göran och katterna och ta tag i allt som väntar och pockar på ens uppmärksamhet!

Spännande samtal om det parlamentariska läget i Övertorneå väntar och bör skyndsamt inledas. Jag får försöka vila så gott jag kan. Nu krävs koncentration och fokusering!

På pluskontot kan noteras att det tidigare på denna blogg uthängda bolaget Telia, sedan förra tisdagen (26/9?) kopplat in bredbandet hemma i Kuiva. Bravissimi!

Från Svanstein till Cypern

Om någon trodde att min frånvaro på bloggen de senaste dygnen berodde på semester, trodde ni fel. Jag har inom ramen för mitt "civila" arbete på Kommunförbundet Norrbotten tillsammans med kollegor i samarbetspartners och projekt arrangerat Barents Young Entrepreneurs Forum i Svanstein. Daniel och jag liksom Robert och Dharma med kollegor, medarbetare och goda krafter hade fullt upp med att förbereda allt innan gästernas anstormning på torsdag och fredag. Ett drygt sextiotal unga företagare från Finland, Norge, Ryssland och Sverige hade hörsammat vår inbjudan och kom för att diskutera möjligheter och problem med ökat internationellt affärsutbyte och knöt kontakter, skapade nätverk och relationer under två fina dagar i Svanstein.

Förutom konferenspassen hann de morgonpigga och sightseeingsugna med en rask promenad till Kynsivaara mitt i byn för att beundra utsikten under Ann-Sofi Väisänens pigga och sakkunniga ledning. Ann-Sofi har alltsedan jag flyttade tillbaka till Övertorneå varit en av mina idoler och förblir så! Vilken kunskap, vilket engagemang och vilket bultande hjärta för sin hembygd! Jag blir otroligt inspirerad av människor som Ann-Sofi och det är alltid lika roligt när vägarna korsas. Den här helgen gav inte bara möjligheter att njuta av gamla, goda vänner utan också tillfälle till nya bekantskaper. Det är otroligt roligt och givande att i samarbete med andra få lära känna de bättre och tillsammans kämpa mot gemensamma mål. Nu är i vart fall vårt mål för den här gången avklarat. Mission accomplished! Forumet är i hamn och trötta men glada skildes alla åt för den här gången.

Imorgon blir det semester. Imorgon sätter jag mig på planet till Cypern. Om och hur ofta jag kommer att frekventera internetcaféer där jag nu hamnar - vilket jag nu inte har en aning om, vet bara att jag landar i Larnaca sent imorgon kväll - för att blogga, återstår att se. Men bara så ni vet. Var jag håller hus.

46 %

Det vore nå't! 46% är inte stödet något politiskt parti i Övertorneå fick efter dagens s k onsdagsräkning. 46% är den röstningsandel Övertorneå-sonen Markus Fagervall fick i gårdagens omröstning i Idol 2006. Och det var med rätta! Alla är glada och stolta över "Fagge" och nu håller vi tummar och ringer och röstar närhelst han tävlar. Go Fagge! Keep on rockin'

Annars är mitt intryck på den tredje dagen efter maktskiftet att många i länet är livrädda för vad som ska hända. Jag är förvånad över i vilken omfattning och på vilka sätt en del människor nu föreställer sig att Sverige ska bli. Ska jag tro de jag hört hittills så kommer fattigdomen, eländet och armodet att snart lägga sig över nationen. Så här upprörda tongångar får man nästan, gå tillbaka till retoriken vid folkomröstningarna om euron resp EU-medlemskapet för att känna igen; "tillbaka-till-jordkulorna" och undergångsscenarios av allehanda slag tycks förekomma. Med borgarna vid makten kommer man, gott folk, inte att få någon a-kassa, som sjukpensionär kommer man inte att klara ekonomin, och kvinnorna får vackert gå hem till spisen och ta hand om ungaran. Hå, hå, ja, ja. Hur vore det om man kunde vänta och se en smula? Ge det hela en chans?

Och i länets kommuner pratar nu sossarna om hur hemskt det kommer att bli att leva utan sina kompisar i regeringen. I Kiruna är Kenneth Stålnacke rädd för att staten inte kommer att förstå stadsflytten och samspelet med en utvecklad näring. I Piteå hojtar Peter Roslund om att Norrbottniabanan inte kommer att byggas. Nej, det är lätt att instämma i kraven från b la Stefan Tornberg om att Roslund borde avgå som ordförande i Norrbottniabanegruppen.

För övrigt... är jag fortfarande digitalt utslagen av Telia på hemmafronten. Jag har noterat att en av mina favoritpersoner i svenskt näringsliv, Marie Ehrling, slutar som vd för Telia-Sonera. Jag förstår henne. Usch, vilket företag när det kommer till service och kundkontakter! Nej, kära borgare, sätt Telia-Sonera överst på listan över utförsäljningar av statliga bolag. Det kan knappast bli sämre än idag!

Dagen efter

Vilken dag! Det blev inte många timmars sömn i natt efter en omtumlande och historisk kväll. Jag hade svårt att somna och vaknade tidigt av att telefonen ringde. Till skillnad från resten av dagen då mina telefoner gått varma, var morgonens första samtal tillägnat Göran. Hans jaktkompisar är morgonpigga herrar.

Utöver gårdagskvällens stora glädjeämne, står det nu klart att jag kammat hem flest personröster i Övertorneå kommun. (Den vetgirige finner sammanställningen på www.overtornea.se) För det är jag naturligtvis otroligt tacksam. Jag känner mig hedrad, rörd, tacksam och ödmjuk över det stöd och förtroende människor visat mig och som jag också fått uppleva under valrörelsen. Jag ser fram emot att få påbörja mitt politiska uppdrag och kommer att ge järnet för att motsvara de förväntningar och förhoppningar som nu finns på mitt parti och min person. Tack alla ni som stött, trott, peppat och inspirerat i när och fjärran!

Det parlamentariska läget i Övertorneå kommun är mycket oklart. Socialdemokratin gör en mycket blygsam ökning och bryter mot Norrlandstrenden, medan deras nuvarande koalitionspartners Vänsterpartiet och Övertorneå-Alternativet backar. Sjukvårdspartiet ökar något och på onsdag kommer förtidsröstningsresultatet. Det blir en fortsatt spännande och intressant process, där vi som näst största parti kommer att spela en aktiv roll och försöka få igenom så mycket som möjligt av vår politik de kommande fyra åren.

Telia-debaclet fortskrider
För övrigt anser jag att Telia bör... kanske inte förstöras... men nästan. Idag säger de att bredbandsinkopplingen dröjer mellan åtta och tjugo (sic!) arbetsdagar! Som om jag inte redan dessförinnan höll på att krevera av frustration över Telias! September - en månad utan tillgång till dator, e-post och internet hemma. Suck....

Vi blev vinnare!

Nu har jag äntligen fått tillgång till dator och internet och möjlighet att ögna igenom valnattsresultatet. När vi lämnade kvällens lyckade valvaka på Luppioberget kunde vi konstatera att vi blev vinnare. Vi nådde våra mål!
Centerpartiet medverkade till att Allians för Sverige vann valet och att Sverige får en ny regering!
Centerpartiet blir Sveriges tredje största parti!
Stefan Tornberg återtar Centerpartiet Norrbottens riksdagsmandat!
Centerpartiet Övertorneå svarar för den största ökningen lokalt (+4,1%) och får ytterligare två mandat från dagens sex. Vi befäster därmed vår ställning som kommunens näst största parti och Norrbottens starkaste centerkommun.

Över det kan vi alla känna stor glädje och stolthet. Vi är så ödmjuka och tacksamma för det förtroende väljarna visat oss och lovar att göra våra bästa den kommande mandatperioden. Tusen tack till alla som kämpat och jobbat, slitit och släpat så hårt!

Uppåt och framåt...

... så känns valvinden den här gången och därför är det naturligt att vi ikväll intar Luppioberget som plats för vår valvaka. Jag har börjat dagen med att besöka vallokalen i Kuivakangas för att sätta ut partiets namnvalsedlar och lite senare idag ska jag själv rösta i Övertorneå Folkets Hus.

Tyvärr, förvärrades det halsonda till fullskaleförkylning och kampanjandet i Pello, blev det sista tillfälle den gångna veckan, jag kände mig någorlunda pigg. Men vem blir inte det i sällskap av så trogna och alerta partimedlemmar som Svea Lahti, 82 år och Gun Lehto, + 70 år?! Tillsammans med dessa partiveteraner och krutgummor hade jag förmånen att dela ut disktrasor och valmaterial utanför Pellohallen. Ögonblick och situationer är guld värda och det här är folkrörelseparti när det som är bäst. När unga och gamla, sida vid sida, kämpar tillsammans mot samma mål. Alla behövs och alla kan bidra med något. Tack Svea och Gun, för allt vad ni gjort och för att ni är sådana inspirerande förebilder! Vi är så glada för att ni vill och orkar hålla på!

Nej, nu fortsätter nedräkningen. Hoppas att det inte blir så jämt att vi inte ikväll får reda på valutgången. Vi håller tummarna och önskar varandra lycka till!

Valspurt - på gott och ont

Vad är det värsta som kan drabba en politiker med tre dagar kvar till valet? Det finns säkert en hel del. Det jag skulle ranka mycket högt av farhågor och mardrömmar, är det jag råkat ut för nu: halsont. Det började redan igår i bilen på väg hem från blixtvisiten i Umeå. I natt kände jag hur det stadigt blev sämre och i morse vaknade jag tidigt av att det gjorde så ont. Det gör ont hela tiden, det gör ännu mer ont om jag sväljer, och jag har nästan ingen röst!

Om några timmar ska vi kampanja utanför Pellohallen, och jag hoppas att rösten och halsontet ska vara i bättre skick då. Annars går valspurten alldeles utmärkt. Vi har vind i seglen och jag är övertygad om att vi kommer att göra ett mycket bra val i Övertorneå kommun, Norrbotten och Sverige.

Nu är det mindre än hundra timmar kvar till valet och vi ger järnet ända in i kaklet!

Folkligt, festligt, fullspikat på Ebeneser igår!

Och vi var där, Auli och jag liksom partikamrater från Boden, Kalix, Piteå, Överkalix och Älvsbyn och många nyfikna och intresserade lulebor! Vilken succé och vilket segertåg utmed Norrlandskusten. De senaste dagarnas utspel med nationell landsbygdsstrategi, den goda idén med regionala tillväxtkontor och gårdagens rapport med en agenda för Sveriges nye näringsminister de kommande 100 dagarna, känns för mig som partist i en av Sveriges många glesbygdskommuner som ett efterlängtat styrkebesked. Vi har än en gång visat att vi är det enda alternativet i svensk politik när det gäller frågorna om stad och land och kampen för att hela Sverige ska leva.

Nu är det bara några dagar kvar till valet. Jag längtar och ser fram emot söndagen med stor tillförsikt. Vi känner vinden i ryggen och de senaste dagarna har inneburit mycket mediakontakter för att svara upp mot det intresse som visas oss. I fredags var jag med i Sveriges Radio Norrbottens eftermiddagsmagasin Puls och talade om min ambition att bli Övertorneås första kvinnliga och länets yngsta KS-ordförande. Idag sänds intervjuer med mig och min huvudmotståndare, det sittande kommunalrådet Arne Honkamaa, i P4:s program Päiväntiima.

Idag publicerades mitt svar på Tomas Vedestigs osakliga påhopp på min person i fredagens Haparanda-Bladet. Jag tror att jag aldrig tidigare fått så mycket positiv respons på en insändare tidigare. Mejl, SMS och glada heja-rop strömmar till och det är kvinnorna som stöttar och uppmuntrar. Jag är glad, rörd och tacksam för det stöd och den tilltro ni visar mig och vill passa på att tacka er alla för det. Så här långt!

Telia - frustrationsfällan

Som trogna blogg-besökare noterat har jag flyttat. Med en knapp vecka fram till valet kändes det viktigt att snarast få telefon- och ADSL-abonnemang flyttade till bostaden. Det var då startskottet för allt elände med Telia gick. Men det förstod jag inte då. Vad som i själva verket väntade mig var många frustrerande timmar och brustna illusioner.

Först ringde jag Telia på det nummer Telia hänvisar till på sin hemsida för att felanmäla ett kabelbrott . Beskedet var att jag skulle ta den felanmälan i samband med flyttanmälan. I samband med att jag någon dag senare anmälde flytten fick jag först köa en dryg halvtimme, som nummer 88 i kön, för att till slut komma fram och meddela flyttningen och felanmäla kabelbrottet. Då kunde vare sig handläggaren hitta vår bostad i sitt register eller notera kabelbrottet. Han kopplade mig raskt vidare till felanmälan för kabelbrott - trots mina högljudda protester om att jag just blivit hänvisad till honom från de! Då jag plötsligt befann mig som nummer 24 i den telefonkön, lade jag uppgiven på luren och gick till de människor som väntade mig.

I torsdags kopplades Telias tekniker så äntligen in telefonabonnemanget. På kvällen när jag var ivrig att köra igång datorn och e-posta och kanske blogga lite visade det sig att ADSL-anslutningen var inaktiv. Jag ringde Telias kundjänst och efter 50 minuters väntetid i telefonkön fick jag besked att de inte visste när ADSL-anslutningen skulle kopplas in och att det normala var åtta arbetsdagar efter att telefonen kopplats in! Hon bad mig återkomma dagen efter för att få reda på när ADSL skulle kopplas in. Så med nya friska tag ringde jag återigen kundtjänst i förrgår morse. Och nej, de visste fortfarande inte när ADSL skulle kopplas in.

Så här sitter jag nu, en vecka kvar till valet utan tillgång till epost och/eller internet hemma! Tack för det, Telia. Nej, ni må tro att Telia efter den senaste tiden inte står högt upp på min favoritlista! Vad är det för ett företag som kan behandla sina kunder på detta vis?! De är omöjliga att nå och när man väl kommer fram bollas man in i olika telefonköer.

Och jag är ändå ung, förhållandevis tekniktillvänd och svensktalande. Den senaste tiden har jag funderat mycket på vad för slags elektroniskt samhälle vi har skapat i Sverige idag. Hur lätt är det, om man som ofta är fallet i te x Övertorneå kommun, är äldre och har finska som modersmål, och behöver göra en så'n enkel grej som att ringa vårdcentralen? Det är inte lätt! Det automatiska bandet som rullar igång uppmanar användaren på svenska (och bara på svenska!) att knappa in sitt telefonnummer. Och det här är bara ett exempel. Så här ser vardagen ut för de som söker kontakt med många vanligen förekommande samhällsnyttiga tjänster som te x Telia, Vattenfall, länstrafiken etc. Inte är det konstigt att institutioner som Apoteket eller mataffärerna på senare år har fått en ökad betydelse som mötesplats för våra äldre. Det är där de träffar vänner och bekanta, det är där de (ännu!) kan få personlig service och mänsklig kontakt.

För att inte tala om den politiska dagliga debatt som jag och andra väljer att också föra på internet via hemsida och blogg! Ett av mina uttalade syften med blogg och hemsida, är dock, måste jag tillstå till mitt försvar, ett försök och ett sätt att nå framför allt yngre och/eller mer teknikvana målgrupper.

Därför kandiderar jag (II)

I dagens (8/9) Haparanda-Bladet (HB) går den socialdemokratiske kommunfullmäktigekandidaten Tomas Vedestig till fläskangrepp på mig. Han anser att jag gjort ett dåligt jobb som projektledare för Expedition Övertorneå (mitt tidigare jobb) och att jag därför är olämplig som kommunalråd för Övertorneå kommun.

Det finns - precis som vid tidigare angrepp med sammanblandningar mellan min tjänsteutövning och kandidatur - massor av saker att säga om det. Det mesta kommer jag att svara på i tisdagens HB. Av utrymmesskäl kan jag dock inte ta upp allt i det genmälet. Därför väljer jag att här på bloggen bara resa ännu en av de många frågor ett sådant angrepp väcker.

Tror Tomas Vedestig att det är därför jag kandiderar till KS-ordf posten? För att jag tror att jag var så en himla duktig projektledare? Well, newsflash! Jag kandiderar och har fått förtroendet att leda mitt parti i det här kommunvalet, för att vi har en tydlig vision för hur vi vill förbättra den här kommunen och massor av konkreta förslag och idéer på hur det ska gå till.

Om han däremot själv kandiderar för att han är en duktig facklig förtroendeman, eller för att Arne Honkamaa kandiderar för att han en gång i tiden var en duktig rektor ska jag däremot låta vara osagt. Jag är övertygad om att väljarna liksom jag själv är fullständigt ointresserade av den saken. De flesta av oss, som är intresserade av politik, är faktiskt mer intresserade av att veta vilka visioner och idéer partierna har om hur samhället ska fungera, när vi tar ställning och går till val.

Två veckor kvar till dagen D!

På ett styrelsemöte i Hanhivittiko vänner i veckan, noterade några av ledamöterna att herrarna på SR Norrbottens tornedalsfinska dagsmagasin Päiväntiima betecknat den här tiden som vvv; vaali,vaali, vaali. Det fnissade vi gott åt, för så känns det ju.

Det är alltid lika förvånande hur kallt det blir, när det börjar regna. Hösten är en av mina favoritårstider och det är rätt mysigt att sitta kura inomhus över en kopp te, medan regnet faller. Björkarnas höstlöv blåser ner över gräset på tomten, bygdens folk rustar och förbereder sig för älgjakt och det enda jag saknar är svamparna. I år uteblev de på grund av torkan och det är synd. Att plocka svamp är skönt, roligt och avkopplande. Luften i skog och mark under hösten är så klar och härlig, lätt att andas. Nej, hösten är en hit.

Nu är det bara två veckor kvar till valdagen. Det känns nästan overkligt när man i åratals arbetat mot ett mål, förberett sig väl, planerat och jobbat och snart är vi där. Det ska bli kolossalt spännande att se hur det går! På det lokala planet, i Norrbotten och i riksdagen.

Debatten om ungdomsfrågor på Frippes i fredagskväll var en bitvis märklig tillställning. En del av mina politikerkollegor talade mer om det förflutna och det som varit, än om det som är och skall komma. På nå't sätt är det lite symptomatiskt. För en del är det alltid lättare att vara nostalgiska och tjata om att det var bättre förr i svepande ordalag, men inte förmå presentera lösningar och tankar om dagens och morgondagens problem och utmaningar.

Vill Övertorneås (unga) medborgare ha politiker som lever i nuet och framtiden, eller sådana som tycks mer förankrade i tider som flytt, som varit och farit. Om två veckor får vi svaret! I can't wait... Jag är ganska otålig och rastlös annars av mig, egenskaper som är dåliga för politiker, men nu längtar jag mer än på länge efter facit, efter väljarnas dom.

Ungdomsfrågorna i fokus

Det märks att valet närmar sig med stormsteg. Nu har förtidsröstningen inletts och i onsdagsmorse var Kurt Juntti, företrädare för Junilistan och jag först på plats i Tornedalens folkbibliotek med att lägga ut våra namnvalsedlar. Det är, som jag bloggat om tidigare, mycket praktiskt pyssel och arbete att fixa med inför valet. Ikväll deltog jag också i festkommitténs planeringsmöte inför vår öppna valvaka på Luppioberget söndagen den 17 september. Det känns jättekul och spännande att planera för den och se målet för de fyra senaste åren rycka allt närmre. Jag tror att vi kommer att ha all anledning att se fram emot valutgången med tillförsikt och att vi kan fira valframgångar under kvällen, men oavsett hur det går är det kul att tillsammans fira allt hårt arbete vi gemensamt har lagt ner under den gångna mandatperioden.

Imorgon kväll är det dags för ungdomsdebatt på Övertorneås ungdomsgård Frippes. Det ska bli jättekul att möta bygdens unga och höra vilka tankar, frågor och funderingar de har inför valet och framtiden. Tidigare under dagen kommer jag träffa medlemmar i Pello.

Ikväll var det Maud Olofssons tur att grillas i SVT:s "Utfrågningen" och varje gång jag möter och/eller ser henne blir jag så glad och inspirerad! Hon är en så bra förebild och inspiratör för oss lokala och regionala centerledare och det är så roligt att ha en så fin partiledare och företrädare som vi har.

På lördag är det kampanjlördag igen på ICA:s parkering i Övertorneå. Och det kan bli första morgonen jag vaknar och bor på riktigt i vårt hus i Kuivakangas. Vi har sovit över där en kväll tidigare, men nu blir det på allvar. Göran har slitit och spurtat med trappan ikväll. När vi flyttar vill vi förstås ta med katterna och nu när vi inte längre behöver behandla trappan med starka medel är det fritt fram att inleda flytten från Tallbacken till Övre Kuivakangas. Det ska bli kolossalt spännande att se och följa vad Skrållan och Socks kommer att tycka om huset och vad de väljer att upptäcka och vilka nya favoritplatser de hittar.

Valarbete och husrenovering - helgens stora projekt

I lördags (26/8) körde vi igång kampanjandet utanför ICA Supermarket i Övertorneå - en av ortens hotspots! På bilden syns Ulf, Harry, Östen och Ylva in action vid vårt bord. Lördagarna fram till valet kommer vi finnas på plats där mellan kl 11-13 för att prata politik med väljarna, dela ut vårt kommunala handlingsprogram för den kommande mandatperioden och sälja friggeboda-lotter (som dras på valspurten 16/9). De två enskilt "populäraste" frågor människor tog upp med oss i lördags, var dels frågan om äldreboende i Övertorneå tätort (där valet står mellan ett nybygge och en ombyggnation, som jag bloggat om här tidigare), dels Ekfors beslut att inte tända gatubelysningen. Ekfors är ett av Övertorneå kommuns äldsta privata företag och en tvist mellan bolaget och Övertorneå kommun om prissättningen av gatubelysningen har resulterat i bl a detta agerande. Människor är frustrerade och otåliga över att frågan inte får en snar lösning.

Lördag eftermiddag och så gott som hela dagen idag har jag tillbringat vid "nya" huset i Kuiva med renoveringsarbeten. Det finns förstås hur mycket som helst att göra i mitt kära hus. Det är byggt 1944/45 och det vi behöver göra där är ömsom roligt, ömsom mindre roligt. Under helgen har mamma förstärkt vår lag och under veckan fanns lillebror lägligt på plats och hjälpte oss med att baxa ut gamla maskiner och en 3 m3 oljetank. Vi är så tacksamma för alla hjälpsamma nära och kära som gett oss handtag! En annan rolig grej är alla vänliga bybor och grannar som nu välkomnar oss till byn. Det känns jätteroligt att snart få flytta in och vi känner oss mycket välkomna.

Att skrapa bort gummi från heltäckningsmattan som täckt trappan till övre våningen tillhör avdelningen mindre roliga projekt. Men när man väl tagit ett trappsteg, kan man alltid belöna sig med en rolig uppgift som att städa och möblera ett rum, lacka ett nyslipat furugolv eller beundra utsikten. I gårdagens försiktiga regnande fick vi syn på en vacker regnbåge. Ett av målaren Kalevis tricks funkade riktigt bra på trappan med heltäckningsmattrester. Att pensla på färgborttagningsmedel och sedan lägga på plastfolie visade sig vara mycket effektivt. Vi kan inte flytta in i huset eller ta dit våra katter Skrållan och Socks förrän vi blivit klar med trappan, så den här veckan gäller det att ligga i med trappan på kvällarna efter jobbet. Dagtid kommer jag att kuska runt en del i tjänsten den kommande veckan; Tärendö, Överkalix och Rovaniemi står på tur, så tid och kraft för bloggande kan det tyvärr bli klent med också denna vecka. Som sagt, försök att ha överseende, bästa blogg-besökare.

Om kommunikation och Glappet - mellan retorik och verklighet

Har precis skickat iväg Centerpartiet Övertorneås svar på en enkät som ska publiceras i Övertorneå kommuns informationstidning Det Goda Livets valspecial. Det är ofta svårt att bevara enkäter, eftersom man sällan vet om man uppfattar frågorna på avsett sätt, ens svar kan tolkas på många olika sätt beroende på de som läser svaren.

Däremot är det angeläget att ge väljarna klara besked om vilken politik och vilka frågor man går till val på. Vilken vision och vilka idéer man vill genomföra om man får väljarnas förtroende och chansen att påverka. På lördag liksom de tre följande lördagarna fram till valet kommer vi att finnas på plats utanför ICA i Övertorneå, för att möta och föra dialog med medborgarna. Det är med förtröstan och tillit valrörelsen nu gått in i intensivskedet för min egen del. Jag får mycket positiv respons från olika människor, som stöttar, peppar och inspirerar och gör att man orkar lite till, fastän krafterna tryter emellanåt. Jag känner mig trygg i att vi kommer att göra ett bra valresultat.

När man studerar valsedlarna till länets kommunfullmäktigeförsamlingar, kan man göra ett antal intressanta iakttagelser. Sossarna som hellre pratar än gör jämställdhet, matchar följdriktigt t ex bland sina femton listor, endast fram två kvinnliga toppnamn, varav den ena, Anna-Lena Vestin, inte vill bli gruppledare (!). Och skälet till att sossarna har femton listor, istället för oss centerpartister som nöjer oss med fjorton, dvs en lista per kommun, är att Övertorneå-sossarna inte förmår hålla ihop kring en lista. De utmärker sig som den enda arbetarekommunen i länet med två listor. Uppenbarligen saknar kamraterna i Juoksengi förtroende för Arne Honkamaa och andra lokala partikamrater. Vi centerpartister toppar med en kvinna i fyra av länets kommuner (förutom i Övertorneå, även i Luleå, Älvsbyn och Överkalix. Mest jämställda är folkpartiet som i sex kommuner för fram en kvinnlig toppkandidat.

Det är hög tid att avslöja sossarnas jämställdhetsbluff. Inte minst i Norrbotten där de under lång tid haft så stort inflytande. Varför vågar de inte släppa fram kvinnliga politiker till de främsta positionerna? Varför har vi inte jämställda löner? Varför släpps inte företagandet inom den kvinnligt dominerade offentliga sektorn fritt? Hur kommer det sig att det är okej att göra avdrag för att en manlig hantverkare målar fönstren, medan det inte är okej att göra avdrag om en kvinnlig lokalvårdare putsar de? Om sossarna skulle vara så duktiga på jämställdhet och solidaritet som de så gärna berömmer sig själva för i högtidstal, varför ser verkligheten så totalt annorlunda ut?

Nej, att snacka om Norrbotten som ett attraktivt län gör man emellanåt. Men att gå från ord till handling och visa upp en modern och attraktiv bild av länet, med en blandad kompott, unga och gamla, kvinnor och män, det orkar eller vill man inte.

Länet runt på två dagar

Hå, hå, ja, ja. Imorgon bär det av på tjänsteresa till Luleå och senare till Kiruna. Jag borde vara hemma i Övertorneå igen 782 km senare på tisdagkväll vid
19-tiden. Den här gången åker jag kollektivt nästan hela rutten. Buss till Luleå imorgonbitti, tåg därifrån till Kiruna och så tillbaka med bussen till Överkalix och sista biten hem hämtar Göran mig med bil. Norrbotten är fantastiskt.

Idag sammanstrålade jag och min kommunkretskollegor Christina från Överkalix och Kurt från Pajala för fotografering i Överkalix. Det blev fina bilder i solen med varma vindar framför Kalix älv, som ska ackompanjera en kommande gemensam debattartikel om Östra Norrbotten.

Och apropå älv. Igår (19/8) var det Nationalälvdagen. Vid 21.30 i Svanstein igår tittade Sarita och jag på hur ett par båtar med tända facklor passerade ner längs med Torneälven. Det var mysigt och stämningsfullt när det skymde och blev allt mörkare med tända marschaller och små eldar vid stränderna. När vi körde tillbaka ner till Övertorneå hade också finnarna hakat på med tända eldar och facklor utmed stränderna. Hög mysfaktor!

Vi fick också chansen att se de coola bokstäverna i Svanstein. Ovanför byn, på berget ovanför skidstugan och idrottsplatsen har byborna snickrat bokstäver, målade i rosa (för att matcha byakyrkans färg) och 30 m breda står de där. Så nu har Hollywood fått konkurrens om sin profilering. Jag gillar tanken skarpt - Svanstein och Hollywood!

Så förutom lite valaffischering, debattartikelskrivande och fotografering har helgen ägnats åt 65-årsfirande och husrenoverande. Jag har snickrat mina första valaffischskyltar och var först ute i fredags kl 17 med årets valaffischering. Hemma i Kuiva har jag också satt upp en skylt bredvid en hög bråte och brädor. Valaffischens motiv? "Ivriga bävrar" Vad skulle annars passa bättre?

Somewhere... over the rainbow...

Idag kom det efterlängtade regnet. Första dagen på en månad! Det har inte regnat sedan natten till den 13 juli kom vi fram till, efter visst tänkande och resonerande på dagens smaskiga surströmmingslunch. Och regnbågen den fanns där, stor och fin, spänd över himlavalvet, när vi ikväll körde hem från huset i Kuiva. Kvällssolen lyste och genom det finmalda duggregnet trädde den fram - den vackra regnbågen.

Om årets surströmmingspremiär kan man säga följande. Surströmmingsfantasterna på kommunhuset i Övertorneå tillhör inte tjuvstartarna. Vi håller på rätt dag och traditionen. Och i valet mellan Oscars och Kallax vann Oscars överlägset med sina stora, fina, fasta surisar. Så det så. Nu återstår att pröva vinnaren i NK:s test: årets upplaga av Röda Ulven. Enligt min goda vän med försänkningar och rötter i Höga Kusten, surströmmingens vagga och helgedom?!, har hennes släktningar betraktat Röda Ulven med misstro. "Sladdrig" lär visst - ett för surströmmingar förödande - omdöme lyda.

Jag önskar redan nu er alla en trevlig helg! Var rädda om er.

Valets osynliga arbete & osexigaste frågor

Tillsammans med sex andra partikamrater har vi avslutat den första kvällen av ett av valrörelsens grovarbete; nämligen ihopplockandet av valsedlar för utskick till hushållen. Två sedlar av varje lista (tre listor; för tre val) bladar vi in i vår folder, kuverterar dessa foldrar, klistrar igen kuverten och packar ihop i buntar om 50 ex. Det finns naturligtvis roligare saker att ägna sig åt i det politiska livet, men det här är en - bland många andra - viktiga och nödvändiga "att göra"-grejer.

37,5 liter infrusna röda vinbär senare, orkar jag inte blogga så mycket mer idag. Med fyra veckor och fem dagar kvar till Dagen D - valet till kommun, landsting och riksdag, märks det nu dagligen hur valtemperaturen stiger. I de lokala annonstidningarna har nu plötsligt våra konkurrenter dykt upp. Från att inte ha rört sig ute bland folk - i vart fall inte i mer organiserade former - tycks man tro att lite annonsering sista månaden klarar biffen och mandatet från folket. Den typen av människosyn och folkförakt är sådant som enligt min mening bara spär på politikerföraktet.

Norrbottens sjukvårdsparti annonserar i Gränslös och bl a för de fram åsikter om hur återvinningen bör organiseras i kommunen. Som förespråkare av låg kommunalskatt blir jag kall om fötterna, när jag ser att sjukvårdspartiet väljer strategin att frivilligt öka kommunens ansvar för återvinningen utan finansiering. Själv anser jag att vi glesbygdskommuner istället borde förena oss mot Förpackningsinsamligen, som faktiskt är den aktör som är ansvarig för landets återvinningscentraler.

Problemen med dagens återvinningsstationer är bl a att det är för glest mellan stationerna och att det på stationerna emellanåt brister i skötsel och ordning. Det leder till att folk i sin vanmakt inför överfulla containrar, lämnar sitt skräp intill och bredvid containrarna. I några fall har det lett till polisanmälningar och domstolsprocesser - ska man skratta eller gråta åt denna absurda och tragikomiska situation?

Lösningen på problemen borde enligt min mening, inte vara att höja den kommunala ambitionsnivån (och därmed kommunens kostnader) när det gäller återvinningen av förpackningar, utan tvärtom öka pressen på Förpackningsinsamlingen att ta sitt ansvar. Nu kommer kommunerna dessutom att tvingas börja betala för det glas som enligt Förpackningsinsamlingen smugglats in i Sverige. De hävdar att ökningen av smuggelglas, vars panter aldrig betalats i det svenska förpackningsinsamlingssystemet, utgör en merkostnad. Det skulle man kunna förstå om det vore så att man överträffade insamlingsmålet vad gäller glas, men enligt min sagesman, är så inte fallet.

Sopfrågorna är inte politikens sexigaste politikområde, men precis som med ihopplockandet av valsedlar; a woman's gotta do, what a woman gotta do. Någon måste ta sig an de problemen!

Maktskiftes-arbete från Öllöv till Övertorneå

Fullt upp med husrenovering, hinner jag inte blogga så ofta, som jag skulle vilja riktigt och jag ber er mina blogg-besökare om överseende för detta förhållande. Ämnen, uppslag och idéer att blogga om, saknas verkligen inte!

Imorgon åker ett gäng centerpartister från Övertorneå till Nolia och Alliansens stora dag. Det ska bli roligt att återse gamla bekanta och spännande att se och höra Allians-företrädarna med Maud i spetsen "live"!

Och från norr till söder kämpar nu centerpartister och borgerliga för maktskifte på alla nivåer. I min mejlbox hittade jag nyss en trevlig hälsning från f d riksdagsledamoten Gunnel Wallin. Hon var en av de riksdagsledamöter jag jobbade för när jag började som politisk sekreterare på vårt riksdagskansli och det var roligt att höra av henne och få känna på också den skånska valtemperaturen!

Under den gångna veckan har de borgerliga och inte minst Maud tydligt kritiserat den politiserade och s-märkta statsförvaltningen och pekat på effekterna av ett vildvuxet olyckligt förhållande mellan parti och förvaltning. Av vad jag sett och hört i Norrbotten de gångna åren kan jag tyvärr instämma till stor del i kritiken - kanske inte minst mot arbetsmarknadsmyndigheterna. Å ena sidan har jag erfarenheter av engagerade, tillmötesgående och hjälpsamma arbetsförmedlare, å andra sidan har jag mött förmedlare och chefer som öppet på möten, deklarerar sina politiska sympatier och farhågor inför ett maktskifte.

Själv har jag angripits häftigt i en anonym insändare i gårdagens (11/8) Haparanda-Blad. Efter att ha fått artikeln uppläst, valde jag att inte bemöta den. Det var ett lågvattenmärke och bland de elakaste och mest osakliga jag hittills stött på.

Det finns naturligtvis mycket att säga om innehållet och vilka tankar den väcker. Dels är jag förvånad över att min ringa person hos andra kan väcka sådant hat(?), sådan frustration och uppbåda sådan energi att de orkar skriva en hel lång insändare. Dels undrar jag över vilka drivkrafter och syften en sådan insändarskribent har. Är det en amerikaniserad valrörelse med negativt kampanjande där kandidaternas politiska agenda och profil är underordnade, till förmån för ett rotande i privatliv, civilt yrkesliv, karaktär, fel och brister, insändarskribenten är ute efter och vill ha i vår kommun?

Och varför är det i så fall intressant/relevant att ifrågasätta just min yrkesgärning? Hur mycket granskas andra toppkandidaters civila tjänsteutövning? Jag kommer aldrig att applådera, bedriva och/eller försvara en sådan amerikaniserad valrörelse, men jag tycker att det är intressant att se och fundera över, gentemot vilken mall eller norm jag och mina gärningar av vissa ställs mot.

Men framför allt undrar jag över hur det påverkar människors - och andra 31-åringars lust och vilja - att själva bli politiker. Är det - på ren svenska - så'n skit, man ska tvingas ta?! Nej, jag tycker faktiskt inte det. Därför valde jag att inte lägga mig på samma låga nivå som insändarskribenten.

Sist men inte minst, jag kandiderar inte för att bli älskad av alla. En av de bästa sakerna med att leva i ett fritt och demokratiskt land som Sverige - är att alla behöver inte gilla samma person! Det finns t ex 131 andra kandidater till kommunfullmäktige i Övertorneå att kryssa på istället för mig! Jag kandiderar för att jag drivs av idéer som kan bidra till att göra den här kommunen ännu bättre och för att jag tror att jag skulle vara en bra lagledare och företrädare för vår kommun.

Husrenovering istället för konvent

Eija och Ylva håller Övertorneås fana hög vid Centerpartiets första valkonvent i Stockholm idag och imorgon. Konventet är historiskt, då vi aldrig tidigare haft ett sådant, och den är ett svar eller ett motdrag till avskaffandet av årlig stämma. Själv tillhörde jag de som en gång i tiden tyckte att det var klokt att övergå till vartannat års stämma och också röstade för den reformen som stämmoombud. Nu kommer lackmustestet på klokskapen i den reformen. Motståndarna argumenterade för att årlig stämma med möjlighet för varje ombud att adressera stämman var ett viktigt kännetecken för ett folkrörelseparti och medlemsdemokratin. Idag hålls konventet på Clarion Hotel vid Skanstull i Stockholm, 500 delegater från hela landet är där, men fler åhörare finns det i princip inte plats för. Kanske hade reformmotståndarna rätt och vi förespråkare fel?

Visst, hade det varit kul och häftigt att vara där, och se det nya valmanifestet från första parkett och träffa alla kära gamla vänner och bekanta och göra nya bekantskaper. Å andra sidan är husrenoveringsprojektet minst lika angeläget just nu. Huvudsaken är att vi är på plats och det vet jag att Eija och Ylva sköter till fullo.

Kärnkrafts-frågan pratar många om. Utom Centerpartiet och jag. Den senaste veckans säkerhetsproblem vid de svenska reaktorerna får alla att nervöst undra vad och hur Centerpartiet ska säga, agera och förhålla sig. Vi har utarbetat en ståndpunkt och plan för hur vi på ett realistiskt och ansvarsfullt sätt vill hantera den frågan. Det är som om vissa inte förstått att vi bestämt oss för, att inte låta den frågan eller någon annan sakfråga för den delen heller, stå i vägen för ett borgerligt maktskifte.

Lokalt har det utbrutit debatt i dagens utgåva världsbladet (Haparanda-Bladet) om klokskapen i fullmäktiges beslut att köpa Pullinki Ski och Wildmarkens hälsa och friskvård. Som jag skrev i mitt senaste inlägg är det aldrig roligt att tvingas behöva göra den typen av affärer, som man på goda grunder kan hysa principiella tvivel emot. Ibland är de dock nödvändiga. Inte minst tyvärr i en glesbygdskommun utan fungerande marknadsekonomi och kapitalförsörjning eller kanske till störst del - en regional utvecklings- eller tillväxtpolitik värd namnet!

Ibland blir det flipp som med Jaxal, Kablia och Kattilakoski gastronomi, ibland blir det flopp. Det tillhör de risker man som politiker måste vara beredd att ta. Självklart ska vi vara försiktiga med skattebetalarnas pengar och ha rediga underlag för beslutsfattandet, men ibland måste man också agera och våga ta risken att det går snett. Som med få beslut i livet finns det förhandsgarantier. Men lättast är såklart att i varje läge motsätta sig och därefter sitta på läktaren och klaga. Jag tror dock att medborgarna genomskådar Zackariassons flört inför valet. Denna liksom en del tidigare soloåkningar från hans sida, känns i mitt tycke som rätt lättköpta, för att inte säga populistiska, poäng. Jag hoppas att väljarna inte tar honom långt på de.

Bloggpaus pågår...

ifall ni inte redan upptäckt det. Husköpet i Övre Kuivakangas bidrar till att splittra mina tankar och åtaganden just nu. Jag återkommer inom kort på bloggen med politiska iakttagelser.

Tills vidare några kommentarer om aktuell politik och sammanfattande rader av sommaren... så här långt:

¤ Övertorneå kommuns köp av Pullinki Ski och Wildmarkens Hälsa & Friskvård
Inte ett roligt beslut. Men nödvändigt för att säkra norra kommundelens kort- och långsiktiga framtid. Med ett samlat ägande och grepp finns nu förutsättningar att skapa en helhetslösning för en utvecklad sportturism (kanske framför allt vintersport) med bas i Svanstein och tjänster i byarna runtomkring.

¤ NUTEK:s granskning idag av kostnaderna för byråkratin och regelkrånglet som drabbar Sveriges företagare
Äntligen har en sådan gjorts. Givetvis var innehållet av sådant sprängstoff att regeringen kände anledning att mörka rapporten över valet! Ännu ett i raden av argument till varför Sverige så väl behöver ett maktskifte! Om inte den sittande maktfullkomliga regeringen behöver time-out, så gör vi svenskar det.

¤ Israel - Libanon-krisen i Mellanöstern
Jag saknar ord för att uttrycka den vanmakt och frustration jag känner över situationen. Inte ens två dagars eld upphör kunde Israel fullfölja. Och samtidigt stärks det folkliga stödet för radikala grupper som Hizbollah i takt med den fortsatta israeliska offensiven. Var ska detta sluta? Hur ska något gott komma ur det som nu sker?

¤ Sommarens bästa deckare? "Den inre kretsen" av Mari Jungstedt som gått som sommarföljetong i Kuriren. Sista avsnittet publicerades förra måndagen när jag också återgick till jobbet efter tre veckors semester. Det kändes som att det faktum att det var sista avsnittet och första da'n på jobbet efter semestern också markerade att den ljuvliga sommaren sakta går mot sitt slut.

"Det blod som spillts" av Åsa Larsson har jag inte läst förrän nu. Och egentligen har jag inte gjort det nu heller. Jag lyssnade på den i en uppläsning av Katarina Ewerlöf och den var väl bra, även om det var extremt irriterande att höra hennes taskiga uttal av ortsnamnen. Det sänkte tyvärr upplevelsen. Idag kom "Fyren" av PD James från bokklubben och den känns spännande. Mina ansträngningar att inte bara läsa deckare under sommaren, har ebbat ut. Jag har börjat på "Anna, min älskade" men den tar sig inte riktigt. Samma sak med hörboken Gangsters av Klas Östergren i uppläsning av Reine Brynolfsson. Det känns som att boken aldrig kommer till skott och att historien bara rör sig som katten kring het gröt. Inte undra på att man måste dra igång bredvid-läsnings-projekt på sidan av...

¤ Sommarens bästa låt? "Hip's dont lie" med Shakira och Wyclef Jean. Trots Robbie Williams-konserten 1 juli!

¤ Sommarens bästa Sommar-pratare (hittills)? Åsa Larsson om sin barndomssomrar hos sin mormor i Kurkkio. Eller Malin Berghagen - av alla människor. Jag blev förvånad och imponerad av hennes program. Wikegård var en klar favorit som höll förväntningarna. Däremot var Persbrandt en besvikelse - gnällig och bitter. Kattis Ahlström var ganska bra, rolig med självdistans.

¤ Sommarens godaste grillrätt? Kanske den whiskymarinerade entrecôten i fredags. Mnnnmm.

¤ Sommarens bästa dopp? Playa del Kuiva - såklart! Även om det var lite väl många bromsar. När vattnet i Torneälven sjunker och sandbankarna växer i omfång är de oslagbara strand hang-outs. Som utomlands! Och hur många badare kan promenera över till Finland?

¤ Sommarens roligaste dans? Buggen i Jänkisjärvi. Och discot på Tornedalia på marknadsfredagen när min bror, Göran och jag fick shaka loss. Det händer tyvärr inte alltför ofta. Men roligt var det.

¤ Sommarens mest puckade replik? "Vet du vem jag är?!" fräste en överförfriskad ung man till mig - medan han stod på mina tår! - på fredagskvällen under Matarengi marknad. Gå hem och tagga ner, darling. Inte bra att ta sig själv på så stort allvar, att man måste be sina kompisar tala om för andra kroggäster vem man är. Lite Anna Sjödin-varning där.

¤ Sommarens hetaste ögonblick. Bastun i stugan i Lahnasuando i fredagsnatt. Hjälp, vad jag hade eldat! Det gick inte ens att ta löylyä! Och ur vattenvärmarens skorsten syntes eldslågor. Nej, annat var det i den behagliga värmen i rökbastun på Hanhivittikko och i Arendt Hannus i Soukis på Öppen rökbastu i juni eller i bastun i Karungi.

¤ Sommarens bästa politiska utspel? Mauds förslag under Almedalsveckan att införa greencard för en organiserad arbetskraftsinvandring. Gillar det förslaget skarpt och är stolt över att tillhöra ett parti som ständigt ser frågor ur nya aspekter och kommer med nya lösningar på gamla problem. Som vissa andra a) inte ser/erkänner b) inte har förmåga och/eller vilja att åtgärda.

Var rädda om er och ha en fortsatt trevlig sommar. Whereever on earth you are.

Sauna, sääskiä ja hilloja

eller på svenska: bastu, mygg och hjortron. De orden tillsammans med ordet "vänner" sammanfattar mina semesterdagar veckan som gått tills idag.

Det är sista semesterveckan och efter förra veckans hektiska marknadsvecka är jag glad över att ha fått koppla av med lite mer andliga och kraftgivande upplevelser som just bastubad, umgänge med vänner och hjortronplockning på myrarna.

Tillsammans med Magnus, Erik, Tina och Sven besökte vi bastun och grillstugan i Selttulanniemi i Karungi i måndagskväll efter en fika hemma hos Haaras i Kärrbäck. Det blev en fin kväll, god mat och trevligt umgänge, bastuns hetta, älvens svalka. Solen gick aldrig ner, och när den sken över den stilla älven och nejden, kunde vi bara inombords känna en stor tacksamhet över att tillsammans få uppleva ögonblick i Tornedalen som dessa.

Igår och i förrgår har Göran och jag under delar av dagarna jagat hjortron på myrarna kring Övertorneå. Lite grand har vi allt fått ihop. Långt ifrån de senaste två årens rikliga mängder, men ändock. Igår fick vi kanske mest motion och skogspromenad, vilket inte heller är fel. Vi har kvar hjortron i frysen från förra året, men det skadar inte att fylla på förråden. I år vill jag också plocka hjortron för att kunna ge bort till ett par, som kanske inte kan ta sig ut på myrarna i år. Under veckan hann vi också som hastigast träffas och umgås med våra schweizfinska vänner Anja och Georges, som vi besökte i Chur i april inför Jays bröllop.

Efter de tappra ansträngningarna igår stannade vi på Hanhivittikko och badade rökbastu. Gårdagskvällens torsdagsprogram bjöd nämligen på bastuafton och efter alla år på Hanhivittikko var det kul att själv testa rökbastun. Det är verkligen speciellt med rökbastu. Värmen är fuktig och behaglig och det är stor skillnad mot vanlig utebastu. Kroppen var totalt avslappnad efteråt och det är nog tur för idag gäller det!

Ikväll kommer nämligen Let's Dance-tävlingen i Jänkisjärvi att äga rum. Tillsammans med min danspartner Kjell Karlsson från Luleå Bugg & Swing ska vi vara ett av många tävlande par. Alla par verkade vara taggade till tänderna (kolla själv på hemsidan!), men mest imponerad och nöjd över, är jag över min partners motto och inställning;"Ännu ett golv, ännu en partner, ännu en seger"! Vilken vinnarskalle! Kan inte han få fason på mina danssteg, är jag nog ett hopplöst fall. Nej, så här i förväg känns det mycket betryggande och uppmuntrande att få tävla ihop med denne man.

Det har också varit mycket "första gången" över den gångna veckan. Första gången hos Haaras, Kärrbäck och Selttulanniemi, första gången på Aine konstmuseum i Torneå, första gången i rökbastun på Hanhivittikko, ikväll första gången i en danstävling - låt vara under lättsamma former och igår... första gången jag köpt ett hus.

Jag ser tyvärr inga tecken på att Israels orättfärdiga bombningar i Libanon skulle upphöra, snarare tvärtom. I skrivande stund har tusentals israeliska soldater gått över gränsen till Libanon, så förutom flygbombningar, isolering av hamnarna med jägare, går nu Israel till en markoffensiv medan Libanon förbereder ett försvar mot invasionen. Medan vi svenskar och våra media de senaste dagarna fokuserat mycket på evakueringen av svenskar ur Libanon, återgår nu tack och lov rapporteringen till att handla om vad som händer med alla andra civila som inte kan ta sig ur Libanon.

'Humanitär katastrof hotar i Libanon' sägs det på text-TV. Jag undrar var och när en humanitär katastrof börjar och slutar. I min föreställningsvärld gjorde den det i någon mening redan i den stund de första libaneserna fick två timmar på sig att lämna sina hem innan Israel påbörjade eldgivningen. Det värsta av allt är kanske ändå den cyniska världsordning vi lever med och i; den cyniska hållning USA med president Bush nu öppet deklarerar:'vi ger Israel en vecka - tio dagar på sig, innan vi börjar ifrågasätta deras agerande'.

Som så många gånger förr, som efter 11 september-dåden i New York, känns världen som en extremt motsägelsefull - och emellanåt rutten - plats och miljö att leva i. Med denna fantastiska planet, detta fantastiska liv, slösar vi människor bort varandras liv till ingen nytta, vi skövlar, utplånar, våldtar och förstör. Det är så obegripligt onödigt.

Vi har fått livet, vi har alla chanser att göra det här till en bättre värld, ge fler en drägligare tillvaro, ge fler mat för dagen och tak över huvudet, låta fler barn slippa förnedring och fattigdom och ändå gör vi så här. Vi har pengar, teknik, vi kan prata med varandra, komma överens. Varför är det inte det vi ägnar oss åt? Vad är meningen med detta vansinne?

Var rädda om er och ha en trevlig helg!

Intensiva marknadsdagar till ända

De tre senaste dagarna har varit så intensiva och rusat förbi i en sådan hastighet att jag knappt hunnit med själv och än mindre hålla er blogg-besökare uppdaterade! Ska man summera den gångna marknadsveckan; alla intryck, alla fantastiska möten med människor och de politiska aktiviteterna så väljer jag två ord. Intensiva. Suveräna. Jag har fått mycket kraft, energi och inspiration i möten med människor de gångna dagarna. Inspiration i mitt fortsatta arbete och engagemang på alla plan - inte enbart det politiska, utan i minst lika hög utsträckning det mänskliga och det civila.

Och kanske är det vid sådana tillfällen som marknader och stora folkfester det är som bäst eller roligast med politiken. Att få träffa människor som kommer fram och har idéer och synpunkter på vad som behöver göras, eller vad de tycker behöver förbättras. Det är inte alltid säkert att man delar åsikten, men att mötas, stöta och blöta frågor ur olika infallsvinklar är otroligt givande. Det politiska samtalet mellan väljare och valda uppstår oftast i de spontana mötena. Då är det politiska samtalet högst levande.

Bland alla intryck av dessa möten vill jag notera två typer av fenomen:
#1 Tack alla snälla och vänliga medmänniskor!
Många människor har kommit fram och sagt mycket vänliga saker. För det vill jag tacka er så hjärtligt. Det är roligt att få respons och återkoppling på det man gör och säger, och för det är jag mycket tacksam. Ett speciellt tack också till er som gett mig konstruktiva och utvecklande respons. Det gör mig till en bättre människa och politiker.

# 2 Ja, gör det! Kryssa mig! Rösta på Centerpartiet i valet!
Många människor har kommit fram och sagt att de bestämt sig för att rösta på mig och/eller Centerpartiet i höstens val. Till alla er vill jag bara säga: Ja! Gör det! Rösta på oss och ge oss chansen! Vi kan, vi vill, vi har kanske aldrig tidigare varit så väl förberedda heller att ta ansvar för vårt samhälle, vår framtid och utveckling. Vi kommer att behöva varenda röst för att få till stånd ett efterlängtat maktskifte och ge sossarna minst fyra års time-out.

När kommunfullmäktiges ordförande, den socialdemokratiske profilen och f d kommunalrådet i Övertorneå kommun Kurt A Larsson i dialogen med väljare håller mig för att vara "ett oprövat kort", kan jag inte motstå frestelsen att kommentera hans bedömning av min person. Detta eftersom vissa skillnader mellan sossar och oss andra blir så tydliga. Eller vad säger ni?

För det första. Ja, Kurt du har både rätt och fel.
Jag är ett oprövat kort i kommunalpolitiska sammanhang i så måtto att jag hittills inte haft ett politiskt förtroendeuppdrag på den kommunala nivån. Det beror i sin tur på att jag efter valet 2002 som tjänsteman i kommunen - till skillnad från vissa andra, bl a socialdemokrater - inte ville utsätta mig och Centerpartiet för risken att sitta på två stolar samtidigt. Däremot har jag varit politiskt aktiv i Centerpartiets interna kommunala organisation och också varit kretsordförande sedan mars 2005.

Politiskt skolad har jag blivit sedan jag var 13 år under mina år i Centerpartiets ungdomsförbund, senare som vice förbundsordförande i Centerpartiets Högskoleförbund och under åren på riksdagskansliet i Stockholm i arbetet för partiledning och riksdagsgrupp och i Europaparlamentskansliet i Bryssel och Strasbourg. De erfarenheter jag gjort och de nätverk från Tornedalen till Bryssel över Stockholm jag under 31 år byggt upp, kan knappast skada Övertorneå kommun och dess invånare.

Vad betr mina insikter och kunskaper, mitt engagemang och förmåga i Övertorneå kommun, så bemöter jag inte ens det påstått oprövade i min person. Jag låter mitt tidigare arbete för kommunens räkning, mitt ideella engagemang och klappande hjärta för kommunen tala för sig själv.

(I fredags natt fick jag till min stora glädje och förvåning motta den hedervärda utmärkelsen Madame Matarengi. Det fantastiska med det - för jag har ärligt talat ännu vare sig förstått vad titeln innebär eller smält att den tilldelats lilla mig - är den vinnande motiveringen: "Hon har inspirerat och fått positiva saker att hända i Övertorneå kommun. Hon är en inspirationskälla som det skulle finnas flera av i Övertorneå kommun.")

För det andra. Jag må vara oprövad. Men hellre det än beprövad, som socialdemokraterna är i landet, länet och kommunen. Och det är väl det som är poängen i höstens val: att det är dags för förändring.

För det tredje. Att leda en kommun är - lika lite som att leda vilken annan organisation som helst - ingen enmansshow. I mitt parti finns många andra kompetenta, erfarna och dugliga krafter, och det är därför vi tillsammans bildar ett starkt lag och en bra mix av bakgrund, erfarenheter, drivkrafter.

Att leda en kommun gör ingen man eller kvinna själv. Det är på folkets mandat, vilja och uppdrag, som när och om det omsätts i samspelet mellan förtroendevalda och tjänstemän, mellan privat och offentlig sektor, skapar rätt anda och förhållningssätt ur vilka dynamik och en framåtgående rörelse kan födas, till gagn för kommunmedborgarna, till gagn för det näringsliv som verkar i kommunen och bidrar till samhällets välstånd.

Det är bara genom att arbeta tillsammans med förenade krafter för kommunens bästa, som Övertorneå kommun klarar sin framtid och överlevnad som egen kommun. En kommun som sjuder av entreprenörskap och framtidstro, en kommun där medborgarna bejakar Det Goda Livet och som gör att fler hela tiden vill söka sig dit.

Nej, det har varit tre fantastiska dagar på Matarengi Marknad! Gårdagen markerade också avslutet på årets marknadsvecka med de föregående marknadsdagarna i Hietaniemi och Juoksengi. Förutom politisk debatt som det var så roligt och efterlängat att få ägna sig åt i fredags och lördags för min egen del och som åskådare under gårdagens debatt om jobb och företagande där Övertorneås egen riksdags- och kommunkandidat Ulf Hannu med bravur förde vår talan, har jag förstås också hunnit roa mig och koppla av.

Tillsammans med Göran har vi varit ute på kvällsnöjen på hotellet, dansat i Roger Qvarnströms tält tills han stängt och verkligen känt att det varit marknad, hunnit hylla 40-åringarna Kalle och Mona i Niskanpää och fått vara med på en fin och trevlig fest i Kattila och mycket mer.

Min lillebror Henric och hans kompis Ricky har gästat oss i helgen och tillsammans har vi haft roligt. I lördagskväll anslöt vår riksdagskandidat Christina Simonsson sig till gänget. Medan Göran och jag var på kalas, tog Hence och Ricky och andra trevliga Övertorneå-bor hand om Christina och gav henne oförglömliga marknadsminnen från Övertorneå. Igår kampanjade vi tillsammans på marknadsområdet och konstaterade skämtsamt att vi kan bli två historiska damer om väljarna vill: Christina kan bli Centerpartiet Norrbottens första kvinnliga riksdagsledamot och jag kan bli Tornedalens första kvinnliga kommunalråd. Visst, är det härligt med utmaningar?!

Snart bär det av till Kärrbäck. Under ca två års tid på riksdagskansliet utgjorde Sven Tornberg, Magnus Haara och jag en egen liten "Tornedalsmaffia" där och i eftermiddag och kväll är det dags för maffian att träffas på hemmaplan, vara nostalgiska, ha roligt och äta gott.

Samtidigt har den gångna helgen bjudit på livets bisarra kontraster. Medan vi festar och har roligt, njuter av sommaren, bygden och varandras sällskap, nya och gamla bekantskaper i en trygg och vacker miljö, har Israel passerat varje gräns för proportionalitet i folkrättens rätt till sjävförsvar i sina angrepp mot Libanon i jakten på Hizbollah.

Tillsammans med en av våra lokala företagare, Jamal som sedan några år driver pizzerian La Bonté här i Övertorneå, stod vi med tårar i ögonen och pratade om situationen i hans gamla hemland. På datorn såg vi bilderna av sönderbrända barnkroppar. Vad ont har dessa civila libaneser gjort Israel? Jamal fick i vart fall under gårdagen inte kontakt med sin mamma och andra anhöriga i Beirut. Den israeliska armén har med sitt amerikanska försvarsmaterial åstadkommit stor materiell förstörelse av civil infrastruktur; telefonväxlar, broar, VA- och uppvärmningsanläggningar.

Idag ser jag att Israel motsätter sig G8-ledarnas förslag att sända en multilateral styrka till Libanon. Varför? Vilken lösning av den upptrappade konflikten tänker sig Israel?

Äntligen lokala valdebatter! Men vad händer i Mellanöstern?

Efter ett par dagars ihärdigt regnande, då andra dagen av Polcirkelmarknaden resp gårdagens hantverksmarknad i Hietaniemi, tyvärr regnade bort, har solen återkommit. Den långa perioden av sol och värme före regnet hade torkat ut skog och mark så regnet var nog i och för sig behövligt. Idag börjar vår egen marknad här i Övertorneå och samtidigt går startskottet för den första av tre debatter om kommunala frågor. Jag har länge sett fram emot dessa debatter och har förmånen att företräda oss i dagens debatt om skola och äldreomsorg. Den lokala valrörelsen har hittills varit alldeles för beskedlig och närmast lyst med sin frånvaro. De enda som varit ute under mandatperioden och bl a kampanjat på VårExpo två år i rad är vi. Jag är brydd över detta faktum. Om man inte orkar eller vill vara ute och möta väljarna, hur sjutton orkar eller kan man representera de i styrelser och nämnder i fyra år?!

Igår visade Demoskops opinionsmätning att vi är på god väg att bli Sveriges tredje största parti med bara Folkpartiet 0,7 procentenheter framför oss. Enstaka mätningar kanske inte är så mycket att hänga i julgran, men ändå intressant att se svart på vitt, det vi aktiva känner, när vi är ute och möter människor och får mycket positiv respons.

Annars är den överhängande politiska frågan just nu Israels angrepp på Libanon och attackerna mot städer till och med i sitt eget land (Haifa). För varje nyhetssändning i går steg antalet döda civila. Det var en bisarr upplevelse att följa radions nyhetssändningar och bäva av olust inför varje heltimme då Ekot rapporterade det senaste... Situationen i Mellanöstern nu, med den senaste tidens upptrappning och därtill oro i Iran, känns som det största hotet mot världsfreden just nu. Med de kopplingar som finns mellan extremister i regionen till likasinnade celler och nätverk i andra delar av världen kan sympatiaktioner som drabbar fler oskyldiga civila utlösas i princip när som helst, var som helst.

I vanliga fall håller jag ofta med folkrättsprofessor Owe Bring. Jag har oftast gillat hans extensiva tolkning av folkrätten, vars konsekvenser skyddar individer framför stater och regimer. Men i det här fallet med Israels angrepp på Libanon, kan jag inte förlika mig med hans uppfattning. Visst, är det så att proportionalitetsprincipen i den här situationen har överträdits och jag välkomnar resoluta, snabba och tydliga uttalanden från bl a EU, FN och Ryssland.

Madame Flood i Torneälven. Och vildlaxen!

Hemkommen för en stund sedan från en fantastisk uppsättning och föreställning av Kotirannan Väki - Strindbergs Hemsöborna på meän kieli. Vi var många denna ljuvliga sommarafton som hade hittat till Plantingska gården, som var den vackra spelplatsen för dramat. Skådespelet mot fonden av älv, blånande berg på finska sidan och en klar ljusblå himmel kunde knappast vare bättre. Skådespelarna och ensemblen var i högform och det var två fina akter som rörde och berörde och lockade till både skratt och tårar. De tre huvudrollsinnehavarna gjorde förstås alldeles utmärkta insatser, men djupast intryck på mig gjorde faktiskt Ann-Sofie Törmäs rolltolkning av Madame Flood. Nej, ni som ännu inte hunnit se föreställningen, gör det! Spring och köp biljetter! Den visas ännu imorgon kväll här i Övertorneå.

Den första dagen av Polcirkelmarknaden i Juoksengi förflöt bra. Det är roligt att vara ute på sommaraktiviteter och träffa avslappnade och uppsluppna semesterfirare. Det ger alltid mycket att vara ute och träffa folk. Ett bestående intryck av dagen var en medborgare som tog upp den ständigt aktuella frågan om vildlaxens överlevnad. Mannen som tillhör den delen av opinionen som ser en stor potential i sportfisket, om vi lyckas rädda vildlaxen innan den utrotas, uppmärksammade mig på förekomsten av illegalt nätfiske av lax i Torneälven. Han menade att förutom att prata med viktiga beslutsfattare i Stockholm, förbättra miljön i Östersjön etc måste vi själva våga börja prata om vad vi själva lokalt/regionalt kan göra för att säkra vildlaxen. Vad tycker ni kära bloggbesökare om vildlaxens vara eller inte-vara?! Jag kommer att ägna tid åt att sätta mig in i frågan än mer den kommande tiden. Den är utomordentligt viktig och jag lyssnar gärna av era olika ingångar och synpunkter på frågan.

Hektiska marknadstider

Imorgon startar den första dagen av marknader i Övertorneå kommun. Imorgon och på onsdag kommer jag och mina partikamrater att möta och prata med medborgarna, marknadsföra och informera om vår politik och våra idéer. I lördags besökte jag Pajala marknad och tillsammans med Stefan Tornberg fick vi möjlighet att från Soltorgets scen sprida vårt budskap. Det var roligt att besöka Pajala i sommarvärmen och en hel del kära återseenden. Det är inte ofta nu för tiden som jag är i Pajala, där jag pluggade under mina tre år på gymnasiet och den kommun jag tillbringade mina i princip första nitton år.

Så imorgon kan vi ses live på Polcirkelmarknaden, Juoksengi och till helgen blir det förstås Matarengi Marknad här i Övertorneå tätort. Det är min andra semestervecka och dagarna känns späckade. Idag hade vi styrelsemöte i Hanhivittikko vänner, och se'n jag kom hem från Västkusten i torsdagskväll har de senaste dagarna fyllts av rabarbersaftkokning, matlagning, partiarbete (vi har jobbat fram en lokal broschyr), en supertrevlig sommarfest, middag på Kattilakoski Gastronomi m.m. En hel del tid med nära och kära och det är trevligt och viktigt!

Göran och hans kompisar i Kuiva Gränspaddlare, har haft fullt upp den senaste tiden på utomhusbadet Ekobadet som de driver ideellt, tack vare högtrycket. I skrivande stund vräker regnet äntligen ner. Vi har haft torrt och varmt länge nu och som pollenallergiker har de senaste två veckorna, varit min värsta sommar på flera år, så därför välkomnar jag regnet och rotblötan.

På den politiska fronten verkar det råda lågtryck. Åtminstone lokalt. Nationellt var Almedalen förstås förra veckans stora tilldragelse. Jag är nöjd över Centerpartiets mediala genomslag och bland de rapporter och utspel som gjordes, noterade jag särskilt två. Det första kom förra måndagen (3/7) och var resultatet av en undersökning om antalet äldreboende-platser. Inför förra valet lovade Göran Persson att utöka platserna med 10 000, i själva verket har 15 000 platser försvunnit under de gångna fyra åren. I torsdags kom så förslaget om green card-system för arbetskraftsinvandring, som jag också spontant gillade direkt. Jag delar uppfattningen att Sverige behöver en arbetskraftsinvandring och med detta system kan vi åstadkomma en sådan med ordning och reda. Hela västvärlden kommer att behöva arbetskraftsinvandring för att klara av att ta hand om bl a våra äldre och i övrigt hänga med i den globala kunskapskonkurrensen.

Det faktum att Storbritannien som vid sidan av Sverige och Irland inte införde diskriminerande övergångsregler på arbetsmarknaden för medborgarna i de nya EU-länderna för två år sedan, är det land som fått störst del av den ökade rörligheteten, visar med all önskvärd tydlighet att Sverige inte ens i ett europeiskt perspektiv, framstår som så attraktivt som en del svenskar ibland tycks tro. Vårt lilla språk, våra höga skatter och vårt kalla klimat är några saker som bidrar till att många hellre väljer andra, mer kosmopolitiska och ekonomiskt mer dynamiska områden än Sverige som levnads- eller bostadsort under några år av sitt liv.

Under sommaren har jag flera parallella bokprojekt. Ett underhållande sådant är boken om den colombianske författaren Leon de Greiff (red Julian Vasquez), som jag köpte under vinterns Nattfestival i Korpilombolo. Författarens fiktiva figur Gaspar de la Noche, Gaspar de la Nuit, Gaspar von der Nacht etc bryter plötsligt upp från sina vänner i Colombia och flyttar till Korpilombolo där han 33 år senare vaknar infryst i ett isblock. Medan hans andra vänner flyr till Bolombolo i Colombia, beskriver de Greiff Korpilombolo som Gaspars absoluta tillflyktsort, dit han år 1926 "flyttar". Gaspar fantiserar till och med om att Korpilombolo ska vara en stad med bara en enda invånare och de Greiff angav rätt kartografiska position. Läsningen om Gaspars
öden och äventyr är roande och kopplingen från Bolombolo i Colombia till Korpilombolo i Sverige är spännande och smått fantastisk. Att denna litterära gärning dessutom tack vare Julian Vasquez, Linnea Nylund och Kristina Laanen m fl eldsjälar, gett upphov till Nattfestivalen i Korpis i december är inget mindre än ett litet underverk! Jag ser redan fram emot årets upplaga!

Ett annat exempel på det snabba och intima samspelet mellan det lokala och det globala fick jag av företagaren Janne Ranudd i fredags. Han har företaget Korpilombolo Träfrakt och just nu har de bra med körningar. De kör i huvudsak trä och timmer och Rysslands beslut att kraftigt skära ner försäljningen av träråvara till Finland, till förmån för försäljning till Kina och Indien vid sidan av försöken att bygga upp en inhemskt träförädlingsindustri, ger nu körningar och jobb till den svenska åkerinäringen. Det var roligt att få ännu ett exempel på hur det som händer i världen, hur det som beslutas i Kreml, Bryssel, Washington etc faktiskt konkret påverkar våra företag, jobb och välfärd i dagens globaliserade värld. Fortfarande möter jag relativt ofta människor som inte ser eller förstår detta ömsesidiga beroende.

Till havs

nja, inte riktigt, men här i Fiskebäckskil, skriker måsarna och snart ska jag ta mig över Gullmarsfjorden till Lysekil och ett besök på Havets Hus. Jag tycks inte få nog av små och stora fiskar, med tanke på att jag så sent som i söndags var på Universeum i Göteborg med Sarita och förundrades över dessa hajar, rockor och sågfiskar. Sikarna, abborrarna och harren har jag ju hemma ändå:-)

Söndag var dagen efter att vi sett och upplevt Robbie Williams första Sverige-spelning på denna världsturné. Konserten, de 56 098 andra besökarna och stämningen på Ullevi var förstås helt sagolik och oförglömlig. Dagen efter satt vi på en liten gräsbeklädd refug i en korsning utanför Ullevi tillsammans med hundratals andra fans och diggade den andra och sista spelningen. Hela upplevelsen och hela Robbie Williams-yran som tycktes ha lagt sig över Göteborg var helt fantastisk. Vart vi än gick hördes hans musik, överallt pryddes flyers, broschyrer och tidningar med the great entertainers' ansikte. Att ens fylla Ullevi två gånger vid hans unga ålder är så häftigt i sig.

I måndags styrde jag (hyrbils)kosan mot Vårgårda, Marianne och Cecilia efter att ha vinkat av Sarita på Landvetter. Det var kära återseenden och mycket att prata om med båda dessa damer. Jag jobbade för Marianne under min tid på riksdagskansliet och det var så roligt att få se henne i sin naturliga hemmiljö, den bygd hon vuxit upp i och tjänat och fortfarande brinner så mycket för. Det var också speciellt att få träffa hennes vänner och delar av hennes familj. På måndagskvällen fick vi förmånen att följa med den fantastiska eldsjälen Nina på en kanalbåtstur i sjösystemet vid Dals Långed och Bengtsfors genom sju slussar. Hela dagen hade varit varm och fin och kvällen var så där vacker och stillsam så man nästan får ont i hjärtat.

Igår besökte jag Cissi, först på hennes kontor och arbetsplats i kommunhuset i Vårgårda och därefter tog vi en fika för att så småningom åka ut till hennes bostad i Lida. Det var så roligt att återse henne och efter att inte ha setts på två år hade vi mycket att ta igen och uppdatera varandra om. Cecilia var gatu-, VA- och renhållningsansvarig hos oss i Övertorneå kommun och en person som jag tillbringade mycket tid med när jag flyttade tillbaka till Övertorneå i juni 2002. Det var glädjande att se att hon var sitt gamla jag och som de personer vi är, blev vårt möte kantat av några tårar men framför allt många skratt. Hon har delvis nya arbetsuppgifter och det var kul att se hur mycket nytt hon lärt sig och hur hennes yrkeserfarenheter breddats och fördjupats. Hon har inte glömt oss i Övertorneå och vi är många i Övertorneå som inte glömt henne och inte heller har för avsikt att göra det heller.

Nu måste jag dra vidare på min lilla Västkust-resa. Imorgon lunch bär det av hemåt igen. Då kommer Göran och Merjas mellanpojke Tommy också hem. Det ser vi alla fram emot. Ha det gott i sommarSverige!

Från en Cecilia till en annan

Precis hemkommen från Hanhivittikko och torsdagskvälls-aktiviteten, där vi firade Leena Raukola och Christina Snell-Lumios nyutkomna bok Hanhivittikkos skönheter med släppfest, har jag börjat packa väskan inför min lilla Västkust-resa. Imorgon kväll sätter Sarita och jag oss på nattåget till Göteborg och Robbie Williams-konserten. Det ska bli härligt att börja semestern på detta sätt. Som vanligt har sista veckan före semestern varit hysterisk. Trots att jag tillbringat den dagtid på Sverigefinska folkhögskolan i Haparanda och intensivkursen i nybörjarryska, har aktiviteterna och åtagandena i partiet och i övrigt hopat sig och det har känts som att dygnets timmar långtifrån räcker till.

Intrycken är så många och nu under semestern får jag sortera lite i de. Att studera på Sverigefinska folkhögskolan är mångfacetterat. Vi har haft bra lärare och en bra kurs, men därutöver har även miljön i övrigt varit berikande. Lokaliteterna är fina och skolan är välskött och underhållen. Restaurang Minerva har otroligt god mat och finns i en intressant byggnad. Design, konstverk och konsthantverk pryder skolan och ger en speciell känsla. Från denna vecka kommer jag särskilt sakna den nya bekantskapen Cecilia från Backe i Jämtland och Uppsala. Trevlig hemresa och välkommen åter till Norrbotten, Cecilia.

Men nu ger mig av för att träffa en annan Cecilia. Nämligen Cecilia Gustavsson som jobbade här på Övertorneå kommun för några år sedan, men som numera återfinns i västgötska Vårgårda, där ett annat efterlängtat återseende blir Marianne Andersson. Förutom dessa damer, ska Sarita och jag göra Göteborg och därefter ska jag under några dagar med hyrbil ta mig runt bland Västkustens pärlor. Vi får väl se vilka nedslag jag kommer att göra. Så många platser, så mycket att se, uppleva, så lite tid. Torsdag nästa vecka (6/7) flyger jag återigen hem till Norrbotten och Tornedalen. Veckan därpå blir det hårt kampanjande på våra marknader runtom i kommunen, och det känns härligt och roligt! Ha det gott tills vi ses och hörs, kära blogg-besökare!

Äntligen! Och jag menar f-n inte fotbollen!

får jag, hela Norrbotten och/eller alla svenska Barents-vänner utropa. Äntligen, har vi fått en utrikesminister som anser att ett aktivt Barentssamarbete är viktigt för "varje svensk utrikesminister". På vägen hit till Haparanda hörde jag nämligen Sveriges senaste utrikesminister Jan Eliasson uttala detta i SR Norrbottens nyhetssändning. Det var på tiden. Länge har vi väntat.

Slopandet av UD:s utlokaliserade Barents-tjänster på länsstyrelserna i Norr- och Västerbotten, flytten av UD-enheten där Barentsfrågorna hanterats (styvmoderligt förvisso, men dock!) samt ett antal andra konkreta fall, ärenden och situationer, har alla successivt bidragit till att grusa våra förhoppningar och förväntningar på Stockholms insikt och förståelse av Barentsregionens potential och dynamik.

Till skillnad från norrmännen som ständigt ligger långt framme, nu senast med etableringen av det "internationella" Barentssekretariatet i Kirkenes, och den norska regeringens offensiva Barents-politik. Finnarna har också varit "på", inte bara i Lappland, utan även i Helsingfors. Men i Sverige har det bara gått bakåt. Om Eliasson fått denna insikt under sitt besök i Haparanda, i samband med det famösa regeringsbesöket här i länet för snart 2 v sedan, har något gott kommit av regeringens gästspel under valturnén.

Annars har jag liksom svenska folket i övrigt överlevt midsommar. Jag syftar inte på sviterna efter tidernas roligaste fest på midsommarafton, utan på den svidande, förnedrande förlusten mot Tyskland i fotbolls-VM på midsommardagen, som man knappt än kommit över. Även om jag hade värsta ångesten inför matchen, eftersom jag dels gillar tyskarna, dels unnade värdnationen framgång i spelen, om inte annat än för att hålla uppe den goda stämningen, dels misstänkte att det kunde gå illa, kunde jag aldrig i min vildaste fantasi tro att svenskarna skulle spela så uselt och Lagerbäck coacha så illa! Helt otroligt. Så nu håller jag på Tyskland. Och England. Fast bara för Svennis skull! Det vore så tjänligt åt de gnälliga engelsmännen om Svennis kunde visa att icke-britter kan lyfta landslaget till nya höjder. Det kan de ha, tycker en sammanbiten och besviken //linda.

Lyssna på Ingemar Hansson och KI!

Igår (21/6) presenterade Konjunkturinstitutets (KI) generaldirektör Ingemar Hansson deras bedömning av konjunkturläget. Det var flera förhållanden som Hansson påpekade, som förtjänar att uppmärksammas och fundera över. Inte minst i dessa valtider, när budgetexpansionisterna på vänsterkanten försöker locka röster av folket, genom dyrköpt valfläsk i form av ofinansierade förslag och allmänt tillväxtfientliga förslag och attityder.

KI noterar att den fortsatt väntade nedgången i öppen arbetslöshet från 5,9% år 2005 till 4,2% år 2008 till viss del - precis som många av oss dagligen blir påminda om - förklaras av "en extraordinär ökning av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna". När jag hörde Hansson beröra detta i en radiointervju under gårdagen, varnade han rentav för risken att dessa åtgärder nu tränger ut jobb, som skulle ha uppstått eller efterfrågats på den reguljära arbetsmarknaden. Det visar precis det och många med mig befarade när regeringen lanserade de s k plus-jobben, att de jobben delvis är konstgjorda, delvis i den mån de faktiskt behövs, borde finansieras och anställas på den reguljära arbetsmarknaden. Men säg vad gör denna s-märkta regering inte, för att hyfsa siffrorna ett valår?! Alla ska med, så enkelt är det, heter det ju - om folk så ska krattas in i åtgärder, för att inte synas i statistiken.

Nej, hörni gott folk och blogg-besökare, trevlig midsommar på er! Nu gör vi nå't roligare ett tag än pratar regeringen(s) misslyckanden, tillkortakommanden och reformrädsla. Jag får skylla på NSD, vars ledare jag läste idag. Det var den som lockade fram borgarbrackan i mig idag och fick mig på sosseätarhumör!

Efter valutgången i Slovakien sågar nämligen ledarskribenten platt skatt-konceptet vid fotknölarna. Naturligtvis utan att hänvisa till andra alternativ eller med ens en bokstav andas om att det nuvarande svenska skattesystemet kanske kan/bör ifrågasättas. Låt mig bara nämna två skäl, därtill: a) vi har världens högsta skattetryck och långt ifrån världens bästa välfärd b) graden svartarbete i vårt land, borde få oss att fundera på hållbarheten och legitimiteten i den nuvarande skattepolitiken.

Borta bra, men hemma bäst!

måste jag utropa efter hemkomsten till Tornedalen igår kväll. Åh, vad skönt att komma hem och träffa Göran, andra nära och kära och kissarna förstås, efter min lilla Stockholms-sejour, som var jättetrevlig, som jag så väl behövde och kommer att leva länge på. Åtminstone tills det bär av till Göteborg, Västkusten och Robbie Williams-konserten om elva dagar!

Idag, den 20 juni, kan vi Lindor fira namnsdag. Tack förresten till alla er som uppvaktat mig idag, det var kul och gulligt av er att tänka på mig! Jag tillbringade hur som helst dagen med att bl a gå en sträcka om 11 km på en etapp av Polcirkelmarschen för Lag Westerberg - ett av Övertorneå kommuns många lag. Jag hade det stora nöjet att få gå genom Kauliranta och Kuivakangas byar på finska sidan om älven, till turistinformationen på den svenska sidan om bron. Det är sällan och aldrig man åker genom dessa finska byar, än mer sällsynt att man går och därför var det mysigt att kolla in fina hus och gårdar, kor på sommarbete m.m som förgyllde min väg.

De ideella krafterna bakom Polcirkelmarschen gör ett fantastiskt arbete varje år. Det är ordentligt skyltat överallt, på vätskestationerna finns ett antal alternativa drycker och med jämna mellanrum serverar de till och med mat (!). Det är bara andra året jag är med och går delsträckor på olika dagsetapper, men det har gett mersmak och är ett roligt arrangemang att delta i. Nu hoppas jag att dagen avslutas i dur med en kanoninsats från svenskarna i den avgörande Englandsmatchen i det pågående fotbolls-VM. Det skulle vara en perfekt avslutning på en i övrigt nästan perfekt dag!

Tell the girls, I'm back in town,

som en av mina favoritartister, Marit Bergman, sjunger i titelspåret på CD:n Baby dry your eye! Nu är jag inne på tredje dygnet av min mini-semester i Stockholm, och det är alldeles, alldeles underbart att tillbringa några dagar i huvudstaden igen. Gårdagens fest på Långholmen och överrasknings-tricket från oss f d anställda blev förstås en höjdare! Det var så roligt att återse alla kära gamla ansikten, vänner och bekanta och samtidigt bli lite uppdaterad på de senast anställda medarbetarna på riksdags- och partikansli. Det var en speciell kväll eftersom det var sista natten med gänget för en del. Det var den här mandatperiodens sista fest med nuvarande gäng och fyra ledamöter tackades också av för gott.

Annars har jag mest njutit av att vara i Staden igen. Precis som när jag tidigare registrerade, noterade av alla detaljer hemma i Tornedalen när jag bodde här eller i Bryssel, gör jag nu med Stockholm. Morgnarnas motionsrundor runt Råsta- och Lötsjön är fantastiska: det är andra dofter, annan vegetation och växtlighet, annat fågelliv. Att vandra under ekar och kastanjeträd, att passa sig för gässen, som jag kommit att respektera på gränsen till frukta (se'n en promenad runt Packhusudden nedanför Thielska galleriet här en dag för några år sedan) ter sig helt underbart. Att känna doften av tunnelbana, att uppleva svalkan och väggmålningarna och utsmyckningarna på Sumpans T-banestation Näckrosen eller de röda väggarna på t-banestationen i Solna centrum, att prydligt ställa sig till höger i rulltrappan på väg upp ur t-banan, så de stressade urbana med lätthet kan jaga förbi; allt ser jag, allt märker jag, det mesta njuter jag av och bara går och myser över.

Att läsa Metro på väg in till City är också mysigt. Idag (17/6) fanns en rolig och tänkvärd kolumn med rubriken "Vänner en clean start" med temat vänner som komplement till släkt och familj. Whoah! Tiden går så fort när man har roligt. Dag och jag har kunnat ströva omkring och shoppa på vart sitt håll, sammanstråla för kalla, svala och läskande drycker och nu är dags att bege sig till Söder och middagen med Stina och Maria. På måndag efter lunch bär det av hemåt igen. Vad skönt det var att komma iväg lite grand, få se lite annat, träffa gamla vänner och äta libanesiskt. Det var ett tag se'n.

Jag har satt Övertorneå på bloggkartan!

Äntligen! Nu har jag satt min blogg i
Övertorneå på bloggkartan.se

Borgare, låt oss rocka loss!

Regeringens Norrbottensbesök...
är nu över. Mycket är sagt av borgerligheten såväl på läns- som riksplanet. Av alla kommentarer och artiklar jag läst och tagit del av, är Örjan Pekkas ledare i gårdagens världsblad - och för er som inte vet vilken tidning det är, kan jag avslöja att det är anrika Haparandabladet (HB) - min personliga favorit när det gäller träffsäkerhet. Tyvärr, saknar HB nätupplaga men rubriken på Pekkas ledare lyder "Låt ministrar åka ofjädrad skrinda" och anger tonen.

I ledaren noterar Pekka bl a "De [regeringen] är här för att titta på den utveckling som sker - men som de knappast har bidragit (mer än med vänsterarmbågen) till att skapa." Pekkas lakoniska kommentar till minstrarnas besöksprogram, "Herrejösses så mysigt.", finner jag som älskar ironisk humor också roande. Han avslutar ledaren med att konstatera att ministrarna inte ska slå sig för bröstet över den fantastiska utvecklingen vi har i länet idag och påpekar att de "genom åren gjort vad de kunnat för att försvåra för Norrbottens företagare att verka" och tar fyra-fem exempel på försämringar och centraliseringar regeringen beslutat.

... och de norrbottniska ledarsidorna
Norrbottens-Kurirens Bo Östman var inte mindre underhållande han heller på gårdagens (13/6) ledarsida. NSD:s ledare har blivit så tråkiga och förutsägbara sedan bytet av ledarredaktör. Numera är tyvärr Olov Abrahamsson ofta husbondens lojala och lokala röst. Jag saknar verkligen inte Lotta Gröning som i vart fall de senaste fyra åren på NSD blev minst lika hopplöst och tröttsamt förutsägbar i sina ståndpunkter och ledare. Var finns de oväntade inläggen och vinklarna, de självständigt tänkande och tyckande socialdemokratiska idédebattörerna i Norrbotten? Inte på NSD:s ledarsida i vart fall.

Borgerlighetens energiuppgörelse
var dagens stora och glädjande nyhet. Med detta kan förhoppningsvis Allians för Sverige återta initiativet i debatten och opinionen. Vi har aldrig tidigare i borgerligheten varit bättre förberedda för ett maktskifte än vad vi är idag. Nu - när vi har en solid och stabil politisk grund - måste vi ägna all tid och kraft åt att bli minst lika bra på att föra dialogen med väljarna om våra visioner, förslag och idéer! Nu måste vi få saker att hända. Det brukar vi centerpartister vara bra på!

Det är nu allt händer!

Den här tiden på året med de ändlösa sommarnätterna vill tiden liksom inte räcka till. Liksom våren kan explodera i sommar på en och samma dag, exploderar aktiviteterna i Tornedalen. De senaste dygnen har inneburit ett häftigt tempo, fullspäckat med aktiviteter.

Premiären på Hanhivittikko gick alldeles utmärkt i torsdagskväll. Kvigorna var ystra som få, när de fick komma ut på grönbete. Hemresan från Jokkmokk gick fort. Helt otroligt att man kan passera närapå hälften av länets kommuner på en resa tur och retur Övertorneå - Jokkmokk! Detta gigantiska län, detta fantastiska län, med så mycket rikedomar, så stor inbördes variation och mångfald, som ska stå värd för regeringens tvådagars-besök, eller rättare sagt förvalskampanj, med början i morgon.

Dagen efter, i fredags var det studentbal och en chans att se våra studenter i balklänning och kostym. För de som var tillräckligt långa vill säga. Korta personer som jag hade inte en chans att se nå't på denna tilldragelse som blivit något av en folkfest. Det var tråkigt! All möda som lagts ner på kläder, på make up och vackra håruppsättningar fick vi som var där inte ta del av ordentligt. Detta kan och bara måste göras bättre till nästa år. Nog ska våra gymnasister ha en fin avslutning på sina första tolv år av studier i vår kommun. Det är en angelägenhet för bygden och värt att uppmärksammas.

På lördag kom Ann-Christine från Luleå och tillsammans med Elisabeth och Sarita bar det av till Öppen rökbastu i Soukolojärvi. Det visade sig att vi hade turen att få komma till Keksi-bastun hos Arent Hanno. Och med två timmar i rökbastun, höll vi den kylande vinden på armlängds avstånd:-) Mottagandet i Soukolojärvi var - som vanligt - vänligt och professionellt. Förutom den vansinnigt goda laxsoppan efter bastun i Emmastugan, hade tjejerna i år gjort en ljuvligt godsötsyrlig rabarberdricka. Det satt bra efter vårt hårda bastupass! (Och ja, vi missade Matchen. Men nej, det gjorde ju inget. For Gods sake, Zlatan & co, come on!)

Under söndagen körde Ann-Christine och jag runt till olika hot spots i vår kommun och besökte bl a Hanhivittikko, Hietalas handelsträdgård i Korva samt Kattilakoski Gastronomi. Jag var fullmatad av intryck från morgonen, då jag tidigt på förmiddagen äntligen fick se Ann-Christines prisbelönta film "Min mormor och jag". Det blev en gripande och känslomässig upplevelse att ta del av bilderna och berättelsen om Ann-Christine och hennes relation till sin mormor och mormoderns relation till sitt förflutna, sin bakgrund. Det samiska arvet som gjorde för ont för att tala öppet om. Saknaden efter renarna. Och fram trädde bilden av Ann-Christines mormor, med lovikkavantar, ett förkläde, en huivi, skoband och ett par stora underbyxor på klädstrecket. Hoppas, hoppas SVT tar filmen till sig så en bredare publik får chansen att se denna dokumentära kortfilm (13 min). Folkmusikgruppen Jord har på sin senaste skiva Mailmale en sång, (spår åtta) som heter "Där nere vid vattnet". En passus i sången går i stil med: "För att få se vem du är, måste du våga se den du var" och det är så logiskt att den enda icke-specialskrivna musiken i filmen är en 38 sek lång snutt ur den sången.

I helgen fick jag också äntligen reda på en annan sak jag gått och funderat på under den gångna veckan med tanke på fildelningsdebatten: nämligen hur situationen och debatten om fildelning ser ut i andra länder. Det kan jag tacka det kära, älskade Lunchekot för! Vem annars?! I lördagens upplaga av lunchekot gjorde just deras utrikeskorrespondenter ett svep från sina bevakningsländer om hur lagstiftarna handskats med fildelnings-frågan. Det var ett mycket intressant inslag och rekommenderas varmt. Det visade också hur mångbottnad frågan är. En annan som gjorde det på ett tänkvärt sätt idag var Jacob Ehnmark med en debattartikel på
DN :s kultursidor.

Såg i NSD idag att Camillas kafferep i Luleå i lördags gick bra. Camilla Hansen som är vår nye gruppledare efter Lennart Lindström, som tyvärr dog alltför tidigt, är en frisk fläkt. De som tvivlat på hennes förmåga att leverera nya och spännande, fräscha förslag, får nog tänka till en gång till. Nu samlar vi oss och sluter upp bakom Camilla och önskar henne och kamraterna i Luleå all lycka i valet! Jag håller på dig, Camilla. Kör hårt!

Hanhivittikko, Ungt Val och Sverigedemokraters enkla propaganda

Ikväll är det dags för årets efterlängtade fäbodpremiär på Hanhivittikko. I skrivande stund bjuder Luleå på lite molnigt väder, men jag hoppas att kvällen i Hanhivittikko bjuder på ett uppklarat och helst förstås soligt väder, när vi nu ska släppa lös årets fjällkor och får.

Igår kom Aftonbladets och Lunarstorms Ungt Val 2006 att uppta mina tankar. Den stora nationella nyheten att Sverigedemokraterna skulle bli tredje största parti om ungdomarna 15-21 år fick välja, hade ingen lokal efterföljare hos oss i Övertorneå. I själva verket var det i vår kommun Sverigedemokraterna hade lägst stöd (2,7%) bland länets ungdomar. Det känns hoppfullt.

I dagens NSD debatterar sverigdemokraten Andreas Ekström mot NSD:s ledarskribent och jag blir upprörd när jag ser att Ekström hävdar att "mindre trevliga sidor av det mångkulturella samhället skulle vara hedersmord, en hemsk kvinnosyn, ökad kriminalitet, segregation, rotlöshet och enorma ekonomiska utgifter för Sveriges skattebetalare". Vad är orsak och verkan till de problem Ekström beskriver? Hur kan man utan vidare påstå att det mångkulturella Sverige leder till enorma ekonomiska utgifter? Att hemsk kvinnorsyn och rotlöshet skulle vara effekter av det mångkulturella samhället är också exempel enligt min uppfattning på grava förvanskningar av verkligheten.

Jag är stolt över vår justitieutskottsledamot Johan Linanders raka linje, klara och konsekventa besked i frågan om fildelning av upphovsrättsligt skyddat material. Det var klokt av Centerpartiet att reservera sig mot införandet av lagen och nu verkar de andra partierna ha tagit intryck av den senaste tidens händelser; åtalen mot privatpersoner, tillslaget mot Pirate Bay som drabbat många oskyldiga, vars servrar tagits i beslag m.m. Sent ska syndaren vakna, heter ett gammalt svenskt talesätt. Bättre sent än aldrig, lyder ett annat.

Högerhoppet?! eller att inte känna igen sig..?

Högerhoppet?! eller att inte känna igen sig..?

Det var med stort intresse jag såg fram emot gårdagens program om Centerpartiet i Dokument Inifråns granskning av riksdagspartierna inför valet.

Jag funderar fortfarande på hur programmet egentligen blev och hur jag uppfattade det. På nå't sätt känns det smått fantastiskt att de under hela programmet, 60 minuter, nogsamt lyckades undvika att tala med chefsarkitekterna tillika tänkarna bakom vårt idéprogram Idéer som spelar roll.
Enligt min uppfattning var det just det programmet och den process som föregick det, som var startskottet för den ideologiska renodling, som sedan dess konsekvent och tydligt ägt rum och ännu pågår. Andreas Carlgren och vår nuvarande partisekretare Jöran Hägglund passerade revy på bilderna i programmet, men kom aldrig till tals. Inte heller tänkaren och partistrategen Henrik Sjöholm, som spelat en nyckelroll i bygget, att samla upp idémässigt tankegods och formulera det i ett modernt sammanhang synliggjordes. Lika lite som vår nuvarande gruppledare i riksdagen Åsa Torstensson.

Istället var det figurer i utkanten som Staffan Svensson, som bidrog med sina minnen. Eller Anders Ljunggrens välkända missnöje över den nuvarande positioneringen och partiets idémässiga utveckling sedan Olof Johanssons avgång. Varför tilläts Ljunggren "oemotsagd" säga att han inte längre känner igen sig i partiet, varför räckte det med att han i luddiga ordalag som svar på följdfrågan hänvisade till att "det torde vara upppenbart"?!

Däremot är det bara att gratulera och lyfta på hatten för CUF och framför allt Federleys personliga mediala förmåga. Det känns nämligen som att CUF tillskrevs en långt större roll och betydelse för partiets ideologiska utveckling, än vad de i själva verket spelat och möjligen spelar. På samma sätt kändes också antydningarna om "ekumeniken", de tvärpolitiska mötesplatserna och samarbetet med Timbro, som om de i TV-programmet getts ett oproportionerligt stort inflytande, utan förankring i verkligheten.

Den största överdriften av de alla är dock programmets titel (och tes?) "Högerhoppet". Att det är åt höger vi rört och rör oss stämmer inte överens med min bild och känsla, snarare handlar det om att vi blivit ett stabilt liberalt parti, emellanåt mer liberala än det parti, som i sitt namn kallar sig liberalt. Ordet "hopp" i detta sammanhang ger åtminstone mig en bild och en känsla av att det är något fartfyllt, livligt och plötsligt. Högerhopp är allt annat, än hur jag upplevde arbetet dels med idéprogrammet, dels med det efterföljande sakpolitiska utvecklingsarbetet, under mina år på riksdags- och Europakansliet (1999-2002). I själva verket kändes det emellanåt lika segt och tungrott som att vända en Atlantångare, på samma gång som man uppskattade den inbyggda tröghet, som faktiskt finns i en folkrörelse och som framtvingar och stimulerar en livlig debatt och vässade argument.

Public service när det är som bäst?!
Annars njuter jag av helgledigheten och har tillbringat den med nära och kära, god mat, skogsarbete och mer regelrätt motion. Helg är också lika med radiohelg och mycket tid för att lyssna på diverse intressanta program och inslag. En söndag utan "Godmorgon, världen!" på P1 är otänkbar och tillhör undantagen i livet. Igår var det Thomas Nordegrens reportage om den amerikanska marinkårens övergrepp mot civila i Irak och massakern i Hadita den 19 november 2005 som var programmets höjdpunkt, även om inslaget i sig, om de vidrigheter som soldaterna gjorde sig skyldiga till, var fruktansvärt att lyssna på.

På väg hem från promenaden på banvallen i Ruskola idag, hörde jag (i P1) Föräldrarna om "Det andra barnet"- en historia från verkligheten, om hur en kvinna vid 36 års ålder på sin fars begravning fick reda på att hon hade en halvsyster. Programmet var otroligt intressant och man blir alltid lika förvånad när verkligheten överträffar dikten. Och som inte detta var nog, tipsade Sarita mig när hon kom förbi, om P3 Fronts program idag (som f ö gick samtidigt som Föräldrarna kl 11.03) om överrepresentationen av självmord bland unga renskötande manliga samer. Ett skrämmande, gripande, oroande och angeläget program. Public service när det är som bäst!

Våra kyrkliga ledare - några att känna stolthet över!
På väg till Pirttiniemi och senare stugan i Lahnasuando lyssnade vi igår delvis på söndagsgudstjänsten i P1. Det var tillika ärkebiskop KG Hammars sista offentliga predikan som ärkebiskop. Jag måste säga att jag är imponerad över dessa våra kyrkliga ledare. Hammars predikan lyckades fånga lyssnarens intresse, den var vacker, tänkvärd, poetisk och praktisk. Den inspirerade utan att komma med moraliska pekpinnar.

Tidigare i vår gjorde "vår" biskop Hans Stiglund en cool och häftig grej. Han skickade ett brev till alla invånare i stiftet som omfattar hela Norr- och Västerbotten. Han bad människor skriva brev till honom om deras innersta längtan. Jag har sparat brevet och har tänkt blogga om det tidigare. Under gårdagens predikan av KG Hammar kom jag plötsligt ihåg biskopsbrevet. Som en tvivlande agnostiker i Svenska kyrkan kan jag känna en stolthet över, att ha ledare och förkunnare som Hammar och Stiglund med ett annat, kanske lite mer otraditionellt tilltal och förhållningssätt.

Nationaldagsfirande och fäbodpremiär på veckans agenda
Imorgon ska jag fira att vår nationaldag blivit helg! Äntligen! Ljuva minnen från debatterna på CUF-stämmorna om denna fråga, gör att jag känner mig extremt manad att fira ordentligt! Det blir tipspromenad och kanske Korpen-aktiviteter i Jägmästarparken under eftermiddagen och på kvällen firandet i kyrkan med högtidstal av Gerda Antti. Men först... ännu ett styrelsemöte i Hanhivittikko Vänner ikväll. På torsdag den 8 juni kl 18.00 har vi traditionsenlig sommarpremiär på levande fäbod-verksamheten, med bl a ko- och fårsläpp på programmet. Måtte jag hinna hem i tid från tjänsteresan till Jokkmokk den dagen!